Av Marit Kapla
Det är en av de första vackra vårdagarna och solen flödar över Götaplatsen. Jag sitter på Stadsteaterns trappa och vill inte gå in. Det är inte bara på grund av solen. Jag ska se föreställningen Jihadisten. Dagen innan dog fyra människor i London när en man körde sicksack på Westminster Bridge och sedan försökte ta sig in i parlamentet beväpnad med kniv. Båda företeelserna, svenska IS-krigare och terrordåd i europeiska städer, hör ihop med vår tids viktigaste politiska frågor. Men det krävs en ansträngning för att orka titta åt det hållet.
På trappan i solen läser jag de sista sidorna i Johannes Anyurus nya roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Den handlar om religiös extremism och det samhälle den föds ur. Trots inslag av science fiction är den oroande lik den verklighet som pågår nu. Vid ett terrordåd mot en seriebutik i Göteborg tar två killar och en tjej en satirtecknande konstnär med drag av Lars Vilks som gisslan. I ett senare tidsplan besöker en författare tjejen på den rättspsykiatriska klinik där hon sitter efter dådet. Tundraflickan, som han kallar henne efter namnet på anstalten, hävdar att hon kommer från framtiden. Hon beskriver en dystopisk version av Göteborg där just det här terrordådet fått mardrömslika konsekvenser för Sveriges muslimska befolkning.
Anyuru använder ett enkelt språk med poetiska formuleringar som får sidorna att skimra. Genom hela boken ser Tundraflickan nattfjärilar som ingen annan ser. De kommer ur tidsförskjutningen och kantar hennes väg mot det ödesdigra ögonblicket i seriebutiken, då hon genom att minnas framtiden också kan ändra den.
Jag går in och ser Jihadisten och när jag kommer ut igen två timmar senare, har jag med mig något mycket oväntat – hopp.
Föreställningen berättar historien om Ilias, en kille som försörjer sig på att sälja droger och som står under konstant press från sin familj att skaffa ett vanligt jobb och bilda familj. I korta scener träffar han kompisarna på glid, pappan och systern, den hemliga flickvännen, arbetsförmedlaren och den liberale imamen. Texten bygger på mycket research och berättar om krossade familjestrukturer, svikna förhoppningar, identitetskris, utanförskap och en radikal moské som enda tillflyktsort. Ibland balanserar föreställningen på gränsen till att försöka redovisa för många faktorer till att en ung människa radikaliseras, men skådespelarna lyckas hela tiden fint levandegöra sina på olika sätt kämpande rollfigurer.
Men det är efteråt som det ovanliga händer. Det blir verkligen ett riktigt samtal. Ett samtal där människor för en gångs skull släpper garden, och vågar ”provprata” som en av manusförfattarna, Wahid Setihesh, uttrycker det. I publiken sitter socialarbetare som säger att de känner igen sin vardag i det vi just sett på scengolvet. Andra lyfter fram individens ansvar, uttrycker frustration över segregeringen och talar om drogers koppling till psykisk ohälsa.
Magdi Saleh som spelar Ilias pratar om hur viktigt det är att utan att ursäkta den enskilda personens ställningstagande se strukturerna som ligger bakom. Han hänvisar till sin personliga erfarenhet av rasism, hur hudfärg kan begränsa en persons möjligheter att nå sina mål. Wahid Setihesh frågar publiken: ”Vad ser ni när ni ser på mig? Är jag svensk?” Det är en retorisk fråga. Svaret är förstås ja. Om bara det här samhället hade kommit längre. Här ligger föreställningens brännpunkt. Vem ser omvärlden när den ser på mig? I vem ser jag mig själv?
Med fler rum utan låsta positioner kanske vi tillsammans kan hitta en väg framåt. Men som Anyuru illusionslöst föreslår är det som krävs varken mer eller mindre än det till synes omöjliga. Vi måste minnas framtiden för att kunna ändra den.
På kvällen när jag ska skriva den här texten sitter en ljus fläck på fönsterrutan ut mot natten. Det är årets första nattfjäril.