Ord&Bild nr 1 1980: Tre skisser om revolutionens tåg och teknokratins makt

(Texten publicerades i Ord&Bild nr 1 1980 och ingår i Digitalt jubileumsbibliotek nr 3, läs mer här.)

Inför en hotande teknokratfascism måste vi bjuda motstånd ”både som vetenskapsmän och poeter, som medvetna människor som gräver i jorden och talar med delfinerna”, skriver Ola Tunander. Hans skisser försöker fånga avgörande stadier i teknikens och naturbehärskningens historia, visa fram skilda förhållningssätt till naturen, råmaterialet och människans produktiva verksamhet.

 Av Ola Tunander

Fascismens ansikten

John Heartfield gjorde en gång ett fotomontage, som föreställer en man med tigeransikte. Mannen bär en dödskallemönstrad slips med en kråsnål i form av ett hakkors. Här finns ingen möjlighet till misstolkning, ingen plats för spekulation. Nazismen kan man inte reformera genom att dra ut tand för tand eller klo för klo. Nazismen är förenad med grymheten, med tigerns blodtörst. Men denna tolkning är inte uttömmande, för det är inte bara kråsnålen som avslöjar mannens identitet. Tigern är också något mer än grymheten, medan grymheten långt ifrån alltid är något djuriskt. Vi vet nu att det även finns en grymhet utan ansikte, en helt opersonlig grymhet, som låter människan försvinna i den matematiska kalkylen, i det kemiska experimentet eller i det rena vinstbegäret.

Varför använde då Heartfield bilden av en tiger? I verkligheten är likheten mellan tigern och nazismen långt från något ytligt. Tigern är förbunden med mörkret, med den magiska naturkraften, med det renande våldet, med det starka och ädla naturens grymhet själv har fött fram. Skogarna gav tigern dess vassa tänder, dess styrka och smidighet, och tigern sköljde skogen i blod för att ge marken dess fruktbarhet. Här känner vi igen nazismens anti-intellektualism och irrationalism. Här tycks vi finna det väsentliga i nazismens ”Blut und Boden”.

Om detta är sant måste den mänskliga boningen upprättas utanför skogen. Det mänskliga måste ta plats bortom naturen för att betrakta den utifrån, från ett upplyst förnuft. Historiskt sett var handeln den första verksamhet som förhöll sig rationellt och kyligt till naturkraften – till regnet, till jordens fruktbarhet och till stjärnhimlens rörelser. Om varan fullbordats genom jordens kraft eller smedens hammarslag är för köpmannen helt likgiltigt. Han abstraherar från varje natur för att upphöja penningens naturlöshet till sin egen princip. Med penningen upprättas en rationell ö i naturhavets förandligade värld. Utifrån denna ö kunde naturen för första gången betraktas som ting, som följer vissa lagar och som kan omvandlas för människan i enlighet med sin lagbundenhet. Mot den grymma naturens mörker ställde den upplyste mannen odlingens, maskinens och stadens förmänskligande natur.

Om man ser upplysningen ur detta perspektiv, kommer flykten från penningen att sätta ut människan i naturen. Den tyska inflationen skulle vara en väsentlig förklaring till det tyska mörkret, till ”Blut und Boden”-ideologins anti-intellektualism, till att kriget blivit den djungel där den mänskliga rasen förverkligar sig – som den starke och ädle, som tiger. Det är så vi måste förstå nazistens tigeransikte.

Det civilisatoriska tycks alltid ha inneburit att man tagit människans ståndpunkt gentemot det djuriska, att man inte låtit sig behärskas av naturkraften utan upprättat en kultur som reser sig över naturen. Man låter sig inte omslutas av naturen som andeväsen utan närmar sig naturen utifrån med civilisationens gaffel. Under det tyska 20-talet, när den galopperande inflationen förnekade penningens förnuft och när samhällslivet tycktes stå utan organisation, öppnades vägen för ett återupprättande av det förborgerliga samhällets naturmystik och brutalitet, av dess ”rättmätiga pris” och dess auktoritära stat, som i Tyskland haft särskilt gynnsamma utvecklingsmöjligheter i avsaknad av en demokratisk borgerlig revolution. Den nazistiska tigern har sin mycket bestämda historia. Den är en borgerlighet klädd i förborgerlig dräkt.

Penningens upp-lysning

Under de senaste åren borde vi följdenligt ha uppnått det sant mänskliga. Nu lyser penningen upp naturens och människans alla skrymslen. Borta är irrationalismen och religiositeten. Borta är det vidunder som föddes när förnuftet sov.

När vi nu träder in i naturen kan vi betrakta den helt vetenskapligt som molekylernas rörelser, utifrån termodynamikens lagar eller rent ekonomiskt som en resurs. Men här känner vi ändå en viss tveksamhet, för allt tycks kunna upplösas i den rena kvantiteten, i en enda dimension. Medan människan tidigare stått gentemot det djuriskt brutala, står hon nu inför en ny grymhet som låter henne uppgå i den ”tekniskt-vetenskapliga” kalkylen. Mot det mänskliga står i denna värld inte nazismens tigeransikte utan en man som saknar ansikte. Det är den endimensionella mannen på Christer Themptanders affisch Allt är under kontroll.

Kapitalets tvång representeras inte längre av en personlighet, utan av ett abstrakt maskineri. Bakom dess rörelser, lutade över de rutmönstrade papprena, står de grå eminenserna. I en elektronisk framtid skulle det snarast vara denna teknokrati, och i allt mindre grad själva arbetet, som skapar världen. För den blir vi andra till parasiter utan rätt att tala. Nu skulle utvecklingen följa det ”vetenskapliga beslutet” och den som inte låtit sig inskolas och anpassas till det ”vetenskapliga” samhällets organisation och maskineri, den skulle heller inte ha någon ”rätt”. Värdig blir man inte längre i krigets skola utan i skolans krig.

Fascismens nya ansikte

När Ernst Bloch säger att faran idag är ”den teknokratiska fascismen och inte den agrara”, så är det just detta han syftar på. Den framtida fascismen kommer att visa sig med ett annat ansikte. Till sin form är den något av den gamla fascismens motsats. När man nu åter söker avbilda den auktoritära makten i tigerkläder måste det vara ett misstag. Det är en analogi till det gamla, men det säger ingenting om det nya. Det säger ingenting om försöken att finna en skuggig ö i en värld som genomlysts av penningen och den vetenskapliga kalkylen. Gentemot makten söker människan efter en ny sinnlighet, som om hon åter skulle klä sig i tigerskinn eller åtminstone förvandla sig till en flygande fågel som Castanedas indianer.

Ernst Blochs kritik av det ”borgerligt-abstrakta kalkyltänkandet” och av det ”kvantitativa naturbegreppet” har härigenom åter blivit till en politisk fråga. Hans erkännande av naturens subjektivitetet och människans sinnlighet och utopier har nu börjat tas på allvar. Nu tycks det finnas en möjlighet att nå utöver den gamla motsättningen mellan den förandligade naturen och det upplysta förnuftet, eller rättare sagt, utan en ny syntes tycks människan inte ha någon framtid. Vi kan varken återgå till tigerlivet eller besegra tigern. Vi måste gå fram sida vid sida.

Enligt Bloch har arbetarrörelsens oförmåga att begripa detta fått katastrofala konsekvenser. Genom att utgränsa det ”dunkla” (naturen och drömmen) ur sin egen värld kom man att lämna vägen öppen för nazismen. Genom att låta det upplysta bli till det av kalkylen genomlysta, kommer man att spela en framtida teknokratfascism i händerna och riskera att omintetgöra våra egna livsbetingelser. Med denna kunskap måste vi gå fram både som vetenskapsmän och poeter, som medvetna människor som gräver i jorden och talar med delfinerna. Vi måste gå fram sida vid sida.

Lenin som lokförare och det moderna tåget

Denna bild av Lenin som lokförare ska naturligtvis förstås symboliskt. Lenin för oss mot framtidens mål, och vid sin sida har han arbetaren, eldaren, som skyfflar kol och ger loket dess kraft. Det är en bild som berättar om revolutionens hjältar, om socialismens uppbygge och dess personligheter. Vi känner också igen den mustaschprydde mannen, som står strax bakom Lenin knappt synlig mörkret – ännu väntande på sin tur. Det tycks vara denna dramatik som ger bilden mening.

Denna tolkning har emellertid redan bortsett från det mest väsentliga: lokomotivets symboliska roll för den tidiga arbetarrörelsen. I lokförarens och eldarens gestalt framträder arbetarrörelsen som bärare av framtiden och som förenad med den stora tekniken. Det är genom den stora tekniken och storindustrin som arbetarrörelsen färdas mot det framtida målet. I denna bild är arbetarrörelsen utvecklingens subjekt. Dess hand och huvud arbetar gemensamt och det finns inget som hindrar dess framfart. I människans förening med den stora maskinen, i hennes gemensamma och medvetna styrande av den, finns socialismens kärna.

Här har vi närmat oss den traditionella arbetarrörelsens teknikuppfattning. Den erkänner ingen andlig herre, för i maskinens kraft förkroppsligas det mänskliga förnuftet. Det är människan som sätter maskinerna i rörelse, och i det gemensamma arbetet vid maskinerna blir vi alla till människor oberoende av släktskap och religion, ras och nationalitet. Med den stora maskinen vidgas människans horisont. Med lokomotivets framfart lämnar människan den lokala inskränktheten för det universella. Hon lämnar de patriarkaliska förhållandena och ”barbariet”, för järnvägen var, som Lenin sa, inget annat än den materiella förbindelsen med kulturen.

Att järnvägen förenade människan med världen och utvecklingen tycks ha varit något allmängiltigt. Så var det i Sovjet och så var det i Amerika, men medan det framrusande lokomotivet i Sovjet representerade socialismen och de industriella framstegen kom det i Amerika att symbolisera den vite nybyggarens överlägsenhet och hans framstormande över prärien. Omslagen till ett par amerikanska skrifter från sekelskiftet visar att varken naturkraften eller indianerna kunde hejda den vite mannen. Dessa bilder skildrar individernas kamp mot en främmande värld. Inte civilisationens mödosamma väg. De skildrar den kroppsliga manligheten. Inte förnuftet och arbetet. De skildrar äventyret. Inte historien.

Trots skillnaderna mellan Europa och Amerika har emellertid bilderna något gemensamt. De rymmer en teknologisk optimism. De gestaltar en tid då man i svensk litteratur talade om ”lokomotivets och dynamons nya skönhet”. I det stora maskineriet förkroppsligas föreningen av styrka, skönhet och intelligens. Genom maskineriet förmår människan för första gången att medvetet, fullt ut, behärska en naturprocess. Med maskinen och den kemiska reaktionen förmår hon i allt högre grad att frigöra sig från kroppens fängelse. Det tycks uppenbarligen vara så att det är genom maskinen som människan blir herre över naturen och därigenom herre över sig själv.

Marx’ teknologiuppfattning

I detta påstående finner Herbert Marcuse en tvetydighet, för enligt honom inbegriper vår teknologi också den ena människans herravälde över den andra. Påståendet att människan genom maskinen blir herre över sig själv skulle följaktligen fattas i dubbel bemärkelse. Vår teknologi skulle i ett och detsamma både vara civilisatorisk och repressiv. Vid en närmare granskning finner man att detta också är Marx’ ståndpunkt. Å ena sidan utvecklar tekniken människans väsenskrafter. Naturen bygger inga lokomotiv, säger Marx i Grundrisse. Den bygger inte heller järnvägar eller spinnmaskiner. De är produkter av människan, av industrin. De är naturmaterial som omvandlats till verktyg för den mänskliga viljan och som utvecklar den samhälleliga individen. Å andra sidan inskränker, enligt Marx, det industriella maskineriet arbetarens aktivitet ”till en ren abstraktion av aktivitet. Den bestäms och regleras i alla avseenden genom maskineriet. Inte omvänt. Vetenskapen … existerar inte i arbetarens medvetande, utan verkar genom maskinen som en främmande makt på honom, som själva maskinens makt”. Maskineriet har givits en sådan form att arbetaren inte längre är processens subjekt. Kapitalets omvandling av subjekt-objekt-förhållandet har ätit sig in i själva maskineriet, vilket döljs av att maskinen är något sakligt och rationellt.

Bilden av det framrusande lokomotivet, av eldaren och lokföraren, svarar endast delvis mot Marx’ teknologiuppfattning. I denna bild finns inget som antyder teknologins repressiva och förfrämligade former. Här finns bara den oskuldsfulla förhoppningen om att den redan utlagda rälsen leder vidare mot det framtida målet. Arbetarnas gemensamma och medvetna styrande av den stora maskinen var inte fullt så enkelt som bilden på Lenin som lokförare låter antyda.

En abstrakt natur

Visionen om arbetarrörelsen som utvecklingens subjekt förutsatte att arbetaren behärskade maskinen. När nu arbetaren överallt ställs inför de elektroniska styrsystemen, ställs han också vid sidan av själva produktionsprocessen. Han behärskar inte processen. Tvärtom. Nu framträder vetenskapen och naturkraften som det verkliga subjektet. Människan deltar inte längre i omvandlingen av naturen utan betraktar naturen utifrån. Det tycks som om världen vi lever i härmed skulle bli artificiell. Inte för att människan låtit lägga sin hand över naturen och låtit sin vilja förverkliga sig i den, utan för att processens subjekt verkar genom maskineriet som en främmande makt, som själva maskinens makt. Människan tycks här ha tagit steget från det smutsiga loket till färden i den oändliga tågkupén, som till synes saknar varje subjekt. Nu förstår vi också bilden av mannen i det moderna tåget. Vi förvånas inte längre över att tågkupén gjorts till en smal korridor eller varför golvet belagts med en banal naturimitation. I sin strävan att återvända till den ”verkliga” naturen öppnar han tågets alla fönster för att åtminstone känna vinden, som om den svepte fram över fälten.

Denna bild står i bjärt konstrast till bilden av Lenin som lokförare. De båda bilderna representerar två helt olika teknologi- och naturuppfattningar. Eldaren och lokföraren har en omedelbar och sinnlig relation till naturens omvandling. De begriper lokomotivets rörelse som ett resultat av ångtrycket, av värmen som kommer av kolets förbränning. För mannen i den oändliga tågkupén blir den omvandlade naturen till ting, till något främmande. Naturen blir till det landskap som passerar utanför det fyrkantiga fönstret. Naturen blir till det ursprungliga, till en oas, i en geometriskt reducerad, abstrakt värld.

Om bilden av Lenin som lokförare representerar den traditionella arbetarrörelsens övertygelse om att den i förening med det stora maskineriet pekar fram mot socialismen, representerar bilden av det moderna tåget den teknikkritik som uppkommit under senare år. I spännvidden mellan dessa bilder ligger den kritiska marxismens utveckling under 70-talet. Redan tidigare visste vi att människans verksamhet underkastats detta samhälles abstrakta ackumulationsbehov. Vi visste att vår subjektivitet hade avyttrats till kapitalet och därför tvingades vi till en revolutionär ståndpunkt. Det enda konsekventa var alla arbetares gemensamma försök att återerövra sin subjektivitet genom att ta maskineriet i besittning. Efterhand har vi förstått att även maskineriet utvecklas i för människan främmande former. En socialistisk rörelse som vill behålla sitt emancipatoriska innehåll borde därför inte endast vända sig mot kapitalet. Den måste också vända sig mot dess teknologi och mot den nya teknokrati som växer fram för att organisera den tekniskt-vetenskapliga verksamheten. Det är i föreningen, egentligen i själva skärningspunkten mellan arbetarrörelse och miljörörelse som vi har att söka efter en människovärdig framtid.

 

Den nymålade naturen

När katodstrålen rör sig över datamaskinens bildskärm och ritar upp en detalj från massafabrikens process, ritar upp ett byxmönster i olika storlekar eller beskriver temperaturförändringar och kolhalt i en masugn, skiljer sig dessa teckningar väsentligt från de processer man ritat av och som i århundranden varit så påtagliga för arbetaren. Denna skillnad beror knappast på att vi med datamaskinen och katodstråleröret fått en dålig tecknare, för efter arbetet kan vi gå hem och se med vilken exakthet som katodstrålen ritar av människa och natur i vår egen TV-apparat. Skillnaden kan inte heller förklaras med kapitalistens strävan att minimera sina kostnader, för det fotografiska sättet att avbilda världen är väsentligt billigare. Istället tycks det vara så att bildens enkelhet uttrycker ett ointresse för naturens mångbestämdhet och sammansatthet. Det sammansatta och konkreta framstår som ett hinder man försöker radera ut på samma sätt som när kapitalet försöker forma naturen i enlighet med sin egen abstrakthet, genom att reducera den till den rena ytan med asfalteringen eller till den moderna odlingens geometriska enkelhet.

Men är det inte så att det är en enkel bestämning, som kolhalten i smältan, som bestämmer stålets kvalitet, dess smidbarhet, medan den traditionella arbetsprocessens mångbestämdhet, med hettan mot smältarens bröst och vinterkylan mot hans rygg, varken är något nödvändigt eller eftersträvansvärt utan tvärtom något rätt igenom grymt? Här framstår det enkla som tillräckligt, som nog för att framställa produkten. Om man har givare som anger temperaturförändringar, kolhalt, syretillförsel m m till en dator och allehanda reglerutrustningar, som förmår att reglera processen, kan de arbetande följa detta förlopp och göra justeringar utifrån de kvantitativa resultat som redovisas på bildskärmar och mätartavlor inne i kontrollrummet. Här förmedlas handskandet med naturens grymhet, med själva råmaterialet, av elektronikens armar. Eller om man så vill: Här har hudens smärta och musklernas ansträngning, hörseln, lukten och synen, kort sagt den sammansatta sinnliga upplevelsen av råmaterial och arbetsprocess, ersatts av givare och reglerfunktioner och för de arbetande reducerats till några enkla bestämningar, som man har att sammanföra och handla efter genom matematiska operationer och programmerade handgrepp. Inför dessa kapitalets kortkonster står man häpen och undrande, lyssnande på den plötsliga tystnaden. Det enda som hörs är skivminnets acceleration innan det nått upp till fullt varvtal och förmår att läsa av sina tusen minnesenheter i sekunden.

Människan och råmaterialet

Här blandas fascination med oro, stumhet med förhoppning, för samtidigt som vi vet att den elektroniskt styrda processen skulle kunna frigöra människan från det tunga och meningslösa slitet tycks vi ha svårt att gripa den nya processens fulla innebörd. När jag en gång diskuterade problemet hemma hos en äldre arbetare kom jag att berätta om den senaste utvecklingen av datagradering, svetsrobotar och sömnadsautomater, om hur sömmerskan skulle kunna frigöras från den enfaldiga enformigheten och svetsaren från de tunga svetsaggregaten. Jag berättade om installatörens och reparatörens förening av logiskt tänkande och praktiskt handlag och om människans frigörelse från naturens grymhet. Men inför denna rent tekniska värld var min vän minst sagt skeptisk. ”Man måste känna råmaterialet”, sa han. ”Känslan för råmaterialet är en del av människan”. Här tycktes det för honom inte finnas någon kompromiss. Men är det inte frågan om att väga för- och nackdelar, och för övrigt, är det verkligen människans åtskillnad från råmaterialet som får den äldre arbetaren att möta den elektroniska fabriken med skepsis? Är det inte snarare så att han är rädd för att bli arbetslös igen, som om allt skulle upprepas med ett nytt trettiotal och ett nytt krig, och dessutom skulle allt vad han känner till om stålets färgskiftningar i smältan eller om hållfastheten för olika axlar vid olika diametrar, allt det som har gett honom en stolthet som arbetare och styrka gentemot företaget, plötsligt bli värdelöst. Är det inte snarare så att den äldre arbetaren är rädd för att återigen stå där som en pojke med sin bara kropp, när han samtidigt vet att ingen längre kommer att vara intresserad av den.

Naturligtvis är det också så, men trots det finns det en stor sanning i min väns kritik. När arbetaren lämnar råmaterialet och fabriksgolvet för kontor och kontrollrum, lämnar han också sin kropp, sin sinnlighet som samhällsvarelse, för hur skulle han kunna erkänna sin egen kropp annat än i mötet med något annat, med en annan natur, och hur skulle han kunna erkänna detta andra som en samhälleligt omvandlad natur annat än i det gemensamma arbetet. Programmeraren och operatören blir till arbetare utan kropp. Deras förhållande till naturen, till materialet, förmedlas av den elektroniska informations- och styrkretsen, som ständigt är i färd med att upphäva sin egen materialitet. Deras förhållande till materialet förmedlas av det skenbart immateriella, av ic-kretsarnas rena logik. Nu framgår kunskapen inte i första hand ur arbetarens erfarenhet, ur deras känsla i förhållande till verktyget och materialet, utan ur inlärda formler och ur en praxis som ständigt förutsätter ett logiskt tänkande. Detta sätt att närma sig omvärlden svarar uppenbarligen mot en annan form för själva tänkandet och därmed även för kunskapen. Vi är nu på väg in i en helt ny värld, vilket vad jag kan se bara har en motsvarighet i historien.

Först med jorden, tyget och leran kom människan på ett avgörande sätt att ställas inför materialet, inför något mer eller mindre frigjort från naturens egenlaglighet. Mitt i den förandligade naturens subjektvärld uppstod en objektiverande, bearbetande praxis, som konstituerar sig som kultur, som förmänskligad natur gentemot naturen utan att upphäva naturen som övergripande subjekt. Det är som ett upphävande av natursubjektet innanför natursubjektet självt, för att anspela på en känd formulering hos Marx. Denna praxis kommer inte bara att ge nya erfarenheter. Den kommer också att strukturera tänkandet och förståndet. Det blir till något alltmer sinnligt-objektifierande och partikulariserande, medan det tidigare relaterat sig till naturens helhetlighet och oändliga rikedom, till fruktbarheten, till växterna, fåglarna och djuren: en indianhövding förklarade en gång att ”våra döda glömmer aldrig denna vaackra jord, ty den är den röde mannens moder. Vi är en del av jorden och den är en del av oss. De doftande blommorna är våra systrar; hjorten, hästen, den stora örnen – dessa är våra bröder”.

Om det efterhand skedde en övergång från en praxis som var ett med naturens egenlaglighet till en objektiverande, bearbetande praxis, som konstituerar sig som kultur vid sidan av naturen, kommer den praxis som framgår ur människans åtskillnad från råmaterialet att avskilja kulturen från naturen så till den grad att endast vissa bestämningar förmår att genomlysa den hinna man täckt den med. Det är som om man målat över naturen med målarfärg, så att dess skimmer blev konstgjort och dess lukt överallt densamma. Kvar av naturens oändliga rikedom finns endast olika mätarställningar och enkla tecken, som katodstrålen ritat upp på datamaskinens bildskärm. Individens förhållande till naturen reduceras nu till fritidens njutning, till konstnärens betraktande eller till livet på den åtskilda täppan med dess oförståelse för det totalsamhälleliga natursammanhanget. Den samhälleligt produktiva relationen till naturen betraktas helt utvändigt som något fult, som om fabriken och skogsavverkningsstigen skylde naturens ursprunglighet. Skogsavverkningen blir till ett störande ingrepp, som om inte lavskrikan redan kände den norrländske skogsarbetaren och skogsarbetaren lavskrikan, som om ingen historia alls funnes.

När Heidegger hävdar att teknikens väsen visar sig i uppdagandet av verkligheten som ”bestånd” uttrycker han just denna strävan efter det ursprungliga, detta utvändiga förhållande till produktionen, till råmaterialet. Givetvis blir naturen till ”bestånd” för kapitalet. Skogen begrips som pappersmassa, eller snarare som försåld pappersmassa, som pengar. Men ännu innehåller skogsavverkningen en omedelbarhet mellan arbetaren och råmaterialet. Det må vara att motorbullret skrämmer bort lavskrikan, men den kommer tillbaka med sin vanliga nyfikenhet när man börjat dricka kaffe.

En maskinvärld

Men döljer inte hela denna kritik en romantisering av den mekaniska och elektro-mekaniska förmedlingen, av den maskin vi känner från första hälften av 1900-talet? Finns det ingen möjlighet att en datoriserad produktionsprocess skulle kunna vara genomskådbar och begriplig? Varför skulle den osynliga elektroniska minnesenheten i datorn vara mer osynlig än svarvens inbyggda kuggväxel? Är vår undran inte densamma som böndernas när de trodde att det var hästar som doldes bakom plåten i det första järnvägsloket? Varför skulle det elektroniska minnet vara främmande för människan, om man känner principen för transistorn eller känner till hur magnetiska bubblor uppkommer vid magnetisering och avmagnetisering av vissa metaller?

Problemet är knappast att förstå den enskilda elektroniska maskinen, utan snarare att vi inom en nära framtid tycks komma att ställas inför en hel elektronisk maskinvärld, som antingen kommer att sluka vårt förstånd eller helt artificiellt skilja oss från vår egen naturgrund. Antingen tvingas vi ordna världen i enlighet med ett antal logiska funktioner eller reducera den till de nödvändiga bestämningarna, till de väsentligheter vi förmår att avläsa i den nymålade naturen.

När katodstrålen ritar upp några detaljer på bildskärmen låter den oss endast ta del av vissa, rent målanpassade, informationer. Om det är riktigt att detta kan illustrera ett elektroniskt framtidssamhälle, betyder det också att vi har att göra med en framtida social ogenomskinlighet. Denna ogenomskinlighet skulle inte ha sin grund i naturens osynliga lagbundenhet, som fallet var i Egyptens och Mesopotamiens flodkulturer. Den skulle heller inte ha sin grund i en rent ekonomisk lagbundenhet som Marx har avslöjat som det kapitalistiska samhällets kännemärke. I stället skulle det vara den form vi stöpt naturen i, den teknologiska värld det kapitalistiska samhället har framskapat, som förklarar den nya ogenomskinligheten. Denna ogenomskinlighet skulle varken kunna legitimera ett prästerskaps upphöjdhet eller en borgarklass’ förmögenhet. Den skulle istället legitimera någon form av teknokrati, som låter sina egna intressen komma till uttryck i de målinriktade informationer den elektroniska världen förmedlar till oss. Ur kontrollen över informationsrörelserna växer teknokratins makt.

Marx säger på ett ställe i Grundrisse att när arbetet upphör med att vara ”rikedomens stora källa, upphör arbetstiden med att vara dess mått, och därmed upphör också bytesvärdet med att vara bruksvärdets mått”. Med den avancerade automationen skulle värdet inte längre vara bestämmande för det samhälleliga livet. Samhällets organisation skulle nu snarast bestämmas av informationsrörelserna som byggts in i själva teknologin och skiljts från den stora delen av befolkningen. I en kommande kapitalistisk kris står vi inte bara gentemot kapitalets brutala våld. Vi står också inför teknokratens kalkyler och logiska funktioner, som varken erkänner människans känslor, fantasier eller visioner.

På samma sätt som den ekologiska krisen tvingat fram en radikal rörelse att erkänna naturens helhet och inre samband, på samma sätt måste denna rörelse ge ett erkännande åt de livsformer som den elektroniska maskinvärlden håller på att radera ut. Å ena sidan möter nu kapitalets oändliga förmeringsintresse naturens ändlighet och vi tvingas ge den gamle indianhövdingen rätt i att ”den vite mannen kommer att efterlämna blott en öken”, om han fortsätter denna väg. Å andra sidan måste vi hålla fast vid det livsformer som växte fram ur arbetet med ett material som ryckts loss från naturens helhet. Det är som om vi tvingats till en ny konservatism för att människan inte ska bli främmande för naturen, som om vi tvingats till att innesluta hela vår historia i produktionens organisation för att människan inte ska bli främmande för sig själv. Här borde i så fall också innefattas den avancerade automatiken, som befriar oss från nödvändighetens ok och låter logiken anta materiell gestalt.

Digitalt jubileumsbibliotek publiceras med stöd av Göteborgs Stads projektstöd Pronto.