Redaktionell inledning

ISTANBUL – STADEN SOM PALIMPSEST

Jonatan Habib Engqvist & Ann Ighe

För närmare två år sedan började vi prata om hur intressant det skulle vara att göra ett tidskriftsnummer om en stad. Senast Ord&Bild gjorde ett sådant var 2009 – och då var staden i fokus Göteborg. (Om du är prenumerant och har laddat ner vår app kan du läsa det numret i vårt digitala arkiv). Den här gången riktade vi blickarna mot Istanbul. Kanske måste vi påminna om att detta var före det svenska beslutet att söka inträde i NATO, något som utan tvekan har gjort svensk media och politik känsligare för vad som händer i Turkiet, och därmed också för det som händer i landets största stad, Istanbul. Det var också före den förödande jordbävningen som drabbade sydöstra Turkiet och delar av Syrien, och som fick många att tänka med fasa på vad som skulle kunna hända när skalven nästa gång drabbar Istanbul.

Dessa nyhetshändelser kom självklart att påverka det vi kom att läsa och höra om Turkiet i svenska medier, men samtidigt innebar vårt arbete att vi såg andra sidor och djup i frågor om både stadsbyggnad, turkisk identitet, protester och presidentmakt.

Förra sommaren tog vi tåget genom Europa för att tillbringa en tid vid det svenska forskningsinstitutet i Istanbul i ena ändan av Istiklalgatan och delta i öppningsveckan av den 17:e Istanbulbiennalen. På tomten där forskningsinstitutet ligger, vilket är Sveriges äldsta egendom utomlands, återfinns svenska konsulatet och en kyrka. Marken köptes 1757 när den prominenta osmanska dragomanen Alexandre Ghika föll i onåd, halshöggs, och fastigheten auktionerades ut. Vår reseupplevelse var sannolikt rätt olik de tågresor som brukar förknippas med Orientexpressen och vi publicerar vår korrespondens med varandra om resan i samband med slutarbetet med det här numret ett år senare.

När vi väl var på plats i Istanbul, tog Institutets direktör Olof Heilo med oss på stadsvandring genom historiska lager av staden, och vi bjöd in honom att fortsätta promenaden i Ord&Bild. Bilden av staden som palimpsest – det vill säga som en handskrift, vanligtvis på pergament, ibland på papyrus, vars text skrapats och tvättats bort för att ersättas med en ny – har nästintill varit en trop i den samtida kritiken, som hos David Harvey när han skriver om urbanism som »fragmenterade strukturer och palimpsest av tidigare former överlagrade på varandra«. Men i Istanbuls fall framträder det som synes vara en metafor som verklighet. På vissa byggnader kan spår av fyra olika alfabet anas. Klas Grinell beskriver vidare hur Istanbul på 1950-talet blev en lika turkisk som modern stad, och genom strömmarna, djuphavsavloppet och sjösnorskrisen berättar Kaya Genç om en döende Marmarasjö. Helin Sahin begrundar i sin essä de armeniska revolutionärer som en gång ockuperade Osmanska banken i Galata och kvinnorna med försvunna släktingar som träffas varje lördag på Galatasaraytorget i Taksim. Våldet som utövats på stadens gator kommer oss nära, i Sahins text, liksom i många av de andra.

Taksim är också det område där Geziparken, eller Taksim Gezi Parkı som den heter på turkiska, ligger. Berättelserna om Geziprotesterna som skakadeTurkiet 2013 går isär. Men när Ülkü Holago tio år efter den folkliga resning, som från början verkade handla om att rädda en park, undersöker vad Geziprotesterna har lämnat efter sig går det att konstatera att platsen än idag intar en avgörande plats i turkiskt samhälle och politik – långt bortom Istanbul.

»Staden har besegrat mig« skriver Burcu Sahin i dikten Hey gidi dünya, »som orubbliga löften / som när som helst skulle kunna gå upp i blå rök«. Istanbul omskapas i varje ögonblick av levande saker och rörliga föremål, stora som små berättelser dyker upp, försvinner, och förvandlas. Ceren Oykut berättade för oss om de inplastningsmaskiner som gatuförsäljarna tills nyligen gick runt med i mikroekonomins centrum, stadsdelen Karaköy, och hur en kvinnoröst som kom från maskinernas svaga högtalare förkunnade: »Få dina ID-kort, busskort, foton klädda i PVC«. Carta Poli som Oykut gjort för numrets omslag är ett kartexperiment som utgår från denna betraktelse. »Ett försök att fånga det skiktade, kaotiska panoramat av Istanbul. En hyllning till metropolen av meningslöshet och förgänglighet genom glorifierandet av den försvinnande lilla ekonomin, slitna identiteter och alla de små varelser som gör Istanbul till en gigant.«

Mike Bode har besökt ett modernistiskt sommarresidens, och reflekterar över spännet på Kemal Atatürks badbyxor och en ung nations drömmar. Selçuk Orhan skriver om behovet av att äga sitt hem, om hus som dyker upp över en natt och jordbävningsrisker. Texten berör ett annat ämne som återkommer i flera texter – vare sig de handlar om ekologi, historia eller sociala relationer – nämligen frågan om var gränsen går mellan politiska beslut, censur, regleringar, eller bristen på regleringar, och allestädes närvarande korruption. I skrivande stund utvecklas en komplex i historia kring nästa upplaga av Istanbulbiennalen, som inte bara är en central konsthändelse i regionen utan även kommit att bli en slags »termometer« för kulturens tillstånd i Turkiet. På vilket sätt alla lager av just den historien utspelar sig och vad det slutligen får för konsekvenser för lokala och internationella konst- och kulturlivet återstår att se. I det här numret presenteras två verk som båda har sitt ursprung i tidigare upplagor av biennalen – Hans Rosenströms morgonpromenad med en fisk på ett metspö genom Galatasaray som »kattfångare« från den 9:e upplagan, och Meriç Algüns fikonträdsjakt, som undersöker stadsdelen Galata, eller vad det innebär att ströva på stadens gator som ung kvinna, som initierades i samband med den 14:e upplagan.

Det slår oss nu när vi samlar in allt material hur det genom numrets alla lager hägrar en känsla av det där egenartade vemod som på turkiska heter hüzün. I sin text om tre generationer av familjen Arhan och deras dubbla tillhörigheter definierar Simon Sorgenfrei hüzün som den »ogripbara, bitterljuva känsla av förlust som var och en får bära själv, trots att den är kollektiv och binder människor samman. En sorts saknad efter något man kanske aldrig upplevt, en berättelse som inte går att fånga i ord.« Och om någon författare undersökt gränsen till det utsägbara i moll är det Aslı Erdoğan. Här skriver Istanbulskildraren om exilförfattarens erfarenheter och om att endast minnas tingens namn på främmande språk – »jag … Varken den första eller den sista författaren i exil, jag, tre prickar. « Kanske går det att se denna text (som bör läsas flera gånger) som ett försök att, genom interpunktion, pronomen och rytm, undersöka något så allmänmänskligt som ›jagets palimpsest‹?

Det blir också uppenbart för oss att det här numret inte bara jagar runt bland lagren som tiden har lämnat efter sig eller i de olika rumsliga lagren av det som är en stad, utan att en tidskrift också kan bjuda på en mångfald av olika gestaltningar i ord och bild av vad staden är och vad som händer där. Samma gator, träd, stränder, parker, pogromer, moderniseringar, härskare och protester visar sig för oss ur en rad perspektiv och temperament.

Tidskriftsnätverket Eurozine har varit särskilt viktigt för oss i detta nummer: Kaya Gençs text publicerades ursprungligen på Eurozine.com, och Selçuk Orhans text har vi fått översätta från vår turkiska partnertidskrift genom Eurozine, Varlık, som 2021 också gjorde ett temanummer om Istanbul.

Efter denna resa genom stadens alla lager hamnar vi till slut ändå där vi började, i Göteborg. Genom Fredrik Nyberg och Lotta Magnusson Nybergs essä om hällmålningen i Tumlehed som hämtar data om vår värld från ett inte särskilt synligt budskap som kan dateras tusentals år tillbaka, från Västnytt 1988, och på Göteborgs Stadsmuseum.

I kritikdelen skriver Klara Meijer om Linus Ljungströms undersökning av Stina Aronson, Tage Aurell, Stig Dagerman och Sara Lidman genom språkspel och språkgemenskaper. Sara Meidell tar sig ner till norr i en utställning på Bildmuseet i Umeå. Hon reflekterar över Arktis historia som exploatörernas och upptäckarnas lekplats och människans vilja att domesticera och institutionalisera – eller ja, estetisera – naturen. Jonathan Bergsborn ger sig ut på den Gyllene Flottans seglats, en bok av Alexander Ekelund som ger sig i kast med svenska anarkister och situationister för femtio år sedan.

Tack för att du läser Ord&Bild. Under hösten kommer vi att arrangera och medverka i flera program, så håll utkik i våra kanaler. Passa på att prenumerera om du inte redan gör det – nästa nummer spökar!

INNEHÅLL 3-4 2023

Redaktionell inledning
Spår av en resa – JONATAN HABIB ENGQVIST & ANN IGHE

Ett decennium efter Gezi – ÜLKÜ HOLAGO

Motståndets trädgård – MERİÇ ALGÜN

Ode till Marmarasjön – KAYA GENÇ

Istanbul, jag hör dig
Hey gidi dünya
Meltem
TRT – BURCU SAHIN

Exil: Myt, metafor, verklighet – ASLI ERDOĞAN

Den öppna och den stängda staden – OLOF HEILO

Hur kunde du, Sabiha? – HELIN SAHIN

Florya – MIKE BODE

Fastighetsägande som utopi – SELÇUK ORHAN

Morning walk – HANS ROSENSTRÖM

Menderes stad – KLAS GRINELL

Annorlunda svenskar, annorlunda turkar – SIMON SORGENFREI

En essä om hällmålningen i Tumlehed – FREDRIK NYBERG & LOTTA MAGNUSSON NYBERG

KRITIK

Ner till norr – SARA MEIDELL

Den Gyllene Flottans seglats – JONATHAN BERGSBORN

Jordnära ordbrottningar – KLARA MEIJER