Vad är filosofi?
Gilles Deleuze & Félix Guattari
Glänta produktion (2024)
Översättning: Rikard Johansson, Fredrika Spindler & Sven-Olov Wallenstein
Av Johannes Björk
Efter vårterminens sista föreläsning vid Université Paris VIII den 3 juni 1980 svarade Gilles Deleuze på en fråga om vad han tänkte ägna det kommande årets föreläsningar åt: ”Kanske är det dags att börja om från början? Min dröm vore att ge kursen Vad är filosofi?”. Då brast auditoriet ut i ett spontant skratt – och de hade sina anledningar. I ett famöst brev publicerat några år tidigare hade Deleuze beskrivit sitt praktiska förhållningssätt till filosofins historia som att han närmade sig den filosof han för tillfället skrev om bakifrån, i syfte att avla en monstruös avkomma. Väsentligare än ett sådant blasfemiskt utspel var dock sannolikt att Deleuze vid denna tid hade ägnat mer än två årtionden åt att med en mer fackmässig, för att inte säga metafysisk vokabulär gendriva såväl föreställningen om att filosofin skulle ha en början som att dess väsen skulle ligga i just det slags fråga – filosofins fråga par excellence – som han själv nu alltså ville ställa: vad är...?
Redan i sin avhandling Différence et répétition (1968) hade Deleuze uttryckligen hävdat att ”filosofin inte har någon sann början, eller snarare att den sanna filosofins början, det vill säga Skillnaden, är Repetition redan i sig själv”. I kritikens blickfång stod Descartes cogito – jag tänker, alltså finns jag till – själva portalfiguren för den moderna filosofins försök att börja om från början. För att ställa filosofin på metodologisk säker grund hade Descartes avvisat varje antagande om såväl världens objekt som deras motsvarande översinnliga idé eller form. I deras ställa placerades subjektet, vars tänkande Descartes ansåg ligga bortom allt tvivel och som därmed lämpade sig som fundament, som den första princip från vilken filosofin kunde starta om. Men någon universell förmåga (eller ens föreställning om vad det innebär) att tänka existerar inte, enligt Deleuze; och den kunskap som emanerar ur en sådan princip antar med nödvändighet identitetens, likhetens och analogins form. Finns det däremot något som alla vet är det att ”människor faktiskt inte tänker särskilt ofta och när så sker är det snarare i en sorts chocktillstånd”.
Om redan tanken på att ”börja om från början” framstod som komisk för studenterna måste Deleuzes önskan om att återvända till filosofins urfråga – vad är...? – varit än mer iögonfallande. Fanns det något i Deleuzes bibliografi som gick längre tillbaka än ifrågasättandet av ett naturligt och universellt tänkande var det hans metodologiska dramatisering, hans nietzscheanska insisterande på att frågan vad är...? måste ersättas med vem/vad vill...?: ”När man talar till oss om ’sanningen kort och gott’, om sanningen ’i sig’, ’för sig’ eller till och med ’för oss’, måste vi fråga oss vilka krafter som döljer sig i tanken på denna sanning, och därmed vad som är dess mening och värde” (Nietzsche och filosofin, 1962). Genom sin metodologiska dramatisering ville Deleuze alltså plocka ned begreppen från deras transcendenta hägn, i vilket förhärskande föreställningar får status av tidlösa sanningar, för att återföra dem till det immanenta kraftspel ur vars stridigheter de en gång uppkommit.
Några föreläsningar under rubriken Vad är filosofi? blev nu heller aldrig av. Likväl publicerar Deleuze tillsammans med Félix Guattari 1991 en bok med samma titel. Nu föreligger den i svensk översättning och det är svårt att inte höra studenternas skratt eka i den inledande meningens krassa konstaterande: ”Kanske kan man inte ställa frågan Vad är filosofi? förrän sent, när ålderdomen närmar sig, och det är dags att tala i konkreta termer.” Frågan uttrycker inte längre någon vilja att börja om från början – den ställs ”vid midnatt, när man inte längre har något att fråga om” – utan tycks snarare implicera ett slags bokslut, en förteckning över återstoden och dess fördelning.
Svaret på frågan Vad är filosofi? är enkelt och entydigt: ”filosofi är konsten att forma, uppfinna, tillverka begrepp”. Och var det något som Deleuze och Guattari hade ägnat sig åt i sina tidigare gemensamma böcker Anti-Oidipus (1972), Kafka. För en mindre litteratur (1975) och Tusen platåer (1980) var det just att skapa begrepp: begärsmaskiner, kroppar utan organ, rhizom, kollektiva utsägelseanordningar, avterritorialiseringar, släta och räfflade rum och så vidare... Men den verkliga fråga som Vad är filosofi? bjuder in till – hur begrepp är skapade och i vad deras uppgift består – den frågan låter sig inte besvaras fullt lika enkelt.
Genom dess konstruktivism, dess skapande av begrepp, åtskiljs filosofin initialt från kontemplationen, som förutsätter transcendenta på förhand antagna begrepp som filosofin har att erinra sig eller upptäcka snarare än att skapa. Och lika lite som filosofin bestå i reflektionen, vilket förvandlar den till ett slags vetenskapernas legislativa metadisciplin, kan den utgöras av en intersubjektiv kommunikation, ett åsiktsutbyte som siktar mot konsensus men som riskerar att slå över i ”marknadens och mediernas imaginära herravälde”. Dessa avgränsningar är för Deleuze och Guattari absoluta och konfrontativa, medan avgränsningarna gentemot vetenskapen och konsten kan sägas vara relativa och konstitutiva. I förhållande till vetenskapen och konsten gör filosofin anspråk på autonomi, om än inte på något privilegium. Efter att det universella tänkandets, de transcendenta idéernas och etablerade åsikternas ordning avvisats utgör nämligen filosofin, vetenskapen och konsten, ”tänkandets tre stora former” (även om det främst är filosofin och konsten som intresserar Deleuze och Guattari).
Samtidigt innebär avvisandet att det radikalt immanenta tänkande som Deleuze och Guattari förfäktar utelämnas till varats obestämdhet och ställs inför kaos, definierat som ”den oändliga hastighet i vilken bestämningarna tar form och i vilken de försvinner: det är inte en rörelse från den ena bestämningen till den andra, utan tvärtom omöjligheten av en relation mellan två bestämningar”. Kaos blir nu både tänkandets grundval och avgrund, en ”universell svindel, möjligheten av alla möjliga varseblivningar”, som Deleuze tre år tidigare hade formulerat det (Vecket, 1988). Kaos utgör ett slags begreppsligt yttre, en öronbedövande resonansbotten, omöjligt att föreställa sig, men likväl begripligt, om än bara på en omväg genom något som inte är kaos, eftersom ett ”något” alltid implicerar att kaos avgränsats.
Och det är just så som Deleuze och Guattari definierar sitt begrepp (om begreppet), vars skapande är filosofins exklusiva uppgift. Eftersom ett begrepp vare sig kan innehålla blott en enda komponent (det vore detsamma som saken själv) eller alla komponenter (vilket vore liktydigt med kaos) blir begreppet ”en fråga om artikulation, utsnitt, tvärsnitt”. Och vad begreppet artikulerar är en händelse – en mångfacetterad term inom filosofin, så även i Vad är filosofi?, där en händelse beskrivs dels som ”den del i allt som händer som undandrar sig det egna aktualiserandet”, dels som ”det som inte ska förväxlas med det sakernas tillstånd i vilken den inkarnerar sig”. Händelsen utgör alltså ett slags gränsbegrepp, ett blivande som hör till det virtuella, vilket inte skiljer sig från det aktuella på samma sätt som det ideella från det fysiska. En händelse är snarare en möjlig om än inte med nödvändighet aktualiserad konfiguration som den kaotiska mångfalden kan (men inte måste) anta. Genom att begränsa dess omfattning utan att ge avkall på dess intensitet artikulerar begreppet kaos oändliga hastighet – begreppet är närvaron av en påminnelse om att det närvarande skulle kunna vara annorlunda.
Begreppet skänker konsistens åt den mångfaldens rörelse och oändliga hastighet genom att bestämma deras interna konfiguration. Samtidigt upprättar begreppet externa förbindelser med andra begrepp och upprättar därigenom vad Deleuze och Guattari kallar ett immanensplan. Immanensplanet är på en och samma gång ett slags tänkandets diagram genom vilket filosofin kan bibehålla en förbindelse med det kaos vars rörelser diagrammatiskt kartläggs. Ett annat sätt att formulera det vore genom att likna begreppen vid orter och immanensplanet med landskapet. Mellan begreppens orter och immanensplanet löper avslutningsvis ”begreppsliga rollfigurer” – ett slags kurirer som överlämnar filosofins utmärkande drag, må de utspela sig i affektens, relationens, dynamikens eller lagstiftandets register.
Begreppen skänker alltså konsistens åt de virtuella händelser som får något att framträda ur en kaotisk mångfald. Detta till skillnad från vetenskapen, som urskiljer funktioner bland de faktiska sakförhållanden som kan observeras i den mångfald som de facto har aktualiserats. Men bland tänkandets ”tre stora former” är det konsten som tycks stå filosofin närmast och som främst intresserar Deleuze och Guattari. Där filosofin ska ”rädda oändligheten genom att ge den konsistens” vill konsten ”skapa något ändligt som ger oss tillbaka det oändliga”. Konstens uppgift är för Deleuze och Guattari att bevara förnimmelser som gjorts oberoende av sina modeller, skapare och åskådare – det vill säga förnimmelserna bortom subjekt och objekt, vilka genom en terminologisk trunkering kallas för percepter och affekter.
Åtminstone initialt framträder Deleuze och Guattari som närmast formalistiska modernister: ”skapandets enda lag är att kompositet [av affekter och förnimmelser] ska kunna hålla ihop av sig självt”. Och vad konstverken håller ihop är den estetiska erfarenhetens grundelement – den enkla förnimmelsens vibration, samt den resonans som uppstår genom sammanfogandet respektive särskiljandet av två distinkta förnimmelser. Liksom filosofin främst framställs i rummets geografiska termer förstås konsten i arkitektoniska termer – dess verk liknas än vid ett monument, än som ett komplext differentierat hus – ”sammanfogningen av plan med oräkneliga orienteringar” – som snart öppnar sig mot kosmos. Avsnitten om konst utmärks av såväl briljanta infall som missriktade hugskott, av hisnande egenartade insikter och originellt transponerade iakttagelser från såväl romantisk estetik som heterodox naturvetenskap.
Den återkommande figuren för att förstå konsten är monumentet: ”Ett monument är inte en åminnelse, det är inte en hyllning till något förflutet, utan anförtror de ständiga förnimmelser som inkarnerar händelsen till framtidens öra: människans ständiga lidande, protest och kamp”. Genom att frånkopplas sina förlagor, subjekt och objekt blir de förnimmelser som konstverket bevarar till ett slags rena händelser möjliga för den framtida betraktaren/åhöraren/läsaren att intonera, i bemärkelsen göra till sina men därigenom också förändras. Det handlar alltså mindre om en tolkande än om en transformerande rörelse.
Något överraskande placerar definitionen också den för filosofin och konsten så viktiga händelsen i en historisk för att inte säga omedelbart politisk dimension – en dimension som Vad är filosofi? i övrigt är relativt renons på, och som när den väl dyker upp är minst sagt hypotetisk och ofta återges i abstrakta, för att inte säga hermetiska påståenden som att ”[b]egreppet befriar immanensen från alla begränsningar som kapitalet fortfarande lade på den”... Frågan är om inte tanken på konstverket som ett monument kännetecknas av en likande hypotetisk och därtill bekväm hållning, trots dess åberopande av ”människans ständiga lidande, protest och kamp”. Det menar i alla fall Jacques Rancière när han argumenterar för att konstverket i egenskap av ett bevarande monument å ena sidan står emot tidens tand, å andra sidan anförtror vad som bevaras till motståndet hos den framtida människans protest och kamp. Problemet är då det följande: ”att göra motstånd är att inta hållningen hos någon som står upp emot sakernas tillstånd, men samtidigt undviker den risk det innebär att försöka kullkasta detta tillstånd”.
Det är svårt att överskatta det inflytande som Vad är filosofi? haft på såväl (den kontinentala) filosofin som på de humanvetenskaper som uppehåller sig vid konstarterna. Vad gäller filosofin är det i synnerhet betoningen på tänkandets immanens som lämnat avtryck, försöket att initiera ett tänkande utan transcendenta beståndsdelar, vilka alltid implicerar ett upprättande av hierarkier. Vad gäller de estetiska disciplinerna har såväl konstens förbindelse med kaos (hos en litteraturvetare som Elizabeth Grosz) som dess förmåga att ge form åt förnimmelsernas flyktighet (hos affektteoretiker som Brian Massumi) varit betydande och funnit återklang hos både postkritiker och marxistiska kulturteoretiker. Och även om Vad är filosofi? är långt ifrån den ABC-bok som dess titel kan antyda – för att fullt ut tillgodogöra sig dess idéinnehåll krävs en förtrogenhet med i synnerhet Platon, Descartes, Spinoza, Kant, Nietzsche, Bergson och så vidare, så är det en suggestiv bok, skriven med lika ett allvarligt syftande uppsåt som en lekfull experimentlusta, vilket bör kunna initiera ett filosofiskt intresse också hos dem ligger vakna vid midnatt, och som har allt för många frågor i huvudet.
