Tjejdikter

Sandra Beijer

Skivbolag: Milkshake/Sony (2024)

Av: Helena Fagertun

Tidigare har det funnits en uppfattning om att när man släpper ifrån sig ett verk är det inte längre upphovspersonens utan övergår till att vara läsarens, lyssnarens eller åskådarens. Det är den som tar del av ett verk som stått för tolkningen, inte den som har skapat det. På sistone har detta ändrats och inom vissa delar av kulturen idag verkar det knappt spela någon roll vad ett verk faktiskt är. I stället är det vem det är som har skapat det och vad hen hävdar att verket är och gör som står i centrum.

Ett exempel där så är fallet i allra högsta grad är bloggaren Sandra Beijers projekt Tjejdikter, vilket Nioosha Shams skriver utmärkt om i artikeln ”Sandra Beijer bygger bara sitt varumärke” i Aftonbladet: ”Tänk att få en idé och kunna ro den i land tack vare den man är och den karriär man har kämpat för.”

Den ilandrodda idén är ett musikprojekt där Beijer skrivit texter och tonsatt dem i samarbete med producenten David Lindvall. Sju kvinnliga indieartister, som Jackie Mere och Dolce, har sedan bjudits in för att tolka låtarna. Trots att flera av recensenterna av albumet konstaterar att texterna är platta och att det sällan sjunger om språket har ingen på allvar undersökt det som Beijer själv menat vara syftet med projektet: ”Vad händer om man låter texten gå före musiken?” I flera sammanhang har hon också betonat de litterära ambitionerna med Tjejdikter: ömsom har projektet beskrivits som en tonsatt poesisamling, en novellsamling och någon enstaka gång till och med som en roman. Jag kan därför inte låta bli att undra: ”Vad händer om man läser Tjejdikter som litteratur?”

Det börjar, smått underbart i sin snurrighet, redan i namnet. Tjejdikter är samtidigt en pseudonym eller ett alias för artisten, titeln på verket och en möjlig genrebeteckning. Ordet är hämtat från titeln på Anna Clara Tjernelds (numera Tidholm) debutdiktsamling Tjejdikter från 1966, som Beijer enligt egen utsago hittade i skyltfönstret på Rönnells antikvariat. Dessutom är Tjejdikter en ledsen kanin (!) som på omslaget till albumet har illustrerats av Amanda Jonsson. Här känner jag att vi är något vilt på spåren.

En svårighet i läsningen som direkt uppenbarar sig är i vilken ordning texterna ska läsas: är det albumets ordning jag bör följa eller vittnar den ordning som vissa av dem har släppts som singlar om en alternativ läsart? Det är visserligen ett mindre problem om tanken är att de ska betraktas som dikter eller noveller, som i likhet med låtar förutsätts kunna stå på egna ben, men ett desto större om man ska ge sig på att läsa Tjejdikter som en roman.

Jag gör ett försök: I första kapitlet läser jaget i tidningen om personer som minns allt och börjar reflektera om vad det gör med de som inte har denna förmåga. Därefter står jaget med en vän på Plattan och undrar varför de inte längre drabbas känslomässigt av de tragedier som sker runt om i världen, varpå att räkna presenteras som ett alternativ till sertralin. Efter detta kommer två kapitel med mer socialrealistiska drag: en scen från mataffären och en från ett läkarbesök, som båda behandlar temat olycklig kärlek. I romanens andra halva får vi lära oss om den språkliga företeelsen ”palatalisering” och sedan följa jaget när hon är tillsammans med en snygg men ointressant kille. Allt slutar i en lördagskväll på stan där paret försöker fånga dagen. Som synes visar sig att dra ur en romanintrig och tolka karaktärerna som samma mellan de olika kapitlen både omöjligt och bisarrt, och jag släpper därför tanken att läsa materialet som en roman.

Novelltanken är betydligt rimligare och det finns bland texterna flera som är bra på att bygga upp scener och även innehåller innehållsmässiga twister som håller kvar läsaren. Särskilt ”Affären” där jaget får syn på sitt ex och i förvirringen råkar ta med sig hans varor hem och då inser att han har en ny tjej har dessa kvaliteter. En text som ”Alaska” verkar enligt Beijer själv också ha en tydlig handling men i ärlighetens namn är den alltför knapphändig för att man utan författarens förklaring ska kunna bena ut en riktig intrig ur den.

Det som ändå gör att jag till slut landar i att läsa Tjejdikter som just lyrik är att de poetiska dragen är absolut flest: förutom att deras längd bäst svarar mot diktens har de också den karaktäristiska ojämna högermarginalen samt begagnar sig av stilistiska grepp som rim och upprepningar.

I allmänhet är språket rätt enkelt och består främst av vardagliga ord men en övergripande struktur som återkommer i flera texter är att ett mer eller mindre svårt ord, som ”troposfären” eller ”hypertymesi”, nämns och förklaras kortfattat (”det lager lägst i atmosfären”, ”extraordinär minnesförmåga”). Två av texterna har rentav detta som grundläggande struktur och tema. Det gäller dels ”Vi andra” som bygger på hypertymesibegreppet, dels den som släpptes först som singel, ”Alaska”, där den lingvistiska termen ”palatalisering” rätt tillkrånglad får tematisera en kärleksaffär.

I den senare texten, vars egentliga motiv verkar ha varit att få tralla på ”Ala-Ala-Alaska”, beskrivs palatalisering enligt följande: ”Ett ljud när / tungan trycks mot gommen / alla konsonanter maskerar sig som J”. Jag gör som Beijer själv ofta gör och läser Wikipediaartikeln om fenomenet där definitionen lyder något annorlunda: ”en modifiering av ett språkljud som uppstår när tungan reses eller trycks mot den hårda gommen – när man, enkelt uttryckt, ’uttalar ett ”j” tillsammans med en annan konsonant’”. Exemplet med att ”Alaska” i äldre svenska uttalades som ”Aljaska” har hon uppenbarligen hämtat härifrån. När texten sedan fortsätter får jag svårare att följa med: det går visserligen att tolka ”Gisela” uttalat med ”J” som en typ av palatalisering men rimligare hade väl varit att ta ett exempel som legat närmare Alaska/Aljaska för att det skulle känts trovärdigt att duet intuitivt reagerat på detta språkljud. Det känns trots allt inte som att han är fonetiker.

I det andra fallet, ”Vi andra”, är det snarare en inomtextlig förvirring som äger rum. Texten beskriver hur personer med hypertymesi minns allt och de två första exemplen är rimliga i sin specificitet: ”Mammas klänning som hon bar den sommarn nittiotvå / Och hur mattelärarn lukta”. Men när det sedan förklaras att när ”något känns för mycket pang! så lagras det igen” verkar det handla om ett mer allmänmänskligt känslominne och då förstår jag inte varför exempel som ”någon sov intill och sen helt plötsligt bara går” kopplas till dem med hypertymesi – det borde rimligen vara en sådan erfarenhet som även andra minns.

Trots detta, och trots att texten som återkommande fras har den rätt daterade klichén ”Jag läser i tidningen” (verkar det inte rimligare att detta hade lästs på just Wikipedia?), innehåller den här texten en strof som nog är min favorit på hela Tjejdikter, nämligen den som fungerar som ett slags refräng:

Men vi andra

Vi andra

Vad biter sig fast?

Men vi andra

Vi andra

Vad stannar?

Här finns det plötsligt möjlighet till åtminstone två parallella tolkningar. Den uppenbara handlar om alla oss som inte har denna extraordinära minnesförmåga. Vad är det vi minns och varför minns vi just det vi minns? Men det går också att läsa raderna och betrakta ”Vi andra” som objekt snarare än subjekt, att eftersom de flesta av oss främst minns de saker som verkligen känns så innebär det att stora delar av våra liv, och vi med dem, tillhör det som glöms.

Annars är det sällan som Tjejdikter öppnar för sådana flertydigheter. Desto mer finns det av slapp text med platsfyllarfunktion, som värst i ”Affären” där mitt redaktörsjag vill skrika ”Stryk” och ”Det finns något som heter In medias res av en anledning”. Första raden ”Såhär, det började såhär” är det bara att stryka rakt av, liksom den andra som i princip är synonym med den första (och därmed dubbelt överflödig): ”Det här var det som hände”. Om inte annat bör definitivt den tredje strykas, den är ingenting annat än ren rappakalja: ”och jag vet inget annat”. Och ja, när vi ändå är igång så gör hela nästa strof ingenting annat än leder läsaren in på ett sidospår i troposfären. Sådär ja, då var vi där det egentligen borde börja, på Coops fruktavdelning.

Tyvärr avlöses de tomma formuleringarna i resten av texten av en annan olat, som är det myckna nödrimmandet. I ”Affären” finns det flera rim som tvingar fram formuleringar som ligger onaturligt i munnen: ”Ta hand om dig en massa / och gick mot närmsta kassa”, ”Bland hyllorna i mataffären / stod du och valde bland desserten”. Ibland är det snarare havererade rim som förekommer, som när ”sorgerna” inte rimmar på både ”korgarna” och ”varorna”.

Samtidigt är det de texter där det tydligast händer något som bäst håller som dikt, medan de som mer bygger på en språklig idé eller vill förmedla en känsla blir alltför upprepande eller liksom jämntjocka. I ”Tårarna” blir en i grunden rätt dålig premiss till en inte rätt intressant text. Ja, jag förstår att du är så ledsen att du gråtit sönder ögonen och att då en läkare tror att det beror på att du har spacklat taket gör det hela inte så bisarrt som texten hoppas göra gällande. Här är vidare ett exempel på ett ställe där händelsens verkliga förlaga (det vill säga att detta faktiskt hänt Beijer, vilket hon återgivit i flertalet intervjuer) inte gör det konstnärligt trovärdigt.

Om ”22” på allvar hade utforskat frågan om varför den västerländska samtidsmänniskan blivit så blasé inför allt som sker i världen hade den kunnat bli intressant. I stället lyckas även den hamna i ett logiskt felslut: om jaget redan inledningsvis konstaterar att ”det knappt känns nåt”, varför behöver hon då i resten av låten räkna till en ”kokos-cappuccinos kalorier” (dock rolig detalj!) för att det ska bli ”lättare att andas”?

Jag hade blivit glad om det hade visat sig att dessa texter lyfte lästa som dikter snarare än låttexter men tyvärr tror jag att Beijer ska vara glad ju färre som försöker hitta de litterära kvalitéerna i Tjejdikter. Jag läser 60-talsdiktsamlingen med samma titel i stället och tänker att jag önskar att Beijer inspirerats även av dess samhällskritik och sätt att förhålla sig till metakommentarer:

(du förstår: livet är inte som i annonser eller i veckotidningar, där är allt bilder, och inte ens bilder av verkligheten utan bilder av bilder, allt det där kommer utifrån liksom du läser om vilka skor du ska ha och vad du skall läsa, det kommer från någon som vill göra dej till en bild, men det alldeles ovanliga med verkligheten det är just att det inte är bilder, inte en bild och inte många bilder, för där finns inga ramar inga gränser och så fort du sätter en gräns ett slut så blir det en bild och ingen verklighet, så är världen bara verklighet, inte flytande eller svävande eller stelnat utan bara verklighet och det finns inget ord för att tala om hur den är för fanns det det skulle det inte vara verklighet utan en bild)”