Att ”otysta” Gaza del tre – Om framtiden

Catharina Thörn, professor i kulturstudier och medlem i Ord&Bilds redaktionsråd, fortsätter att brevväxla med den amerikanska ekonomen och forskaren Sara Roy. Roy har forskat och skrivit extensivt om Gazas ekonomi sedan 1980-talet och på senare tid även om Hamas. Hon är en ledande forskare inom fältet och en respekterad auktoritet som ser Gazaremsan som sitt andra hem.

Översättning: Catharina Thörn

Catharina Thörn: Vår konversation närmar sig sitt slut. När jag skriver detta har nya attacker där flera barn har dödats just rapporterats från Rafah. För några dagar sedan lade USA in sitt veto under FN:s säkerhetsråds omröstning om en resolution som skulle tillåta Palestina att bli en fullvärdig medlemsstat i FN. Vapenvilan verkar fortfarande avlägsen, för att inte tala om en långvarig fred. Samtidigt har den nästan fullständiga förstörelsen av Gaza, med dess många civila offer, liksom det pågående våldet på Västbanken, väckt uppmärksamhet och mobilisering över hela världen för behovet av en långsiktig lösning.

I denna sista fråga vill jag be dig att reflektera över framtiden och möjligheterna för en långvarig fred och ett slut på ockupationen. Vad skulle vara nödvändigt för att detta ska ske? Är tvåstatslösningen, som många västerländska ledare föreslår, det enda möjliga alternativet och, om så är fallet, hur skulle den kunna skapas när det landskap som skulle utgöra grunden för en palestinsk stat är så uppdelat och införlivat, både geografiskt och ekonomiskt, i Israel?

Sara Roy: Detta är angelägna frågor som måste ställas men också de svåraste att besvara. Jag ska börja med att ge viktig kontext. Gaza är ett samhälle med över två miljoner människor. Under nästan tjugo år har Gaza varit avskuret från världen, instängt av stängsel och murar på en liten landremsa som ständigt övervakas, invånarna har berövats alla rättigheter utom rätten till vad den italienske filosofen Giorgio Agamben kallar ett "naket liv"; det vill säga ett liv reducerat till den blotta biologiska dimensionen av att äta och reproducera sig.

Palestinierna berövades till och med den rättigheten, eftersom de var nästan helt beroende av omvärlden för mat, vatten, medicin och bränsle, som djur i en bur. Gaza förvandlades till ett mänskligt laboratorium där helt nya förhållanden skapades artificiellt. Man kan hävda att Gaza blev en modell för hur västerländska länder skulle hantera oönskade människor inom sina gränser, främst icke-vita migranter (ukrainare är välkomna i Europa, afrikaner är det inte). Vart skulle Gaza-experimentet – mini-Gaza utan bombningar – leda oss? Efter den 7 oktober blev svaret tydligare: Målet med Gaza-experimentet är inte längre att säkerställa separation eller avvisning, utan eliminering, vad Internationella domstolen har kallat för ett möjligt folkmord.

Den 28 januari 2024 hölls en konferens i Jerusalem, med titeln Conference for the Victory of Israel — Settlement Brings Security: Returning to the Gaza Strip and Northern Samaria, med tusentals deltagare, däribland ministrar och Knesset-medlemmar. Deltagarna uppmanade till återskapandet av bosättningar i Gazaremsan och förflyttning av de palestinier som bor där. Denna konferens visade att rasismen som ligger bakom målet att ”utrota alla vildar”[1], inte längre döljs, utan öppet rättfärdigas och hyllas. Detta är vad Israel länge har proklamerat, upprepade gånger och konsekvent, från toppen till botten. Från premiärministern och andra regeringsmedlemmar som kallar palestinierna ”djur” och ”vilda bestar” till soldater på marken i Gaza, som filmar sig själva och förklarar att ”det finns inga oskyldiga palestinier”, något som Sydafrikas rapport till Internationella domstolen övertygande har dokumenterat.

För Israel är palestinierna inte bara skyldiga, de är också kriminella. Israels president Herzog uttalade sig så här:

Det är en hel nation som är ansvarig där ute. Denna retorik om civila som inte medvetna, inte involverade, den är absolut inte sann. De kunde ha protesterat, de kunde ha kämpat emot den onda regimen [referens till Hamas].[2]

För president Herzog är palestinierna inte bara som alltid, ansvariga för dödsfallen bland sina egna, vilka han ser som rättfärdiga. De är också skyldiga till att inte ha kämpat emot Hamas i syfte att skydda israeler, något de länge har anklagats för. Som Ruba Salih säger, den agens palestinier ges är att de existerar antingen för att skydda Israel eller för att förstöra det.[3]

Detta pekar på en annan avgörande dynamik i världen efter den 7 oktober: kriminaliseringen av den sociala kontexten och övergivandet av historien. Historien började inte den 7 oktober, som Israel har hävdat när de påstod att attacken var oprovocerad. Men försök att historisera och ge Israels förtryck av palestinier en kontext genom att belysa de skador detta har orsakat palestinskt liv under sju decennier, behandlas som ett rättfärdigande av de fruktansvärda morden på israeliska män, kvinnor och barn, och därmed moraliskt förkastligt och olagligt.

Den förödelse som ockupationen åsamkat på individuell och samhällelig nivå under de senaste 56 åren ignoreras, och har i stället betraktats som nödvändig och rättfärdig av Israel och västvärlden. Som jag har hävdat i andra texter var Israels mål fram till den 7 oktober inte som det är nu

dödandet av den 'infödda andra'. Målet var denne andras upphörande, tillsammans med de motminnen och motanspråk som denna andra naturligt förkroppsligar. På detta sätt ... omdefinierade Israel den koloniala distinktionen mellan jaget och den andra, det rum som israeler och palestinier bebor. I detta omdefinierade rum raderades palestinierna ut från Israels emotionella och politiska landskap, vilket uteslöt motsättningar och komplexitet, och återställde en kännbar, otvetydig, lätt tolkningsbar klarhet för judiska israeler.[4]

Det var denna klarhet som den 7 oktober förstörde.

Följaktligen argumenterar filosofen Judith Butler att palestinier

berövas livet innan de dödas, förvandlas till inert materia eller destruktiva redskap ... Att döda en sådan person, ja, en sådan befolkning, kräver således en rasism som i förväg avgör vem som ska räknas som ett liv och vem som inte ska göra det ... Under sådana förhållanden blir det möjligt att tänka att det är möjligt, till och med rättfärdigt, att avsluta liv i försvar av liv.[5]

Det är just detta argument som Israel nu använder för att rättfärdiga sitt söndertrasande av Gaza och förstörelsen av dess folk.

Följden blir att det endast är israeliskt liv som räknas och som en konsekvens, ses som oskyldigt och civilt. Palestinier existerar, argumenterar Salih, antingen som ”väktare av israeliskt liv eller som koloniserade subjekt ... Huruvida palestinier ses som värdiga att blott existera eller dö beror således på deras vägran eller aktiva acceptans att förbli koloniserade.”[6] Alla möjligheter att leva ett gemensamt liv, genom gemensam erfarenhet, släcks ut. Frågan kvarstår varför förstörelsen av palestinskt liv möts med en så lugn likgiltighet och brist på ånger. Palestinier har varit så förringade, att de först nu när israeliska liv förstörts, har nått vårt medvetande, men kanske ännu inte vårt samvete.

Uteslutandet av kontexten skapar en konstant oförmåga att koppla palestinska handlingar till det vardagliga förtrycket, inklusive militär upptrappning. En oförmåga att beakta palestiniernas levda erfarenheter, och den misär som är så djupt definierande för dem och att koppla det vardagliga förtrycket till palestinska handlingar, inklusive militär upptrappning. Detta gör att palestinier förstås som något separat och avlägset, ogenomträngligt, oförmöget att vara som oss. På så vis förblir palestinier inte bara frånvarande i våra och i israeliska ögon utan också berövade alla anspråk baserade på rättvisa.

Det verkliga hotet ligger därför inte i palestinska våldshandlingar mot Israel, utan i förståelsen av att dessa handlingar är ett svar på orättvisa och avhumanisering, det ligger i att närma oss palestinier genom att se världen genom deras ögon och i att avvisa alla försök att behandla dem som obestämbara eller som abstraktioner.[7]

Hotet ligger i att humanisera den Andre. Därför måste vi förstå att ondskan inte finns i människorna utan i de förhållanden de tvingas utstå.

För Israel och västvärlden har ockupationen och blockaden, inklusive dess nuvarande folkmordsform, varit accepterad, vilket i praktiken talat om för palestinierna i Gaza: det är så här ni måste leva, och detta är det våld ni förväntas uthärda även om det innebär ett utplånande av ert sätt att leva. Följaktligen har de sociala och politiska problem, som uppstår ur fattigdom, förflyttning och förstörelse, liksom palestiniernas försök att hantera dem, konsekvent behandlats som ett hot, till och med en form av terrorism. Berövandet av livets nödtorft förblir outredd, främmande och lämnas utan åtgärd och förståelse, och rättvisan kopplas bort från kontexten.

Israels kamp mot Gaza är därför också en kamp mot Palestina.

Den nivå av omänsklighet som nu avslöjas är chockerande och avskyvärd. Gaza-experimentet har nu nått den punkt där palestinier avlägsnas från det mänskliga samhället, men också från historien, berövade den enda rättighet som återstår för dem, rätten till ett liv, hur ”naket” det än må vara. Hur ska vi då tänka på Gaza? Som en plats för icke-liv? Var lämnar detta oss alla? ”Återigen,” skriver historikern Jean-Pierre Filiu, ”vad som händer i Gaza går långt bortom denna härjade enklav.”[8]

Deklarationerna från israeliska regeringstjänstemän och de massakrer de leder till är ännu mer skrämmande mot bakgrund av den fullständiga likgiltighet de möts med av västerländska regeringar och media, en försummelse som har en lång historia i denna tragiska konflikt. År 2019 fångade Michael Lynk, som då var FN:s särskilda rapportör om människorättssituationen i de ockuperade palestinska territorierna som ockuperats sedan 1967, essensen av västerländsk nonchalans:

Den ... israeliska ockupationen av de palestinska territorierna — Gaza och Västbanken, inklusive Östra Jerusalem — är en bitter illustration av avsaknaden av internationellt ansvarstagande för de systematiska kränkningarna av palestiniers mänskliga rättigheter och humanitär rätt ... Israel, ett relativt litet land i termer av geografi och befolkning, och med ett särskilt beroende av det internationella samfundet för både handel och investeringar samt diplomatisk samverkan, skulle inte ha kunnat upprätthålla en sådan långvarig och repressiv ockupation i klar strid med internationell rätt utan det aktiva stödet och den illvilliga likgiltigheten från många i den industrialiserade världen. Medan det internationella samfundet har utfärdat många resolutioner och deklarationer som kritiserar Israels långa ockupation och dess fortsatta planer på annektering, har denna kritik sällan åtföljts av några betydande konsekvenser ... Det är därför nödvändigt att fråga sig om det helt enkelt ska accepteras att, i och med denna ockupation, är internationell rätt närmare makt än den är rättvisa.[9]
(min betoning)

Lynks fråga riktar ljuset mot den hållning i det internationella samfundet som legitimerar Israels repressiva ockupation av Gaza så länge det inte finns någon kollektiv överenskommelse om att avsluta den. Den senaste interimistiska domen utfärdad av Internationella domstolen, i Sydafrikas mål mot Israel för dess fruktansvärda angrepp på Gaza, förkastar, i sin kärna, det västerländska godkännande av israeliskt våld mot palestinier.

Gaza har trots västerländskt förakt påtagligt stört den koloniala blicken. Gaza är beviset på en framtid som redan är här, berövad mänsklighet, lag och mänskliga rättigheter. Vi står vid ett vägskäl där, som Antonio Gramsci säger i Fängelseanteckningarna: ”Krisen består just i det att det gamla är döende och det nya ännu inte kan födas; i detta interregnum framträder en stor variation av morbida symptom.”[10] Denna morbiditet ger i Gaza upphov till en allvarlig brist på säkerhet, hunger (och nu svält), sjukdom, ekonomisk nedbrytning, fysisk förstörelse, fördrivning och ekologisk kollaps, vilket pågått länge innan den 7 oktober.

Om Israel, med västerländskt stöd, uppnår sina mål i Gaza, kommer det att utgöra slutet för det globala samfundets era och tvinga fram en konfrontation mellan en regelbaserad internationell ordning, där väst dominerar och prioriterar sina egna intressen, och internationell rätt ”som har styrt staters beteende i över 500 år.”[11] Det kommer att bli tydligt för alla att västerländska samhällen, vilket betyder USA och dess allierade, anser sig vara exceptionella och undantagna, där de regler som de tillämpar på andra inte gäller dem själva, och där förespråkandet av demokrati och rättsstat inte är något annat än ett medel för att bevara deras historiska hegemoni, oavsett kostnaden. Globala institutioner, såsom FN, som skapades efter andra världskriget för att främja diplomati över våld och fred över krig, kommer att falla i vanrykte och bli irrelevanta.

Vi genomlever ett paradigmskifte, en långsam tektonisk förskjutning i hur det globala samfundet definierar sin roll, rättvisa och jämlikhet. Det rör inte bara Israel och Palestina utan oss alla. Det ger sig till känna i de globala protesterna, på gator och på campus, till försvar för palestinska mänskliga rättigheter, och det orättvisa och helt oacceptabla sätt som många, men inte alla, universitetsadministrationer och amerikanska medier har reagerat.

Det globala syd och stora delar av den allmänna opinionen i västvärlden ser faran i vad som sker just nu och organiserar sig för att pressa Israel, USA och Europa att erkänna att Gaza-experimentet har misslyckats, att det är omoraliskt och ohållbart, vilket delvis kan förklara det senaste beslutet av ICC:s chefsåklagare, Karim Khan, att ansöka om arresteringsorder för tre nyckelledare i Hamas – Yehiya Sinwar, Mohammed Deif och Ismail Haniyeh – samt Israels premiärminister Netanyahu och försvarsminister Yoav Gallant. Och som Dov Waxman, professor i Israelstudier vid University of California i Los Angeles, påpekade: ”Det handlar inte om att hävda en moralisk likvärdighet mellan Hamas och Israel utan om att upprätthålla internationell lag och hålla beslutsfattare ansvariga.”[12]

Och detta leder mig till svaret på dina frågor. Om det ska finnas en hållbar form av samförstånd och samexistens mellan israeler och palestinier framöver, där säkerheten för båda folken bättre garanteras och fred blir en verklig möjlighet, måste Israel och västvärlden dra sig tillbaka från att bestämma Palestinas framtid. Israel får inte längre ha vetorätt över palestinskt självbestämmande och suveränitet. Det antagande som länge har styrt västvärldens förhållningssätt till krisen är att Israel har rätt att fatta beslut om palestinska liv – om vem som ska leda dem och hur, var de får bo, vilka vägar de får använda, vilken mat de får äta, vilka produkter de får exportera, och vilka spikar de får använda för att reparera sina hem. Västvärldens antaganden bygger på en föreställning om att palestinier är oförmögna att forma sin framtid. Att ge dem makt skulle därför i bästa fall resultera i /misslyckande och i värsta fall leda till våld. Dessa antaganden är, och har alltid varit, baserade på rasism och okunskap. Om Israel, USA och EU fortsätter att göra anspråk på rätten att bestämma hur palestinier ska leva, och de orättvisor och umbäranden de måste utstå, kommer det inte att bli någon fred för någon. Detta är säkert.

Jag medger att det verkar svårt, om inte omöjligt, att föreställa sig ett läge där Israel och västvärlden upphör att kontrollera palestinskt liv och palestinierna får rätten och makten att kontrollera och formulera sin framtid, särskilt nu. Men det måste ske om en långvarig fred ska bli en praktisk verklighet.

Under de senaste månaderna har tvåstatslösningen framträtt, retoriskt sett, som den ultimata lösningen på krisen. Tvåstatslösningen har gjort en viss nytta—dess betydelse ligger i den politiska symbolik den medför, härrörande från internationellt diplomatiskt erkännande av en palestinsk stat och därmed palestiniernas rätt till självbestämmande och suveränitet (och förhoppningsvis fullt medlemskap i FN). Men där slutar, enligt min mening, dess nytta.

Erkännandet av en palestinsk stat, inklusive nyligen av Irland, Spanien och Norge, har kommit alldeles för sent. En meningsfull tvåstatslösning omöjliggjordes för länge sedan av Israel genom dess territoriella fragmentering av Västbanken, utvidgningen av israeliska bosättningar och bosättningsinfrastruktur, byggandet av den 708 kilometer långa separationsmuren, som införlivar palestinska landområden under israelisk kontroll, delningen av Västbanken och Gaza, och isoleringen och förstörelsen av Gaza – allt med västvärldens medgivande om än inte godkännande. Vilket land återstår för palestinierna att etablera en stat på? En fragmenterad och snabbt krympande Västbank och en förstörd och blockerad Gaza-remsa?

Dessutom har efter varandra följande israeliska regeringar under årtionden – för att inte tala om nu – gjort klart både i ord och handling att de avvisar och kommer att motsätta sig upprättandet av en palestinsk stat på mark de gör anspråk på som suveränt israeliskt territorium. I detta avseende har Israel varit mycket framgångsrikt. Så, var lämnar detta oss?

Jag tror starkt på att inte fokusera på de slutliga territoriella och politiska arrangemang under vilka både israeler och palestinier måste leva – vilka fortfarande är helt oklara – utan snarare på praktiska policyer för att skapa förutsättningar för ett fungerande politiskt arrangemang: att avsluta ockupationen och de förtryckande strukturer som upprätthåller den, särskilt att avsluta belägringen av Gaza och att stoppa bosättningsutbyggnaden på Västbanken samt bojkotta försäljningen av bosättningsprodukter globalt, bland andra åtgärder. Detta är inte en särskilt ny strategi men en som nu är verkligt brådskande och måste följas upp kritiskt och strategiskt. Dessutom måste alla framtida arrangemang baseras på jämlikhet och lika rättigheter mellan palestinier och israeler, en palestinsk rättighet som måste krävas enligt internationell lag. Före den 7 oktober sa många palestinier att det inte var israelisk suveränitet de motsatte sig utan israelisk överhöghet.

Vid ett symposium jag nyligen deltog i, frågade en person i publiken mig om jag tror på en tvåstatslösning. Mitt svar var detsamma som det länge har varit: det är inte upp till mig eller någon utomstående att bestämma vilket politiskt och territoriellt system som palestinier och israeler ska samexistera i; det är i slutändan upp till dem, men det kan bara vara ett där de kan engagera sig med varandra som jämlika aktörer på en jämlik politisk spelplan. Vårt ansvar är att förespråka en politik som kommer att göra den samexistensen möjlig, oavsett vilken form den så småningom antar.

Noter

[1] Sara Roy hänvisar här till Joseph Conrads berömda uttryck ”Exterminate all the brutes” från romanen Mörkrets hjärta och som har översatts av Einar Heckscher 2006 som ”utrota alla vildar”. Uttrycket användes också av Sven Lindqvist i hans berömda bok Utrota varandra jävel från 1992. Den boken inspirerade i sin tur till dokumentärserien Exterminate all the brutes (2021) av Raul Peck.

[2] The Guardian, October 16, 2023. The language being used to describe Palestinians is genocidal | Chris McGreal | The Guardian

[3] Ruba Salih, “Can the Palestinian speak?” Allegra Lab, December 2023. https://allegralaboratory.net/can-the-palestinian-speak .

[4] Sara Roy, “I wish they would disappear,” Postcolonial Studies, Volume 21, Number 4 (December 2018), Postcolonial Studies, p. 531.

[5] Judith Butler, Frames of War: When is Life Grievable (London: Verso, 2009), pp. xxix-xxx.

[6] Ruba Salih, “Can the Palestinian speak?” Allegra Lab, December 2023. https://allegralaboratory.net/can-the-palestinian-speak

[7] Sara Roy, “I wish they would disappear,” Postcolonial Studies, Volume 21, Number 4 (December 2018), Postcolonial Studies, p. 531.

[8] Jean-Pierre Filiu, “American Christian Zionists Crusade against Palestinian ‘Evil’” Le Monde, January 30, 2024, online: https://www.lemonde.fr/en/international/article/2024/01/29/american-christian-zionists-crusade-against-palestinian-evil_6476239_4.html.

[9] Michael Lynk, Report of the Special Rapporteur on the Situation of Human Rights in the Territories Occupied by Israel since 1967, (A/74/507), UN General Assembly, October 21, 2019, pp. 10 & 21, online: https://www.ohchr.org/en/documents/country-reports/2019-situation-human-rights-palestinian-territories-occupied-1967.

[10] Detta är ett av Gramscis mest kända citat. För en analys se till exempel: Gilbert Achcar, “Morbid Symptoms: What did Gramsci Really Mean?” Notebooks: Journal for Studies on Power, February 14, 2022.

[11] John Dugard, “The choice before us: International law or a ‘rules-based international order’?” Leiden Journal of International Law, Volume 36 (2023), p. 224.

[12] Ishaan Tharoor, “The ICC’s battle with Israel is a test of the international order,” The Washington Post, May 22, 2024. https://www.washingtonpost.com/world/2024/05/22/icc-international-order-criminal-court-israel-war-crimes.