I detta reportage, ur Ord&Bild nr 4 -18, följer Olle Niklasson svenska politikers komplicerade förhållande till gatukonsten. Från graffitikulturens genombrott i landet på 1980-talet till dagens sponsrade och offentligt stödda kulturprojekt. Kontrasterna mellan Stockholm, Göteborg och Malmö är stundtals stora, men störst är förändringen över tid.
Av: Olle Niklasson
Nolltolerans. Begreppet brukar härledas till den så kallade Broken Windows-modellen, lanserad av George L Kelling och James Q Wilson 1982, och bygger på föreställningen att om en sönderslagen ruta inte blir lagad och förövaren snabbt gripen kommer snart alla fönsterrutor i närheten att vara sönderslagna. Som polisiär metod innebär nolltoleransen att insatserna inriktas på småbrott och mindre förseelser i syfte att uppnå social kontroll. Idén blev helt central för New Yorks borgmästare Rudolph Giuliani, som vid tillträdet 1994 hade ambitionen att återta stadskärnan som ansågs förfallen och kriminaliserad. Som inspiration för andra städer i världen kom Giulianis New York att stå modell, inte minst gällde det Anti-Graffiti Task Force som bildades för att agera mot graffitin.
Graffiti var inget isolerat New York-fenomen, men det var där den fann sin starkaste utvecklingsfas under 1970-talet, framförallt i tunnelbanan där olika stilelement blev allt mer avancerade. Från tags, throw-ups och pieces till det de flesta förknippar med graffiti: wildstyle, med sin ornamenterade bokstavsdesign. Till Sverige kom graffitin runt 1984, främst genom två filmer, Wildstyle och Style Wars, den senare visad på SVT 21 september det året, och på ett annat plan boken Subway Art av fotograferna Henry Chalfant och Martha Cooper. Men hiphop- och graffitikulturens genomslag kunde också ses i andra sammanhang där bland annat konstmuseet Louisiana i Danmark var tidigt ute när man samma år presenterade utställningen New York Graffiti. Det stora genombrottet för graffitins i Sverige skedde sedan under 1987 och som exempel kan två olika händelser lyftas. I filmen Stockholmsnatt, som gick upp på biograferna i januari det året, medverkade två av tidens ledande svenska graffitimålare, Ziggy och Disey, inte som målare utan som skådespelare. De var bästa polare med filmens huvudkaraktär Paolo Roberto samtidigt som de representerade den då trendigaste ungdomskulturen med hiphop, breakdance och graffiti. Samma år föreslog dåvarande justitieministern Anna-Greta Leijon en lagändring som skulle göra det möjligt för polisen att få leta efter sprayburkar hos klottrare på samma sätt som man letar efter vapen – med andra genom ord kroppsvisitation. Förslaget fälldes i riksdagen men skulle komma att aktualiseras flera gånger under de kommande åren.
Klotterproblemet – den samlade benämningen oavsett om det handlade om spontanstreck eller noggrant planerade och utförda graffitimålningar – föreslogs få samma lösning på båda sidor om blockgränserna vilket visar att frågan ännu inte politiserats, och citatet ur propositionen visar att det framförallt handlade om ekonomi.
”Klottret har ökat i en omfattning som gör att det inte längre kan avfärdas som ett obetydligt problem. Enligt uppgift beräknas kostnaderna för att ta bort klotter i Stockholms tunnelbana och på bussar och tåg ha ökat från omkring tre miljoner kronor år 1985 till ca femton miljoner kronor år 1987. Allmänheten drabbas direkt genom störningar i kollektivtrafiken när nedklottrade tåg och tunnelbanevagnar måste tas ur trafik för att rengöras. Även risken för färgfläckar på resenärernas kläder och den kraftigt förfulade miljö som uppstår genom klotter är förhållanden som också särskilt har uppmärksammats.”
Efter att Anna-Greta Leijons framstöt om en hårdare kriminalisering fallit inträdde en tid av islossning på ytan mellan graffitimålare och myndigheter. Bidragande var inte minst den dåvarande strategin att tiga ihjäl graffitin genom fotoförbud på perrongerna och strypt mediarapportering. I den relativa öppenheten skapas sommaren 1989 tre graffitiverk som fått klassikerstatus: Red Dragon av Ziggy och Disey, Highway av SHOF (Still Heavens Only Force) och Fascinate av Circle och Tarik. Alla tre lagliga målningar, det vill säga utförda antingen med fastighetsägarens goda minne eller på direkt uppmaning av denne.
1989 hade Ziggy och Disey upplevt ett par år som ohotade i graffitihierarkins topp men den sommaren skulle Circle och Tarik på allvar utmana om herraväldet. Fascinate utfördes på gavelväggen till en lagerlokal i Bromsten, granne med mer välkända Rinkeby och Tensta nordväst om Stockholm, och hade föregåtts av en annan mindre målning av duon på samma vägg. Den gången blev de avslöjade av sin teckningslärare som känt igen skisser de gjort under lektionerna och de tvingades rolla över målningen med vit färg. När de höll på med detta dök ägaren till fastigheten upp och frågade vad de höll på med: ”Vafan gör ni?! Det var ju snyggt”.
Med denna uppmuntran i ryggen återvände Circle och Tarik en tid senare och fick då inte bara tillåtelse måla hela väggen, fastighetsägaren försåg dem dessutom med färg. Efter två veckors skissarbete och fem dagars målande var Fascinate klar och när målningen visades upp för andra graffitimålare följde man en speciell ritual: de måste närma sig väggen baklänges, och sedan på kommando, tjugo meter ifrån väggen, fick de vända sig. Tarik Saleh, idag framgångsrik filmregissör, säger i en intervju att den normala attityden graffitimålare emellan var spelad likgiltighet, men inför Fascinate föll masken omedelbart på samtliga. ”Den där minen lyckades de aldrig hämta sig från. Det blottade strupen på dem. En av de starkaste drivkrafterna var ju att imponera på andra och efter Fascinate var det liksom inte så mycket att snacka om.”
Fascinate vintern 2010, fem år före byggnadsminnesförklaringen. Foto: Magnus Bergström
En ryckig historia
Den som försöker måla upp en bild av samhällets inställning till gatukonsten ser ganska snart en ryckig historia som ändrat kurs fram och tillbaka allt eftersom olika myndigheter, verksamheter och intressegrupper lyckats skapa en plattform för sina argument. Som exempel målades 1990 en 250 meter lång bullervall i Stuvsta beställd och betalad av SJ, men redan året efter lät man avlägsna målningen efter att i samråd med Stockholms Lokaltrafik ha bytt fot i klotterpolicyn över sommaren. Den tidigare strategin att inte ge graffitin någon uppmärksamhet byttes nu mot en intensifiering av jakten på klottrare. Det skilde också stort mellan olika kommuner. 1990 startades Aerosolskolan i Uppsala av graffitimålaren Pärra Ruskig Andreasson, med representanter från Uppsala kommun och Studiefrämjandet i ledningen. Under skolans fyraåriga existens utfördes utsmyckningsuppdrag åt bland andra Uppsala Kommun, Uppsala Buss, Fyrishov, Stadsgården i Stockholm, SVT i Göteborg, Pharmacia och Riksrevisionsverket. Fortfarande en bit in på 1990-talet handlade klotterdiskussionen framförallt om ekonomi. För kommuner som valde Stockholms väg med snabb sanering grävde det stora hål i framförallt gatukontorens och de kommunala kollektivtrafikbolagens budgetar.
Perspektiven vidgades sedan en bit in i decenniet i och med att man från vissa håll började tala om graffitin som ett större generellt problem, framförallt som en inkörsport till grövre kriminalitet och missbruk, vilket var en av huvudanledningarna till att klotter fick en egen brottskod 1996. Året efter var nolltolerans upptaget i Språkrådets nyordslista. Här uppstår också politiska skiljelinjer grundat i de olika partiernas syn på kriminalitet, i vilken utsträckning man såg brott som ett symptom på en samhällsutveckling eller inte, och argumentationen kring klotterbekämpning började alltmer följa blockgränserna.
Samma år skärpte också Stockholms Lokaltrafik sina antiklottersatsningar genom att SL:s trygghetskonsult Kjell Hultman uppdrog åt Falck Security att sätta ett specialkommando på krigsfot. Hultmans innovativa titel var ett mycket medvetet led i SL:s sätt att skapa bilden av graffiti som otrygghetsframkallande, en strategi direkt hämtad från Giulianis New York. Civila Specialkommandot, CSG, arbetade med helt andra metoder än SL:s egen personal, och i strid med gällande lagstiftning byggde deras väktare upp persondatabaser, man utförde kroppsvisitationer, bar masker vid ingripanden och struntade regelmässigt i att legitimera sig.
Inför Kulturhuvudstadsåret 1998 fick lokaltrafiken hjälp med argumentationen från besöksnäringen som befarade att graffitin skulle skrämma bort turisterna, och trots ett visst utrymme gavs åt den lagliga graffitin under själva Kulturhuvudstadsåret med utställningen The Arrow, som finansierades med skattemedel, präglades Stockholm av en långt driven nolltolerans. Påeldade av Kjell Hultmans idoga propagandaverksamhet fick Falck Security och CSG nu också större budget, befogenheter och mer personal, och efter den borgerliga valsegern i Stockholm 1998 installerades dessutom en av de mest uttalade klotterkrigarna i Stadshuset: kulturborgarrådet Birgitta Rydell. Efter socialdemokraternas valseger 2002 började andra vindar blåsa och nytt kulturborgarråd blir Roger Mogert, som ska visa sig ha en något mer balanserad syn på klotter och graffiti än sin föregångare. Samma år får också Kjell Hultman sparken, misstänkt för mutbrott relaterat till Falck Security, något han senare ska dömas till fängelse för, vilket i sin tur leder till att hela CSG faller ihop och att SL omvärderar sin klotterpolicy. Man tror inte längre på nolltoleransen som en framkomlig väg. Även detta ska visa sig vara en temporär hållning.
Röda sten = en klottrares orörda oas
Till skillnad från Stockholm befann sig diskussionen om klotter och graffiti i Göteborg på ett mer tillåtande plan trots att staden under åren runt 2000 spenderade mer än både Stockholm och Malmö på klottersanering räknat per capita. Termen nollvision användes som alternativ till nolltolerans, och man räknade också, åtminstone på vissa håll, inte bara pengar i Göteborg. Det som kanske mer än något annat kom att prägla inställningen till graffiti och klotter under de kommande åren var ett trygghetsfrämjande och brottsförebyggande råd kallat Tryggare och Mänskligare Göteborg. Rådet var fristående från all annan förvaltning och initierades av kommunstyrelsens ordförande Göran Johansson som en motkraft till alla kommersiella krafter som ville tjäna pengar på människors rädsla. Projektledare för rådet blev Borghild Håkansson, med utbildning både från Socialhögskolan och Högskolan för design och konsthantverk, HDK, vilket inte saknar signifikans.
Det första riktiga testet för Tryggare och Mänskligare Göteborg inträffade 2004 med Everwanting Streets, ett konstprojekt som pågick över sommaren med inbjudna gatukonstnärer från hela Europa. Man ställde ut i förorten Bergsjön, i Röda Sten konsthall och anordnade workshops och happenings längs 11:ans spårvagnslinje. Evenemanget stöddes av bland annat Kulturnämnden och Göteborgs spårvägar. Vad som inte framgick i ansökan om kommunalt stöd för Everwanting streets var första priset i den stora graffititävlingen: 1 400 burkar sprayfärg. Det moderata kommunalrådet Jan Hallberg jämförde med att ge bensin till en pyroman. Samma år som Göteborg anordnade den största gatukonstfestivalen i Sverige skärptes straffet för klotter, från tidigare sex månader till ett år. Polisen fick nu också rätt att kroppsvisitera misstänkta klottrare och ta sprayflaskor i beslag. Dessutom kriminaliserades försök till skadegörelse. Den socialdemokratiske justitieministern Thomas Bodström hänvisade till att skadegörelsebrotten ökat trots en mängd insatser men betonade att de sociala aspekterna samtidigt måste beaktas.
Den största effekten av straffskärpningen kunde dock inte avläsas på socialkontoren utan i polisens arbetssätt. Istället för att ta klottrare på bar gärning började man nu spana, fotografera, dokumentera och under lång tid bygga upp mappar med underlag tills man var säker på att man hade material nog att kunna åtala för grov skadegörelse, vilket inte bara innebar fängelsestraff på upp till fyra år, man kunde också låta misstänkta sitta häktade under långa perioder. Hösten 2004 lagfördes fem ungdomar i Göteborg för grov skadegörelse. De riskerade långa fängelsestraff och skadestånd på miljonbelopp. Samtidigt skickade en grupp poliser en skrivelse till kommunalrådet Jan Hallberg med rubriken ”Röda sten = en klottrares orörda oas” och benämner konsthallen ”en varböld”. Poliserna krävde att Röda Sten, som då hade inofficiell status som semilegal vägg, skulle saneras, liksom den lagliga väggen i Mölndal plus att graffitikurser skulle förbjudas.
På Borghild Håkanssons initiativ svarade Göteborgs stad med att sjösätta Ung Kultur 116, ett projekt som byggde på dialog kring graffiti och klotter där en av projektledarna, Daniel Andersson, var socialarbetare med förankring i graffitin. Daniel Andersson förstod att nolltoleransen aldrig skulle få bukt med klotterproblemet, det skulle bara göra motståndet från graffitimålarna ännu större och leda till att man målade på platser som man tidigare låtit vara i fred, som kyrkor. ”Fenomen i det offentliga rummet blir som man hanterar dem. Hårda tag föder hårda tag och man får det man förtjänar. En motkultur.” Det som verkligen skulle hota graffitin, menade projektledaren på Ung Kultur 116, var att den blev mainstream och berövades sin romantiskt hemlighetsfulla laglöshet. Men det förstod aldrig förbudsivrarna.
Samtidskonst före subkultur
Här ska inte diskuteras huruvida graffiti är konst eller skadegörelse men i mitten av 00-talet var åtminstone en sak helt uppenbar: graffitin hade blivit en plattform för ett växande antal intressen. Graffitin tog plats i stadsförvaltningarnas ekonomi, i trafiknämnder och gatukontor, i stadsplanering, besöksnäring, kriminalvård, polisväsende, sociala myndigheter och kulturförvaltningar. 2006 kunde ytterligare en spelare läggas till när det privata näringslivet tillsammans med besöksnäringen aktivt klev in på arenan.
Volvo, då ägt av Ford, sponsrade världens största havskappsegling, Volvo Ocean Race, och inför målgången i Göteborgs hamn befarade man att all graffiti på Röda Stens bottenvåning skulle förfula intrycket av staden och störa seglingsfesten inför världens tv-kameror. Resultatet blev att bottenvåningen målades över med svart färg dagarna innan båtarnas ankomst. Majoriteten av Röda Sten kulturförenings styrelse ville varken riskera sitt kommunala verksamhetsbidrag eller det huvudmannaskap för Göteborgs Internationella Konstbiennal som man erbjudits bara veckor före svartmålningen och accepterade. Samtidigt som man valde sida, den etablerade samtidskonsten före subkulturen, ska också sägas att varken konsthallen eller kulturföreningen hade något egentligt samarbete med graffitimålarna, men den ojämna dragkamp som omgav Volvo Ocean Race och Röda Sten, med intressen ur privat näringsliv, besöksnäring i form av Göteborg & Co och stadens kulturförvaltning, visar ändå tydligt på gatukonstens växande komplexitet.
Något annat som blev tydligt åren 2006 och 2008 var graffiti/klotterdiskussionens inneboende dynamik där ett initiativ från en sida möttes av en motsvarande upptrappning från en annan. I januari 2007 ansökte konstvetaren Jacob Kimvall och redaktören för Underground Productions, Tobias Barenthin Lindblad, hos Länsstyrelsen i Stockholm om att fyra graffitimålningar, däribland Fascinate, utförda av den första generationens målare, skulle få byggnadsminnesskydd.
Bara dagar efter klubbade Stockholms stad igenom en klotterpolicy inlämnad av det moderata stadsbyggnads- och trafikborgarrådet Mikael Söderlund som innebar den mest oförlåtande synen på graffiti i världen. Framförallt punkt 9 blev omdiskuterad: ”Staden ska inte medverka till eller stödja verksamheter eller evenemang som inte klart tar avstånd från klotter, olaglig graffiti och liknande skadegörelse. Staden ska inte heller medverka till verksamheter som på något sätt kan väcka intresse för och leda till klotter, olaglig graffiti eller liknande skadegörelse”.
Att planarkitekten Per Wilhelmsson på Stockholms stadsbyggnadskontor inte långt därefter inkluderade Fascinate i stadsplanen inför omvandlingen av industriområdet i Bromsten, något som innebär ett bevarandeskydd, måste ha känts som ett slag i ansiktet på nolltoleransförespråkarna. Utöver detta ledde Wilhelmssons initiativ till en träta mellan Stadshuset och Stockholms stadsmuseum, som tillstyrkte bevarandet. Men den strängare nolltoleransens beröringsförbud stannade inte vid tillståndsgivande myndigheter och nämnder utan fick konsekvenser långt utanför sammanträdesrummen: från totalstopp för graffitikurser på fritidsgårdarna, vilket var både väntat och förutsett, men också att man på fritidsgårdar samtidigt förbjöd papper och pennor – de skulle kunna användas som skissmaterial – till att daghem inte längre tillät barnen att använda gatukritor.
Ett annat resultat av punkt 9 blev att Riksteatern inför föreställningen 2 new days of hiphop i Stockholm inte fick tillstånd att visa lasergraffiti, och inför samma föreställnings premiär i Göteborg gavs inget tillstånd för Jonathan Ollio Josefsson att måla graffiti på en uppspänd duk utanför Pusterviksteatern. Båda var visserligen produkter av samma policybeslut men bakom själva besluten kan man se en skillnad som trots övergripande gemensamma mål fanns mellan Stockholm och Göteborg. Stockholms nej låg helt i linje med punkt 9 i klotterpolicyn, medan skälet till att Göteborgs kulturchef Björn Sandmark inte gav tillstånd till premärgraffitin var ett annat. Borghild Håkansson på Tryggare och Mänskligare Göteborg, som tillfrågades innan beslutet togs, förstod att situationen riskerade att spoliera flera års strategiskt manövrerande gentemot hårda förvaltningar som Trafikkontoret och Park- och naturförvaltningen, där man nu var nära att kunna börja diskutera andra infallsvinklar än en enögd nolltolerans. Utöver detta befarade Håkansson att ett bifall kunde leda till ett allmänt korståg mot kulturförvaltningen, och efter att ha förankrat tankegången hos Tobias Barenthin Lindblad, som Riksteatern anlitat som föreställningens moderator, rekommenderade hon Björn Sandmark att inte ge tillstånd. Det är troligt att Sandmarks nej den gången innebar att den hårda linjen vilade på hanen.
Gatukonst och city branding
2008 hade Helsingfors övergivit sin stränga nolltolerans. Inte bara för att dess löfte om sanering inom 24 timmar hade blivit mycket dyr att underhålla, klottret minskade inte och man såg överhuvudtaget inte att några framsteg gjorts sedan den infördes. Samtidigt hade den amerikanske urbanekonomen Richard Floridas evangelium om den kreativa klassen börjat påverka allt fler politiker och höga tjänstemän i städer runt om i världen, och plötsligt införlivades gatukonsten i andra sammanhang än som ett stort minus i balansräkningen hos gatukontor och kollektivtrafikbolag. Också i gruppen övertygade nolltoleransförespråkare började man på vissa håll lyssna på andra argument.
2009 hade den borgerliga majoriteten i Stockholms byggnadsnämnd sagt nej till Kimvalls och Barenthin Lindblads ansökan om skydd för de fyra graffitimålningarna, och nu var Fascinate akut hotat eftersom lagerbyggnaden på vars gavel den var målad skulle rivas. Länsantikvarier med stöd av det folkpartistiska kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt såg nu frågeställningen om möjligheterna till skydd inom ramen för gällande kulturminneslagstiftning som åtminstone principiellt intressant även om man slog fast att ett lagskydd skulle bli omöjligt att genomföra i praktiken.
Riksteatern fick 2010 tillstånd att genomföra en tvådagars gatukonstfestival vid Södra Teatern Kägelbanan kallad Art of the streets. Ett arrangemang som upprepades de följande två åren, 2011 dessutom med en turné till tio svenska städer. Däremot fick man inte tillstånd att affischera med hänvisning till Stockholms klotterpolicy. Den första större kommunala satsningen på gatukonst i Sverige stod Mariestad för som lät lokala och inbjudna graffitimålare ledda av Carolina Blue/Graffitta Falkholt måla stadens stora siloanläggning innan den skulle rivas. Projektet fick stöd och välsignelse inte bara från kommunen utan också från delar av det lokala näringslivet, till exempel Mariestads Tidning, som inte bara skrev om projektet utan också bytte annonsplats mot att Disey målade tidningens logotyp stort på ett av silotornen. Initiativet till Graffiti Mariestad kom inte direkt från kommunen men man lärde sig utnyttja city branding-effekterna utåt och skapade året efter Stadslaboratoriet med aktiviteter runt gatukonst och skateboardkultur för att ta vara på graffitiprojektet lokalt och mer långsiktigt.
I ett internationellt gatukonstperspektiv låg Sverige vid den här tiden i utkanten. Inte bara geografiskt utan också när det gällde utveckling. Den gentrifiering som på kort tid totalt förändrat stadsdelar som New Yorks Williamsburg och Bushwick, Shoreditch och Hackney i London och Berlins Kreutzberg hade inte sin motsvarighet här och heller inte dess nära relation till gatukonsten. Inte så att gatukonstnärerna själva drivit på processen men genom sin blotta närvaro hade de blivit ett tacksamt verktyg för investerare och fastighetsutvecklare. I exemplet Williamsburg, där lägenhetspriserna mer än fördubblats under 2000-talet, hade mäklare sedan länge framhållit gatukonsten som ett försäljningsargument bland andra. Omvänt lärde sig ursprungsinvånarna att när väggar och gavlar började målas i Hoxton så var hipsterinvasionen nära. En utveckling parallell med att tidskrifter som Dazed and confused och Vice tipsade om turistmål som inte följde Londons upptrampade mainstreamstigar. Signalen till de boende kunde inte vara tydligare: dags att flytta längre ut från stadskärnan.
2011 gav det kommunala bolaget Älvstranden Utveckling Ollio uppdraget att måla väggarna runt stadsodlingen i Kvillebäcken på Hisingen. Jämförelsen med situationen i världsmetropolerna haltar på många plan men visar ändå på att Göteborgs kommun tog ett första steg: från förbud till att inte bara tillåta utan också aktivt låta uppdra graffiti där den ansågs passa in i stadsbilden, punktvis och strategiskt.
Ollio. Gatukonst på husgavel i Majorna. Del av Artscape 2016. Foto: Olle Niklasson
Kanske inte helt oväntat uppstod i förlängningen en rörelse mot att inkluderas i den typen av utveckling hos framförallt den första generationens gatukonstnärer. Det mest kända exemplet är när två av Berlins mest kända gatukonstverk målades över i december 2014. Det var inte fastighetsägarna som hade anlitat någon saneringsfirma för att återställa 1000 kvadratmeter tegelvägg utan vänner och kollegor till upphovsmännen som utförde arbetet. Sedan de två muralerna uppfördes 2008 hade de inte bara blivit landmärken i Kreutzberg utan också en kugge i Berlins officiella kulturturism. Nu slog konstnärerna tillbaka och valde att hellre förstöra sina egna verk än att låta dem bli en del av marknadsföring och gentrifiering.
Islossning
Det blev överhuvudtaget ett annat klimat för gatukonsten mellan åren 2011 och 2014, året då de första festivalerna med kommunalt stöd ägde rum. I Göteborg avvecklades polisens klottergrupp 2011 och polischefen Ulf Melander var tydlig i sin motivering: visst kunde polisen jaga unga människor hur länge som helst men för att nå resultat måste man arbeta med graffiti/klotterfrågorna på andra sätt. Också politiskt kunde man märka en islossning där framförallt MP:s Thomas Martinsson öppnade för en generell diskussion om kultur och konst i stadsrummet där han såg lagliga väggar som en möjlighet, och i november återinvigdes Draken vid Röda Sten, nu som laglig vägg.
I Stockholm där blockgränserna varit cementerade i klotterfrågan sedan maktövertagandet 2006 började sprickorna bli tydliga under den andra mandatperioden. Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt började förbereda en strykning av den starkt ifrågasatta punkt 9 i klotterpolicyn under 2013, och efter maktskiftet 2014 togs den till slut bort av den rödgröna koalitionen S, V, MP och Fi utan några egentliga invändningar från alliansens sida.
Att det sedan blev Malmö som fick stå värd för den första stora gatukonstfestivalen i Sverige var inte överraskande. Jämfört med Göteborg och Stockholm såg man inte lika strängt på nolltoleransens tolkning, och den stockholmska klotterpolicyns förbud mot allt som kunde associeras till graffiti var aldrig aktuell i Skånemetropolen. Även 2008, när beröringsskräcken var i princip total, arrangerades regelbundet gatukonstevenemang, utställningar och graffitipromenader av Centrum för Urban Konst med Pärra Andreasson, nu som Ruskig Ångest, som konstnärlig ledare. Andreasson hade efter sin masterexamen från Konsthögskolan i Umeå valt att flytta till Malmö och den större frihet som erbjöds både som utövande konstnär och projektledare för olika utställningar med gatukonsttema. I Malmö fanns också Sveriges äldsta lagliga vägg, graffitiväggen på P-huset Anna, där det varit tillåtet att måla sedan 1979.
Under 2013 hade Malmögalleristen Tor Hedendahl planer på en utställning med gatukonst i sitt nyöppnade galleri NWW43 (No White Walls), eventuellt med en större väggmålning i anslutning. Barndomsvännen Daniel Wakeham, som hade bott i London och arbetat med gatukonst i tio år, noterade planerna via Facebook och tillsammans började de tänka lite större än en galleriutställning. Med Malmö stad som tillståndsgivare och medsponsor gick det sedan förhållandevis lätt att hitta andra finansiärer och på mycket kort tid kunde man arrangera sin första gatukonstfestival under namnet Artscape i maj 2014.
Tillsammans med en mix av internationella och svenska gatukonstnärer, däribland verksamma lokalt i Malmö, var ambitionen att visa upp ett så brett spektrum som möjligt; storskaliga muralmålningar, garngraffiti och origami street art, street sculpture, filmvisning, utställningar, workshops och öppna samtal med konstnärer. Festivalens öppning hölls i Moderna Museet i Malmö, vilket arrangörerna såg som symboliskt viktigt även om museets engagemang i själva festivalen var begränsat. Bara ett par månader efter arrangerade Borås sin gatukonstfestival, No Limit, också här med en blandning av internationella och svenska gatukonstnärer, däribland tre av de största svenska namnen: Ollio, Carolina Falkholt och Daniel Ekta Götesson. Borås hade då under flera år arbetat hårt för att profilera sig som skulpturstad och jämfört med Artscape i Malmö märktes det. No Limit fick tydligare satsning på etablerade namn, större närvaro i citykärnan och en starkare inriktning på turism.
Det som följde efter Malmö och Borås kan närmast liknas vid ett gatukonstprojektens allmänna startbesked. Andra städer följde efter i snabb takt och på ett par år gick Sverige från att lagföra graffiti- och gatukonstutövare till att nu bjuda in samma personer och inte bara tillhandahålla väggar att måla på, man betalade färgen, ersatte kostnader för resor och uppehälle och betalade ut arvoden för samma aktiviteter som till helt nyligen resulterat i fängelse, dagsböter och stora skadestånd.
2015 förklarades Fascinate som byggnadsminne, klassad som litet q vilket innebär skydd mot rivning, Borås arrangerade No Limit 2015, Ikea presenterade Art Event 2015 där gatukonstnärer designat affischer i en begränsad upplaga och Ali Dawoodi skapade i samarbete med fastighetsbolaget Vasakronan ett gatukonstprojekt med bara kvinnliga konstnärer, Art made this. 2016 kunde man gå på graffitimålarkurs i Luleå, besöka Street art Österlen, se Art made this i Malmö, Göteborg, Stockholm och Uppsala, Artscape i Göteborg och Trollhättan Street Art Festival. 2017 var Stockholm värd för Nordens största gatukonst- och graffitifestival, Springbeat, Art made this utökade sina nedslag till Varberg och Artscape tog ytterligare ett steg genom att istället för gatukonst i olika stadsdelar arbeta med en hel region i Artscape Värmland.
Och resten är historia? Inte riktigt. Exploateringskontoret i Stockholm, som arbetar med att utveckla stadens markinnehav, vill häva byggnadsminnet för Fascinate och har nyligen hört av sig till Stadsmuseet om möjligheterna att få igenom en rivningsansökan. Som skäl anför man barnsäkerhet. Samtidigt är en fastighetsutvecklare, aktiv i Bromsten, orolig för att en rivning av Fascinate skulle påverka genomförda investeringar negativt eftersom han betraktar graffitiverket som något som tillför värde och skapar kapital i området. Här kan han stödja sig på det rådande politiska klimatet i Stockholms stadshus. I en intervju i Dagens Nyheter 2015 förklarade dåvarande stadsbyggnads- och kulturborgarrådet Roger Mogert stadens nya förhållningssätt: ”Muralkonsten ska locka besökare och turister från både Sverige och utlandet”. Lägg märke till ordvalet: muralkonsten.
För enskilda politiker har frågan om klotter/graffiti varit tacksam att göra utspel från men riskabel att bygga en plattform på. Det har varit lätt att fastna på fel ställe när konjunkturerna svängt för den som saknat fingertoppskänsla. Men exempel på motsatsen finns, som Jan Björklund när han var borgarråd i Stockholm och lyckades få stort utrymme med mycket korta inhopp i frågan, eller kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, Göran Johansson, som aldrig lät klotter och graffiti ta plats i det översta politiska styret utan lät frågorna stanna på tjänstemannanivå.
I det större politiska perspektivet var alla partier eniga så länge gatukonsten handlade om en sak: att problemet stavades klotter och kostade pengar att tvätta bort. När bilden komplicerades av rättsvårdande och sociala inslag hamnade frågan först i en tydlig blockuppdelning för att senare under 00-talet bli mer komplex och innefatta socialvårdande faktorer och stadsplanering på en större skala. Där gick det inte längre att stänga in gatukonsten i höger-vänsterskalans traditionella gränsdragningar. Men fortfarande finns pålitliga antiklotterbastioner som Stockholmsmoderaterna som i sitt budgetförslag för 2018 skriver att man tänker återinföra nolltoleransen mot klotter om alliansen vinner valet.
Att nolltoleransen inte gick att genomföra fullt ut förstod man först i Helsingfors, som då hade den strängaste tillämpningen av doktrinen. Dels lyckades den aldrig sudda ut klotterproblemet men kanske ännu viktigare: med så många förvaltningar som samtidigt måste gå i takt, från stadsledning, trafik- och gatukontor till kultur- och socialförvaltningar, blev själva genomförandet ohanterligt och i längden ogenomförbart. I praktiken betyder detta dock mindre än man tror. Enligt Stefan Sahlberg på Göteborgs trafikkontor, som fortfarande tillämpar stadens klotterpolicy från 2007, saneras det mer klotter idag än någonsin tidigare. Bara i Göteborg är ett tjugotal företag aktiva och sett över hela landet listar Eniro 927 företag under rubriken Klottersanering.
Gatukonst, graffiti och klotter har skapat en miljardindustri i kölvattnet men har naturligtvis också satt spår i den andra sidan av balansräkningen. Framförallt besöksnäringen där argumenten för och emot svängt 180 grader på några få år, och där kommunalt ägda bolag som Göteborg & Co, som då var högst delaktig i svartmålningen av Röda Sten inför Volvo Ocean Race, idag marknadsför Göteborg med bilder av gatukonst i sina broschyrer. Dock uteslutande sanktionerade och ofta curerade gatukonstverk på utvalda platser.
Och i nära relation till detta kommer oundvikligen gatukonstens nästa steg att tas: som en allt större del i entreprenörsurbanismen. Att gatukonsten blivit en spelplan för många intressen är naturligt eftersom den befinner sig i det offentliga rummet, men om man drar en skiljelinje mellan graffiti som saknar tillstånd och definieras som skadegörelse och det beställda muralmåleriet, så har den senare typen av gatukonst tydligt blivit ett verktyg för många av dessa intressen genom att den i ett samtidskonstperspektiv ofta är konceptuellt svag och därmed också får svårt att bli något mer än en dekorativ eventbärare.
*
Draken. En 41 meter lång och 27 ton tung betongskulptur skapad av Per Agélii och under flera år Göteborgs enda lagliga graffitivägg. Skulpturen skapades till utställningen Everwanting Streets 2004 och fick då en placering mitt på Rymdtorget i Bergsjön som en del av utställningen som man tillät att det målades på. Skulpturen flyttades senare samma år till området vid Röda Sten och tanken var att svansen skulle förlängas en bit varje år, men först åtta år senare fick Draken sin slutliga utformning och därmed sammanlagt 185 kvadratmeter yta att måla på. Bredvid skulpturen står ett antal röda soptunnor där det är meningen att de som målar ska slänga sina tomma sprayburkar. Konstruktionen är gjord så att man inte ska kunna fiska upp kasserade burkar ur tunnorna men den här dagen är de överfulla, en har dessutom fått locket uppbrutet, och förbrukade sprayburkar ligger strödda runt omkring. Två ungdomar, barn egentligen – de ser inte ut att vara mer än tio år gamla – går runt tunnorna och plockar upp sprayburkar en efter en och skakar på dem. Så fort de hittar en som inte verkar helt tom stoppar de på sig burken och återupptar sitt letande. Efter en stund verkar de nöjda med sina fynd och börjar gå därifrån. Inte mot Draken utan bort från området. In mot staden och helt andra väggar.
Draken. Laglig vägg vid Röda Sten i Göteborg. Foto: Olle Niklasson
•••Källor
Tryckta källor
Böcker:
Per Andersson: Medan Svensson åt plankstek
Carolina Falkholt, Andreas Hagström m fl: Silo Dokumentation av Carolina Falkholts konstprojekt Graffiti Mariestad
Staffan Jacobsson: Den spraymålade bilden
Catharina Thörn m fl: Stad till salu
Tidnings- och tidskriftsartiklar
Olle Niklasson: Uppemot väggarna, Filter 2010
Jacob Kimvall :Förbjuden färgskala, Faktum 2012
Martin Wikberg Grissler: Från nolltolerans till turistmagnet, ETC 2013
Miranda Levingston: Street Art and Gentrification become, BK Reader 2018
Strange Bedfellows in Bushwick
Rapportskrifter/protokoll/akademiska arbeten
Ett Stockholm för hoppfulla, Moderaternas budget för Stockholms stad 2018
Sarah Franzén Gentrifiering i Göteborg – en studie av fenomenet gentrifiering i sex centralt belägna primärområden i staden
Grace Gustavsson Gentrifiering – Med kulturella uttryck som drivkraft
Erik Hellqvist Graffiti är till sin natur illegal – En uppsats om nolltolerans mot graffiti och dess föreställningar
Björn Jonsson Ung Kultur 116 – ett projekt i dialogform kring graffiti och klotter
Jacob Kimvall Bortom klichéerna – Om graffiti och den samtida konstens gränser
Anneli Sander, Thomas Jordan Göteborg lär sig samverka om svårlösta frågor – Ung Kultur 116 och Trygg vacker stads klotter/graffitistrategi
Regeringskansliets pressmeddelanden
Protokoll från nämnder och förvaltningar
Intervjuer
Daniel Andersson, utvecklingsledare Social resursförvaltning, Göteborgs Stad
Pärra Ruskig Ångest Von Andreasson, konstnär
Borghild Håkansson, Göteborgs Kulturförvaltning
Jacob Kimvall, filosofie doktor i konstvetenskap, Stockholms Universitet
Stefan Risedal, planeringsledare Drift och underhåll, trafikkontoret Göteborgs Stad
Catharina Thörn, docent i kulturstudier, Göteborgs Universitet
Daniel Wakeham, grundare och vd Artscape
Och utöver detta ett antal där intervjupersonen önskar vara anonym