I hängmattan
Johan Jönson
Albert Bonniers förlag (2025)
Av: Katja Palo
Var börjar och slutar boken? Johan Jönsons böcker tycks härstamma ur ett oändligt flöde, små (eller enorma) skapelser ryckta ur något större. Vad som framstår som en enda bok kan fortsätta över flera volymer. Eller så kan en bok, som proponeisiS (2021), innehålla många mikroböcker.
I hängmattan, är en liten sak på 47 sidor. Förlaget kallar det prosa, själv är jag inte säker. Även de delar som är uppställda som prosa är skrivna med en sådan musikalitet, rytm, precision och täthet att de närmar sig poesin. Det är i vilket fall likt de prosaiska stycken som förekommit så ofta i hans tidigare poesiböcker.
Boken börjar och slutar med ett långt tankstreck, vilket förstärker intrycket av att vara utryckt ur en större textvärld. Den börjar och slutar också i en fjärilsfärd, betraktad av författaren i hängmattan, som arbetar med anteckningsblock och penna i hand. Men den impressionistiska och associativa betraktelsen över hur fjärilens huvudtentakler rör sig, eller hur daggdroppen ”denna mirakulöst vanliga icke-entitet” rinner ned för växtstjälken och genom jorden, är bara en av de nivåer som texten arbetar på.
Det är ett bekant textlandskap att röra sig i. Hängmattan, fjärilen, självmordet, den höga abstraktionsgraden och de teoretiska begreppen, materialiseringen av skrivprocessen, våldet, de gutturala lätena, döden. Allt känns igen från hans tidigare böcker – men det är som om vissa aspekter fått fritt spelrum. Till exempel Jönsons naturlyriska sida.
Johan Jönsons eget hopsnickrade begrepp zoembient tycks särskilt relevant här. Sammansatt av aristoteliska ”zoe”, som avser något mindre än ett subjekt, till exempel en insekt, ”ambient” och ”zombie”, syftar på vad kapitalismen gör med oss, med möjligheten att vara ett subjekt, som tänker själv, skapar själv, har en egen vilja. Jönson har i en intervju talat om en negativitet som håller existensen vid flämtande och zoembient liv. Men i det zoembienta ligger också poesins möjlighet.
”Den som andas, den som blir andad”, ”det är här vi levs, levs, vidare, vidare”, ”jag, den drömmande, den som blir drömd”, ”vet inte vad som tänker detta”.
Exempel på där jaget eller viet är något passivt, något annat än just ett handlande subjekt, som ett kärl för större krafter, är många. Framför allt i skrivandet. Handen på skrivblocket liknas vid ett muterat kräldjur, de fem ”mirakulöst samverkande” fingrarna som greppar pennan liknas vid tentakler.
I en intervju med Aftonbladets litteraturredaktör Rasmus Landström talar Johan Jönson om att språket han arbetar med ”oscillerar på ett märkligt sätt”. Han säger att språket inte är hans eget, men inte möjligt att skapa utan honom. Att det svävar “mellan levande och dött, i ett limbotillstånd”. I det gränslandet har han sannerligen hittat en liten reva att ösa ur, en reva som också utgör en öppning mot något större. Texten sträcker sig hela tiden mot något bortom språket, bortom vad som är möjligt att beteckna, eller ens erfara.
Finns det också en möjlig frihet i detta att vara något annat än ett subjekt? En rörelse mot något kollektivt? En (åtminstone ögonblicklig) väg ut ur kapitalismens klaustrofobiska individualism?
Johan Jönson skulle säkert invända att frihet inte existerar. Men tveklöst är att det finns en stor hänförelse inför naturen, en mer-än-mänsklig värld, inför universum. Fjärilen passerar tomttorpets sten, som får författaren i hängmattan att associera vidare till fornvulkaniska lämningar, ”till den stora stenens komprimerat stilla komposit av urmateria och abstrakt tid”. Texten färdas långt in i jordens brinnande inre, och in i tiden utan att låta läsaren glömma att den är dömd att vara inlåst i sin egen språksfär och futtiga perception: ”så, på samma gång vanmäktigt och språkspecifikt högmodigt, föreställer sig språkligheten det hela […]”. Det icke-antropocentriska är här mer än en tematik, det är upphöjt till form.
Mottagandet av I hängmattan då? Jo, kritikerna älskar Jönson, i vanlig ordning. Flera känner sig tvungna att kommentera bokens ringa längd (blir man inte nästan förbannad på Johan Jönson för att han tvingar en att fästa uppmärksamhet vid något så banalt?) De har också tagit fasta på textens meditativa karaktär och avsaknad av ett tydligt subjekt. Emi Simone-Zavall i Svenska Dagbladet kallar det ”en drömström av ögonblicksbilder, minnesbilder och associationer”, Stefan Jonsson i Dagens Nyheter ser ett ”medvetandemembran i osmos med omgivningen”, och Jenny Högström i Göteborgs-Posten skriver att en dörr öppnas ”mot den rena varseblivningen”.
De tycks vara överens om Johan Jönsons särställning i den svenska poesin, och är högst positiva till boken, med undantag för Daniel Sjölin som i Sveriges Radio anser att naturlyriken är klumpig. Och visst är Jönson vassare när han lägger tyngdpunkten på det tidsligt abstrakta än när det kommer till grässtråets rörelser. Men som vanligt hos Jönson, har vi här att göra med ett montage, och dialektiken mellan de olika delarna är avgörande. Bokens första del tecknar bara på ytan en pastoral idyll, en liten lek med traditionen. Det lätt arkaiska språket andas ironi, 1900-talsprosa hinner jag tänka. Det händer verkligen något när texten sedan muterar till något slags våldsam dagdröm där en kuk skärs upp med skalpell och likmaskarna väller ut, och en van Jönson-läsare kan andas ut, könsorden och den råa förtvivlan finns även i denna bok.
Något intressant med I Hängmattan är hur ofta olika ljud förekommer. Vinden är en ljus och ödslig orgelton, ”meandriskt dronaktig”. Det finns ritualistiska trummor, näsblodstechno. Jorden sjunger sin magma, andningen piper. Handen och pennan som ristar blyerts på pappret traderar en kollektiv arbetssång. Det fräser, tickar, visslar. Nästan som om hela boken är ett enda körverk av toner och läten. Det finns alltid en affinitet mellan musik och lyrik, men denna affinitet är särskilt påtaglig i förhållande till Johan Jönsons verk. Och mer än någonsin i denna bok. Men inte vilken musik som helst, utan någon slags flummig konstmusik med inslag av elektroniskt, metal och fältinspelningar.
En sejour vid skrivbordet i arbetsrummet, skriven i vanlig brödtext, håller sig ingalunda vid skrivbordet. Allt tycks läcka in i medvetandet och skapa associationer. Gardinernas fladdrande leder in i en betraktelse över deras material (nordhälsingelin) och kvinnohänderna som framställt materialet ”Innan de förstelnat till värkande klogrimaser”, och sedan tacksamheten över att få erfara det hela. Därefter övergår texten i versaler med stora punkter emellan: ”ANDAS MED TRÄDEN • BLADEN KVÄVER DÖDENS GÄSPNINGAR • ODRÖMT • INETSAT • LOOPAS SÖMLÖST GENOM KRIGETS TERRÄNG”.
Här intensifieras upplösningen. Olika utsagor om naturen, som ”TRÄDEN SAMLAR TONER”, turneras med bilder och utsagor om tiden, minnet och döden.
Tiden är imploderad: “BEVARADE SOM KOMMANDE KILSKRIFT, KOAGULERAT TILL SAND IGEN”, och texten talar ofta genom negationer: ”I onatt”, är en fras som dyker upp, liksom ”VAD ÄR DET FÖR OMLJUD I OORDEN”. Resultatet av detta blir en rörelse mot noll och intet, att som läsare på djupet få erfara denna rörelse. Och precis när texten har nått en punkt där den bara stammar fram läten och läsaren i sin tur är mörbultad och redo att stiga ner i dödsriket, återgår texten till vad som skulle kunna kallas prosa, tillbaka till naturen, hängmattan, fjärilsfärden – och så tar det slut. Läsaren lämnas till att undra vad den just var med om.
Det här är en bok som kräver att läsaren låter sig övermannas, bara följa med ut i sinnesintrycken, tankarna, genom komposthögen som myllrar av insekter och in i de urgeologiska vecken, följa handen som skriver och tankarna som tycks tänkas som av sig själva, tumla runt i texten som saknar en klar gräns för var människodrömmen slutar och fjärilens färd tar vid. Läsaren måste helt enkelt lämna sitt jag åt sidan för en stund. En verkligt hallucinatorisk upplevelse, utan att för den sakens skull likna mindfulness: intellektet går på högvarv.