Av Lars Linder och Svante Weyler
(Texten publicerades i Ord&Bild nr 2-3 1981 och ingår i Digitalt jubileumsbibliotek nr 1, läs mer här.)
Den förstärkning av de konservativa och reaktionära strömningarna som ägt rum i Europa och USA under 70-talet, och som nått Sverige, är inget slumpartat meteorologiskt fenomen. Trådarna bakåt är lätta att se, det är till och med så att man med viss stolthet åberopar sig på en i mångas ögon dubiös tradition. Så är t ex fallet med den franska nyhögern. Om denna och om andra högerrörelser talar här Arne Ruth, kulturredaktör på Expressen, intervjuad av Lars Linder och Svante Weyler.
Vari består den ideologiska förskjutning som tycks pågå, den s k högervågen, varför inträffar den just nu – och vad har de frambrytande nyliberala och konservativa idéerna för historiska rötter?
Arne Ruth: Först och främst tror jag man måste reda ut begreppen kring de många termer som är i svang. ”Högervågen” är ju ingen enhetlig företeelse. Jag tycker mig kunna urskilja fyra olika rörelser som förtjänar beteckningen ”ny” höger. Två är i varierande grad internationella, två är i huvudsak nationella. Jag lämnar då utanför bilden de öppet fascistiska rörelserna, som är en kategori för sig.
Den än så länge inflytelserikaste av de här nya högerrörelserna är den som brukar kallas den nyliberala. Jag skulle vilja använda den beteckningen enbart för den ekonomiska doktrin som associeras med Milton Friedman, den som också brukar kallas monetarismen. Man kan alltså tala om nyliberala ekonomiska idéer, men knappast om en nyliberal politisk doktrin. Nyliberalismen har självklart politiska konsekvenser, men utgör ingen sammanhängande politisk ideologi.
Däremot finns det ett nära samband mellan denna ekonomiska nyliberalism och den politiska rörelse som i USA brukar kallas neokonservatism. Men det är inte nödvändigtvis samma sak. Den amerikanska neokonservatismen bärs upp av en grupp f d liberala intellektuella som kritiserar välfärdssamhället från en klar högerposition. Ovanpå Milton Friedmans ekonomiska doktrin har de byggt en politisk analys med antikommunism och antisocialism som viktiga beståndsdelar. I stort sett är de Reagans män. Deras tankar dök, utan angivande av ursprunget, upp förra sommaren i Svenska Dagbladets debatt om ”massmediavänstern”. SAF kolporterar utvalda delar av deras budskap i en strid ström av skrifter.
En tredje form är den kristna nyhögern i USA. Liksom neokonservatismen tror den på Milton Friedmans evangelium. Men dessutom blandar den en fullständigt rabiat antikommunism med tio Guds bud som absolut rättesnöre för samhället. Denna Khomeini-kristendom är än så länge den mest folkliga formen av nyhöger.
En fjärde form av nyheter är då till sist den franska ”nouvelle droite” sin ör ett egendomligt uppkok på tyska 20- och 30-talsidéer och modern sociobiologi. Den är snobbig och kvasiintellektuell och förklarar sig som en absolut motståndare till den ekonomiska nyliberalismen.
Likheter
Men det finns en sak som trots alla olikheter förenar de här fyra rörelserna. De är samtliga, var och en på sitt sätt, en reaktion mot den samhällsform och den ekonomiska doktrin som har dominerat utvecklingen i Västeuropa och USA under efterkrigstiden. Jag tänker på välfärdssamhället och keynesianismen. Större delen av efterkrigstiden har ju präglats av en tillämpning av Keynes – med andra ord av en socialdemokratisk politik som förts även av partier som inte kallat sig eller varit socialdemokratiska. Den har inneburit en växande statsapparat och utrymme för sociala reformer. En samling kring socialstaten om man så vill.
Den epoken är av flera skäl slut nu, såvitt jag förstår. En orsak är att keynesianismens grundläggande förutsättning är ekonomisk tillväxt, och en sådan tycks vara allt svårare att uppnå. En annan förändring av förutsättningarna är det ekologiska hotet som fört in en helt ny dimension i politiken. Tillsammans med det marxistiska uppsvinget i slutet av 60-talet innebar de här förändringarna att den allmänna värdegemenskapen som skapats inom ramen för det keynesianska systemet splittrades.
Just den sidan av saken ska inte underskattas. Både den amerikanska neokonservatismen, den kristna högern och den franska nouvelle droite har den här splittrade värdegemenskapen som utgångspunkt för sin politik. De vill ”foga ihop” samhället igen. Deras lösningsförslag ser helt olika ut, men i praktiken tjänar de samma syfte: att legitimera enteknokratisk maktutövning och begränsa den politiska demokratin.
Tydligast ser man det här hos de neokonservativa, både i USA och i Västeuropa. Det intressanta med värdekonservatismen är att så många av dess ledande företrädare är personer som tidigare var övertygade anhängare av Keynes. Men de var det från en speciell utgångspunkt. De hoppades att keynesianismen skulle leda till ideologiernas död. Praktiskt taget varje land hade i början av 60-talet sin Tingsten som förutspådde en slutgiltig värdegemenskap i välfärdens spår: i USA var det Daniel Bell, i Västtyskland Helmuth Schelsky, i Frankrike Raymond Aron. De representerade, kan man säga, den teknokratiska sidan av keynesianismen. De trodde att den garanterade tillväxten skulle kunna reducera styrningen av samhället till ett antal tekniska handgrepp. Politik som förvaltning.
Det är vad de fortfarande strävar efter. Jag menar att neokonservatismen, bakom sin frihetsretorik, är ett program för en öppet teknokratisk maktutövning. Det hindrar inte att den i sin kritik av välfärdssamhället har träffat rätt på vissa punkter. Att avfärda de neokonservativa som en samling stollar är att gravt underskatta dem.
Lärt av vänstern
En av sina viktigaste utgångspunkter har de i själva verket hämtat från vänstern. Det är Jürgen Habermas iakttagelse att den ständigt växande statsapparaten i välfärdssamhället – som är nödvändigt för att bibehålla stabiliteten i systemet – till sist blir allt svårare att legitimera politiskt. Men medan Habermas söker orsakerna till denna legitimitetskris i olösta klasskonflikter, skyller de nykonservativa på välfärdsstatens politiska institutioner. Problemet är för mycket demokrati. Statsapparaten tyngs ner av anspråk som den aldrig kan infria. Samuel Huntington, en ledande amerikansk nykonservativ – han kläckte förresten en gång i tiden idén till de strategiska byarna i Vietnamn – har sagt det i klarspråk: ”Det som marxisterna felaktigt skyller på den kapitalistiska ekonomin är i verkligheten en följd av den demokratiska beslutsprocessen”.
Jag tycker den formuleringen är värd att minnas. Det är ju inte i sig fel att angripa den svällande byråkratin i keynesianismens hägn. En progressiv kritik kan ibland låta förvillande lik den neokonservativa retoriken. Men skillnaden ligger i utgångspunkten: om man tror att lösningen är mer eller mindre demokrati.
Det som gör Milton Friedmans ekonomiska budskap så lockande för de neokonservativa är att den är ett sätt att begränsa den demokratiska handlingsfriheten i samhället utan att formellt upphäva demokratin. En stor del av de krav som nu kanaliseras via politiska och fackliga rörelser ska flyttas över till marknadskanaler. När folk måste betala för tjänster som de tidigare fått gratis, slutar de att kräva dem. Så lyder åtminstone teorin. Och då bortfaller en stor del av de problem som nu tär på statsmaktens – och ytterst den privata egendomsrättens – legitimitet.
Men Milton Friedman räcker inte för att förverkliga neokonservatismens dröm om en stabil ny värdegemenskap kring en orubbad teknisk utveckling. Ett andra led i deras strategi är att försöka stärka traditionella normer och värderingar. Kort sagt att återupprätta en social disciplin som de anser har gått förlorad under 70-talet. Där har åtminstone de amerikanska neokonservativa god draghjälp av den kristna högern. Och dessa båda rörelser förenas okcså i sina våldsamma attacker på det de brukar kalla ”den nya klassen”. Men skallet på ”den nya klassen” är nästan lika starkt i Västeuropa. I svensk tappning handlar det om den förkättrade ”massmediavänstern”.
Där har högern övertagit 68-vänsterns demagogi. Den gången var det en samling monopolkapitalister i hög hatt som sög ut det stackars arbetande folket. De nya utsugarna är journalister, socialarbetare och fackföreningsfunktionärer, för att inte tala om författare och annat löst folk; kort sagt, de som formulerar problemen i samhället. I det neokonservativa standardverket om ”den nya klassen”, Helmuth Schelskys Die Arbeit tun die Anderen ägnas bortåt 100 av de 500 sidorna åt en ”analys” av Heinrich Böll som parasit på det arbetande folket. Språkbruket känns igen hos Sven Fagerberg i Svenska Dagbladet-debatten.
Det tråkiga är att detta nonsens blockerar en diskussion om det reella problem som ligger i att intellektuell kan skaffa sig privilegier genom att fungera som ombud för socialt nödställda. De ungerska marxisterna György Konrad och Ivan Szelenyi visar i sin bok om intelligentsian som klassmakt att detta i själva verket är ett av socialismens huvudproblem. Men det är en helt annan diskussion. Neokonservatismens demagogiska propaganda mot ”den nya klassen” är klassisk antiintellektualism i ny tappning. Den syftar framförallt till att tysta röster som stör den teknokratiska sämjan. Och tyvärr har den framgång.
Har inte de här rörelsernas uppsving också att göra med att de börjat producera utopier – vilket väl tidigare varit förbehållet vänstern. Hur ser de nya utopierna ut?
Arne Ruth: Det är sant att det finns ett tydligt utopiskt moment i den nya högerns ideologier. Det tycks fylla det vacuum som uppstod när vänsterns utopier bröt samman under 70-talet.
Den nyliberala utopin innebär att slags återgång till Adam Smiths Homo economicus. Den är alltså en drastisk reduktionism, som försöker förklara alla faktorer i människans liv utifrån ekonomiska utgångspunkter. Om man kan omskapa människan till en helt och hållet rationellt tänkande individ som handlar utifrån sitt egenintresse i livets alla skiften så får vi ett harmoniskt samhällsliv. Det är Adam Smiths ursprungliga utopi.
Många ser ju inte den utopiska dimensionen i tankegången, och Adam Smith brukar inte heller betraktas som utopist. När t ex Lars Gustafsson kritiserar vänsterns utopier – och en hel rad auktoritära utopier i historien – så glömmer han på ett märkligt sätt att den här ekonomiska traditionen också den är en utopisk harmonimodell, och att den i sina yttersta konsekvenser är lika auktoritär som någonsin Campanella eller Thomas More.
Tydligast ser man det utopiska draget i nyliberalismen hos dess mest utpräglade förespråkare, som Henri Lepage i skriften ”I morgon kapitalism” som SAF givit ut.
Nyliberalismens utopi
När nu Lepage och nyliberalerna menar att det bästa är att låta människorna handla efter sin egennytta – så följer av det att man också måste definiera samhällets alla dimensioner i äganderättstermer. De hävdar ju också att alla dagens ekonomiska – och en del andra – problem egentligen handlar om att en alldeles för stor sektor i livet inte definierats så. Och den sektorn är den som vi brukar kalla den politiska.
I sin mest utopiska form innebär resonemanget att allt privatiseras, och därmed att kontraktsrelationer blir avgörande för samlivet mellan människor. Lepage och andra ser det t o m som lösningen på den ekologiska krisen. Det finns t ex en amerikansk ekologisk tänkare som heter Garrett Hardin som skrivit en uppsats som heter The Tragedy of the Commons och som handlar om varför allmänningar inte kan existera i ett system där folk handlar efter sitt privata egenintresse. De kommer att förstöras i en allas kamp mot alla. Men i samma ögonblick som de delas upp i privata delar så kommer ägarna att slå vakt om sina intressen och förstörelsen hejdas. Allmänningar, menar han, går bara att ha i ett samhälle där det grundläggade tänkandet är helt annorlunda.
I viss mån har han naturligtvis rätt. Det är bara det att det är omöjligt att tänka sig ett tillräckligt konsekvent genomfört system av privat ägande. Det skulle till sist kräva att någon tar betalt för luften vi andas. Det är naturligtvis en helt vansinnig utopi.
Men dessutom tror jag ju inte att den ekonomiska liberalismen, monetarismen, någonsin kan fungera på det nationella planet. De försök som gjorts att tillämpa den – i England och Israel – tycker jag också har visat det. Därför är det också möjligt att den högkonjunktur den haft kommer att avstanna. Men säkert är det inte – för om den i stället skulle tillämpas på en internationell nivå skulle kanske effekten bli annorlunda.
Egentligen förutsätter denju att de nuvarande nationalstaternas gränshinder försvinner. En renodlat monetaristisk politik i t ex Sverige skulle kräva att man rensar bort alla politiska bromsar i form av fackföreningar och andra intressegrupper som slåss för sina positioner. Och den än så länge enda möjligheten till det är att göra som i Chile eller Argentina – dvs införa diktatur.
Men om, däremot, den politiska strukturen ändå på sikt vittrar sönder, om sammanhållningen inom fackföreningsrörelsen vacklar och om den politiska dimensionen över huvud taget förlorar i betydelse – då blir monetarismen plötsligt mycket mera tänkbar.
Och vad den till sist tjänar till är kanske främst just att försvaga motståndet inom nationalstaten och alltså göra det svårare för tillbakaträngda grupper inom ett land att tillvarata sina intressen. Den kan då tillåta den tilltagande teknokratiska styrning som pågått sedan industrialismens början att fortsätta utan politiska, sociala och kulturella spärrar. Att låta dess logik löpa ut till sin fulla konsekvens: de transnationella företagen som historiens segerherrar.
De konservativa utopierna
Vi har nu främst talat om nyliberalismens utopi. Hur ser de nykonservativa utopierna ut?
Arne Ruth: Konservatismens grundläggande projekt är att skapa en förklaringsmodell som tillåter de existerande ägandeförhållandena att fortsätta ograverade – utan att detta rubbar den sociala sammanhållningen. Alltså att formulera en ideologi som legitimerar ett privilegiesamhälle så att det inte faller sönder genom klasstrider.
Traditionellt har detta skett genom att konservativa talat som samhället som en organism. Det är ett sätt att ”biologisera” historien – att göra den a-historisk. Historien skapas alltså inte av människan, den växer fram utan att människans medvetande spelar någon roll. I stället är det övergripande, på ett eller annat sätt naturgivna krafter som påverkar.
Den här tanken – och därmed den klassiska konservativa ideologin – uppstod som en reaktion mot den franska revolutionen: med andra ord som en reaktion mot vänsterns försök att rationellt förklara och förändra samhällsprocessen. Det ligger alltså implicit i den att den är irrationell. Vad den framför allt syftar till är att hävda traditionernas betydelse för samhällets stabilitet.
Varje klass, varje grupp i samhället har nämligen sin naturgivna plats, och det skulle få förskräckliga effekter om man rubbade den ordningen. I organismen samverkar de alla till det helas gemensamma bästa. När den korporativa ideologin växte fram i slutet av 1800-talet så hade den nära samband med den här sortens tankegångar.
Idag lever den här klassiska konservatismen – som alltså är något annat än neokonservatismen – vidare i form av en kulturpessimistisk riktning som delvis är kritisk mot kapitalismen. Det är framförallt kapitalismen som traditionsupplösare som den reagerar mot. Bland annat åberopar den vad Daniel Bell kallar kapitalismens kulturella motsägelse – nämligen förhållandet att den protestantiska etiken med industrialismens och kapitalismens övergång i konsumtionssamhället inte längre har några förutsättningar att fungera. Motsättningen mellan de puritanska ideal som krävs för att upprätthålla produktionen och de hedonistiska som krävs för att upprätthålla konsumtionen är för stark.
Den här riktningen har i sig också upptagit en del av de nya ekologiska resonemangen. Och den är djupt pessimistisk – det gäller inte minst de kulturella resonemangen, som direkt griper tillbaka på Oswald Spenglers tankar från 20-talet. Han menade ju att civilisationer har ett slags inbyggd livsrytm och att vi nu slutgiltigt kommit in i det dekadenta stadiet. En amerikansk historiker som heter Robert Sinai har formulerat det här på senare tid.
En schattering inom det kulturpessimistiska lägret kunde man kanske kalla den realistiska. Litet grovt kan man säga att dess företrädare hävdar att eftersom kapitalismen inte kommer att kunna lösa sina inneboende motsägelser så är någon form av socialism nödvändig. Den är inte önskvärd, men vi kommer inte att kunna göra något åt saken. Nu är inte heller den triumferande socialism de förutser densamma som den intellektuella vänstern förespråkar – utan en absolut rigorös, byråkratisk socialism.
Det är en tradition som utgår från Werner Sombart i Tyskland på 10-talet, som fortsätter hos Max Weber och som sen får sitt bästa uttryck hos ekonomen Josef Schumpeter. Schumpeter argumenterar delvis utifrån marxistiska definitioner. Han tillerkänner Marx’ analysapparat ett stort värde – men inte hans politiska lösningsförslag.
Den franska nyhögern
Nu är det mycket få som i dag står på denna ”realistiska” ståndpunkt. De nya högerströmningarna är mycket ohistoriska i förhållande till sin egen tradition – det är enklast att låtsas som om Weber och Schumpeter aldrig gjort sina analyser: på det sättet är man fri att skapa egna nya utopier. För det är klart att kulturpessimismen kan bli så djup och desperat att man inte längre står ut med sig själv utan måste skapa utopier för att ge någon mening med det till synes hopplösa. Och det, kan man säga, är just vad den nya franska högern, ”La nouvelle droite” fösökt sig på.
Dess historiesyn är lite speciell. Historien, säger den, är inte lineär som liberaler och marxister brukar mena: den går inte från sämre till bättre mot allt högre stadier. Men den är inte heller cyklisk, som Spengler och äldre tiders konservativa hävdade. I stället säger den nya högern att historien är ”sfärisk”, som en ballong.
Begreppet är hämtat från Nietzsche och innebär att historien är fullständigt irrationell. Den har varken början eller slut och ingen inneboende mening. Därmed finns inte heller någon grund för människans värden, ingen objektiv värdeskala som kan härledas från Gud eller någon annan av världen oberoende instans. Vill du skaffa en värdeskala måste du därför själv bestämma dig för en – och så genomdriva den på historien.
Nietzsche är ingen tillfällig utgångspunkt – väl att märka den tolkning av Nietzsche som blev viktig inom delar av den tyska konservatismen på 20-talet. Närmare bestämt den tradition som då brukade kallas Konservativ Revolution och där väl i dag Ernst Jünger är det mest kända namnet. Det var en höger som från Spenglers totala pessimism – där alla värden var förbrukade – slog över i en radikal aktivism. Människan måste skapa sig själv och sina egna värden. Genom att handla kan hon gjuta form i det som är absolut formlöst – skapa historien och samhället på samma sätt som konstnären skapar sitt konstverk. Estetiska normer är alltså en grundläggande utgångspunkt för politiken. Det gäller också för den franska nyhögern. Den hämtar sin värdeskala från en speciell tradition – den ”indoeuropeiska”, vilken egentligen är det som i Tyskland på den tiden det begav sig kallades den ”ariska”. Den avgränsar sig – som Nietzsche – från den kristet-judiska traditionen, som den anser dekadent, och menar att man måste hitta tillbaka till en ”ursprunglig” europeisk stil i tanke och moral.
Parallellerna med 20-talet är på intet vis tillfälliga. Den konservativa revolutionära tendensen från då har övervintrat i Frankrike på ett sätt som är ganska märkligt. Många av dess ledande företrädare flyttade från Tyskland till Frankrike efter kriget. Ernst Jünger bor i Frankrike, hans sekreterare Armin Mohler som är en av traditionens ledande intellektuella bor också i Frankrike.
Om alltså Ernst Jünger står för den estetiskt-politiska dimensionen av den här tankeriktningen så är det en annan tysk från samma tid som formulerat dess praktiskt-politiska tillämpning, nämligen Carl Schmitt. Han var en betydande rättslärd som företrädde en mycket speciell form av rättspositivism. Vad han sa var: eftersom det inte finns någon objektivt giltig värdeskala så kan du etablera ett normsystem uteslutande via en stat. Det är det enda som kan skapa fundament för en samhällsmoral. Och statens uppgift är då att namnge vänner och fiender – och den vägen skapa ett helt rättssystem. Det är alltså via staten som värdeskalan överförs på samhället.
Denna Carl Schmitts rättspositivism var mycket betydelsefull genom att den legitimerade nazismens rättstillämpning att makt = rätt.
För den franska nyhögern är Carl Schmitt en av portalfigurerna. Därav framgår också att den är extremt statsfixerad – ännu mer än vad den klassiska konservatismen någonsin var.
Mediahöger?
Äger denna märkliga nyhöger någon auktoritet i den franska diskussionen?
Arne Ruth: Den uppstod i slutet av 60-talet, i samma malström som födde 68-vänstern. I några år levde den ett relativt undanskymtliv – men så fick den plötsligt en offentlig plattform i Le Figaro. Vilken intressant nog ägs av Robert Hersant – Frankrikes motsvarighet till Springer – som var kollaboratör under kriget och alltså har ett mycket dubiöst förflutet. Särskilt Figaros veckotidning, Figaro Magazine, blev den nya högerns språkrör. Dess ledande teoretiker Alain de Benoist är ett slags kulturredaktör där. Louis Pauwels – en äldre fransk högerintellektuell – är chefredaktör och har tagit den unga högern under sina vingars skugga. Och eftersom Figaro Magazine är en veckotidning ungefär som Paris Match eller gamla Vecko-Journalen och eftersom den ständigt kolporterar ut alla de idéer som ingår i nyhögerns ideologiska bagage i form av reportage och debatter så är följaktligen inte heller själva ideologin någon perifer intellektuell företeelse.
Till de idékomples som sprids på detta sätt hör ett som blivit väldigt centralt, nämligen det sociobiologiska. Sociobiologin har ju som anspråk att vara en brygga mellan natur- och humanvetenskaper – alltså en universalvetenskap. För nyhögern fyller den därför en viktig ideologisk funktion. Det paradoxala är ju att just de personer som säger att giltiga värdeskalor inte existerar är starkt benägna att söka värdeskalor som är orubbliga. Och sociobiologins förmenta vetenskaplighet skulle kunna göra det möjligt att bygga ett absolut allmängiltigt normsystem, en estetisk och moralisk värdehierarki som omfattar all mänsklig verksamhet.
Som vetenskap för den franska nyhögern kan man säga att den fyller exakt samma funktion som socialdarwinismen gjorde för konkurrenskapitalismen, eller den rasistiska ”vetenskapen” för nazismen.
Det handlar, som så ofta förut i konservatismens historia, om att söka hitta en värdeskala i naturen – och här finns inom parentes sagt en paradox som skrämmer mig en smula. Det är att den ekologiska rörelsen genom att förhålla sig så opolitisk kan komma att fungera som spjutspets för den här sortens tankegångar. Ekologin i sin mest extrema form är också a-historisk, den medger inte att det finns historiskt-sociala dimensioner i samhället utan försöker se det enbart som en del i ett ekologiskt sammanhang. Den grumligheten i tänkandet hos många ekologer kan skapa mottagligheter för biologismer. Tecken på det saknas inte. I Tyskland finns i dag en inte obetydlig ekologisk höger, i Frankrike finns liknande tendenser. Möjligen är det så att själva initiativet inom den ekologiska rörelsen på kontinenten håller på att skifta förtecken från vänster till höger. Och då finns ju i Tyskland en tradition att falla tillbaka på – i den tidiga nazismen fanns ett rudimentärt ekologiskt tankesätt; Blut und Boden hör dit.
Högern i Sverige
Och ur svenskt perspektiv – tror du att någon av alla dessa konservatismer är bärkraftig? Det sannolika är väl att Gösta Bohman har alldeles rätt när han säger att det vi står inför inte är en högervind – bara fröet till en högervind. I vilken riktning kommer den att föra oss?
Arne Ruth: Det är en oerhört svår fråga. Men jag tror att de skandinaviska länderna över huvud taget har en särposition. Solidaritetstanken är här inte alls bara förknippad med demokratins genombrott utan har mycket äldre traditioner. Den bottnar i att åtminstone Sverige och Norge aldrig varit feodala. Därför finns det, tror jag, större motståndskraft mot den rena konservatismen.
På samma sätt har det funnits förvånansvärt litet folklig rasism i de nordiska länderna. Antisemitismen har i stort sett varit ett överklassfenomen – vilket den inte varit på kontinenten. Även tendenserna till biologiska tänkesätt har varit begränsade till vissa intellektuella skikt.
På kort sikt kan de nya strömningarna ha den effekten att de påverkar debattklimatet så att vissa av de saker som vi betraktat som självklara – avgränsningar av idéer och debattmöjligheter – kommer att upphävas. Vi går mot en period av större polarisering och större pluralism än vad vi haft. Att pluralismen ökar tycker jag i och för sig är bra. Men det i sin tur kommer naturligtvis att leda till att vissa politiska lösningar som för bara ett par år sedan varit otänkbara snart kan framstå som möjliga.
Vad polariseringen beträffar så kommer den att vara avhängig av om det finns förutsättningar för en ny historisk kompromiss av det slag som Saltsjöbadsavtalet var Den nya ideologiska militansen hos SAF har väl att göra med den svenska ekonomins integrering i det internationella; näringslivet står inför ett val mellan att fortsätta sin verksamhet inom Sveriges ram eller att låta sig internationaliseras helt. Dess strategi, verkar det, är den, att nu får Sverige fyra-fem år på sig att anpassa sig till våra krav – annars tar vi vårt pick och pack och flyttar.
Och om SAF inte är villig till någon ny sorts kompromiss – då kan det bli en mycket stark polarisering i Sverige. Och vad som då kommer att hända vill jag inte ens spekulera i.
Vänstern får skylla sig själv
Låt oss se lite på vänsterns roll i det här. Nu som på 20- och 30-talet har konservatismen fått en ny kraft efter ett vänstersammanbrott. Vilka strategiska missar har vänstern gjort och hur kan en möjlig motstrategi idag se ut?
Arne Ruth: Det är klart att det finns ett samband mellan de nya högerideologiernas möjligheter att göra sig breda och vänsterns ideologiska och politiska misstag. Jag tycker att 68-vänstern på sätt och vis förhöll sig lika ohistoriskt till sin tradition som nyliberalismen gör till sin idag. Nyliberalerna tar inte någon som helstnotis om de tänkare inom den egna traditionen som förklarat varför den renodlade kapitalismen inte kan fungera. På samma sätt tog större delen av 68-vänstern ingen hänsyn till dem inom den marxistiska traditionen som förklarade varför en renodlad marxist-leninistisk strategi inte hade några utsikter att fungera. Man började på fel stadium, i stället för att bygga på gjorda erfarenheter och sen modifiera sitt beteende efter dem så gick man tillbaka till en 1800-talsvariant, liksom nu nyliberalismen går tillbaka till ett 1700-talstänkande. Det är två likartade ideologiska projekt. Där tycker jag vänstern får skylla sig själv.
Sammanbrottet blir mycket svårt att reparera eftersom många av de här idéerna har tappat sin legitimitet också inom vänstern och nu finns det inget annat att sätta dit i stället. Jag menar att det viktigaste just nu är att försvara den politiska demokratin. Så pass allvarlig tycker jag situationen är.
Jag anser att den dimension i krisen som handlar om hotet mot nationalstaten är grundläggande. Jag tror inte att det finns realistiska politiska lösningar inom ramen för små nationalstater som Sverige. Både den säkerhetspolitiska, den ekonomiska och den politiska handlingsfriheten är så begränsad idag att varje strategi som bara räknar med det nationella området är dömd att misslyckas.
Mycket av det kulturpolitiska tänkandet inom den svenska vänstern är exempel på den begränsningen. Kampen mot Nordsat är t ex ett skolexempel på att man inte ser att det handlar om en helt ny dimension hos mediastrukturen – en internationalisering – som inte kan mötas på något annat sätt än att man internationaliserar kontrollmöjligheterna. En tänkbar strategi är då allianser med rörelser i andra länder med vilka man har en grundläggande värdegemenskap. Ser man krisen och dess möjliga lösningsmodeller inom ramen för ett nordiskt område i stället för ett svenskt så ökar ju genast möjligheterna att lösa krisen eller i alla fall att möta den med bevarad politisk demokrati. Det området kan du sen vidga till Västeuropa och säga att emot den franska nyhögerns europeiska projekt – dvs dess åberopande av en mycket speciell europeisk tradition – så borde man sätta en annan tradition, den politiska demokratin och den jämlikhetsidé som också uppstått i Europa. Sådant kan ju inte göras nationellt utan bara ses över gränserna.
Samma sak gäller det säkerhetspolitiska hot som Sverige står inför, t ex kärnvapenhotet. Det kan inte heller mötas enbart på den nationella nivån. På den här punkten tror jag att det brinner lite i knutarna. Får v inte fram den här sortens övernationella allianser så tror jag att högern – som ju fungerar övernationellt idag – har stora möilgheter att lyckas i sitt projekt.
Nyhöger – ny fascism?
Under vilka former skulle en fascistisk utveckling av situationen i Europa ske? Kan man tänka sig en återkomst av den fascism vi känner från 30-talet i Europa och från dagens Sydamerika, som alltså skulle upphäva de centrala demokratiska institutionerna – eller finns det risk för uppkomsten av en ”modern” fascism, som kan verka vid sidan av dessa institutioner och upphäva dem i praktiken men inte formellt?
Arne Ruth: Att den franska nyhögern så oerhört tydligt har använt ett kalkerpapper på 20-talet och faktiskt har en begränsad men tydlig framgång med det, tycker jag är oroväckande. Det var ju så att det som gav legitimitet åt nazismen och fascismen, det som gjorde det möjligt för dessa att bygga sina massrörelser på 20-talet, det var den intellektuella högern som nu den franska nyhögern försöker återuppliva. Den gav så att säga täckning i ryggen åt nazismen genom att den hade stort inflytande inom massmedia. När det sen kom till kritan så drog sig visserligen flera av de här intellektuella aristokraterna undan, medan andra gick rakt in och blev makthavare i systemet.
Det grundläggande är emellertid att nyliberalismen inte räcker till för att ideologiskt legitimera den sorts klass- och privilegiesamhälle som dess ekonomiska politik skapar – och då måste man hitta någonting annat som kan göra det. Historiskt kan man se att det är enormt svårt att försvara privilegiesamhällen i områden där det finns hög politisk aktivitet och lång politisk tradition. Till syvende og sidst måste man då falla tillbaka på den ståndpunkt som säger att ojämlikheterna är givna av naturen, de är oåterkalleliga och går inte att göra någonting åt. Det är där som attraktionen i det biologiska budskapet ligger, och det är där som sociobiologin kan komma in som legitimationsfaktor.
Trots allt är det viktigt att poängtera att just nu är de skilda ståndpunkterna hos nyliberaler och fransk nyhöger oerhört artikulerade, så pass att man måste betrakta dem som politiska motståndare. Nyliberalerna kan inte betraktas som antidemokrater i sitt offentliga framträdande .Men i det ögonblick de misslyckas med att skapa legitimitet åt sitt samhälle, då finns det en bräsch för den hel- eller halvfascistiska högern att träda fram i.
Den amerikanska religiösa högern
Och det finns en annan nyhöger än den franska som åtminstone i sina propagandametoder har visat en ovanlig framsynthet. Jag tänker på den amerikanska religiösa högern som jag nämnde inledningsvis.
Det är en rörelse som på det ekonomiska planet är anhängare av nyliberalismen, men som samtidigt har moraliska idéer som inte alls stämmer överens med den. Den vill återupprätta Tio Guds bud och göra dem till rättesnöre för hela nationens rättsystem och lagstiftning. Med andra ord ett slags Khomeini-rörelse på kristen grund.
Den bär på en paradox: i sitt ekonomiska program vill den avskaffa staten, i sitt moraliska vill den stärka den som garant för det etiskt religiösa systemet.
Denna religiösa fundamentalism har utvecklat helt nya politiska organisationsformer som inte var möjliga för femton år sedan helt enkelt för att de teknologiska förutsättningarna saknades då. Det är faktiskt datatekniken och TV-satelliterna som gjort den till en stor politisk rörelse i USA. Men den saknar enhetlighet, och det är väl därför den ändå inte behöver betraktas som ett överhängande hot.
Sättet att arbeta med enskilda frågor har den övertagit från den amerikanska vänstern. Datatekniken har gjort det möjligt att samla ihop ett mycket stort antal adresser till personer som tänker på samma sätt. Med adressregistrets hjälp kan man dels påverka dessa människor att sprida politisk propaganda, dels samla in pengar. Registren utgör ett helt nytt politiskt kommunikationssystem som binder samman människor som tidigare var isolerade från varandra men som nu kan arbeta för samma mål.
Med hjälp av satellittekniken kan nu också präster som tidigare bara haft sin publik i det s k Bibelbältet i USA nå hela den amerikanska publiken. Det här är sen ett par år den snabbast växande sektorn i amerikansk TV.
De som är ideologer och strateger i den här rörelsen är på samma gång präster och ägare till datafirmorna – organisation och ideologi ligger i samma hand. Det intressanta med deras organisationsmönster är att det är helt nytt och att det beror på ett teknologiskt genombrott. Det ger därmed en fingervisning om hur nya politiska organisationsmönster kan uppstå i framtiden. Och naturligtvis också att det är möjligt även för vänstern att utnyttja samma kanaler.
Någon av TV-prästerna har sagt att man inte behöver skicka ut folk på gatorna för att demonstrera längre. En demonstration är ju verksam bara där folk står – och så länge de står där. Sen skingras massorna och ingen vet vart de tar vägen. I prästens dator finns demonstrationen konstant – han behöver bara trycka på sin knapp för att framkalla den genom att säga till alla dessa människor exempelvis att ”nu ska ni skriva brev till senator den och den om abortfrågan”. Och så översköljs abortförespråkare med hundratals eller tusentals brev från väljare i just deras hemområde – och det är naturligtvis en enormt stark påtryckning.
De stora frågor som de religiösa fundamentalisterna intresserat sig för är anti-homosexualitet, anti-abort (”Right to life”), anti-kvinnorörelse och anti-rasintegrering. Än så länge finns alltså ingen koalition mellan de olika enfrågerörelserna, men det har gjorts försök med växlande framgång att samla dem i gemensamma fållor.
Det vore en överdrift att kalla denna kristna höger fascistisk. Men dess organisationsmetoder tror jag ger en antydan om hur en modern, folklig fascism skulle kunna arbeta. Adressregister och dataterminaler i stället för brunskjortade SA-män på gagorna. Kabel- och satellit-TV i stället för massmöten i Nürnberg.