Ord&Bild nr 2-3 1980: Flykten från friheten. Nazismens mansfantasier och kvinnoskräck

Av Arne Ruth

(Texten publicerades i Ord&Bild nr 2-3 1980 och ingår i Digitalt jubileumsbibliotek nr 1, läs mer här.)

Klaus Theweleits uppmärksammade bok Männerphantasien, om den nazistiska frikårslitteraturen, presenteras här av Arne Ruth. Ruth är kulturredaktör på Expressen och arbetar sedan några år med en bok om nazismens estetik.

Det fenomen som Erich Fromm kallar "flykten från friheten" är nazismens stora paradox, den restpost som den strikt marxistiska analysen lämnat därhän. Den ortodoxa synen på Hitler som en agent för det tyska monopolkapitalet rymmer ett stort mått av sanning. Men den räcker inte som förklaring till den nazistiska rörelsens maktövertagande, inte ens när teorin, som brukligt är, kompletteras med en psykologisk dimension: småborgerlighetens rädsla för proletarisering.

Restposten handlar om den uppenbara fascination som rörelsen utövade på sina anhängare, oberoende av ekonomiska intressen. Hitlers budskap var aldrig ett löfte till den enskilde om bättre materiella villkor, utan tvärtom ett krav på underkastelse och disciplin, på uppoffringar ända intill döden för det förment viktigare målet: Tysklands storhet och den ariska rasens seger.

Det är Frankfurtskolans forskare som gör de första försöken att ringa in den lockelse som låg i nazismens krav på lydnad. Fromm tolkar ”flykten från friheten” som ett försök att undslippa det plågsamma tvånget att välja. Adorno/Horkheimer härleder det nazistiska syndromet ur en auktoritär personlighet som inte tål tillvarons mångfald och komplikation. Outsidern Wilhelm Reich ser, först av alla, sambandet med det borgerliga samhällets specifika form av driftsundertryckande. Han påvisar hur nazismen erbjuder en skenbar utväg, ett sätt att lätta på kulturens börda genom att på  samma gång bekämpa drifterna och ge demutlopp . Ledarkulten blir i Reichs analys en kanal för en disciplinerad utlevelse av förträngd sexualitet.

En annan outsider, sociologen Norbert Elias, ger oberoende av Reich den historiska djupdimensionen åt teorin om driftsförträngningen i sitt stora verk Uber den Prozess der Zivilisation, skrivet i exil i Schweiz 1939. Elias kartlägger sambandet mellanhandels-  ochindustrikapitalismens framväxt och den samtidigt fortgående tabuiseringen av kroppen och mörkläggningen av människans inre natur. Han visar hur en ny människotyp växer fram som kan planera långsiktigt, tänka abstrakt och handla målrationellt. Det är det moderna, borgerliga mansidealet, som först uppstår i de stora handelshusen i Europas medeltida stadsstater och som sedan sprider sig geografiskt och socialt i takt med feodalismens nedgång och kapitalismens och penninghushållens utbredning. Den grundläggande faktorn i denna civilisationsprocess är, menar Elias, att det yttre, sociala tvånget ersätts av ett inre. Skamgränsen flyttas successivt fram och täcker allt fler ”naturliga” funktioner. I utvecklingens slutpunkt är kroppen som helhet tabu. Via den ångest som skapas av kravet på att hålla drifterna i schack kopplas individen till samhällstrukturen.
Det skulle dröja till 70-talet innan Reichs och Elias’ teorier inspirerade en ny generation forskare.

Frikåristernas memoarer

En av dem är västtysken Klaus Theweleit. I Männerphantasien, en 1500-sidig doktorsavhandling i två band, kartlägger han ett hittills så gott som okänt land i analysen av nazismens rötter. Där praktiskt taget alla andra har närmat sig ämnet via de stora övergripande faktorerna – ekonomi, klasstruktur, ideologi – har Theweleit gått rakt motsatt väg. Han analyserar nazismen som subjektivt fenomen. Med Reich menar han att det inte var löften om materiella fördelar som gav den nazistiska rörelsen dess säregna dynamik, utan dess förmåga att skapa organisationsformer och tankestrukturer som svarade mot fundamentala psykiska behov. Den intressanta frågan blir därmed hur nazismens anhängare uppfattade sig själva och världen.

Theweleits undersökningsmaterial är böcker skrivna av – och för – de demobiliserade solda­ terna från första världskriget, av vilka många gick in i de militära privatarméer, så kallade frikårer, som först hjälpte till att slå ned de proletära resningarna i Tyskland efter krigsslutet och sedan övergick till att bekämpa Weimarrepubliken som nazismens första stödtrupper. Bland dessa ”Tredje rikets förstasoldater” fannsmänsom Heinrich Himmler och AuschwitzkommendantenRudolf Höss.

Kring denna krets växte det på 20-talet fram en litteratur – romaner, memoarer, dagböcker – som mycket snart blev en av de största litterära genrerna i Tyskland överhuvudtaget. Böckerna förmedlade till en början en romantisk mytologi kring soldaternaserfarenheter i första världskriget. Kärnan i denna romantik var den så kallade ”frontupplevelsen” – känslan av gemenskap över klassgränserna som uppstod i skyttegravarnas manliga kollektiv. Mot mitten av 20-talet blev frikårslitteraturen mera direkt samtidskritisk. Den uttryckte soldaternas vantrivsel med det civila livet, deras äckel och avsky inför Weimarrepubliken. Mot slutet av decenniet kom en serie böcker som romantiserade frikårernas härjningståg under de första efterkrigsåren. Dessa tre tendenser odlades parallellt i Hitlertyskland. Böckerna från 20-talet gavs ut i ständigt nya upplagor och nya skrevs i samma anda. De sex mest sålda – böcker av Dwinger, Ewers, Herzog, Goote, Zöberlein och Etigghoffer – hade 1940 förlagts i sammanlagt 10 miljoner exemplar.

Ett extremt mansideal

Frikårssoldaterna kom, med få undantag, från borgerliga och småborgerliga miljöer: deras fäder var godsägare, präster, köpmän, tjänstemän, officerare. När de slog ner de proletära upproren under Weimarrepublikens första skede, försvarade de en borgerlig livsform som efter nederlaget i kriget tycktes hotad på alla fronter: ekonomiskt, socialt, kulturellt.·

Men Theweleit visar att frikårslitteraturen egentligen bara indirekt speglar ett politiskt hot. Det psykologiska hotet är oerhört mycket viktigare. Den proletära massrörelsen och den demokratiska pluralismen är för dessa män symboler för det fasansfullaste av allt: lössläppta drifter, okontrollerad känsloutlevelse, påträngande kroppslighet.

Frikårssoldaterna befinner sig vid civilisationsprocessens slutpunkt: hela deras kropp är tabubelagd. En auktoritär, spartansk uppfostran – hos många förstärkt av den militära drillen i kadettskolor som tagit hand om dem från tolvårsåldern – harskuldbelastatalladrifter och begär. Den har obevekligt förknippat kroppens vätskor och utsöndringar med äckelkänslor. Den har betingat dessa män för disciplin och underkastelse som enda medel att upprätthålla självkontrollen. Och den har förvandlat deras hud till ett pansar som stänger inne alla de känslor de inte vågar erkänna, och också hindrar allt det som hotar utifrån att beröra dem. Skalet markeras i den strama hållningen, i det knyckiga rörelseschemat. Uniformerna, med sin förkärlek för läder, för stövlar, axelband och tjocka bälten, är en stödkorsett för själen.

Soldaternas kvinnobild är den klassiska klyvnaden i helgon och hora. Kvinnans sexualitet representerar kaos och utgör därför ett av de starkaste hoten . Den sexuellt frigjorda kvinnan måste hållas på avstånd för att hennes smuts inte ska besudla kroppens pansar.

Kvinnan och den krälande massan

Men beröringsångesten är inte bara en skräck för kvinnokroppen. Theweleit visar hur den i frikårslitteraturen vidgas till att omfatta praktiskt taget hela den politiska och kulturella utvecklingen i Weimarrepubliken. Ett stort antal män – en krets som gick långt utanför de egentliga frikårssoldaternas led – uppfattade Weimartidens emancipationsrörelser som ett dödligt hot mot det egna jaget. Kvinnofrigörelsen, den kommunistiska massrörelsen, konstens formupplösning, psykoanalysens kartläggning av det undermedvetna, sexualmoralens uppluckring: allt blev symboler för det ”kvinnliga”, det flytande slemmiga, upplösande, driftsstyrda, kaotiska.

Demokratin var för dessa män ett ”kvinnligt” samhällsskick. Och massorganisationerna, som deuppfattarsomgemensammaoch typiska  ut- tryck för den revolutionära marxismen och den , borgerliga demokratin, blir en mytologisk bild för . denna "kvinnlighet", för de formupplösande, ' ansiktslösa, okontrollerbara krafter som de fruktar ska ta över världen.

”Massan” står i denna mytologi för brist på ordning, disciplin och hierarki. Dess motpol är truppen och den ordnade formationen. Och reaktionen inför hotet från massanformuleras inte i politiska termer, utan i moraliskt-estetiska. Massan är en organismmed ett eget liv, den kryper som en råttflock, väller som en smutsig flod, fångar upp och trampar ner allting i sin väg. Den kallas pack, pöbel och menageri, den är feg, fräck, usel och gemen. Skällsorden är förknippade med smuts, låghet, simpelhet, fulhet. Det avskyvärda med de proletära massorna är att de drivs av materiella motiv. Den som marscherar av hunger kan och får inte segra.

Dennaantimaterialism ärvadsom skiljer frikårssoldaternas mentalitetfrån detborgerligt-civilisatoriska mansideal som Norbert Elias beskriver. Kravet att behärska drifterna är detsamma. Men det är en värld mellan den rationellt kalkylerande egoisten Benjamin Franklin och frikårernas svärmiska idealism.

”Borgaren” är för dem en lika nedrig figur som någonsin proletären.

Här närmar vi oss den paradox som gjorde nazismen till något annat och mera än en rörelse för att restaurera en krisdrabbad kapitalism. Å ena sidan är frikårssoldaterna i extrem grad offer för den civilisatoriska förträngningen. De har i själva verket nått längrepå  skalan av driftsundertryckande än de borgerliga män som Elias skildrar. Å andra sidan representerar de en revolt mot de borgerliga ideal sombetingar  förträngningenavkroppen: rationalism, materialism, långsiktigtinriktad egennytta.  Deras inre tvång är starkare än hos någon borgare, deras individualism likaså.  Men till skillnad från den välanpassade borgaren dignar de under kulturens  börda. De söker stöd i ett återupprättat yttre tvång, i en refeodaliseringav samhället. Den extrema individualismen slår över i sin motsats, i fullständig kollektiv underkastelse.

Theweleit dokumenterar det fantasiliv som spirar ur dessa motsägelsefulla behov. Hans inlevelseförmåga är så stor att han emellanåt själv blir lika irrationell som de hållningar han beskriver. Männerphantasien är tröttsam, repetitiv och delvis oläslig. Men den genomförda subjektivismen och bristen på distans gör det omöjligt för åtminstone den manlige läsaren att värja sig mot känslan att han är en del av det problem som boken handlar om. Theweleit lyckas alltså lyfta sin undersökning ur den speciella historiska situationen och visa att frikårsmentaliteten ingalunda är död. Dagens manliga fantasier ser annorlunda ut, men det borgerliga mansidealet kan när som helst slå över i något som liknar frikårssoldatens övernaturliga projektioner. Den dogmatiska rationalismen som förnekar kroppen, drömmarna och den spontana känslan, har en irrationell tvilling.

Men Theweleits strävan mot ett allmängiltigt perspektiv döljer i någon mån de speciella historiska faktorer som gjorde frikårerna möjliga just i Tyskland. Om frikårsmentaliteten är en alltjämt närvarande möjlighet, blir det viktigt att undersöka de exakta betingelserna för dess uppkomst. Här fordras en ansats som bara delvis finns i Männerphantasien.

Den måste, tror jag, sökas i en ekonomiskt-historisk analys av Tysklands särutveckling. Det har ofta påpekats (av Helmuth Plessner, Ralf Dahrendorf m fl) att den tyska borgerligheten i motsats till den engelska och franska inte förmådde genomföra en liberal revolution. De feodala livsmönstren krossades inte, trots att deras religiösa överbyggnad försvann. Tvärtom växte borgerligheten samman med feodaladeln när båda gemensamt tog kontrollen över den framväxande industrin. Feodala rättigheter bevarades mycket längre än i andra länder. Först 1872 upphävdes godsägarnas rätt till egen polismakt och 1919 deras omfattande skatteprivilegier.

När Tyskland enas under preussisk ledning blev landet, med Dahrendorfs ord, en industriell men inte borgerligt-kapitalistisk stat. Adeln, borgerligheten, byråkratin och militären flätades samman och styrde gemensamt stat och näringsliv.

Den paradoxala innebörden i detta system var att det styrande skiktet sökte upprätthålla en värdeskala med rötter i medeltiden, samtidigt somden ekonomiska utvecklingen på några få decen­ nier vände upp och ned på samhället. Medan borgerligheten i andra industriländer drog konsekvenserna av samhällets splittring och inrättade parlament som en plattform för utjämning mellan intressegrupperna, vägrade den tyska överklassen att erkänna det oundvikliga. Parlamentet blev en kuliss bakom vilken man bekämpade ”politiken” som en symbol för striden mellan intressegrupper och förtvivlat sökte efter neutral mark, efter maktutövning som kunde uppfattas som ”opolitisk”. Det preussiska kejsardömet, som under Bismarck utveckladestill enteknokratisk maktstat där materialism och nyttomoral var de praktiska ledstjärnorna, höljde sig i en mångfärgad kappa av auktoritära och förindustriella ideologier.

Dessa var former snarare än program. De definierade ett antal samhälleliga roller som för innehavarna kändes mera glansfulla än den teknokratiska maktutövningens realiteter. Triviala borgerliga dygder – plikttrohet, disciplin och hårt arbete upphöjdes till hjälteideal som styrka, offervilja , hängivenhet och uthållighet.

Den Bismarckska staten lyckades med konststycket att bevara de feodala idealen – föreställningar om ära, offervilja och förnöjsamhet – parallellt med den disciplinering av människans inre som följde med industrikapitalismen. Det nya inre tvånget ersatte inte ett tidigare yttre, utan växte in i den feodala maktstrukturen. Individualism och kollektivism slog följe. Den tyske borgaren kom inte, som Benjamin Franklin, att uppfatta arbetet och försakelsen som nödvändiga medel för att berika sig själv utan som ett ärofullt kall i nationens tjänst. Hans jagkänsla byggde på total identifikation med makten.

Självmotsägelsen i detta rollspel är uppenbar. För att bevara känslan av ett personligt värde i den alltmer abstrakta, byråkratiska verkligheten flydde den wilhelmanske undersåten in i en underkastelse som berövade honom varje möjlighet till personligt initiativ. Krigsmakten blev modellen för den statliga byråkratin, för företagen, för storgodsen. Den var ett reservat för de feodala idealen i ren form. Efter fransk-tyska kriget blev denna symbolfunktion viktigare än den rent militära funktionen. Den krigiska disciplinen sågs som sedlighetens yttersta garant. Den var limmet som höll ihop den omöjliga kombinationen av borgerlig materialism och feodal idealism.

När första världskriget bröt ut var dessa ideal i stort sett urholkade . Kvar fanns betingade reflexer: blind lydnad, dyrkan av Tysklandsstorhet. Men kriget tände hos många tyskar ett hopp om rening, om återfödelse, om en väg bort från den Bismarckska epokens individualism och materialism.

Äckel och harmoni

Detta är den djupare innebörden i frikårssoldaternas dyrkan av ”frontupplevelsen”. Men samma längtan fanns i långt bredare skikt. När Thomas Mann mitt under världskriget skriver sitt stora bokslut över den tyska kulturen, Betrachtungen eines Unpolitischen, är det denna känsla han söker definiera. Hans hopp står till kriget, som ska utlösa de högre instinkter inom människan som ”materialismen” låter förtvina. Han drömmer om en renässans för en äkta tysk tradition, en aristokratisk, idealistisk, opolitisk kultur som värnar de ”organiska” livsformerna mot den rationalistiska demokratin: folket mot massan, kulturen mot civilisationen, friheten mot rösträtten, äran mot nyttan, tysk romantik mot fransk upplysning, manlighet mot kvinnlighet.

Kriget har för Mann ingenting med Tysklands behov av råvaror och marknader att göra. Dess syfte är att tvinga det tyska folket till en heroisk kraftansträngning där det återfår sin enhet och drarengränslinjemot”rationalismen”.  Kriget hejdar folkets sönderfall till ”massa”.

”Betrachtungen” är den tyska förkrigsborgerlighetens andliga testament. Här finns hela dess föreställningsvärld i förtätad form; drömmen om en ”opolitisk” maktutövning, ett hierarkiskt samhälle styrt av ”andlighet”, den enskildes offervilja och hängivenhet för ett överindividuellt sammanhang, pliken som en bjudande moralisk princip, kriget som etikens källa – allt det som för den tyske borgaren framstår som ”kultur”. Och den visar hur denna estetiska förhöjning av verkligheten bara är andra sidan av en känsloförträngning, så djup att den delat jaget i två oförsonliga halvor: en kroppslig sfär, som står för driftsutlevelse, orenhet, kvinnlighet, djuriskhet, och en andlig sfär som innebär offervilja och behärskning, renhet, upphöjdhet och manlighet.

Världen splittras i objekt och begrepp som förorsakar obehag och äckel och företeelser som inger känslor av renhet och harmoni. Ju mer kaotisk omvärlden förefaller, desto större blir frestelsen att ordna den kring de två polerna lust/olust.

Hos Mann balanseras denna frestelse av ett humanistiskt arv med rötter hos Goethe. I ”Betrachtungen” närmar han sig, och överskrider ibland, den punkt där formerna blir viktigare än innehållet,  där pliktmoralen, driftbehärskningen, den hierarkiska ordningen, är självändamål för att hålla ångesten i schack. Mot mitten av 20-talet ser han att bestialiteten blir de tomma formernas nya innehåll, och börjar bekämpa dem med samma lidelse som han tidigare försvarat dem.

Då har den väpnade kampen mot ”massan” redan länge förts under idealismens och kulturens baner. Amerikanen Lothrop Stoddard myntar ett nytt slagord med sin bok Kulturomstörtningen – hotet från undermänniskan. Den blir en av de inflytelserikaste skrifterna i det tidiga 20-talets Tyskland med sin tes att borgerligheten har rätt till sina privilegier i kraft av sin förfinade smak och livsstil.

”Den nya människan”

Hos frikårssoldaterna flätas dessa skilda motiv – försvar av privilegier, rädsla för deklassering, skräck för lössläpptadrifter–   sammantill en ångestladdning som inte tillåter något annat perspektiv än skoningslös kamp. Och kampen har ett egenvärde, som frikårerna har till uppgift att förvalta. I stridsögonblicket försonas kropp och själ. Frontupplevelsen är en extatisk känsloutlevelse som inte hotar det egna jaget, därför att den är bunden av militär disciplin. I den stridande truppen kan soldaten undfly sitt eget kaotiska undermedvetna och samtidigt få utlopp för de innestängda drifterna. Det planmässiga kollektiva våldet – som når sin kulmen i kriget – är den punkt där ordning och kaos balanserar varandra. Jagets två halvor försonas.

Ingenstans är detta tydligare än i Ernst Jüngers böcker från första världskriget. De höjer sig genom sin litterära kvalitet långt över den ordinära frikårslitteraturen. Men just därför visar de långt tydligare än de vulgärare alstren hur soldaternas skräck för kroppen och kvinnligheten driver dem mot en kult av omänsklighet.

Frontupplevelsen blir i Jüngers böcker en variant av romantikens dröm om en ”autentisk” upplevelse: ett trancetillstånd där spärren mellan jag och överjag bryts ner. Men det handlar inte om att komma närmare verkligheten. I själva verket innebär kampextasen ett absolutfrämlingskap, där omvärlden, med dess levande, lidande människor upphör att existera och det enda som finns är medvetandets bilder, där män och kvinnor är symboler, döda objekt. Hettan i upplevelserna förutsätter en total distans i varseblivningen: ”en bröstkorg sjunker ihop mjukt som en blåsbälgundermin stövelklack.”

Främlingskapet riktas också inåt, mot det egna jaget. Mot den yttervärld som han bara uppfattar via sina ångestprojektioner reser Jünger en symbolvärld kring begrepp som trohet och lydnad, död och martyrskap, krig och eld, ungdom och skönhet. Han stiliserar sin. skräck för de undertryckta drifterna i en utopi: drömmen om över­ människan, stålmannen, som är ett med sina drifter utan att behärskas av dem.

Det är den nya människan. Stormpionjärerna, Mellaneuropas utvalda. En helt ny ras, klok, stark och fylld av vilja. Det som här uppenbarar sig i kampen kommer i morgon att vara den axel runt vilken livet snurrar, snabbare och snabbare. Över deras stora städer kommer tusenfalt brusande dådkraft att spännas, när de skrider över asfalten,   smidigarovdjur,  överfylldaav kraft. Byggmästare kommer de att bli på världens söndersmulade fundament.

Jüngers nietzscheanska vision av den nya rasen, de ädla rovdjuren, fick sin makabra slutpunkt tjugo år senare, i koncentrationslägrens massfabricerade död. När SS-ledaren Heinrich Himmler 1943 inviger nazistpartiets lokala koryféer, dess Gauleiter, i utrotningen av judarna, är det övermänniskosymboliken som får legitimera brottet. Mördarna har adlats av sin fasa. Genom att kämpa ner alla mänskliga känslor inför sitt hantverk har de blivit stålmän:

De av våra män som deltagit i avrättningarna har genomlidit betydligt meraän sina offer [...] De flesta av dem vet vad det vill säga när hundratals lik ligger sammanpressade. Att gå igenom allt detta och ändå förbli anständiga [...] det har gjortoss hårda.

Detta är nazismens kärna och frikårsmentalitetens yttersta konsekvens: brutaliteten maskerad som idealism. Massmördarna som tagit på sig den tunga plikten att vrida historien rätt, som genom yttersta grymhet når en föregiven högre anständighet: att realisera myten om herrerasen.

Männerphantasien ger oss viktiga lärdomar om massmordens psykologiska förutsättningar. Den visar att de inte hade varit möjliga om inte en stor del av det tyska folket aktivt hade sökt underkastelse som ett medel att stärka det egna jaget. Nazismens övermänniskosymbolik – som egentligen innebar en våldsamt stegrad individualism – gav dem ett löfte om att slippa ifrån de ”lägre” sidorna i sina egna psyken, de drifter och begär de upplevde somdjuriska. Via rasmyten och blodsmystiken försonades denna aggressiva individualism med en lika aggressiv kollektivism. Genom att underkasta sig rasens och blodets ”lagar”, det vill säga ledarens diktat, genom att förtränga de känslor som ansågs skadliga för kollektivet, befriades individen från det plågsamma tvångetatt själv kontrollera kroppen och driftlivet. Och han inordnades i en hierarkisk struktur som innefattade hela nationen och därmed en gång för alla utplånade ”massan” och drog ett streck över alla klassgränser. Definierad som”arier”  bleväven den fattigaste tysk en utvald medlem av en naturlig aristokrati.

Denna förhöjning av vardagen, där konst och litteratur ingick som viktigabekräftande element, stödde självförtrycket genom att framställa det som lustfyllt: heroiskt, övermänskligt. Den enskilde skulle dyrka sin egen förnedring, sin befrielse från alla mänskliga egenskaper. Samtidigt kanaliserades drifterna in i de militärt präglade massriterna och senare i kriget; det förbjudna blev tillåtet som kollektiv handling i strängt kontrollerade former. Därför upplevde många tyskar nazismens maktövertagande som frihetens genombrott.