Text: Anders Teglund
(Tidigare publicerad i Ord&Bild nr 5 2020)
Förläggaren, musikern och kulturarbetaren Anders Teglund såg våren -20 uppdragen och försörjningsmöjligheterna krympa drastiskt. Han bestämde sig då för att dra på sig den knallrosa arbetsdräkt med tillhörande ryggsäck som många invånare i större städer genast känner igen: han började cykla för Foodora. Detta är ett reportage i dagboksformat.
Första passet
Sjuttonde april -20.
Första riktiga arbetspasset idag. Fredag kväll.
Jag hyr kontorsplats i Lagerhuset vid Järntorget. Jag byter om i mitt rum, det känns skämmigt med den stora väskan och dessa illrosa kläder. Jag har ett par tajta cykelbyxor som går ner trekvarts på vaderna. Borde jag ha överdragsbyxor också? Det är soligt. Om jag ska ut och cykla i flera timmar kommer det bli varmt. Jag skippar överdragen, man får upp värmen på cykeln.
Jag smyger först ut ur kontorsvåningen via en avig bakväg för att inte möta någon jag känner. Men väl nere vid cykeln inser jag att nyckeln är kvar på rummet. Jag går upp igen och möter då Ann Ighe och Joel Kellgren som arbetar på tidskriften Ord&Bild ett kontor bredvid mitt. Jag byter strategi. Istället för att försöka gå ut obemärkt ber jag dem följa med mig, och ta några foton med kameran. ”Så syns det att du egentligen är en cool människa som folk fotar”, säger Ann som förstår mina dubier.
Klockan närmar sig 17.30 då mitt pass börjar. Jag cyklar in i zonen på min cykel, monterar Iphonen i min cykelväska. I allén nedanför Vasaplatsen finns en minigolfbana och där står en annan Foodoracyklist. Jag ställer mig vid honom och vi hälsar. Det är också hans första arbetspass. Han har köpt en ny cykel på Biltema för jobbet. Ett hetsigt märkligt ljud plingar till i min telefon. Roadrunner-appen. Beep beep! Ljudet känns bekant men jag kan inte placera det.
Jag öppnar appen och där ligger min första order. Jag trycker Accept och får adressen till Tugg Hamburgare på Drottninggatan. Det tar bara några minuter att cykla dit. Utanför restaurangen väntar två bud. Vid entrén till restaurangen hänger en skylt där det står att Foodorabud får gå in och ge sig till känna, men sedan vänta utanför. Vi står i en grupp på sidan av den tomma uteserveringen. Två cyklister och en mopedist. Solen är på väg ner. Jag börjar frysa. Det kommer att bli kallt ikväll, en molnfri kväll i april kan bita tag i skinnet rätt rejält. Jag hade inte tänkt på hur kall man blir av att stå och vänta utanför en restaurang, när man är lite småsvettig. Jag borde ha tagit på mig överdragsbyxorna. Finns det en chans att jag skulle kunna passera Lagerhuset och hämta upp dem? Medan jag väntar anländer även den första killen med Biltemacykeln upp. Vi hälsar glatt, vilket lustigt återseende! I väntan på maten börjar vi prata. Han kommer från Indien och arbetade tills nyligen på en restaurang på Svenska Mässan, men blev av med jobbet. De sa upp 300 personer på en och samma dag. Han hade lagt märke till hur många som tagit jobb som cykelbud och hans omedelbara tanke vid uppsägningen var att nu är det dags även för honom. Han beskriver att det är egentligen bara är en annan sida av samma näring. Nu finns det få jobb kvar på restaurangerna, men de som finns kvar behöver oss cykelbud som kör runt maten. Jag är nyfiken och vill prata längre med honom, men då kommer en servitris ut och ropar mitt ordernummer. Jag packar ner i väskan, trycker Picked up och får adressen till kunden.
Första Långgatan. Nära och praktiskt.
Jag passerar Lagerhuset, därinne på tredje våningen ligger mina varma överdragsbyxor som jag så gärna vill ha, men jag kan ju inte göra en avstickare på väg mot kunden. Det skulle ta flera minuter. Både kunden och Foodoras personal som sitter i Dispatchen – och även algoritmen – skulle notera avstickaren. Kunden kanske skulle surna till, jag skulle få dålig statistik, det påverkar hur många pass jag får nästa vecka, och kanske i förlängningen även möjligheter till förlängt kontrakt. Inte värt det.
Kunden har angett ”Contactless delivery” vilket innebär att jag ska lämna maten utanför dörren, ringa på och sedan gå utan fysisk kontakt. En corona-anpassad leverans, som kunden själv kan välja. Jag kan dock inte välja att göra på detta vis, så om en kund vill ha en ”vanlig” leverans, alltså ur hand till hand, då måste jag göra det. Jag lägger maten utanför dörren, trycker Dropped off i Foodoras Roadrunner-app och trippar ner för trapporna. Jag hör hur någon öppnar dörren och plockar in påsen med mat. Kanske jag hinner förbi mitt kontor nu, det är bara hundra meter bort! Nej, det plingar till en ny order direkt. Burger King på Järntorget. Kan jag hinna hämta byxor innan? Tveksamt, de är ju en snabbmatsrestaurang. Jag låser fast min cykel i ett cykelställ och går in. Det har bildats en kö med tre andra Foodorabud som väntar på hämtmat. De stirrar håglöst åt olika håll, jag får ingen ögonkontakt för att hälsa på dem. Hur är praxis? Hälsar vi bud på varandra eller är vi helt allena?
Jag får maten, den ska till Risåsgatan längre upp i Linnéstan. Cyklar längs Linnégatan. Det är en strålande vårkväll, och ännu lite mer folk på gatorna än förra veckan. Några promenerar ledigt. Utanför Systembolaget ringlar en lång kö, de släpps in med säkerhetsvakt en åt gången, jag ser en musiker jag är bekant med, men vänder mig bort så han inte ska få syn på mig. Mittemot ligger Hagabions uteservering helt folktom. Det är första gången jag ser den serveringen ligga i solsken utan att vara fullsatt.
Jag möter många Foodorabud ute på gatorna, vi är som bin som åker runt och pollinerar staden. Mellan restauranger och lägenheter, upp och ner längs gator och höjder. Jag har haft en fåfäng oro inför att cykla runt i den här klädseln. Hur synlig är man inte? Lyser med rosa tröja och en stor kubformad rosa väska. Där cyklar losern, liksom. Jag har varit väldigt upptagen av denna skam. Men nu inser jag att det är tvärtom. När jag cyklar i dessa kläder, och möter vanligt folk på gatorna är det som att de inte ser mig. Arbetskläderna anonymiserar mig till en av många Foodorabud. Ett av många bin på ett stort fält. Jag är på sätt och vis nästan hemlig där jag cyklar runt. De rosa kläderna är iögonfallande, men döljer mig samtidigt. Jag reflekterar, hur ofta har jag själv egentligen sett ett Foodorabud som en person, mött blicken? Det man mest ser är en rosa tröja, en hugad cyklist som ilar fram i högt tempo, eller masar sig upp för en uppförsbacke. Vi har förvisso iögonfallande kläder, men bär på en förklädnad där vi genom människors perception blir en rosa anonymiserad massa. Tanken är mig mycket tillfredställande. Vem har inte drömt om att snurra runt i en osynlighetsdräkt mitt i staden och knacka på hos människor, utan att de egentligen ser vem man är?
Vid leveransadressen går jag in i porten. I appen står det ”Contactless delivery – Place the order at the costumer’s door. Deliver outside”. Jag ringer kunden från min telefon. Jag betalar telefonsamtalet själv, såklart. Han svarar att han kommer ner och möter mig. Jag står i en slags foajé, det verkar vara ett hus med studentbostäder. Hur ska jag göra nu? Ska jag bara ställa ner Burger King-påsen på golvet och smyga ut? Det känns ju konstigt. Han närmar sig mig från hissen. Hur ska jag hålla social distans på två meter? Borde jag ställa ner maten på golvet, vinka och gå. Nej, så avigt. Jag räcker fram maten till honom, med handen, och säger ”Här har du lite mat”. Han tar påsen och svarar: ”Ha en fin kväll”. Det blev ingen contactless delivery.
Jag klickar Delivered och får nästa order direkt. Taverna Mykonos på Linnégatan. Nära. Jag ser att maten beräknas vara färdig om 15 minuter. Kanske jag hinner hämta mina byxor under den tiden? Möjligtvis, såvida maten inte blir färdig tidigare än så. Men nej, jag törs inte. Jag cyklar dit, parkerar cykeln och låser fast den i en stolpe. Linnégatan är lugn, nästan helt öde.
I instruktionerna till restaurangen står det ”If you are a moped rider, please take off your helmet before entering the restaurant”. Jag går in och säger mitt ordernummer. Okej, den är på gång, får jag till svar. Hon ber mig också att stå utanför restaurangen medan jag väntar. Jag ställer mig bredvid uteserveringen. Restaurangens två enda gäster sitter ute. Det blåser kallt, solen är snart nere och jag hade så gärna väntat inne i värmen.
Jag packar ner maten i väskan, klickar Picked up i appen, och får leveransadress till kunden. Fjärde långgatan. Nära. ”Contactless delivery. Leave outside door”. Samt en kod till porten så jag tar mig in till innergården. Jag ställer maten framför porten och trycker Delivered i appen och börjar gå bort mot porten igen. För att vara säker på att kunden får maten dröjer jag mig kvar något och väntar till att jag ser kunden. Det plingar till i appen – en ny order, men jag trycker inte accept direkt, för jag vill först se att maten kommit fram. Då ringer ett okänt 08-nummer. Jag trycker bort det, kan inte prata i telefon nu. Öppnar appen för att godkänna nästa order, men får inte upp den innan samma 08-nummer ringer, okej, jag svarar väl då. Där är en automatisk röst som säger ”Please go to the Roadrunner app, you have a new order”. Jaja. Vilken hets, jag är ju på väg. Hur många sekunder rörde det sig om innan jag triggade denna robot? Fem, tio sekunder, högst. ”Men skärp er” mumlar jag, och fipplar fram cykelnyckeln, böjer mig ner och låser upp bygellåset.
Nästa order tar mig till Pasta Haus i Nordenskiöldsgatan. Utanför restaurangen väntar två Foodora-bud med neutralt uttryck i ansiktet. Jag känner igen en av dem från Burger King-kön. Vi hälsar inte, jag får ingen ögonkontakt. Jag ställer mig vid dem, vi blir en liten klunga, och jag tittar ner längs gatan, skönt att bara stå och titta, jag börjar bli trött i benen och tar en mun vatten från min vattenflaska. Solen har gått ner bakom hustaken. Jag är kall, men har slutat att bry mig om det. Det myllrar av rosa cykelbud ikväll i dessa kvarter. Upp längs Nordenskiöldsgatan mot Masthuggets höjder, och ner mot restaurangerna längs Linnégatan, och sedan upp igen. Surr surr, och det är nästan ingen biltrafik. Vi äger gatorna. Många av buden rusar ner för gatorna i ilfart, och även uppför. Flera har elcykel eller moped. De som använder moped ser helt robotiserade ut, antagligen arbetar de ofantligt många timmar och moped är det enda sättet att få det att hålla.
Restaurangpersonalen kommer ut med min mat. Jag är trött i huvudet, men momenten börjar sätta sig. Jag packar ner i väskan, lägger de två gråa isoleringskuddarna omkring påsen med pastalådor, och sedan trycker jag på Picked up i appen, och förväntar mig en leveransadress. Men istället får jag en order till ännu en restaurang! Vad är detta? Har jag råkat trycka bort leveransadressen av misstag? Kom valet ”Delivered” upp ens en gång? Jag klickar runt i appen för att hitta en historik där adressen kanske finns sparad, eller borde jag ringa om hjälp, vem ska jag ringa då, har jag fått ett telefonnummer i chatten, eller ligger det i ett mail i min inbox?
Då kommer jag på.
Det finns något som heter dubbelorder, flera ordrar samtidigt, innan man ska leverera dem. Jag pustar ut. Längre ner i händelseflödet ser jag att det väntar två notiser med symbolen för Leverans. Inga konstigheter. Jag klickar Accept och får upp en adress till Flamingo Express på Linnégatan. I instruktionerna står det:
”Please don’t enter the normal entrance. Walk pass the tunnel and use the entrance to the left of the entrance. / Rider Management”.
Jag hittar in på bakgården, men var är dörren till själva restaurangen? Ser in genom ett dimmigt fönster och får kontakt med en kökspersonal som pekar åt vänster. Där är en dörr. Jag går in, men går fel och hamnar i något slags bakre personalrum. Det är stökigt och längs hörnen ligger högar med bråte och kläder. Jag går tillbaka. Nästa dörr tar mig rakt in i ett kök. Jag säger mitt ordernummer till dem. ”Fem minuter bort!”, svarar de. Jag ställer mig i korridoren och väntar. På golvet ligger kartonger, hyllorna är fulla med konserver. En servitris fyller två hinkar med is från en stor ismaskin. Det plingar till i telefonen. Tiden för leveransen är ute och jag får svara på några frågor i appen. Är jag framme? Är de försenade? ”Fråga restaurangen hur länge de har kvar”. Fem minuter, tio minuter eller femton minuter. Jag anger fem minuter. En klocka börjar räkna ner i appen.
Maten anländer, det är fish taco. Så himla gott. Jag älskar fish taco.
Nu gäller det att jag håller reda på vilken mat från dubbelordern som ska till vilken kund. Den första kunden bor på Nordhemsgatan, en av de överjävligaste uppförsbackarna i Linné. Jag pressar mig upp, och går in i fastigheten. ”Contactless delivery”. Lämnar maten utanför deras dörr. I en lägenhet är det fest, jag möter en kvinna i trapphuset. Hon säger att jag är tuff som är ute i denna kyla, eller jag kanske blir varm av att cykla? Jag är trött i huvudet, vet inte riktigt vad jag ska svara. Mumlar något till svar. Vid entrén möter jag ett bud från en firma som heter Budbee. På bilen står det Sportamore – Nordens största sportbutik online. Han studsar in i huset med en kartong. Gatan är tom. Jag låser upp cykeln. Budet studsar ut igen och bilen rullar vidare ner för backen.
Ett par vänner har berättat hur de brukar beställa hem olika saker från internet. De beställer så mycket att de ofta inte vet vad det är som kommer med buden. Det blir lite som en överraskning att se vad i hela världen man beställt hem. Något ska man ju roa sig med i karantänen.
Nästa kund får sin fish taco i dörren, jag håller fram matpaketet och säger ”här var det lite mat till dig”. Han är förkyld, och tackar. Jag undrar hur många av kunderna som är sjuka. Hur tänker de kring cykelbuden, betraktas vi också som potentiella smittbärare? Antagligen. Förhoppningsvis.
Solen har gått ner. Det är helt folktomt på gatorna, ingen bil är ute. Foodora- och Uberbuden är nästan de enda som rör sig ute. Vi är många. Jag får en order från Thai Issan på Nordenskiöldsgatan. Har aldrig sett denna restaurang förut. Där inne sitter ett annat Foodorabud och väntar, sen kommer ytterligare ett. Vi sitter tre cykelbud i en tom restaurang. Jag berättar för en att det är mitt första arbetspass, och att det är skönt att sitta inne och vänta, istället för att stå ute i kylan. Men jag börjar bli trött i huvudet nu. Han ger mig ett råd: ”You shouldn’t think, just work”.
Don’t think, just work.
Nöt på bara, så tar man sig igenom det på bästa vis. Hjärnan kopplas ur i monotonin, jag tänker bara på nästa steg som ligger framför en. Det påminner om löpning. Till en början finns uppstår tankar, men efter någon timme är det bara det fysiska kvar, att ta sig fram blir det enda man tänker på. Det finns något vilsamt och meditativt i detta. En hjärna som domnar bort, en kropp som utför.
Jag avslutar passet med några ordrar uppe på Masthuggsberget.
Jag är helt slut i huvudet och kroppen.
Klockan är halv nio, jag har jobbat i tre timmar. Jag cyklar till Lagerhuset och kokar en kopp te. Värmen återvänder.
Kläm på rutinerna
Tjugoandra april -20.
Idag dök det upp ett meddelande i chatten om att Foodora är överbemannade i vår zon, så om någon vill ta en ledig eftermiddag och bli av med sitt pass är det bara att säga till. Jag anmälde mig. Min cykel måste ändå servas.
Tjugotredje april -20.
Har fått schema för nästa vecka. Längre och fler pass. Några dubbelpass, med lång paus mellan. Då är det tur att jag har ett kontor på Järntorget där jag kan hänga och värma min mat. Hur gör de andra cykelbuden? Var värmer de sig själva och sin mat?
Och nu är det hög tid att lämna in cykeln, en så här tuff vecka går inte med min gnisslande cykelkedja.
Tjugofemte april -20.
Har hämtat ut cykeln från service. Det kostade mig 1600 kr. Helservice, ny kedja och allmän genomgång. Detta borde ju arbetsgivaren stå för. Jag måste först betala för att sedan få arbeta. I och för sig, inte helt olikt hur det är att driva ett litet bokförlag eller vara musiker, så jag är van.
Läser i chatten om en kille som vill bli av med sitt pass ikväll. Ingen svarar. Han skriver igen. ”The thing is, I don’t feel very good today to take the shift, but if anyone can’t take this I’ll do it myself.”. Senare skriver han igen: ”Hi, I’m working right now. But my bike is broken. But I still received orders”. Han lägger upp ett foto på ett trasigt cykelstyre.
Tjugosjunde april -20.
I helgen har det smattrat i chatten. Foodora har varit underbemannade, många extra pass för den som vill jobba extra. Jag skulle föra in mina tillgängliga tider till nästa veckas schema, då jag upptäckte att mitt kontrakt tar slut nästa fredag. Jag frågade min rider captain och fick till svar att det har varit lite strul med kontrakten, att de hinner rinna ut innan det skickas nya. Men det ska ordna sig. Säg till om du vill ha pass så fixar vi det.
Det kom ett mail från DocuSign. Nytt kontrakt, fram till augusti. Tre månaders kontrakt. Jag skrev på direkt.
Regnigt kvällspass.
Göteborg kan inte bli mer göteborgskt än så här.
Jag har svårt att veta vad jag ska ha för kläder, vid nästan alla pass har jag varit felklädd. Jag tar med mig fullt regnställ och stövlar. Antagligen kommer det bli för varmt, men om jag inte skulle ta med det så vore det dumt, då skulle det säkert ösregna hela kvällen. Så fungerar vädrets makter.
Jag cyklar in i zonen och loggar in. Första ordern är från en grekisk restaurang på Skanstorget. Jag passerar caféet Foo, som har stängt. De har slagit upp ett stort plank i plywood för hela serveringen, säkert 20 meter. På den står det sprejat ”See you on the other side”. Någon har spikat upp affischer på Anders Tegnell med texten ”Tegnell for president.”
Maten är redo, den ska till en kund högst uppe på Rosenlundsberget. Naturligtvis högt beläget, som de flesta kunder. Det är tomt på stan, regnet lättar, jag är nästan helt ensam ute, trots att klockan är sju. Jag kan cykla mitt i bilvägen. Jag cyklar upp på Rosenlundsberget, låser fast cykeln, och går upp för de fyra trapporna. Kunden som möter mig öppnar i bara kalsonger. Skojar du med mig, tänker jag. Jag vet ju att appen visar kunden när jag är på väg, det kan ju knappast vara en hemlighet att det snart ska ringa på dörren. ”Tack” säger han och tar emot påsen med den grekiska maten.
Jag tänker på min senaste statistik och är inställd på att förbättra mig, jag måste vara ännu snabbare. Jag ska inte ta fem sekunder på mig att acceptera en ny order. Jag borde förbättra mitt snitt på 3.5 minuter vid varje kund. Tiden börjar räknas då jag befinner mig inom en radie på 50 meter från adressen. Det går många sekunder när jag ska låsa cykeln, hur kan jag effektivisera alla dessa små manövrar?
Jag övar på momenten kring cykeln, cykellåset, mobilen, nyckeln och matväskan. Var förvarar jag cykelnyckeln och mobilen då jag går upp till kunden? Det är lite för öppet att förvara dem i jackfickan, eftersom jag så ofta vill få fram dem direkt. Jag har en magväska för mobilen, men den är för trång. Det racklar. Min cykel är nyservad men det är något konstigt missljud i framhjulet. Är det bromsen som släpar emot? Jag petar på bromsklossarna, de verkar okej. Mysko.
Nästa order är från Bastard Burgers i Nordstan. En hipp nyöppnad hamburgerkedja, grundad i Luleå. De gör handgjorda finburgare och säljer öl. De ser så goda ut, grova och ostiga. Det luktar gott också. Alla som arbetar i restaurangen är tatuerade. Det sitter ett par vid ett bord, i övrigt är det folktomt. Gulsvart tejp över vartannat bord. Jag ställer mig vid stekbordet där jag ska få matleveransen. Det osar från köket. Jag älskar hamburgare. De nickar mot mig: ”Strax klart”. Jag får maten och packar ner den i väskan, lägger de två isoleringskuddarna omkring matpåsen så den ska hållas på plats. Jag trycker Picked up i telefonen och får adressen till nästa kund. Teatergatan vid Avenyn. Bra, inga uppförsbackar dit. Jag pinnar på i högt tempo upp längs Östra Hamngatan. Spårvagn 4 kommer upp längs mig, men jag cyklar snabbare än den. Det känns så bra att cykla fortare än en spårvagn. I Göteborg går det fortare att cykla än att åka kollektivt, det vet alla. Ibland till och med fortare att gå än att ta en spårvagn. Undra om resenärerna ser mig och vad de tänker. Ett matbud på språng.
Jag levererar maten, och möts av en man i bara underkläder igen. Vad är detta? Jag kan förstå att många går runt i kalsongerna när de är hemma – även om jag tycker det är förslappat, man tar väl på sig kläder om man inte är sjuk eller blöt? Men det är jag, jag kanske har en annan syn på kläder i hemmet än andra. Är jag ovanlig?
Jag börjar räkna de kalsongklädda kunderna. Det är förvånansvärt vanligt. En sådan dubbel slapphet. Sitta i kallingarna i sin studentlya, eller bostadsrätt, och beställa hem snabbmat i telefonen. Det plingar till när budet är några minuter bort. Dags att duka, står det i appen. Ändå låter man bli att ta på sig byxor. Det ringer på dörren. Man öppnar och tar emot maten, säger ”Tack”, stänger dörren, äter maten. Var är värdigheten? Det är som att de manifesterar att de inte förväntar sig möta en människa i dörren, i alla fall inte någon de ser som en medmänniska.
Jag tänker på vårt möte, jag och kalsongkunderna. Vem i denna korta relation har värdighet? Jag som cyklist är den aktiva parten i relationen, rent fysiskt. Men det är kunden som är subjektet, de har lagt ordern i sin smartphone och beställt hit mig. Det är en dubbel förnedring att vara springpojke till någon som inte riktigt ser en som människa. Men det är också förnedrande för dem att ha en så slapp livsstil, tycker jag. När revolutionen kommer ska vi rada upp alla kalsongkillar mot en mur. Och klä på dem ett par vanliga byxor med skärp.
Många klickar i ”contactless delivery”. En och annan är kanske sjuk, eller vill hålla social distans, det är rimligt. Men kanske det även i denna contactless delivery-grupp finns en del nakna hemmasittare som åtminstone har lite skam kvar i kroppen, även om de inte orkar dra på sig byxor, och därför tänker att det är bäst om budet lämnar maten utanför dörren, så de bara kan ta sticka ut en hand i trapphuset och norpa matpåsen?
Nästa order kommer från McDonalds Scandinavium, och kunden bor på Påskbergsgatan i Örgryte. Där har jag aldrig varit. Det vilar ett lugn över området. En hundfrisör, stora gårdar. Några människor promenerar, inga bilar är ute, jag kan cykla mitt på bilvägen. Kunden är en ung man. Nästa order kommer också från McDonalds Scandinavium, jag cyklar tillbaks dit. Ställer mig på sidan av deras disk där man väntar på hämtmaten. De packar påsen, jag trycker Picked up, får adressen till kunden. Denna kund bor också på Påskbergsgatan i Örgryte. Om de den senare kunden hade beställt någon minut tidigare så hade algoritmen kunnat effektivisera buden. Nåja. Det är åtminstone inte så mycket backar.
Nu till indiska restaurangen Masala Kitchen på Engelbrektsgatan, och sedan upp till Johanneberg, i en lägenhet ovanför Panorama hotell. Det är en fruktansvärd backe dit, jag väljer att cykla Eklandagatan upp, och kanske tycker appen att detta är en omväg. Men jag kan ju inte ta trapporna. Appen börjar tuta – beep, beep, beep, pling, pling. Jag plockar upp telefonen. Den säger att det verkar som att jag har svårt att hitta kunden, och frågar om jag behöver hjälp. Håll käft, detta går bra, vilket tjat.
Foodoras app Roadrunner har ett så enerverande ljud. Var kommer det ifrån? Plötsligt slår det mig, så självklart att jag inte tänkt på det förr. Det är ju det där ”meep meep”-ljudet från Gråben och Hjulben. Det som Hjulben gör när hon springer ifrån Gråben. Meep, meep! Plötsligt fattar jag också varför de de döpt appen så. Roadrunner heter ju serien på engelska. Och djuret tuppgök. Loggan för appen är ju en tuppgök, en roadrunner. Det kunde nästan varit ett tv-spel med retrokänsla från 90-talet.
Nästa order, Sannegårdens pizzeria. Den är tom. Jag står och pratar lite med pizzabagaren. Han frågar mig hur det fungerar, om jag får reda på var jag ska. Jag förklarar, vi får reda på allt i appen, men bara nästa steg, så innan jag har fått pizzorna vet jag inte var de ska levereras. Han säger att det är mest cykelbud som hämtar maten nu för tiden, ikväll har det varit fullt av dem. Pizzan blir klar, jag föser in den liggandes i väskan, och lägger den grå isoleringskudden ovanpå. En tunn påse med läsk och pizzasallad på isoleringskudden. Jag stänger väskan och trycker Picked up. Adressen är ett hus i Johanneberg, några hundra meter bort. Jag cyklar dit, kunden möter mig i dörren, perfekt, då går leveransen fort, jag trycker Dropped off, nästa order kommer direkt, Accept; tillbaka till Sannegårdens pizzeria. ”Hej igen!” skrattar jag och pizzabagaren till varandra. Nästa pizza ska till studentbostäderna i Johanneberg, de som har så krångliga adresser. Jag letar mig in bland huskomplexen, nu är jag säkert 50 meter bort från kunden och tiden börjar ticka, jag vill gärna göra detta under tre minuter, men jag har tur, jag ramlar på rätt nummer direkt.
Det är vanligt att folk beställer mat från en näraliggande restaurang, ofta sin egen kvarterspizzeria eller närmsta snabbkök. Det är också många som bor på en höjd som beställer mat. Unga människor, som är lite lata, och vant sig vid det digitala konsumtionslivet. Varför går de inte ut och hämtar maten själv? De är ju inte sjuka.
Jag får några fler orders från Masala Kitchen, Sannegårdens pizzeria, McDonalds på Avenyn och vid Scandinavium. Det blir en behaglig rytm, jag bara levererar utan särskilda tankar. ”Don’t think, just work”, som jag fick som tidigt råd. Ju längre in i passet jag kommer, desto mindre tänker jag, kroppens monotoni tar över, blicken sjunker. Att komma in i löpande bandets mekanik är bedövande och skönt.
Kvällens trafik är lugn och himlen spricker upp framåt skymningen. Det är lite för varmt i regnkläderna, jag är blöt av svett, och stövlarna är klumpiga i trapphusen. Det hade varit bra om jag kunde dumpa kläderna någonstans när vädret slår om, men samtidigt, jag bryr mig inte så mycket just nu. Det är ju åtminstone inte kallt.
Gnisslet i framhjulet fortsätter, ibland låter det högt. Jag skruvar lite, och ljudet försvinner. Det kanske bara satt lite snett på framgaffeln.
Sista timmen mellan tio och elva är det mestadels beställningar mellan McDonalds, Max och folk i Lunden och Stampen. Jag är plötsligt på glatt humör, känner flow och tänker att det är kul att cykla. Hur kan det komma sig att det är så roligt? Jag har alltid tyckt om det, när jag var litet barn i Gällivare och Luleå minns jag att jag cyklade hela tiden, runt runt. Det vore logiskt om man vid tonåren gick över till att betrakta cykeln mest som ett nödvändigt transportmedel, som kan vara praktiskt och enkelt, men liksom inte kul på samma sätt som när man är tio år gammal. Men för mig hände det där skiftet aldrig. Det är fortfarande roligt på samma sätt som då jag var tio år gammal. Obegripligt.
Max har tejpat vartannat bord med gulsvart tejp och börjat med bordsplacering. Det är knappt några kunder där, men bud från Foodora och Uber samlas utomhus vid hämtmatsluckan. I appen står det att Max ofta är sena, så ha lite extra förståelse för personalen där. Jag hälsar lite lätt på de andra buden, men vi står mest tyst och väntar, vissa tittar ner i sina telefoner. Alla Uber-buden ser ut att vara från Indien eller Pakistan, kör moped, och verkar jobba oerhört långa pass. De pratar ofta i telefon hela tiden. Antagligen blir det enda sättet att hålla kontakten med sin familj, från alla arbetstimmarna på mopeden.
Sista kvarten på passet. Jag cyklar runt lite långsamt. Ingen pågående order. Om det håller i sig får jag snart åka hem. Fem minuter kvar. Nej! Beep-beep, där kom en order från McDonalds. Jag trycker Accept och cyklar dit. De har inte fått in någon order. De ber mig ringa min support. Hur gör jag det? Jag hittar inte i appen. Skriver ett meddelande i nån slags support som finns i appen. Men där sitter väl ingen live. Jag hittar inte det som kallas för Dispatch, den personal som sitter nånstans och hovrar över algoritmen. Plötsligt plingar det till hos McDonalds, ordern har kommit in.
Den ska upp till Lunden. Lång, brant uppförsbacke. Jag är slut i benen. Gnisslet i hjulet återvänder. Jag lämnar påsen från McDonalds till en ung kille som möter mig nere på gatan. Nu är passet slut och jag ska bara cykla till centralen för att ta pendeltåget hem. Nedförsbackar mot Centralstationen. Ingen trafik, jag tar hög fart. Gnisslet i hjulet ökar, det bromsar upp, plötsligt låser det sig helt, som om någon har hällt grus i navet. Jag rycker lite i det. Det sitter helt fixerat, går inte att rubba. Jag kan inte ens montera av det. Fan i helvetes.
Jag lyfter upp cykeln och bär den till Centralstationen. Mina fingrar är oljiga och svetten rinner innanför regnjackan. Nyservad jävla skitcykel. Nu måste jag lämna in den igen. Jag jäktar, försöker få ett bra grepp om cykeln, och så Foodoraväskan på ryggen som tar så mycket plats, jag måste hinna med pendeltåget och kommer precis innanför dörrarna innan det lämnar perrongen. Jag tar av mig väskan och ställer den på sätet bredvid mig. Jag skriver i chatten till min rider captain att cykeln pajat och att jag inte kan ta morgondagens pass. Jag fyller i ”offer shift” i appen, och hoppas att någon tar den, annars måste jag låna någon annan cykel, men det pallar jag verkligen inte. Jag somnar nästan på tåget, plötsligt är jag framme, jag lyfter ut cykeln och släpar hem den, klockan är tolv, jag slänger mina blöta kläder i tvättmaskinen, äter två ostmackor, tar en dusch, äter några till mackor. Jag sover oroligt, vaknar av att jag tycker mig se en fågel i vardagsrummet, det är en nattyra som jag inte haft på många år, jag vänder mig om, snurrar i sängen. Fåglar överallt.
Tjugoåttonde april -20.
Jag bänglar in cykeln i min lilla Hyundai, idag måste jag lämna in den till service. Jag lyckas på något vis bända loss framhjulet, så cykeln kan få plats i bagageutrymmet med nedfällt baksäte. Någon har tagit mitt pass, skönt. Idag skulle jag egentligen haft ett dubbelpass. Först tre timmar och sedan en paus, och sedan två ytterligare timmar. Det gör inget att jag slipper detta.
Cykelmekanikern säger att jag måste köpa ett nytt framhjul, det gamla är slut. Okej, bara att tugga i sig.
Tjugonionde april -20.
Jag hämtar ut cykeln, den har fått sitt nya framhjul. Det kostade 790 kr. Jag åker förbi en sportaffär och köper nya byxor och en magväska som jag kan ha mobilen i när jag jobbar, 800 kr. Jag hittar också en nyckeljojo för 245 kr. Jag behöver jobba ungefär 3-4 timmar för att tjäna in den. Varje gång jag hanterar cykellåset så sparar jag några sekunder, och ju fler bud jag hinner per pass, desto bättre lön och statistik. En tankelek: om jag tjänar några sekunder per order, undra hur många arbetspass som krävs för att inköpet av jojo ska löna sig?
Nu borde momenten med cykellåset gå smidigare.
Mina utlägg för cykelservice och arbetskläder är uppe i 3500 kr och jag har fortfarande inte fått min första lön. Aprillönen kommer i slutet av maj.
Klockan är 18.00. Mitt pass börjar kl 18.15, och jag cyklar från cykelreparatören till mitt kontor för att byta om. Då inser jag att jag har glömt min cykelväska hemma. Jäklarns. I väskan ligger mina cykellampor. Jag kan inte jobba kvällspass utan lampor, det är böter och ganska livsfarligt. Katastrof, vilka affärer har öppet nu? Och hur ska jag hinna in i zonen till kl 18.15? Om man inte är inne i zonen vid utsatt tid blir det en anmärkning i statistiken, och man riskerar att få en strike. Vet inte hur exakt de räknar det där, om jag får en strike redan efter en sen inloggning. Men jag vet detta: Three strikes and you’re out.
Då mitt arbetspass väl är igång kommer det inte finnas en lucka för att köpa cykellampor, även om man skulle kunna hitta en kvällsöppen butik. Jag rusar runt på kontoret och frågar några som brukar cykla till jobbet om de har någon cykellampa. Jag ringer en vän som bor på Tredje Långgatan, han har ingen heller. Då kommer jag på att det finns en järnhandel på Första Långgatan. Jag slänger på mig Foodoraväskan på ryggen och ilar mot affären. Klockan är 18.10, mitt pass börjar om fem minuter. Jag går mot butiksdörrarna, men de öppnas inte. Stängt? Det är ju folk därinne. En expedit öppnar dörren och säger att de tyvärr stänger kl 18, och ingen fler får komma in. ”Snälla, snälla” säger jag och formar händerna i en vädjande gest. En äldre kvinna bredvid mig, ser min desperation, och säger: ”Släpp in honom, han behöver det”. Jag säger: ”Snälla, jag ber dig, jag behöver köpa cykellyse för att jobba ikväll, snälla, släpp in mig”.
Det fungerar.
Jag antar att Foodorakläderna bidrar till min trovärdighet. Jag tar ett paket med fram- och baklyktor, såna diodlampor man klämmer dit. Det är kö. Klockan är 18.12. Jag överväger om jag ska gå fram till alla i kön och fråga om jag får gå före, men jag pallar inte. Klockan är 18.13. Kön är långsam, det är tejpbitar på golvet med två meters mellanrum. Håll avstånd, visa hänsyn. Detta kommer inte att gå. Varför bad jag inte om att få gå först i kön? Kassapersonalen har en trevlig ton och konverserar lite med varje kund. ”Jaså, vad är det för projekt du håller på med hemma då?” och så vidare. Jag kokar av stress. Till slut kommer jag fram till kassan, kastar fram paketet med lamporna, för in kortet i kortläsaren. 69 kr. Jag slänger ner dem i Foodoraväskan och rusar ut. Klockan är 18.16, jag är försenad, måste in i zonen. Jag öppnar Roadrunner-appen, där står det att mitt pass är ”published”. Vad betyder det? Jag cyklar mot Vasaplatsen, centrum för min zon och uppdaterar appen. Jag hittar inte passet längre, är det borta? Hur loggar jag in? Plötsligt hostar den till och jag loggas in. Det står ”late login”, och sedan dyker min första order upp. Då var jag igång.
Första restaurangen är En Deli Haga. Kunden bor på Godhemsgatan i Majorna. Jag pressar mig uppför backarna, har en jagad känsla i kroppen. Nästa order är från Ölstugan Tullen på Andra Långgatan. Jag låser cykeln, nyckeljojon fungerar bra, och går in. Stämningen i rummet är varm, det är plötsligt en restaurang med mycket folk vid borden, ovanligt. Barpersonalen säger att maten är på väg, men en stund bort. Jag nickar. Jag tänker att jag ska stå som en stel pelare med min cykeljojo runt magen, så kan jag bara försvinna i rummet, hoppas det inte är någon jag känner här. Jag befinner mig i en alternativ dimension i rummet, det känns inte som att någon annan än barpersonalen skulle notera mig. För de flesta är jag osynlig.
Barkillen frågar om jag vill ha ett glas vatten, ”Nej, tack det är bra”, svarar jag instinktivt. Han ställer fram ett glas vatten ändå. Jag sveper hela glaset direkt. Det är jättegott, och jag blir rörd, för det är ingen annan som tidigare har erbjudit mig ett glas vatten medan jag väntar. Oftast får man ju stå ute på gatan. Som en annan pajas eller springpojke eller kanske inte ens det, bara en Funktion.
Mr Bojangles med Bob Dylan spelas i rummet. Plötsligt, för första gången nästan, är det som att jag kan höra texten. Jag blir drabbad av den. Tiden bromsar in.
”I knew a man Bojangles and he'd dance for you in worn out shoes
Silver hair, ragged shirt and baggy pants, that old soft shoe
He'd jump so high, he'd jump so high, then he lightly touch down?
Mr. Bojangles, Mr. Bojangles, dance.”
Kvällen fortsätter. Jag börjar komma in i rytmen. Många leveranser från McDonalds och Max. Om man ska beställa mat med ett cykelbud, varför väljer man mat därifrån? Då kan man ju ta mat var som helst, en speciell restaurang på en liten gata. Mexikanska wraps från det där tacofusionstället i Stampen, exempelvis. Men nej, man tar en meny från McDonalds. Detta kan ses som ett tecken på att matbeställandet inte är något exceptionellt undantag i vardagen, utan snarare ett vanemönster, och då blir det McDonalds för det säger reptilhjärnan. De flesta verkar beställa mat från sin närmiljö.
Sista ordern kommer fem minuter innan passet ska ta slut. McDonalds Avenyn. Hoppas kunden bor i närheten så jag hinner hem med nästa pendeltåg. När jag ser beställningen kan jag inte låta bli att reagera. En liten mjölk, två små juice. Ingen mat. Det kostar 130 kr inklusive hemkörningen. Jag frågar killen i kassan om den stämmer, vilket den gör. Han säger detta var en av de märkligaste ordrarna han sett. Jag får drickorna, packar ner dem i väskan, trycker Picked up, får adressen till kunden. Hen bor några hundra meter bort i Vasastan. Kan det vara någon som är sjuk? undrar jag. Nej, för när jag kommer fram möts jag av en pigg ung vuxen som trippar ner för de breda trappstegen. Någon som blev lite sugen på blandade drycker från McDonalds så här vid midnatt.
Vad är det för ändrade vanor jag ser? En generation som vant sig vid att bo i sina appar, och beställa hem saker med bud, det sveps och klickas, lite mat, lite kläder, en vana i tristessen, gott med socker och pommes.
Jag cyklar mot Centralstationen och ser ett annat cykelbud på andra sidan vägen. Den rosa väskan gör att vi liknar sniglar som bär vårt hus på ryggen. Men den ser tyngre ut än vad den faktiskt är. Jag är överraskad över väskans praktiska utformning. Någon har tänkt till.
Valborgshelgen
Trettionde april -20.
Valborgsmässoafton idag.
Idag lanserades ett nytt stöd att söka. Regeringens omställningsstöd för företag som har tappat mycket i omsättning på grund av coronakrisen. I stödet ingår också omställning för restauranger så de kan anpassa sig för mer hemleveranser. Om det ska skjutas in statliga pengar i den här sektorn skulle det vara lägligt att det också följer med krav kring villkoren för de anställda som ska göra hemleveranserna. Kan man ju tycka. Men det är nog inte högsta prioritet just nu.
Jag har ett tretimmarspass. Det har varit många uppmaningar i chatten för att få folk att ta fler pass, då behovet inför helgen är stort. Det regnar. Jag har regnställ och tre lager träningskläder under. Men av någon anledning tog jag inte stövlar, utan bara mina träningsskor. Stövlarna är så osmidiga när man ska gå i trapphusen, men de håller ju vätan, så jag vet inte, det kanske var ett felbeslut. Jag är nog för varmt klädd också.
De första beställningarna är på Övre Husargatan. Hos en pizzeria, tomt som vanligt, och jag står och väntar i pizzaoset. ”Foodoraväder idag” säger pizzabagaren. Ja, regnet öser verkligen ner, idag kommer många att vilja ha hemleverans. Alla med glasögon vet hur det är med regn. Som att köra bil utan vindrutetorkare. Jag har lite för dålig syn för att cykla utan glasögon så jag har inget val. I varje restaurang torkar jag av dem med en servett. Även mobilen blir blöt och skärmen fuktig. Varje gång jag ska manövrera den med mina blöta fingrar blir det rackel. Jag försöker memorera alla adresser så jag slipper ta fram den utomhus.
Jag väntar en längre stund hos en sushirestaurang på Guldheden. Hon beklagar sig över att Foodora-beställningar som trillar in i hennes app liksom är absoluta. De har aldrig någon möjlighet att säga att det är fullt i restaurangen, och att de inte hinner med. Beställningarna dyker bara upp, och kort därpå står där ett cykelbud, och då måste hon lösa det. Ibland stänger hon av appen, men det kommer beställningar ändå på något vis. Det ska också tilläggas att Foodora i regel tar 30% av beloppet i kommission.
Arbetets monotoni träder in. Rytmen av beställningar och leveranser, uppförsbackar och nedpackningar i väskan. Eftersom man aldrig vet hur nästa steg kommer se ut, annat än det man precis har vid handen, så möter enformigheten också en form av kontrollförlust. Jag vet inte vad som ska hända, inte efter nästa bud, inte efter denna arbetsvecka, inte nästa månad. Kommer det vara soligt och få beställningar, eller regn och högt behov av cykelbud? Och hur kommer statistiken att bli, kommer kontraktet att förlängas? Hur länge håller cykeln, hur länge håller kroppen, vad ska man äta för mat som inte är för dyr? Livet som cykelbud är en kombination av en ändlös monotoni och en brist på stabilitet och varaktighet.
Det är ingen vanlig valborgsmässoafton. Gatorna är folktomma, vissa stråk trafikeras nästan enbart av rosa cykelbud och de gröna Uber-mopedisterna. Vädret är som vanligt vid denna helg. Men frågan är om någon verkligen saknar att vara ute och frysa till den traditionsenliga Chalmerskortegen, eller om de trivs gott med att sitta hemma istället. Det går ju att beställa hem mat, även från fina restauranger.
Dagens beställningar är annorlunda. Det kommer inga ordrar till McDonalds. Däremot beställer många finare pizzor, och i större mängd. Jag inleder passet med en trippelbeställning. Först sex pizzor och sedan två större beställningar från en grekisk restaurang. Väskan är proppfull och tung över axlarna. Kvällen bjuder på många dubbel- och trippelbeställningar, det är rätt bra för det ger mer pengar. Jag undrar hur algoritmen fungerar för att räkna ut och fördela dessa beställningar. Ibland kan det komma en ny order mitt mellan det att jag ska leverera två andra orders, som för att fylla på längs vägen. Om jag är bra på dubbel- och trippelorders, kommer algoritmen att tilldela mig fler då?
Mot slutet av passet är jag dyngsur. Jag ska leverera en order med sex finpizzor från Cyrano till en lägenhet i de stilrena funkishusen uppe på Johannebergs höjder. I hörnet av huset har de en egen pizzeria, men den är inte lika exklusiv som Cyrano. Bostadsrättsföreningen är mycket elegant, allas namn är skrivna på en glasskiva – här räknar de med att folk bosatt sig permanent. Jag går upp några våningar och ringer på dörren. Tar av mig väskan, lägger den på golvet och fäller ut framluckan, börjar ta fram deras pizzor, som ligger under en annan beställning med thaimat. Jag hukar och det rinner vatten ner från hjälmen över mitt ansikte. Dörren öppnas och jag ser upp mot två piffiga överklasstjejer i tjugoårsåldern. De har glansiga byxor och dyrt smink. Jag hör hur det längre in – ganska långt in – i lägenheten pågår en trevlig fest. De är jättetrevliga mot mig, och glada för att maten har anlänt. Äntligen ska de få äta finpizza! Ingår pizzasallad, frågar de mig. ”Nej, då skulle ni nog ha beställt det”, svarar jag.
Mina regnkläder klafsar när jag rör mig, jag lyfter upp pizzorna med två händer och håller upp dem där jag står på huk. Situationen får mig att känna mig som en betjänt. Jag kikar in i deras hem, och ser en torr, varm och ljus ombonad hall. Hur har de råd att köpa en lägenhet här? Eller är det bara föräldrarnas pengar? Kanske de hunnit utbilda sig, fått ett bra jobb och kunnat ta lån. Eller antagligen en härlig kombination av god lån-kredibilitet och föräldrars insats.
Jag åker och lämnar thaimaten i en studentlägenhet ovanför Chalmers och cyklar sedan till Centralstationen.
Första maj -20.
Inga demonstrationer idag. Eller jo, men i form av digitala tal, rakt in i respektive filterbubbla. Stay safe. Folk håller sig hemma, vädret är fruktansvärt, det är vad restaurangerna kallar för ”Foodora-väder”. Vem firar arbetarnas traditionella högtidsdag med att klicka hämtmat via ett cykelbud-företag? Många. 1 maj är inte en röd dag för Foodorabuden.
Vår rider captain skriver i chatten:
”Hello everyone! Today and tomorrow there are plenty of available shifts in Gothenburg Centre zone we need all the help we can get from all of you, so please check your app and try to take a shift or two. It will be available today. Thank you and have a nice weekend!”
Det dyker upp 25 tillgängliga pass för dagen. Rätt mycket för ledningen att fylla. Jag kommer inte att jobba, men jag ser hur passen går åt. Det är väl inget Foodorabud som tänker sig vara ledig bara för att det är första maj. Arbetarklassens heliga dag känns mest som ett minne av en svunnen tid. Hur lyckades de bygga upp arbetarrörelsen? Går det att upprepa, och att då involvera vår tids prekariat i rörelsen?
Tredje maj -20.
Jag har ser en tråkig sak i chatten. Ett bud har blivit bestulen på sin cykel.
Ibrahim:
My bike again stolen
Outside Lidl valand in just 10 min when i went lild n back its no more. In daytime. Whats happening!!!
Rider Captain:
Did you lock it?
Ibrahim:
Yes I locked
Shift starting soon. My bike stolen so swaping.
Bike stolen so swaped shift. But no one take so what shd i do?
Rider Captain:
I would recommend to report in rooster as absence other explain in detail and call sickness line it will be fixed tomorrow.
It will be fixed tomorrow.
Texten är producerad med stöd av Västra Götalandsregionens Essästöd