Bröllopspogromen: en ukrainsk-judisk familjeberättelse
Anna Grinzweig Jacobsson
Bokförlaget Korpen, 2023
Árbbehárpo / Arvstrådarna
Katarina Pirak Sikku
KulaCultura Publishing - Sámi girjelágádus, 2023
Av Paulina Sokolow
Det är sent i juli och oväntat varmt. Grönskan uppe vid trädgränsen överväldigar oss med sin ymnighet och variation, blommor jag känner igen bland ludna växter och främmande, knotiga varianter av björk. Jag är på resa norrut med en vän. Som körkortsfri får jag vara kartläsare förbi min väns släktingar i Mellansverige, förbi Hälsingegårdar, samlingar i länsmuseer och, längre norrut - spåren av samiskt liv. Vi har stämt träff med konstnären Katarina Pirak Sikku på hennes sommarställe i Bárkká, cirka tolv minuters helikoptertur (eller 10 timmars vandring) från Kvikkjokks fjällstation. På vägen dit ser vi några av hennes pappa Lars Piraks verk på Áttje-museet i Jokkmokk. Han var också konstnär och duodji och vi får bo i den vackra, moderna kåta han byggde på sjuttiotalet. I närheten av kåtan finns en kallkälla. Det är där vårt första samtal börjar.
Jag hade ganska nyligen läst den då nyutkomna boken Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba och jag var nyfiken på vad Katarina tyckte. Den skavde i mig och så mycket förstod jag att det hade mest med mig att göra. Varför skulle jag annars ha reagerat så känslomässigt på Labbas dokumentär-essäistisk-poetiska redogörelse för tvångsförflyttningarna av samer för ungefär hundra år sedan? Att det var skrivet av medkänsla, hederligt bakgrundsforskat och med viljan att belysa viktiga men bortsopade människoöden betvivlade jag inte. Det var inte det, utan något annat. Den sommaren kände jag ännu inte Katarina särskilt väl, men jag hoppades att vi skulle få tillfälle att tala om Labbas bok och att hon kanske visste saker som kunde förklara min kluvenhet.
Chansen uppstod när jag erbjöd mig att följa med och hämta vatten i källan. “Ibland har jag tänkt att det inte alltid var dåligt att de fick flytta. Kanske var det skönt för någon att komma bort från en destruktiv miljö?” Hon sa det långsamt och liksom tvekande. Vi var inne på djupt vatten. Hon provade en tanke. Om det outsägliga, något som närmar sig övergrepp utförda av ett överordnat, våldsamt system, men där resan mot mörkrets hjärta fortsätter vidare och ännu djupare och berör en annan nivå, där sorgen möter skammen och trotset. Det som snuddar vid något som gör ondare än övergreppen. Att vara både offer och förövare, att ha varit tyst och inte ha bjudit motstånd, att kanske ha haft ett val att agera, men ändå varit passiv. Att vilja höra till, att stå för den du är, men samtidigt känna en våldsam inre olust inför att obevekligt inordnas i någon sorts arkaisk separatistisk gemenskap. Att inte äga sin historia eller den totala friheten och självständigheten att formulera sin framtid.
Under vår promenad får jag en impuls och berättar att min mamma aldrig fick lära sig prata jiddisch. Det är ett språk jag aldrig saknat och knappt hört någon tala under min livstid. Det jag vet är att språket har funnits i min familj, min mormor och morfar som jag kände som barn använde det sinsemellan. Mamma växte upp i en assimilerad familj Warszawa, vagt medveten om att hon var judinna, en identitet som blev alltmer påtaglig ju närmare vuxen ålder hon kom. Det var det där med jiddisch. Och att hennes pappa förlorade sin fina ställning inom ett departement.
Katarina berättar att hon lärde sig samiska som vuxen. Inte heller hon fick lära sig sin familjs språk. Det var hennes nyfikenhet som drev henne att erövra samiskan. Själv har jag aldrig varit nyfiken. Mina föräldrar flydde till Sverige från Polen när den antisemitiska kampanjen kulminerade i slutet av sextiotalet som gjorde att i stort sett alla i den sista spillran av den judiska, en gång så stora, befolkningen lämnade landet under förnedrande former. I mitt medvetande är det som ett före och ett efter, där “före” är svartvitt, ett auktoritärt, fientligt styre som kontrollerar människor, materiell öststatlig efterblivenhet och ett “efter” som jag uppfattar paradisiskt i grönska och trafikseparerad betong i en modern förort i världens bästa land. Det är som att jag från start tar på mig uppgiften att klippa banden med min familjs mörka förflutna, som jag inte ens har upplevt. Vad exakt det mörka består i angår mig inte eftersom jag har ett helt annat uppdrag: att vara svensk. Från dag ett övar jag mig till perfektion. Jag tycker att jag lyckas ganska bra.
Det kommer ut två böcker ungefär samtidigt. Först upptäcker jag inte sambandet. Symmetrin uppenbarar sig gradvis. Till utseendet kunde de inte vara mer olika. Anna Grinzweig Jakobsons Bröllopspogromen har ett konventionellt format. Omslaget är mattsvart med ett splittrat vinglas svävande över bildytan. Glaset ser ut att vara dataanimerat. Bitarna stämmer inte och de transparenta linjerna som ger illusionen av reflektioner i tunt glas löses upp som bubblor av såpa. Glaset syftar på titeln, det judiska bröllopet där traditionen bjuder att brudparet under ceremonin ska trampa på ett glas. Jag har alltid trott att det handlar om själva äktenskapets oåterkalleliga band, men läser mig till att det först och främst har funktionen att mana till allvar och att mitt i festligheterna påminnas om förstörelsen av templen, först av babylonierna 530 före och andra gången år 70 efter vår tideräkning, av romarna. För mig är det deformerade glaset lika mycket en bild av minnets sköra koppling till historien. Man hoppas att det ska gå ihop, stämma, och bli en till solid sanning.
Det tar ett tag innan jag bestämmer mig för att läsa boken. Allt påminner mig om precis det som jag har så svårt för med mig själv och min relation till tiden före mig. Annas bakgrund liknar min, hennes föräldrar kom till Sverige samtidigt som mina. Den historien har hon skrivit om i Flykten till Marstrand. Bröllopspogromen, hennes andra bok som jag nu håller i min hand är svart som en sträng bibel, opak och olycksbådande. Lidandet som den ständiga judiska följeslagaren. Det känns kvävande och förpliktigande. Den pekar på mig med ett knotigt finger: kom in i fållan, du kommer inte undan bagaget. Jag märker att jag blir irriterad.
Att träda in i mörkret mellan sidorna blir ett parallellt skeende. Som läsare träffar jag inte bara Annas familj och släktingar, utan lika mycket mina egna. Jag känner deras förebråelser mot mig. Till bokreleasen kommer jag försent. Det är fullsatt, de flesta äldre människor jag inte känner. Jag står längst bak, stannar i tio minuter och åker hem. Eftersom jag är bekant med författaren skickar jag ett grattis-vi-hörs-sms. Jag har också lämnat en bukett tulpaner till expediten i bokhandeln. Under några veckor förblir Bröllopspogromen till en sten och jag förhandlar med mig själv hur jag ska komma undan med att inte ha läst boken i den händelse jag återser Anna. Jag vet att den handlar om hennes ukrainska familjs historia före, under och efter andra världskriget, mest under och att den hunnit bli omtalad på kultursidorna och i media. Den ligger kvar i min väska i veckor och blir allt mer tilltygad.
Jag pratar med Katarina i telefon. Hon ska öppna sin första retrospektiva utställning på Havremagasinet i Boden, Sveriges till kvadratmeter största, nordligaste konsthall. Det är en bra bit till Boden från Stockholm och jag vet inte om jag har tid att komma dit även om jag är väldigt sugen. Hon berättar att hennes bok har kommit ut och jag ber henne skicka ett recensionsex till mig. Hon låter tveksam och säger att hon gett ut på eget förlag. Den har nog varit dyr för henne att producera, inser jag och för över den summa hon nämner (som jag senare inser är ordentligt i underkant). Boken transporteras till mig med en hälsning via en person som varit med och byggt Katarinas utställning. När han räcker den över till mig förstår jag den reserverade reaktionen när jag lite vårdslöst bad om ett recensionsex. Det jag har framför mig är ingen vanlig bok. Formatet är väl tilltaget och färgerna påminner mig om hennes verk Ihkuven aajkan maadtoej klaeriejgujmie gåårveldihkie / För evigt klädda i ättens färger, 2021, ett projekt som utvecklades efter hennes mångåriga konstnärliga utforskning av materialet från Rasbiologiska institutet (1922–ca.1958) i Uppsala. Efter att ha gått i grundaren och rasbiologen Herman Lundborgs spår, både i arkiven och bokstavligen följt delegationens rutter genom Sverige, bestämde hon sig för att som en helande process, sy och brodera upp en sorts textila kläden som skydd att lägga om pärmar och mappar innehållande fotografiskt bevis på Sveriges storskaliga och rasistiska projekt. Textilierna i verket är gjorda i ylletyger, samma som används för koltar, och dekorerade med band och mönster applicerade i traditionella tekniker. Vid ett tillfälle fick hon tillstånd av universitetsbiblioteket att klä pärmarna i omslagen för att liksom få det gjort, fullfölja tanken. Men det fick inte vara kvar efteråt, utan hon behövde klä av dem innan hon åkte hem. Ceremonin dokumenterades av en fotograf.
Samma lysande färger, gult grönt och rött mot klarblå grund och med dekorativa abstrakta mönster har Arbbhárpo / Arvstrådarna. En trasslig vit linje slingrar sig på omslaget och om jag följer den ser jag att det är flera avklippta snuttar. Varje sida inne i boken har en bård, vilket bildar ett nytt mönster utanpå boken. Den är också försedd med tre glansiga bokmärkssnören i rött, gult och grönt. Det är helt enkelt ett konstverk jag håller i handen. Som en ask med lönnlådor och andra dolda överraskningar.
Jämförelsen med utseendet på Annas bok är orättvis. Katarina har gett ut boken själv och använt sig av sin konstnärliga praktik och har tänkt bildmässigt från början, medan Anna fått förhålla sig till förlagets krav om format och ekonomi. De är väsensskilda. Ändå är det vid det här laget jag förstår att böckerna hör ihop och nu vill jag läsa dem tätt intill varandra. Båda handlar om helande och är genom sin process även en försonande handling. Det judiska och det samiska. Att sy ihop sig själv, att utifrån sina erfarenheter se på sina känslor som trådar och glasskärvor skapa en annan, levande historieväv på svensk mark i en samtid förgiftad av jakten på en svensk identitet. Tikkun olam är ett hebreiskt uttryck och översätts till “att laga världen”. Precis så.
Annas farmor Rebecka föddes i Babtjintsy, Ukraina 1898, Katarinas farmor i Kvikkjokk 1897. Utgångspunkten i båda böckerna är författarna själva. Genom resor, samtal, brevväxling, Anna frågar sig: “Hur vet man när det är dags att fly?”. “Kan sorg ärvas?” undrar Katarina.
Bröllopspogromen är en sammanhållen historia som rör sig mellan nutid med ett besök till Florida där författarens nittiofemåriga moster Roza bor, och dåtid. Samtalen med Roza rör sig kring minnen, ett pusslande, smaker från rätter vars recept och tillagningsknep förts över mellan generationer och kontinenter. Mostern är den enda som finns kvar av Rebeckas barn och som minns och kan verifiera och kartlägga familjens förflyttningar. Anna jobbar mot klockan, precis som Katarina…
Samtalen med moster Roza varvas med författarens dramatiserade rekonstruktion av flykten över de enorma landmassorna, från pogromer, Stalins utrensningar och nazisterna. Som i en film får jag delta i familjescener, dela deras måltider, ta del av de enkla, men för dem dyrbara föremålen, beröras av familjens starka sammanhållning som bokstavligen blir deras räddning genom de blodiga åren. Detaljrikedomen och namnen på personer, orter och ting, förvandlar bistra historiska fakta till kött och blod. En igenkännbar känsla att spegla sig i, den vi kallar viljan att leva och älska. Men det är ingen film, utan ett försök att följa trådarna ur ett kaotiskt förflutet där många intressen slagits om sanningen. Fiktionen och flödet bryts därför ofta av Annas insprängda frågor när historien plötsligt träder in i ovisshet: Hur kände de? Varför tog de beslutet att bryta upp just den dagen, till just den platsen? Svaren är nödvändiga, inte bara för att upprättelsen utan det är även något annat: “Kanske kommer det en dag då jag eller mina barn kan ha nytta av de nedärvda erfarenheterna?”
En av de större skillnaderna mellan Katarinas och Annas bok är berättarformen. Medan Bröllopspogromen är en sammanhållen historia, barn blir vuxna, de äldre blir gamla och dör är Katarinas bok mer flerdimensionellt organiserad. Lite som en utställning. I Annas familj har läsning och bildning utgjort fundament. Alla systrar är högutbildade i akademiska yrken. Att bilda sig hör till självklarheter både för män och kvinnor redan för hundra år sedan. Det socialistiska uppvaknandet vid sekelskiftet var ett snabbsprång uppåt för kvinnor. Samisk tradition är som många förtryckta minoritetskulturer patriarkal och nomadskolorna stängde länge ute samer från högre utbildning och även majoritetssvenskarna i landets norra delar hade ofta lägre utbildning och arbetarbakgrund än befolkningen i söder.
När Katarina Pirak var liten identifierade hon sig starkt som same. Hon var dotter till en känd samisk kulturpersonlighet och familjen umgicks med andra samer. Tvärtemot min inställning under uppväxten, att undvika jobbiga ämnen, hungrade hon så mycket efter att veta mer att hon stal en lärobok om Jokkmokk för att det fanns ett kapitel om samer som hon läste om och om igen. “Det var ett bevis för att min historia fanns”. Jag har alltid vetat att jag är judinna. Men till vilken grad det format mig eller gett mig något har verkligen varierat över tid.
Arbbhárpo / Arvstrådarna rymmer en mångfald av berättarformer. Både att läsa och att uppleva. Släkthistorier, jojk, brevväxlingar, intervjuer med äldre människor som minns nomadskolorna och efterlevande till människor som utsattes för Herman Lundborg pseudo-kliniska mätningar och fotograferingar. Bildmaterialet är rikt, det finns gott om fotografier tagna av platser, bilder ur fotoalbum och på verk av Katarina, som alla har att göra med att skriva och teckna och formulera komplexiteten i en historieskrivning som alltid underordnats och styrts av majoritetssamhället. Ett av de stora problemen som Katarina ställs inför är just det enorma bildmaterialet från Rasbiologiska institutet. Att visa bilderna är uteslutet, det skulle vara en upprepning av övergreppen. Och människor, de som är tillräckligt gamla för att ha minnen eller i alla fall ha hört vittnesmål från förstahandskällor, vill inte tala om det. Ändå förstår Katarina att hon inte kan närma sig det samiska utan att återbesöka institutet. Att utsätta sig för mätningarna med de verkliga instrumenten blir ett sätt att förstå med kroppen. När hon provar blir hon förvånad att det inte gör ont. “Ett föremål är ett föremål och man får anta att det inte har något minne. Jag laddar det med mitt”.
Varför behövde vägen till Annas berättelse, som ligger så nära min, gå genom Katarinas? Jag skäms lite över det. Är det för nära? Eller är det för att jag vårdat min svenskhet på bekostnad av att känna till och intressera mig för mina föräldrars uppoffringar och förluster som jag irriterar mig på Annas duktighet? Jag vägrar att ta på mig det judiska oket – varför måste just jag bära det? Jag opponerar mig mot den förpliktelse som omvärlden förväntar sig av mig. Vårda minnet av Förintelsen, definiera förlusten av judiska traditioner i din familj som just förluster, agera gisslan åt muslimhatet. Ändå är jag glad över att det blev precis så här. Att Anna skrev Bröllopspogromen och att jag hittade fram till den genom Arvstrådarna.
Jag tror att det har något med det kollektiva att göra. Att det inte bara finns en enda historia, utan att de är många. De sista raderna i Bröllopspogromen läser jag på tunnelbanan. “Äntligen har du hittat mig. Varför dröjde du så länge?”