Tio lektioner i svensk historia
Ola Larsmo
Kaunitz-Olsson (2021)
Av: Anton Jansson
Det förflutna är inte dött, det är inte ens förflutet. Det berömda, närmast uttjatade, William Faulkner-citatet används ofta för att beteckna hur historisk tid och samtid är invävda i varandra, hur det som skett i det förflutna och våra tolkningar av det fortsätter spela roll för identitet och orientering i nutid. Även om historievetenskapen inte nödvändigtvis sysslar med moraliska frågor i direkt mening sipprar sådana gärna in. Gränserna mellan kunskap, identitet och moral blir ofta i praktiken något utsuddade, särskilt när man lämnar de vetenskapliga facktidskrifterna och historien träder in i offentligheten och politiken.
I Tyskland har under 2021 pågått en debatt som kallats den nya historikerstriden. Den gamla historikerstriden rasade 1986 och rörde närmast hur nazisterna och deras förintelseprojekt förhöll sig till Sovjetunionen och dess gulagsystem. Historikerstriden sägs ofta ha bidragit till ett ökat fokus i den tyska identiteten på den egna nationella skulden. Om något fick nog i och med historikerstriden Förintelsen en än starkare position som unik historisk händelse. I den nya diskussionen har Förintelsen åter satts i relation till sådant som hänt annorstädes: det handlar såväl om förhållandet mellan Förintelsens massmord på judar och kolonialismens systematiska dödande (bland annat kopplat till det folkmord Tyskland utförde på herero- och namafolken i början av 1900-talet), som om vad förintelseminnet betyder i dagens Israel-Palestina-konflikt.
I USA har man sina egna historiekrig. New York Times projekt 1619, som var ett försök att berätta landets historia med slaveriet ställt i centrum (1619 anlände det första slavskeppet till Virginia), fick utstå kritik från flera håll. Bland annatbeställde president Trump hösten 2020 en rapport centrerad kring ett annat år – 1776, året för självständighetsförklaringen – för att förmedla en mer ”patriotisk” historieskrivning som inte skulle skuldbelägga amerikanerna eller förtala det egna landets förflutna. Just Trump stod också i centrum – dock som objekt – för en annan historisk diskussion, den så kallade fascismdebatten. I flera år har historiker och andra reflekterat över i vilken mån utvecklingen i USA under Trumps presidentskap kan ses som parallellt till vad som hände i Europa, särskilt Tyskland, under 1920- och 1930-talen (se t ex Göteborgs-Posten 2/11 2020).
För till och med i det självtillräckliga USA är Hitler, nazismen och Förintelsen självklara referenspunkter när det kommer till historiskt informerad självförståelse. Förintelsen är inte en moralisk-historisk orienteringspunkt enbart för Tyskland och tyskar utan har snarast fått rollen som en gemensam civilisatorisk erfarenhet i västvärlden i stort. Så även i vårt avlånga land. Svenskarna är ett relativt historieointresserat folk. Vi har i alla fall jämförelsevis få historiska händelser eller myter nära ytan i samtidens offentlighet. I den mån det finns minnespolitik och moraliska diskussioner så rör de sig dock oftast kring just andra världskriget och Förintelsen. Och kanske särskilt, de senaste åren, om socialdemokraternas handlande under den här tiden, både vad gäller direkt förhållande till Nazityskland och Förintelsen, samt ofta associerade områden som eugenik och tvångssterilisering.
Författaren Ola Larsmo har skrivit mycket om detta, både med udd mot det svenska handlandet, men också med udd mot dem som – medvetet eller ej – överdriver eller misstolkar detta. Hans nyaste resultat av den här verksamheten är Tio lektioner i svensk historia – en tillgängligt hållen, läsvärd och i mångt och mycket sympatisk liten volym, förankrad både i material från tiden, som riksdagsprotokoll och tidningsartiklar, och de senaste decenniernas historiska forskning.
Ty gedigen historisk forskning om Sveriges förhållande till Nazityskland finns det gott om, vad som än hävdats av en eller annan uppjagad komiker. Historiker har därtill lagt mycket tid på att en metanivå diskutera skuld och moral relaterat till detta, exempelvis i Lars M Anderssons och Mattias Tydéns antologi Sverige och Nazityskland från 2007. Men detta rör sig på vissa arenor och i vissa genrer och inte i andra. För svenskar utanför specialistsammanhang kan det vara svårt att orientera sig; många är utelämnade till minst sagt problematiska skildringar. Välgjord populärvetenskap kunde det funnits mer av, och kanske viktigare: teveserier, spelfilmer och goda historiska dokumentärer av nyare datum lyser i princip helt med sin frånvaro, menar Larsmo. Och det samtidigt som Sverigedemokraternas ”Ett folk, ett parti” närmar sig en miljon visningar på Youtube.
Det är just i ”Ett folk, ett parti” Larsmo tar sitt avstamp, en film som genom lögner och antydningar svartmålar svenska socialdemokraters (och liberalers) handlande under nazitid och världskrig, ja rentav föreslår att svensk socialdemokrati bar ett stort ansvar för nazisternas förintelsepolitik eftersom Sverige hade ett rasbiologiskt institut. Larsmo noterar att den typen av påståenden allt oftare dyker upp i politiska sammanhang, också från andra politiska företrädare än sverigedemokratiska.
Än mer konkret har boken sin upprinnelse i ett antal längre poster författaren skrivit på Facebook, som sedan redigerats in i bokform. Dessa hade till syfte att reda ut några missförhållanden och ge en nyanserad bild av Sveriges agerande under kriget, mest om synen på och bemötandet av judiska flyktingar. Eller – här får man lägga in en invändning och ett förtydligande – Larsmo menar själv att det i grunden är fel att tala om ”Sveriges” agerande. För Sverige var inte ett. Det pågick genomgående en ideologisk och moralisk strid gällande flyktingfrågan. Därtill är det så att det inte går att frysa tiden och tala om ett enda agerande. Nazisterna styrde Tyskland under tolv år och kriget pågick i sex. Under den tiden förändrades förstås både individ och kollektiv och Larsmo skriver fram hur såväl regering som folkopinion skiftade fot under perioden. Det finns också en ambition att sätta sig in i dåtidens möjlighetsbetingelser och rationaliteter och försöka förstå vad som framstår som motsägelser i det förflutna.
Historien om den norsk-judiske violinisten Leiba Wolfberg, som Larsmo skrivit om tidigare (Djävulssonaten 2007), illustrerar vad man kalla bokens komplexitetstes. Var Wolfberg flyktingen som i juni 1941 avvisades vid svensk-norska gränsen, eller var han den utmärglade koncentrationslägeröverlevaren som räddades till Sverige av de vita bussarna 1945? Både och, förstås. Larsmo ställer här frågan: ”Vilka är ’Sverige’ – de som stred för att sådana som han skulle släppas in eller de som agiterade hårt för att de skulle hållas ute?”. Återigen, båda, och i en historia över tiden bör också båda synas.
Jag ska inte referera samtliga Larsmos lektioner, men de ger alltså något olika perspektiv på frågan om hur ”Sverige” förhöll sig till judiska flyktingar och hur vi ska förhålla oss till det idag. Det handlar om processen att få en så kallad snubbelsten – ett minnesmärke över deporterade judar – till Sverige, det handlar om specifika högerintellektuella som argumenterade mot invandring eller på andra sätt agerade tvivelaktigt i förhållande till Nazityskland, men också om flyktingaktivister, som de fyra studenter som 1938 uppvaktade statsministern med en appell om att Sverige skulle ta emot judar på flykt.
Larsmo vill alltså visa att det genomgående fanns de som förespråkade en generösare linje och de som ville vara mer restriktiva mot att välkomna flyende judar. Men han skriver också om hur ”Sveriges” hållning vände under kriget. Här berättar han om hösten 1942, när opinionstrycket för flyktingmottagning växte sig massivt i landet, länsmän slutat avvisa judar vid norska gränsen och den svenska diplomatin mer och mer inriktade sig på att arbeta för judarnas sak, särskilt de i våra grannländer. Var detta opportunism? Att agera först när kriget vände? Larsmo menar, med stöd hos historikern Paul A Levine, att så inte var fallet. Stalingrad var ännu inte förlorat för tyskarna och kriget stod snarare och vägde. Det fanns fortfarande en risk för ett neutralt land att gå emot Tyskland. I stället handlade det om att nazisternas ”judepolitik” trappats upp och krupit närmre genom deportation av norska judar och att människor fick en bättre förståelse för dess omfattning och ville motarbeta den.
De inledningsvis nämnda historikerstriderna har handlat om hur historien hänger samman, om skuld, moraliskt agerande i det förflutna och vad man kan lära av allt detta. Och det är som sagt också kring sådana frågor som samtalet om andra världskriget rört sig i Sverige de senaste decennierna. Till och med de professionella historikerna har alltså gett sig in i den här typen av diskussioner – diskussioner tidigare generationers historiker nog skulle väjt mer för. Samtidigt har det funnits viss försiktighet kring att moralisera allt för mycket.
Larsmo är som sagt i linje med den historiska forskningen och många av hans poänger går också att hitta hos historiker som Levine, Tydén, Karin Kvist Geverts och Klas Åmark. Men Larsmo kan ta ut svängarna lite mer. Han är inte primärt är en akademiskt verksam historiker och har här inte skrivit en forskningsartikel till en facktidskrift utan snarare ett mellanting mellan populärvetenskap och debattbok. Så att han förespråkar att förstå historiens komplexitet innebär inte för honom att man helt bör avstå en moralisk blick på historien och sluta dra lärdomar ur den. Snarast är det enligt honom så att etiken kräver en komplex förståelse av det förflutna.
Moralen finns i Tio lektioner i svensk historia på flera plan. På ett sätt emanerar boken ur en moralisk ryggmärgsreflex. Den är – deklarerar författaren själv – uppkommen ur en vrede, en motvilja mot att låta historieförfalskning få florera fritt för dubiösa politiska syften, (främst) högerns oärliga instrumentalisering av världskrigsepoken i syfte att svartmåla sina politiska motståndare.
Men sedan finns det moraliska aspekter på (minst) två andra vis i Larsmos bok. Tyska historikerstrider har i mångt och mycket handlat om den tyska skulden och dess arv idag. Man kan diskutera i vilken mån det neutrala Sverige behöver göra upp med sin skuld på liknande vis. Larsmo menar uttryckligen att, ja, vi måste bearbeta Sveriges skuld. Så småningom öppnade Sverige sina gränser, men det fanns också ett svek mot de judar som inte släpptes in i landet när de var på flykt undan den nazistiska dödsmaskinen. Alltså, en diskussion och ett upparbetande av en moralisk skuld är bra, vi behöver prata om frågan – även när i princip inga som var med längre lever.
Men det finns ännu ett moraliskt plan i Larsmos bok, ett som han menar blir mindre synligt när debatten om världskriget enbart förs i termer av skuld. Att utröna problematiskt handlande i historien (och diskutera hur man kan undvika det i framtiden) är en form av moralisk orientering i det förflutna, men det finns en annan, nämligen förebildlighet. Torgny Segerstedt är ihågkommen för sina tydliga ställningstaganden i GHT, socialisten Ture Nerman och hans antinazistiska tidning Trots Allt! kanske också i någon mån. Men Larsmo vill lyfta fram fler. Den liberale politikern Israel Holmgren, som liksom Nerman dömdes till fängelse för antinazistisk agitation och Mia Leche Löfgren som propagerade och arbetade för generösare flyktingpolitik. Men det gäller inte bara ståndaktiga individer, utan också kollektiv. Folkrörelse-Sverige är engagerade i flyktingarnas sak: facken, kvinnoföreningarna, nykterhetsrörelsen, frikyrkan. Historien om andra världskriget behöver också vara historien om dessa.
Här kan vara på sin plats att nämna att den moraliska förebildligheten nog går att se som en återkommande tematik i Larsmos författarskap. Hans senaste roman, den monumentala Översten, handlar om emigranten och baptisten Knut Oscar Broady, som drar konsekvenserna av sin kristna tro på människors likhet inför Gud och går in i det amerikanska inbördeskriget på nordstaternas sida för att slåss mot slaveriet. Inte en förenklad hjältehistoria, men en skildring av ett komplext liv, där huvudpersonen ställd inför möjligheten och valet att handla moraliskt för andra människor väljer att ta på sig oket och göra det. Så avslutar Larsmo också sina tio lektioner: visst måste man förstå att det inte alltid finns utrymme för önskvärt moraliskt agerande, men: ”Det handlar om vilket val man fattar när något blir möjligt.”
Det gäller alltså för Larsmo moralens möjligheter och svårigheter i ett komplext historiskt skeende. Boken är varken enbart kallhamrad analys av realpolitiskt agerande eller ignorant för sådana omständigheter. Den är varken patriotisk eller oreflekterat skuldcentrerad. Den är en plädering för att förstå det förflutna utifrån sina egna termer, men utan att avstå från tydliga paralleller till idag. Rent explicita sådana finns, förutom avstampet i SD:s propaganda. Användningen av termer som ”flyktingkris”, ”skäggbarn” och ”brunsmetning” visar att det förflutna inte är dött för Larsmo, eller ens förflutet.
Tio lektioner i svensk historia har vissa tendenser till spretighet. På grund av sitt ursprung i Facebook-inlägg och andra tidigare publicerade texter är den något av ett lapptäcksarbete. Men det är inte nödvändigtvis en kritik – det gör den också omväxlande. Kanske beror känslan av spretighet också på Larsmos dubbla mission: att på ett annat sätt än akademisk historieskrivning skriva fram både en faktabaserad komplexitetstes och en moralisk uppbyggelseskrift. Men om jag tolkar författaren rätt är det trots allt menat att vara såhär – man kan inte ha det ena utan det andra. I alla fall inte i den här genren. Inte heller det ska därför läsas som någon kritik.
Tyvärr är det nog svårt att tänka sig att public service i dagens politiska läge kommer göra en storsatsning på historisk dokumentärfilm om andra världskriget. Men man kan ju hoppas på det, eller på att någon annan tar ansvar och skapar nya välunderbyggda dokumentärer eller spelfilmer om tidsperioden. Till dess kan man för introduktion och orientering i frågan med fördel vända sig till Ola Larsmos mycket läsvärda Tio lektioner i svensk historia.