Ord&Bild nr 4 2017: 125 år

Nr 4 2017

125 år

REDAKTIONELL INLEDNING Ann Ighe & Marit Kapla

1892-1899 DET VI KALLAR MARKEN VI STÅR PÅ – EN RESA LÄNGS NORDENS NATIONSGRÄNSER I 20 PUNKTER Malin Nord

1900–1909 BARNDOM UNGDOM Aino Trosell

1910–1919 DEN SVENSKA KVINNORÖRELSEN Lydia Wahlström

1920–1929 DOFTEN AV VÄSTERLANDETS UNDERGÅNG Kristina Fjelkestam

1930–1939 MODERNITETENS MÅNGA ANSIKTEN Ulrika Knutson

1940–1949 DELTA. UTLERTOPOGRAFI. ETT ETNOGRAFISKT POEM Hanna Nordenhök 

1950–1959 DET BLÅ 50-TALET OCH TIDEN Agneta Pleijel

1960–1969 I GIPS Sylvia Plath

1970–1979 DEN TID DET TAR ATT RÄKNA LAGOM SAKTA TILL HUNDRA Ann-Marie Tung Hermelin

1980–1989 DIKTER Jila Mossaed

1990–1999 ANTECKNINGAR OM HANTERINGEN AV "SPOILED IDENTITY" Mara Lee

2000–2009 I TIO PUNKTER Judith Kiros

2010–2017 FEMINISM, MATERIALITET OCH KROPPENS POLITIK Evelina Johansson

***

Ann Ighe & Marit Kapla

REDAKTIONELL INLEDNING: 125 år

September 2017

I år fyller tidskriften Ord&Bild 125 år. Därmed är den en av Sveriges äldsta fortfarande utkommande tidskrifter.

Här blir det högtidligt och lite krampaktigt tyst i redaktionsrummet på Lagerhuset i Göteborg och i de digitala dokument som är våra arbetsverktyg. Tillfället, anorna, ja, själva tidens tryck, kräver något extra, i princip ogörligt, av oss nutida redaktörer som samlar oss till att försöka säga något om Ord&Bilds historia, och inleda detta jubileumsnummer.

Att vara redaktör för Ord&Bild 2017 är att stå på jättars och alldeles vanliga medmänniskors axlar. Många av de som arbetat med tidskriften är ännu verksamma, andra har sedan länge eller alldeles nyss gått ur tiden. Omgivna av 125 tidskriftsårgångar, uppställda i bokhyllor och i det enorma träskåp som grundaren Karl Wåhlin lär ha specialbeställt kring förra sekelskiftet, umgås vi dagligen både bildligen och bokstavligen med ett kulturarv.

Med en så lång historia är vi förvisso inte de första redaktörer som firar jubileum. Redan vid 50-årsjubileet 1942 föreföll det vara en närmast övermäktig uppgift att sammanfatta historien. Det riskerar att bli ett förfärligt droppande av namn, när man ska säga något om vad tidskriften har varit, vad den har innehållit och stått för. Låt oss ändå försöka i all kort- och ofullständighet.

Litteratur och bildkonst, och det mer svårgripbara "samhället" har funnits där hela tiden. Karl Wåhlin kallade 1919 Ord&Bild för "en källskrift för vår tid", och så har det förblivit. Tidskriften fick sitt namn av en av Wåhlins dåtida kollegor vid Nationalmuseum, Erik Gustaf Folcker, som stack en papperslapp med orden “Ord och Bild” i redaktörens hand. Ordet “bild” var centralt. Den reproteknik som gjorde att fotografier och andra bilder kunde tryckas i bättre kvalitet och spridas till de många, var ett av incitamenten för att starta tidskriften.

Nationalromantik, kungligheter, skönhet och lungsot runt förra sekelskiftet. Debatt om och med Ellen Key, August Strindberg och Hjalmar Söderberg. Bilder av Bruno Liljefors och Carl Larsson. Texter om rörelsen för kvinnors rösträtt och om franska författarinnor. På 1910-talet syns Herman Lundborg och rasbiologin, decennierna därefter börjar filmkonsten att kommenteras. På 1960-talet publicerar Ord&Bild texter av och om Malcolm X, och 1969 Valerie Solanas SCUM-manifest. Vänstersvängen på 1960- och 1970-talen är tydlig, men inte särskilt dogmatisk. Tidskriftens intresse för konsten, kulturen och politiken ändrar skepnad, och under 1980-talet följer på nytt vissa omsvängningar i de teoretiska intressena. Både Europa och världen förändras kraftigt, och det syns i spalterna. Under de senaste decennierna har tidskriften delvis präglats av europeiskt samarbete med andra tidskrifter. Ord&Bild framstår genomgående och fortfarande som en del av den där "källskriften för vår tid".

Vi är idag två redaktörer. Det delade redaktörskapet är ingen nyhet. Under 1970-talet fanns i perioder fyra och fem redaktörer. Mot slutet av 1980-talet gick tidskriften tillbaka till en redaktör, fram till 2014. Vi väljer i det här numret att göra som vid tidigare jubileum och publicera en redaktörslängd. Men mångas arbetsinsatser blir osynliga bakom redaktörsnamnet. Här finns biträdande redaktörer, redaktionsråd och styrelse, hängivna formgivare, korrekturläsare och praktikanter. I de anteckningar om Ord&Bilds historia som Karl Wåhlin lämnade efter sig vid sin död 1937 och som publicerades vid 50-årsjubileet 1942, lyfter han fram sina redaktionssekreterare. Förutom den förste är de alla kvinnor, mellan 1897 och 1937. Hur färgade de Ord&Bilds inriktning?

Vi skriver inte tidskriftens historia med det här numret, inte mer än med något annat av alla nummer som har lämnat redaktörer och redaktioner, i Stockholm och Göteborg. För den intresserade är det möjligt att via bibliotek och andra instanser söka upp akademiska uppsatser och artiklar. Redaktionen har gjort jubileumsnummer 1942, 1992 och vi gör alltså ett nu. Numret från 1942 går att läsa på sajten Projekt Runeberg som fint digitaliserat alla årgångar av tidskriften mellan 1892 och 1945. Numret från 1992 samt boken Antologi. Nio decennier med Ord & BIld, med texter i urval av Magnus Bergh och Lars Bjurman, som publicerades 1984 för att fira 90-årsjubileet två år tidigare, går att beställa genom Ord&Bilds hemsida. Där kommer vi också att göra några tidigare jubileumstexter tillgängliga.  

Ord&Bild idag

Historiker älskar brytningstider. Det gäller liksom bara att hitta det rätta spåret att fokusera på så kan nära nog varje tid vara en sådan. Idag lever vi i en tid som präglas av skiftet från analog till digital teknik. Det finns mycket symbolik att utvinna ur det faktum att Norstedts som tog på sig utgivarskapet för Wåhlins goda tidskriftsidé 1892, köptes upp av ljudboksföretaget Storytel 2016.

Vad innebär namnet Ord&Bild idag? Hur står sig tryckta ord och bilder gentemot de digitalt strömmande som är en del av vår vardag? Kanske är det just genom sin materialitet som den tryckta tidskriften får sin kraft. Tidskriften fungerar som en ö; ett mindre hinder i tidens framfart, där tankar kan fastna och verka under en längre tid. Det är relevant att undra om tidskriften inte ska följa med strömmen och bli helt digital. Vi anser inte det. Under överskådlig framtid kommer nya tryckta nummer att ställas bredvid de gamla på redaktionens hyllor. Det digitala samexisterar dock. Under hösten 2017 gör vi en satsning på digital litteraturkritik; nyskrivna bokrecensioner som vi originalpublicerar fritt tillgängliga på Ord&Bilds hemsida.. Där satsar vi också på återpublicering av texter ur arkivet i form av digitala jubileumsbibliotek.

Till Ord&Bilds 100-årsjubileum skrev den förra redaktören Eva Adolfsson om ”en tidskrift för vilken inte ordet ‘ord’ men inte heller ordet ‘bild’ är det väsentliga – nyckelordet är istället ‘och’: det sammanfogade, helheten av det som genom tidskriften sammanfogas.” Detta ”och” är tidskriftens funktion som cirkulationsplats, där en läsare nästa gång kan vara en textförfattare. Det är en bro mellan akademisk forskning och konst, där undersökningen av samtiden pågår i många olika genrer. Det är en förbindelselänk till världen runt omkring, till platser utanför redaktionen där samtal förs och tankar förs vidare, ur tidskriften och kanske tillbaka till den igen vid ett senare tillfälle. Det bildar även ett band till yngre tidskriftskollegor. Om tidskriften i början var tämligen ensam i sitt slag är den idag en del av en rik flora. Den är och har varit en tidskrift att se upp till, men också en som har sporrat andra att vilja göra bättre.

Ord&Bilds affär med Norstedts tog slut redan efter ett halvår då verkställande direktören Holm avbröt samarbetet med bristande lönsamhet som skäl. I sin historiska tillbakablick berättar Wåhlin att det snarare var hans egen ovilja att låta tidskriften censureras av Holm som var orsaken. Trots viss motsträvighet från förlaget att marknadsföra tidskriften, blev den ändå en framgång, som Wåhlin tillskriver mottagandet i pressen. Det i sin tur berodde på “den sällsport värdefulla krets av medarbetare som redan från första början anslöto sig till Ord och bild”. Inget har förändrats vad gäller de värdefulla medarbetarna. Samspelet mellan medverkande och redaktion är något vi nutida redaktörer ser som det allra viktigaste.

Tema: tid

För inte så länge sedan arrangerade Ord&Bild en debatt om kulturarv på Stadsbiblioteket i Göteborg. Någon i panelen sammanfattade begreppet “det förflutna” som allt som någonsin hänt, och “historien” som det vi valt ut för att berätta om det förflutna. Det som kännetecknar Ord&Bilds förflutna är att det i sig är ett urval. Det är det redaktörerna valde ut för att berätta om sin tid, visa upp den, dekorera den, diskutera den, protestera mot den, forma och förändra den.

I Ord&Bilds 125-årsjubileumsnummer har vi gjort vårt urval och låtit andra göra sitt. Vi ville berätta om den tid som gått sedan tidskriften grundades, med betoning på tid. Med hjälp av några av Sveriges bästa skribenter – forskare, författare, poeter – ville vi skriva en historia som går jämsides med tidskriften. Vi ville se vilken del av det förflutna som skulle framträda i deras texter, och lägga en sådan tidsskildring bredvid Ord&Bilds eget förflutna.

Vi låter tidsloppet börja i Malin Nords samtal med människor som lever på och längs Sveriges nordligaste gränser. Genom frågor om makt, identitet, språkpolitik, det finska och det samiska gör sig 1890-talet påmint. Aino Trosell berättar både om vad som hände i hennes egen släkt och i Ord&Bilds spalter under 1900-talets första decennium. Från 1910-talet låter vi en text från tidskriftens eget arkiv träda fram. Med auktoritativ stämma skriver Lydia Wahlström den svenska kvinnorörelsens historia – så långt. Det gör hon som ordförande i den rörelse som då fortfarande kämpar för att kvinnligt kön ska sluta vara ett hinder för att delta i svenska riksdagsval. I Kristina Fjelkestams text fungerar parfymen Västerlandets undergång som utgångspunkt för ett resonemang om nutidens intresse för att sinnliggöra det förflutna.

Ulrika Knutson låter två speciella röster ur tidskriftens eget 1930-tal spela med och mot varandra: Lubbe Nordström, som liknas vid en Hans Rosling, och Emilia Fogelklou, en modern feminist som trodde på längtans kraft. Ur Hanna Nordenhöks kommande konsntärliga avhandlingsarbete inom litterär gestaltning kommer texten om 1940-talet. Ett vindlande samtal med den tyska poeten Anja Utler om dikten, platsen och det förflutna, och om ärvt tigande kring ärvda brott.

Agneta Pleijel släpper in läsaren i sitt eget blå 1950-tal, fyllt av populärmusik, filmer, nyhetsutsändningar och jakten på en fast punkt. Från 1960-talet lyfter vi fram en av alla de översättningar som under Ord&Bilds historia presenterat viktiga internationella författarskap för en svensk läsekrets. Siv Arb tolkar Sylvia Plaths dikt I gips 1963, samma år som Plath valde att avsluta sitt liv.

Ann-Marie Tung Hermelin ger oss i sin text om 1970-talet delar av sin högst personliga uppväxthistoria där Kungshamra är ett centrum och Istanbul, Katmandu, Kurdistan och Warszawa var några av dess satelliter. Det 1980-tal som möter läsaren i Jila Mossaeds dikter är ett decennium på flykt där diktjaget nyfödd börjar sitt nya liv i Sverige.

I Mara Lees text om 1990-talet blir Maria till Mara. Hennes erfarenheter av omsorgsarbetet följs av universitetsmiljön, och ett samhällsklimat där frasen “vi är alla svenskar” visserligen kan uttalas, men också framkalla obehag. I Judith Kiros dikt I tio punkter möter vi 2000-talets första decennium som ett flöde av händelser som kan ha ägt rum, associationer som kan ha gjorts. I texten om 2010-talet, så nära nu som vi kommer, ställer Evelina Johansson frågor om nymaterialismen och feminismen. Mycket tid har flutit sedan Wahlströms rösträttskamp, Fogelklous känsla för känslor och även Sylvia Plaths närmast kusliga diktande om kvinnokroppen. Ändå är frågan om kroppens plats när vi tänker och gör idéer och politik inte avgjord.

Vi är sällsport stolta och hedrade att kunna presentera dessa 13 texter. 13 röster om förfluten tid, i vår tid, om vår tid. Ett så vackert ord: tidskrift.