Frykt og avsky i demokratiet, Eirik Høyer Leivestad, Vagant (2020)
Av Hjalmar Falk
Vår samhällsordning befinner sig i kris. Det började inte 2016, men sedan dess har det åtminstone varit omöjligt att undkomma talet om krisen. Det som kallats ”högerns 1968”, med den populistiska vågen, Brexit, Trump och allt som följt på dem, har vänt upp och ned på invanda tankemönster och etablerade förgivettaganden. Ur detta har emanerat en strid ström av inlägg om vår gemensamma belägenhet och den krisande eller rentav döende demokratin.
Den norska, berlinbaserade tidskriften Vagant har varit ett forum där de här frågorna tagit stor plats de senaste åren. Att tidskriftens nystartade förlagsverksamhet gör premiär med Eirik Høyer Leivestads Frykt og avsky i demokratiet överraskar därför inte. Boken utgör ytterligare ett bidrag till diskussionen om demokratins belägenhet. Men den är också en kommentar till denna diskussion, på så vis att den anlägger ett metaperspektiv på en lång tradition av rädsla för massorna och oro inför skenande demokratiska samhällen. I båda dessa aspekter är boken stimulerande och läsvärd, vilket förstås inte betyder att boken är oproblematisk eller invändningsfri. I själva verket har jag efter läsningen vissa grundläggande frågor kring Høyer Leivestads tillvägagångssätt och slutsatser. Men innan jag kommer till mina invändningar vill jag säga något om bokens verkliga förtjänster.
Frykt og avsky i demokratiet är en mycket lärd essä om en lång linje av kulturpessimistiska demokratiskeptikers förfärade samtidsbetraktelser och litanior över en krisartad modernitet. Som inledningen slår fast är kriserfarenheten en central del av modernitetens självreflektion och ingen kris har under de senaste 200 åren förkunnats med sådan frekvens som just demokratins. För de gamla eliterna vid 1800-talets inbrott var den framväxande demokratin i sig själva krisen och efter demokratins etablering som politisk ordning har det aldrig saknats intellektuella som varit beredda att identifiera olika krissymptom. Populismen är bara det senaste av många och även den har kanske redan blivit överspelad av rådande pandemitillstånd. Men populismens problematik framstår ändå som huvudmotivet bakom den här bokens tillblivelse.
I centrum för den brottning med demokratins problem som skildras i Frykt og avsky i demokratiet står frågan om massan. Massan, den okontrollerade hopen, pöbeln, som ändå under rätt omständigheter kan uppvisa en skräckinjagande kollektiv intelligens, har sysselsatt en uppsättning tänkare som enligt Høyer Leivestad ”taler direkte til våre egne anstrengelser for å forstå tendenser i dag”. Tankarna om massan och den kraft som den representerar låter oss se något i demokratin som liberala perspektiv sällan synliggör, menar han. Massan kan förstås som ”en kollektiv personifisering av demokratiet som kulturell kraft: en kraft som iblant havner i konflikt med seg selv, og som ikke uten videre lar seg feire som «progressiv» i enhver sammenheng”.
Det bör understrykas att demokratin här uttalat förstås som en civilisations- eller rentav livsform, snarare än som ”bara” ett styrelseskick. Det är ett viktigt påpekande, eftersom det synsättet på ett ganska osentimentalt vis överskrider en vanligt förekommande, onyanserad förståelse av demokratin som ett styrelseskick vilket på ett vagt sätt också tänks inbegripa eller fostra särskilda värden och förhållningssätt. Detta innebär också att demokratin här inte i direkt mening förstås som ”god” eller produktiv, utan som en politisk ordning med motstridiga tendenser och ibland olyckliga konsekvenser.
Demokratins ordning bygger på en svår balans mellan medborgarnas frihet och jämlikhet – på norska heter det senare ”likhet”, vilket kollapsar två svenska begrepp in i varandra på ett illustrativt sätt. Svenska språket riskerar att bedra oss när det gäller en av demokratins smärtpunkter, nämligen frågan om hur olika vi verkligen förmår vara de vi för ordningens överlevnads skull måste betrakta som jämlikar. De drag av nivellering och utsuddande av individualitet som många av dess kritiker sett som en av demokratins värsta följder blir också av närmast språkliga skäl svårförståeliga på svenska.
Høyer Leivestad nämner två skäl till att i en betraktelse över demokratins tillstånd och idéhistoria utgå från demokratikritiska tänkare med stor antipati gentemot massan. Dels kan deras porträtt av massan helt enkelt rymma väsentliga insikter. Dels har de många olika sätten att betrakta massorna haft högst verkliga effekter. I slutändan har nog intresset för insikterna tillåtits dominera över det för effekterna i Frykt og avsky i demokratiet. Ett tredje och i mina ögon tyngre vägande skäl att göra en sådan här undersökning är att en systematisk betraktelse över beskrivningarna av massan kan bidra till att blottlägga vissa blockeringar och luckor även i det moderna politiska tänkandets huvudfåra. Ett sådant perspektiv hade kanske öppnat upp för ett bättre sätt att ställa de frågor som Høyer Leivestad vill nå fram till.
I boken tecknas en ovanlig men övertygande tankelinje, från Spinoza, över Chateaubriand, Tocqueville och Marx, till Le Bon, Freud och Tarde och därefter Spengler, Adorno och Arendt – ja, och så fortsätter det. Bara denna uppräkning pekar på den bildningsnivå som utmärker verket, men det är viktigt att understryka hur pass ledigt resonemangen löper genom dessa stationer på vägen, från en träffsäker iakttagelse till en annan. Genom fem kapitel skildras demokratikritikens utveckling från franska revolutionen och François-René de Chateaubriand till år 2000 och Peter Sloterdijks utfästelser om att massan i och med inträdet i den postmoderna eran gått från hotfull aktivitet till tämjd passivitet.
Denna historiska överblick följs upp med två kapitel som konstaterar att idén om den hotfulla massan idag har kommit tillbaka. Här gör Høyer Leivestad iakttagelsen att ”massens idéhistorie taler till vår tid”, inte bara på grund av att konservativa demokratiskeptiker säger samma saker som de alltid gjort, utan även för att liberaler och så kallat progressiva under trycket från populismen har börjat låta påtagligt lika sina tidigare motståndare. Borta är de dagar då offentligheten föreställdes som ett utsträckt seminarierum och etablissemangskretsar flörtade med idéer om direktdemokrati. Nu gäller det snarare samhällsinstitutionernas integritet och överlevnad.
Läsaren möts alltså av fem kapitel explikation och två kapitel applikation. Lärdomsgodset som presenteras och den tankelinje som fogar samman narrativet är omöjligt att sammanfatta inom ramen för en läsbar recension. Trots detta vore det direkt fel att kalla framställningen komplex, för det skulle ge intrycket att Høyer Leivestads stil är krävande och svår att följa och så är inte fallet. Tvärtom skriver Høyer Leivestad imponerande flyhänt, elegant och tillgängligt om svåra frågor, tunga författarskap och djupa tankar. Handlaget är lätt, om än aldrig lättsinnigt. Som idéhistorisk essä håller arbetet hög internationell klass, i stil med en Pankaj Mishra eller en Jan-Werner Müller.
Det betyder dock inte jag är helt överens med Høyer Leivestads slutsatser. Inte minst handlar det om i vilken utsträckning innehållet från de fem historiska kapitlen berör de övergripande resonemang kring demokratins väsen och öde som dryftas i bokens inledning och epilog. Särskilt epilogen handlar huvudsakligen om demokratins framtidsutmaningar – men hela vägen fram till den diskussionen har handlat om vissa särskilda drag i demokratikritikens historiska utveckling sedan den moderna demokratins genombrott som politisk princip för drygt 200 år sedan.
Någonstans på vägen genom framställningen har de demokratiskeptiska resonemangen gått från att kunna säga något väsentligt till att bli det som väsentligen låter sig sägas. Høyer Leivestad menar att vi kan se en given relevans för demokratikritikens traditioner i ett läge då demokratins inre motsättningar och yttre omständigheter satt den under synnerligen hårt tryck. Logiken i det antagandet tycks åtminstone för mig inte given. Det är som att författaren obemärkt går över från att registrera sina studieobjekts röster till att själv falla in i det samtal han tagit sig för att gestalta.
En av de mest intressanta observationerna i boken är den om en produktiv motsättning mellan Nietzsche och Marx som Høyer Leivestad lyfter fram som central för förståelsen av den demokratiska moderniteten. Relationen mellan dessa två skarpa samhällskritiker skildras genom deras inställning till Pariskommunen 1871, där den ene ser ett ressentimentsdrivet slavuppror och den andre ett martyrium för den ankommande frihetens sak. Författaren menar att det finns saker att ta fasta på hos båda tänkarna, men det tycks mig ändå som att det är Nietzsche som tillåts dominera i den fortsatta analysen. Inte minst märks detta genom att just ressentimentsbegreppets betydelse tillmäts stor vikt för förståelsen av den moderna massans dynamik.
Egentligen är detta helt följdriktigt i linje med den smått briljanta idén om att förlägga bokens analytiska utgångspunkt i Spinozas syn på massan som varje samhällsordnings grund, i kontrast till liberalismens fäder Hobbes och Locke och deras ekonomiska kontraktsmodell som fundament för samhällsordningen. Den här distinktionen kopplar upp mot kontrasten mellan Marx och Nietzsche, där samhället som ekonomisk produktionsordning ställs mot en socialpsykologisk förståelse av samhället som en affektreglerad hierarki. Något av det mest slående resultatet av detta är dock Marx aparta ensamhet i Høyer Leivestads framställning.
Han bereder förstås utrymme åt en samling tänkare som bör klassas som en sorts marxister, närmare bestämt Frankfurtskolan, främst representerad av Horkheimer och Adorno samt Marcuse. Men sammankopplandet av de här vänstertänkarna med den långa traditionen av demokratiskeptiska reaktionärer tjänar i praktiken mest till att aktivera det inflytande från Max Weber (i sin tur själv influerad av Nietzsche) som utmärkte deras upptagenhet vid instrumentell rationalitet och samhällelig avförtrollning. Något större utrymme för Marx specifika syn på förhållandet mellan politiska idéer och sociala realiteter ges trots allt inte och tillåts därför inte rucka på det rakt igenom dominerande perspektivet.
I sin epilog konstaterar Høyer Leivestad att den politiska apokalyptiken länge var reaktionärernas territorium, men att liberaler och progressiva sedan 2016 utvecklat sin egen variant i stor skala. Reaktionära föreställningar om ”Eurabia”, ”det stora folkutbytet”, ”nationellt självmord” och ”kulturellt förfall” (eller varför helt enkelt inte ”västerlandets undergång”) samsas nu i det allmänna medvetandet med idéer om ”demokratins död”, ”den liberala ordningens fall”, ”fascismens återkomst” och ”post truth”. Och i bakgrunden till allt detta tornar en hel serie andra kriser upp sig, som alla förefaller olösbara inom ramarna för vår rådande politiska ordning, inte minst klimatkrisen.
Den progressiva föreställningen om att framtiden är ljus och att det reaktionära godset kommer att sorteras bort av tidens egen gång är inte längre hållbar, menar Høyer Leivestad. Istället riskerar just framtiden bli allt mer impopulär och ge vika för det Zygmunt Bauman kallade retrotopier, föreställningar om ett sorts utopiskt förflutet där ”nostalgin tar hoppets plats”. Av detta dras slutsatsen att framtidens demokrati står inför utmaningen att ”kombinere den spenningsfylte balansen mellom frihet og likhet med et storstilt avkall på privilegier for å avverge katastrofer”. Den svåra uppgift som kommer falla på 2000-talets demokrater blir att kunna ”være progressiv uten løfter om fremskritt og frigjøring, å forbli politisk moderne mens den materielle knappheten øker”.
Författaren ser den franska proteströrelsen Gula västarna som ett varsel av vad som komma skall: ett med våra etablerade kategorier svårtolkat folkligt uppror med ursprung i en protest mot höjda bensinskatter. Men ett problem är kanske att Høyer Leivestad faktiskt har en uppsättning färdiga kategorier till hands som han raskt kan applicera på fallet. Det är talande att han väljer att beskriva Gula västarnas upprorstyp i rent psykologiska termer, som uppkommet huvudsakligen ur ressentiment. Han avstår därför från att gräva vidare och fundera över de ekonomiska åtstramningar som under de senaste decennierna hårt drabbat det både geografiskt och socialt perifera franska proletariat som så gripande skildrats av författare som Didier Eribon och Édouard Louis. Det vi ser är följden av Nietzsches triumf över Marx.
Därför är det högst ironiskt att boken avslutas med en referens till Walter Benjamin och dennes uppmaning om att skriva historia som förmår ”tända hoppets gnista i det förgångna”. Høyer Leivestad vill göra gällande att detta är något som reaktionärer (hans ord) förmår göra med sina retrotopier. Nog för att Benjamin (i kritisk avsikt) intresserade sig för många reaktionärers resonemang, men i samma text som här citeras – ”Historiefilosofiska teser” från 1940 – varnade han explicit för att leva sig in i segrarnas historieskrivning. Det är möjligt att Høyer Leivestad tror sig ha undvikit detta genom sitt fokus på de reaktionära perspektiv som så ofta utmålats som förlorarnas under tider av demokratisk välgång. Men dagens offentlighet formligen kryllar av psykologiserande analyser av Trumpväljare och sverigedemokrater. Att en sådan analys kan anläggas med något större idéhistorisk finess ändrar inte det faktum att den ligger nära de perspektiv som föredras av den rådande ordningens vinnare.
Dessutom bör det tilläggas att den period av relativt stabil demokrati som fick ledande teoretiker att tala om ett tämjande och pacificerande av massan var produkten av en tid då den ekonomiska ojämlikheten sjönk och det allmänna deltagandet i samhällets kollektiva styrning expanderade i så gott som alla västerländska samhällen. Återkomsten för idén om den farliga massan korresponderar med stadigt minskande medborgerligt samhällsinflytande och med raskt ökande ekonomisk ojämlikhet. Det finns andra aspekter av detta förlopp, varav en del belyses i boken, men man kan inte bortse från att ett perspektiv som anlägger ett aktivt ointresse för samhällets ekonomiska ordning och politiska infrastruktur ger en platt bild av demokratins strukturerande processer.
Høyer Leivestad summerar på ett ställe i boken en av sina viktigaste iakttagelser på ett kärnfullt sätt: ”vi gjennomlever en krise som har atskillige likhetstrekk med demokratiets mange kriser de siste 200 årene. Slike kriser er også erkjennelseskriser. De reiser spørsmål om hva demokratiet er, og spørsmål om hva demokratiet skal være.” Ett enkelt förslag är att bland dessa frågor inkludera den om hur långt demokratin kan utsträckas på det område som 1800-talets reaktionärer mest av allt fruktade att den skulle nå: ekonomins.