Av Ann Ighe
Notre-Dame brann, men är inte fullständigt förstörd. Byggnaden kan fortsatt rasa, men kommer alldeles säkert att byggas upp. Det är ett sådant tillfälle när de sociala medierna och kommunikéerna från presidentpalatsen är förvånansvärt samstämmiga. Förfäran, minnen, förlust. Brösttonerna om Europas hjärta, krona eller andra metaforer för katedralen vid Seine rungar nog högre från ledarhåll, medan många av oss andra letar upp turistbilderna ur våra telefoner och publicerar dem. Samtidigt uppstod en brand i Al-Aqsamoskén i Jerusalem. Den tjänade till att ge en viss relief till min blick på den brinnande franska kyrkan. Moskén förefaller inte ha skadats svårt denna gång, men eldens samtidighet leder mina tankar till hur vi laddar byggnader med betydelse. Och, till hur snabbt nätet fylls av teorier och påståenden om vilka krafter som vill förstöra dem.
Franska miljardärer köar för att bidra till återuppbyggnaden av Notre-Dame – det om något känns lika europeiskt som gammaldags. (Kanske får vi se ett miljardärsansikte bland gargoylerna i framtiden?) Men så är det väl med dessa månghundraåriga byggnader, som har varit offentliga under så lång tid. Som har hunnit vara arkitektoniskt avantgarde och bli till blytungt kulturarv, som har varit plats för revolutionära festivaler till förnuftets ära på 1700-talet, och kristen kultplats under många sekler och regimer. Och utnämnts till världsarv i globaliseringens tidevarv.
Elden är en gammaldags fara som vi inte helt har lyckats undkomma i moderniteten. De flesta gamla städer har byggts upp många gånger om efter bränder. Blir de då nya? En helt eller delvis återuppbyggd byggnad har ett värde, kan även bära med sig av det gamla. Men ändå bara delvis. Jag har ett pinsamt minne av när jag guidades runt i Warszawas återuppbyggda kungliga slott. Mycket pampigt, oändligt många rum, men likafullt en rekonstruktion från tiden efter andra världskrigets totalförstörelse av stora delar av staden. Jag var trött och lutade mig mot en spiselkrans, och blev genast tillrättavisad av en vakt. Inte röra! Jag lydde, men muttrade inom mig om att huset ju inte är gammalt på riktigt. Trots det förstod också jag att huset var laddat med symbolvärde. Vaktens åthutning var lite fånig, men också min idé om värdet av det gamla.
Notre-Dame kommer troligen fortsätta att vara Notre-Dame. Återuppbyggnaden kommer att vara lika fylld av betydelse som det ursprungliga – och redan många gånger förändrade – byggprojektet. Men jag är en av många människor som tycker att det finns något särskilt med att veta att det var byggnadsarbetare för 800 år sedan som placerade stenar på en viss plats. Det är som att jag kan lägga handen på den och därmed nå en slags förbindelse med någon annans arbete för länge sedan. Så småningom fyller ju en ny konstruktion en liknande funktion, utan tvekan. Men inte samma.