Av: Fatemeh Ekhtesari
Tidigare publicerad i Ord&Bild nr 1 2022
Hur ser religionsutövning ut i ett land där religionen är något påtvingat? Och varför använder många iranska kvinnor Hafez och Rumi som islamtolkare framför Koranen? Poeten Fatemeh Ekhtesari skriver om hur såväl religiösa som sekulära kvinnor och kvinnor från olika politiska läger påverkades av den islamiska revolutionen. Texten är skriven före den våg av uppror som de iranska kvinnorna har varit ledande i.
Fatemeh Ekhtesari på Göteborgs Litteraturhus 2018. Fotot: Per A.J. Andersson
Otaliga händelser genom historien har påverkat de iranska kvinnorna på djupet. Däribland kan räknas arabernas erövring av Iran, den konstitutionella revolutionen år 1905 och Reza Shahs order om avtäckning av hijab. Men utan tvekan är revolutionen 1979 den viktigaste. Den ledde till att statsskicket gick från monarki till islamisk republik där sharialagar kom att implementeras i hela samhället med den direkta konsekvensen att kvinnors närvaro inom konst, idrott och politik starkt begränsades. Orättvisor som hade haft sitt ursprung i tradition och religion legitimerades och legaliserades.
Antropologen Niloofar Haeri ägnar sin senaste bok Say What Your Longing Heart Desires: Women, Prayer, and Poetry in Iran (Stanford University Press, 2020) åt en generation kvinnor som efter revolutionen 1979 ändrade sin uppfattning om religiösa förpliktelser som bön och bönestunder och hur den kom att skilja sig från makthavarnas övertygelse. Dessa kvinnors relation med Gud går framför allt via den klassiska persiska poesin, via poeter som Hafez och Rumi. Deras dikter – i hög grad influerade av sufismen – har påverkat bilden av religion i dessa medelklasskvinnors liv, menar Haeri.
Denna forskning som belyser den iranska kvinnans ambivalenta relation till religion är mycket värdefull. Också för att den visar på poesins essentiella roll i det iranska folkets liv. Men Haeri förmår inte ge en helhetsbild över den nuvarande iranska kvinnans situation, vilket också nämns i boken. För olika samhällsklasser och generationer har mötet med religion, bön och poesi sett olika ut. Något som också påverkats av graden av kvinnors närvaro i samhället, religionens roll i individernas liv och den allmänna kunskapsnivån. Det har skiftat från provins till provins och från stad till stad. Det går helt enkelt inte att presentera ett generellt mönster för den iranska kvinnans liv och tankar. Frågan är mer komplex och kontroversiell än vad Haeri vill påskina. Det finns många faktorer som påverkar processen och därför krävs en djupare historisk, social och psykologisk undersökning.
1979 års revolution i Iran och den religiösa radikalismen
När Ayatollah Khomeini tog makten lovade han att inte blanda in prästerskapet i politiken, inget tvång om att bära hijab skulle införas och alla skulle få tillgång till gratis elektricitet och vatten. Men snart började islamiseringen av Iran samt likvideringen av vänsterinriktade och sekulära krafter ta fart. Många kvinnliga rojalister, vänsteranhängare och liberaler tvingades in i hemmet, fängslades eller blev tvungna att lämna landet. De kvinnor som inte efterlevde de nya religiösa reglerna tvingades stanna hemma och förlorade utbildningsplatser och anställningar. Beväpnade paramilitära grupper och revolutionsgardister marscherade på gatorna i jakt på kvinnor utan hijab. Sexuella relationer utanför äktenskapet straffades med piskrapp och några stenades till och med till döds, allt enligt sharialagarna. Många konstarter som dans och sång förbjöds och kvinnor fick under många år inte vara med och idrotta. De fick heller inte jobba inom vissa yrken inom bland annat domstolsväsendet.
Kvinnor som några år tidigare inte hade fått studera eller arbeta på grund av starka traditioner som påbjöd förtryck från en far eller en make fick nu inte ens lämna hemmet utan en mans tillstånd. Bitterheten växte när alla försök att ändra dessa lagar betraktades som protester mot islamiska lagar – protester som kunde få förskräckliga konsekvenser.
Precis som Niloofar Haeri påpekar ledde revolutionen 1979 och kriget mot Irak – som polariserade och radikaliserade det iranska samhället – till att kvinnor utvecklade en individuell tolkning av religionen i relation till Koranen och de islamiska regler som utövades i samhället. Detta skedde trots att all annan tolkning av islam förbjöds – islamiska republikens nya regler skonade inte heller de religiösa kvinnorna.
Med uteslutningen av oliktänkande och intellektuella från universiteten samt censur och kontroll av böcker, tidningar och biografer förmådde inte landets intellektuella att göra motstånd mot prästerskapet och det islamiska styret. Repressalier, den allmänna rädslan, kriget och förlusten av så många iraniers liv, fattigdom, de ekonomiska sanktionerna och oron inför framtiden ledde till att många – i synnerhet kvinnor – vände sig inåt till en annan sorts religionsutövning än den officiella.
I själva verket var det bristen på alternativ som gjorde att iranska kvinnor valde en utväg som Freud hade kallat en försvarsmekanism, från alla de trauman och skador som den generationen bar på. Inte bara upplevde de revolutionens bittra följder som omfattande avrättningarna av oppositionella under åttiotalet, samhället var också genomsyrat av rädsla inför varje försök till förändring. I stället för att protestera och försöka förändra sökte de sig till religionen i hopp om att finna något trösterikt som kunde skapa ro. Vad är då bättre än en Gud som inte håller fast vid islamiska republikens lagar. En Gud som man, i likhet med en psykolog, kan föra en dialog med. En Gud som är tålmodig, bortom piskrapp, fängelse och avrättning.
Åttiotalet och uppkomsten av de religiösa intellektuella
Krigets slut, Khomeinis död och en våg av privatiseringar var alla bidragande faktorer till att iranska ledare på 1990-talet började röra sig bort från den ideologi som en gång gällt i den islamiska republiken. När de barn som föddes i början av revolutionen blev ungdomar accepterade de inte regimens politik – den islamiska republikens utbildningssystem hade helt enkelt misslyckats med att fostra dem till att acceptera sharialagar.
Under decenniet började det strömma in nytolkningar av islam. Reformisten Mohammad Khatemi röstades fram i presidentvalet 1996 och det fanns en tilltro till den så kallade religiösa upplysningen. Man försökte läsa Koranen på ett nytt sätt från officiellt håll och närmade sig de hadither som nämner demokrati, mänskliga rättigheter och frihet. Dessa nytolkningar förhöll sig mindre ortodoxt till religiösa förpliktelser såsom bönestund och hijab och ledde till vissa lagändringar som öppnade upp samhället och tillät kvinnor att skaffa sig mer inflytande. Det blev också aningen friare att föra diskussioner i nya tidningar och tidskrifter. Den unga generationen såg plötsligt möjligheter att förändra.
Men det traditionella iranska samhället var ännu inte redo att lägga religionen åt sidan, men acceptansen av vissa alternativa tolkningar ledde bland annat till att homosexualitet tolererades (till skillnad från striktare tolkning inom islam där homosexuella ska avrättas), men utan att ge homosexuella några som helst grundläggande rättigheter. Också viss justering gjordes i familjelagstiftningen som gav kvinnan större frihet i ett äktenskap.
Under den här perioden förlorade religiösa böcker mark hos unga kvinnor. De ersattes av dikter och poesi och antalet kurser i att läsa Rumi och Hafez ökade lavinartat. Samtidigt minskade efterfrågan på korankurser, något regimen försökte lösa genom att locka ungdomar med utflykter och tävlingar. Dock behöll religiösa böcker och bönen sin ställning hos kvinnor i medelåldern och uppåt – många av dem som hade upplevt revolutionen föredrog lugn och en relation till en god Gud framför revolutionens skarpa krav på rättvisa.
Denna öppnare period av islamiska republiken kom till ända. Studentupproren i juli 1999 krossades brutalt, tidningar stängde, författare fängslades och oppositionella utsattes för repressalier. Uppgivenheten inför samhällsutvecklingen ledde till att många unga tog avstånd från det religiösa nytänkandet till förmån för bland annat icke-islamiska religioner som zen. Avståndet till politisk handling växte hos en generation som hade tappat hoppet om förändring.
Från mystik till uppror
De flickor och kvinnor som hade tappat hoppet om att nå jämställdhet och social och politisk frihet sökte sig till den östasiatiska mystiken av liknande frustration som åttiotalets kvinnor hade vänt sig inåt och gjort religionen till en personlig sak. Den iranska regimen kunde å sin sida inte tolerera utvecklingen och beordrade borttagning av bland annat buddhistiska böcker från bokhandeln och flera av ledarna i mystikgrupperna dömdes till fängelse eller avrättning.
Under de här åren genomgick samhället och kultursfären trots strikta lagar stora förändringar. Kvinnor arbetade, studerade, idrottade och utförde konstnärliga aktiviteter på samma sätt som män. Men de fick inte lämna landet utan sin makes samtycke och fick bara ärva hälften av män. I och med att allt fler iranier fick tillgång till paraboler och internet blev det omöjligt att kontrollera informationsflödet. Kvinnor började trotsa den obligatoriska slöjan, drack alkohol och visade sin kärlek öppet. Inte ens barn till landets ledare trodde på sina fäders idéer. Många av dem emigrerade och bilderna de publicerade på sociala medier speglade inte alls deras familjers levnadssätt.
I detta läge föds den Gröna rörelsen 2009. Först som en protest mot valfusk i presidentvalet, men rörelsen kom att handla om så mycket mer. Miljontals människor strömmade ut på gatorna och ropade slagord mot regimen. Till en början hördes inga slagord mot islam men i takt med att demonstranter dödades och fängslades svallade känslorna över och även islam ifrågasattes öppet.
Den digitala världen gav möjlighet för människor att anonymt uttrycka sina radikala åsikter mot makten och mot islam. Än i dag fortsätter människor kämpa, som vi har sett i rikstäckande protestaktioner trots regimens hårda repression, där tusentals demonstranter dödats under de senaste åren.
Religionsfientlighet och nationalism
I praktiken kan man säga att drygt fyrtio års försök att undervisa folket i religion och islamiska lagar har misslyckats. De iranska ungdomar som är aktiva på sociala medier kan delas in i två huvudgrupper: en religionsfientlig som utan hänsyn till andra starkt ifrågasätter troende människor. Och så den andra gruppen som är anhängare av den islamiska republiken utan att i praktiken vara speciellt religiösa. De lever icke-religiösa i smyg men tar emot pengar från makthavare, kritiserar oppositionen och försvarar islam.
Utöver dessa finns även intellektuella ateister och religiösa tänkare som tänker och verkar på andra sätt, men i den polariserade och laddade miljön som det iranska samhället kommit att bli väljer dessa att tiga. Ingen skulle ändå lyssna på dem – det saknas tålamod och utrymme för eftertanke. Det finns flickor och unga kvinnor på grund av sin kontakt med omvärlden och islamkritiska böcker till skillnad från sina mödrar utvecklat en fientlighet mot islam. De kan inte vara positivt inställda till Koranen när den propagerar för att kvinnan är värd hälften av mannen. Dessutom står det i Koranen att män har rätt att misshandla kvinnor
I takt med att religion betyder allt mindre har ett tomrum uppstått. I religionens ställe har det börjat växa fram en sorts extrem nationalism där många unga visar en enorm stolthet över Irans forna historia. Andra går till psykologer och några får utlopp för sin inre frustration genom sociala medier eller utövar olika konstarter som försvar mot påfrestningarna från samhället. Trots allt finns det religiösa människor i Iran, framför allt i de mindre städerna. Men deras förhållande till religionen bygger snarare på tradition.
Poesins status och roll i det samtida Iran
Niloofar Haeri visar i sin bok vilken stor plats poesin har hos iranierna. Kärleken till dikten går längre tillbaka än revolutionen och poeter som Hafez, Rumi och Ferdosi har i decennier lästs högt hemma hos folk i samband med högtider och ceremonier. Att Hafezs bok placeras jämte Koranen säger en del om poesins roll för iranier. Poesin används i alla sammanhang vare sig det är inom politik, i kärleksbrev, svordomar, på idrottsarenor, bakom lastbilar och pickuper, i klotter på allmänna toalettväggar eller i det vardagliga språket. Så även i bönen.
Nästan alla iranier kan citera någon av Hafezs mystiska dikter, njuter av Khayams epikureiska rubai[1], skickar Saadis romantiska dikter till en älskade, skrattar åt Iraj Mirzas ironiska lyrik och känner stolthet och högmod inför Ferdosis episka dikter. Man skriver en vers på inbjudningskortet till både bröllop och begravningar. Den dåvarande Ayatollah Khomeini diktade liksom den nuvarande Ayatollah Khamenei.
Poesin är själens och livets röst för iranier i alla sammanhang. Väl medvetna om poesins makt har regimen under de senaste åren fängslat många poeter. Ändå arrangeras varje vecka poesiaftnar med stor publik och det går alltid att hitta en person i varje familj som skriver poesi. Men dagens unga kvinnor läser inte längre Hafez och Rumi, utan föredrar verk av till exempel Forough Farrokhzad eftersom hon använder sig av modern persiska. Och till skillnad från de gamla poeterna skriver hon inte om Gud och religion, utan om samtida kvinnors lidanden. Hon var en rebellisk kvinna som inte ryms inom traditionens och religionens snäva ramar. Än i dag är det förbjudet att nämna hennes namn i iransk radio och tv.
Religion, poesi och bön i det framtida Iran
Det fanns en tid när människor hade ett behov av en gud, religion och traditioner för att ge sitt liv en mening. Men idag, mot bakgrund av den vetenskapliga utvecklingen, behöver inte människan relatera jordbävningar till Gud eller offra djur och människor till gudarna för att undvika katastrofer. Den nutida människan vet hur jordbävningar uppstår och kan förutspå dem. Människan behöver inte längre religion och tradition för att stifta lagar och implementera moraliska frågor. Lagstiftare, sociologer och ekonomer är faktiskt duktigare på det än profeter. Då uppstår frågan: varför behöver mänskligheten Gud?
Precis som har påpekats i boken Say What Your Longing Heart Desires: Women, Prayer, and Poetry in Iran är Gud, bön och bönestunder svaret på ett behov av att avlasta själen och befria människan från vardaglig stress och frustration. Niloofar Haeri berättar om en kvinna som stiger in i moskén för att skrika och ropa på Gud för att beklaga sig över sina problem. Men den här kvinnan har inget behov av Gud, utan är ute efter en syndabock för sin smärta och sitt lidande som hon inte orkar bära själv.
De flesta iranska kvinnor som vänder sig till Gud är egentligen inte så religiösa. De är fullt medvetna om islams orättvisa syn på kvinnor. Många av dem följer inte Koranens bestämmelser och kan även vara berusade när de förrättar bön! Majoriteten av dem älskar inte den Gud som delar ut piskrapp för att två älskande har kysst varandra. Det hela handlar om människornas ensamhet i vår nutid och även om Gud inte existerar kommer människor försöka uppnå de här stunderna för att för ett kort ögonblick få tro att han finns.
Översättning: R. Alvand
Bearbetning: Shora Esmailian
[1] Rubāʿī eller chāhārgāna är termen för en kvatrain, en dikt eller en vers av en dikt som består av fyra rader. Det hänvisar specifikt till en form av persisk poesi, eller dess derivatform på engelska och andra språk. I klassisk persisk poesi är ruba'i skrivet som en fyrradig dikt, med ett rim-schema AABA eller AAAA.