Farväl till Panic Beach
Sara Stridsberg
Albert Bonniers Förlag (2024)
Av: Nora Wurtzel
I öppningsscenen hänger himmelen likt en blänkande matta över havet och en tanig pojke springer över sanden. När Sara Stridsbergs författarskap ska beskrivas hamnar fokus ofta på frågor om begär, moderskap, missbruk och hängivelse. Eller så vänder vi helt enkelt blicken mot det som är en av hennes mest återkommande element: vattnet.
Det skulle gå att hävda att Sara Stridsberg i Farväl till Panic Beach återvänder till debutens marker, men faktum är att hon aldrig övergav vattnet, det har ständigt varit närvarande i hennes berättande. I debuten Happy Sally simmas det i Engelska kanalen och seglas över Atlanten, i Darling River löper karaktären Los förfall parallellt med den dyiga flodens förgiftning, i pjäsen och novellen American Hotel sipprar havet in i Detroits höghus i form av en albatross, i Kärlekens Antarktis sker det våldsamma mordet vid en sjö och i Konsten att falla hörs vågornas brus utanför huset och rummen är fyllda av havsfåglar och fjädrar.
Listan skulle kunna göras än längre. Med tanke på hur centralt vattnet är i Stridsbergs författarskap borde kanske denna recension ha publicerats redan i förra numret, men att Albert Bonniers skulle anpassa sina recensionsdatum till Ord&Bilds teman är kanske mycket begärt.
Vi behöver dock inte något krystat resonemang för att finna luftens element i Farväl till Panic Beach. För Stridsbergs texter är inte bara besatta av vatten, här finns hela tiden spår av det olfaktoriska – alltså luktkmässiga – berättandet. Redan i romanens andra kapitel osar det av ett förflutet Stockholm, där Berzelii park anlagts på det som en gång var ett stinkande träsk av illaluktande vatten. Stadens lukter sträcker sig därmed genom historien, trots att själva källan till stanken byggts bort i moderniseringen. Luktsinnet är i egenskap av att vara luftens sinne både flyktigt och invasivt. Doftförnimmelser når medvetandet när volatila molekyler tvingar sig in genom slemhinnorna. Vi kan inte värja oss mot intrycken, men inte heller enkelt bevara en doft, och just därför är Stridsbergs prosa extra intressant att ta sig an genom en olfaktorisk läsning.
Genom näsor, både hos en kroppslös berättare och hos romanens karaktärer, skrivs i Farväl till Panic Beach blombuketter, alkoholism och nyfödda bäbisar fram via luktsinnet. En älskades doft gör dig full. En spricka i äktenskapet växer fram när maken kommer hem med en lukt av framgång och främlingar. Att dö är att sakta övergå från sin egen lukt till den av institution. I ett första möte skvallrar lukten om elegans och klass. Vissa karaktärer, som tant Laura, är mer olfaktoriskt karaktäriserade än andra. Till Laura hör ett moln av rosenvatten och choklad, på dödsbädden ackompanjerad av en svag lukt av kiss.
I Farväl till Panic Beach möter läsaren ett för stridsbergromanen osedvanligt stort persongalleri. Vi följer berättaren Ninas grävande i släkten Stjärnes historia. Med avstamp i vår samtid letar sig berättelsen tillbaka genom fyra generationer, hela vägen till seklets början. Vi möter Nina som barn och som vuxen, när hon sittande eller oroligt kringvandrande minns tillbaka. Hon försöker förstå vilka de varit, dessa spegelskuggor som alltid stått bakom henne.
Berättarrösten är bitvis tydligt Ninas, reflekterande och självkritisk: ”Men ibland tänker jag att jag berättar för att få vara med de där människorna ännu en stund, med deras ofullkomligheter och misslyckanden, för att vistas i det svarta ljuset ännu en gång.” I andra passager rör sig berättelsen med fiktionens omöjlighet tillbaka till de sedan länge döda släktingarna, genom förälskelser och förfall, och betraktar dem som barn när de uppgivet väntar i hallen på att föräldrarna ska komma hem.
Läsaren får följa Ninas pappa Matti från födseln till ålderdomen. Medan andra i släkten bär på en skörhet och ofta lämnar jordelivet unga, tycks Matti odödlig. Matti som alltid irrat omkring i världen och undrat vart han hör hemma. Matti som kommer sent till sin dotters förlossning, lite halvfull och med en doft av kön och parfym i håret. Matti som av sin exfru beskrivs vara sämst i världen på att vara gift.
Om Stridsbergs tidigare verk luktat av oduschade kroppar, unkna sjöar, tång och kön, finns det här till viss del en annan doftpalett. Förfallets och förruttnelsens lukter finns kvar, men görs sällskap av tryggare dofter som sol, kåda, blommor och sommarregn. Det är på många sätt en förändrad Stridsberg som möter läsaren. För även om hon tidigare skrivit fram historiska personer, i så kallade litterära fantasier, så närmar vi oss genremässigt snarare familjekrönikan. Skildringen av ett Stockholm förlorat i historiens flod för tankarna till författare som Fogelström och Söderberg, men prosans poetiska spår och den ovillkorliga lojaliteten med karaktärer i samhällets utkanter känns igen från hennes tidigare verk.
Ändå finns det något mer borgerligt över den familj som Stridsberg här skriver fram. Kanske är det detta som märks i det förändrade luktlandskapet. Romanen befolkas inte av hemlösa och prostituerade, silen sitter inte i armvecket och föräldralösa barn rövas inte bort av rovdjursliknande män i bilar. I Farväl till Panic Beach är det snarare en konventionell galenskap som skildras. Karaktärerna lever med missbruk och hallucinationer, men det finns ett skyddsnät. Delirium sker i museiliknande paradvåningar snarare än på bakgator, och även om barn försummas kan det vara av den mer skötsamma förklaringen att föräldrarna fokuserar på karriären. När det går riktigt illa hamnar Matti på behandlingshem, inte död i rännstenen. Matti och Nina faller visserligen, men inte lika handlöst som de tidigare stridsbergkaraktärerna Valerie, Dolores eller Ellen.
Farväl till Panic Beach har överlag fått fina recensioner, men jag kan inte annat än hålla med Dagens Nyheters Rebecka Kärde som saknar spretigheten i Stridsbergs tidigare böcker. För på många sätt är det en mer traditionellt berättad roman än de tidigare. Här saknas textelement som bryter av berättandet; här ryms inga listor, vykort eller metalitterära dialoger. Även om berättandet rör sig över tid går det som läsare att logiskt pussla ihop karaktärernas band till varandra. Steget mot en mer konventionell romanform tog Stridsberg redan i Kärlekens Antarktis, men där var tiden cyklisk och de döda kunde tala. Trots det stora persongalleriet tycks rösterna nu blivit färre.
Relationen till andra verk, och till verkligheten, är något som ofta påtalats när den akademiska världen intresserat sig för Stridsbergs texter. Intertextuella länkar har belysts, och även om referenserna i Farväl till Panic Beach är många, är det kanske mest intressant att fokusera på blinkningarna till hennes egen litterära värld.
En möjlig väg för att förstå dessa blinkningar är att se det som att Stridsberg skriver vidare på sitt eget litterära universum, att det handlar om världsbygge, som det brukar heta i fantasy och sci-fi. Där andra författare skapar magisystem och egna symbolvärldar gör hon ett liknande arbete när texten genom små medel öppnar upp sprickor, som leder läsaren in i hennes tidigare verk. Nina lever i limbo och ägnar sina dagar åt att i Berzelii park betrakta Carl Milles skulptur, uppförd efter att konstnären studerat björnar i Jardin des Plantes. Jag tänker det inte som en referens till den verkliga platsen i Paris, utan snarare som en blinkning tillbaka till Darling River, för det är nämligen också titeln på de kapitel som där handlar om apan Ester. När Nina besöker sin systers grav och det i kyrkan spelas musik, är det självklart Stabat Mater som strömmar ut ur kyrkdörrarna, samma stycke som blir det sista den mördade kvinnan i Kärlekens Antarktis hör under bilfärden på väg mot sin död.
Lillebrodern från Happy Sally går igen när Ninas son klär sig i Stålmannendräkt. När en val strandar på Panic Bech vet Nina som barn allt om valar för att hon läst om det i det gamla uppslagsverket i bokhyllan, precis som fadern och dottern i novellen Valarna. Matti släpar ner en flygel till havet, precis som mannen i Stridsbergs novell Tre systrar, och sedan sitter de båda männen där i varsin berättelse och spelar medan flygeln ser ut som en stor insekt på stranden. Systrarna i novellen är alltid på stranden, alltid hungriga, precis som Nina.
Att en författare återkommer till samma bilder och scener är kanske inte svårare att förklara än att vi alla bär på våra egna referensramar. Men när de är så specifika och stiliserade som i Stridsbergs fall är det svårt att förbise dem. Det är något med Stridsbergs litterära värld som etsar sig fast. Faktumet att de små detaljerna och de spektakulära bilderna stannat kvar i mitt medvetande, skvallrar om vilka krav hon ställer på sin läsare. Inget mindre än total och odelad uppmärksamhet.
Om formen mer hade liknat Stridsbergs tidigare romaner, om Farväl till Panic Beach hade burit spår av mer experimentlusta, hade de återkommande bilderna inte varit ett problem. Nu, när både handling och form mer liknar en konventionell roman, samtidigt som våldet och extremerna tonats ner, känns det bitvis som att läsa mildare variationer på hennes tidigare verk. Romanen byggs upp av en lång sträcka av upprepningar och när jag är klar med boken finns inga nya magnifika scener inom mig, snarare en känsla av att ha återsett älskade karaktärer och bilder.
Farväl till Panic Beach är en roman om vad vi kommer ifrån, en roman om vatten och om föräldrar som brister. Men mest av allt kanske det är en berättelse om alkoholism. För även om missbruket genom Stridsbergs författarskap legat som en dov ljudmatta i bakgrunden, kliver det nu in i centrum av scenen: ”De hade bara alkoholen, det fanns inga andra gudar, utan den var de inga särskilda, utan den var de förlorade, det var den som skapade min barndoms kungligheter.” Likt i verkliga världen är missbruket ovillkorligt och förutsägbart.
Även ljuset återkommer gång på gång genom romanen: ”vi tänkte väl att kärleken var den där platsen i ljuset där inget kan ta en, men vi visste inte hur vi skulle hålla oss kvar där”. Kärlekshistorien mellan Mattis föräldrar, som utspelar sig under andra världskriget, är en ”mörk tid” utanför föräldrarnas ”flackande ljuscirkel”. Bilden av den bortgångna systern bevarar Nina inom sig ”oslipad och upplyst i ett stilla mörker”, i den finns ”hennes särskilda ljus”. Både bildligt och bokstavligt är språket ljusmättat med skuggor och inre mörker: minnet av Panic Beach är ett ljus som sakta avtar. När dragningen till släktvåningen i Kungstornet mattas av är det ”som om ett mörker hade börjat stråla ut ur fönstren däruppe”. Till slut tröttnar jag på ljuset, som när Stridsberg skriver: ”Vinterljuset störtar in i rummet, snön faller utanför som ett draperi av ljus.”
Kanske har upptagenheten av ljus med teater att göra, för scenens lockelse finns närvarande som tematik i romanen. Nina sitter dagarna i ända i Berzelii park, men när det blir för kallt går hon in och vilar sig i vännen Helenas loge på Dramaten. När hon talar med sina barn förklarar hon sin förkärlek till teatern med orden: ”Det är för att teatern är lite som min familj för länge sedan”. Teatern finns också närvarande i romanens form, för vissa scener är så starkt befästa i rummet att de utan problem skulle överföras till scen.
Ljustemat varieras till förbannelse, som när vännen Helena säger: ”Du som alltid söker efter ljuset i alla och försöker ärerädda varenda galning. […] Det är därför jag tycker så mycket om dig.” Vännens replik fångar något som inte bara är talande för Farväl till Panic Beach, utan kanske även för Stridsbergs litterära gärning som helhet: att ärerädda varenda galning.