Över floden
Andrzej Stasiuk
Översättning: Tomas Håkanson
Ersatz (2024)

Av Erik Andersson

Detta är inte en roman, stod det på baksidan till Andrzej Stasiuks förra bok, Östern. Den nya boken, Över floden, har inte ens någon negativ bestämning. Ändå finns det mycket som talar för att det är en roman. Den utspelar sig under en bestämd tid, några sommarveckor 1941, och på en bestämd plats, invid floden Bug i östra Polen. Vi får följa några människoöden på konventionellt romanmanér: de dyker upp ur ingenstans i början av boken, vissa är på genomresa, vissa är bofasta, och vi får reda på en del av vad de tänker och vad de gör. Det finns en stark närvarokänsla: omgivningarna presenteras inte, utan bara är där, och vi lär känna dem stegvis.

Sedan är det också en del som talar för att det inte är en roman. I vissa partier åker författaren runt med sin far i nutid. Det har av någon anledning blivit viktigt för Stasiuk att ta reda på exakt vad som hände i trakten under andra världskriget. Själv kom han inte dit förrän på sextiotalet, som barn, hem till farmor och farfar, men fadern vet förstås mycket mer. Det är bara det att fadern är för gammal nu. Två olika bilder används för att beskriva faderns minne. Den ena är att minnet är som skör is. Om han dristar sig för långt ut riskerar han att sjunka ner i det svarta djupet. Den andra är att tankarna är som vågor som sveper med sig händelser och föremål och man vet inte om de skall flyta eller sjunka.

Men mest sitter fadern tyst. Ibland åker författaren ensam, och han besöker platserna som figurerar på de omkringliggande sidorna. Åker han runt i sin egen roman, eller är det här en sorts essä som både försöker beskriva och gestalta ett historiskt förlopp?

Författarens närvaro i sin egen bok skulle kunna vara ett metalitterärt grepp, men jag kan inte säga att jag uppfattar det så. Jag tänker snarare på den litterära essän, där det är helt oproblematiskt att ha vissa delar som är så att säga objektivt berättade medan andra är sedda genom författarens temperament. Det är bara det att vi istället för en neutral fackprosa har fiktion som motvikt till det självbiografiska i det här fallet.

Det speciella hos Stasiuk är snarare hur naturligt de olika typerna av berättande följer på varandra. Det är i och för sig något han har tränat på i hela sitt författarliv. Ibland har han rört sig mer mot fiktionen, som i Nio och Taksim, ibland har han varit öppet självbiografisk, som i Liten bok om döden, och ibland har han skrivit en sorts reseberättelser, som i På vägen till Babadag och Östern. Nu kanske jag målar upp en bild av en författare som är väldigt intresserad av genrer och hur de kan kombineras. I själva verket är det nog tvärtom. Stasiuk är sin egen genre, och han söker hela tiden det optimala sättet att gestalta det han ser, tänker och känner.

För att återgå till spelplatsen i Över floden, en liten plätt kring floden Bug som i många historiska skeden fungerat som gräns, så hade man kunnat förvänta sig en helt annan typ av berättelse. Här finns tyska och ryska militärer, civila och partisaner. Det förekommer judiska flyktingar, men även människor som bara hamnat några kilometer fel. Historieböckerna lär oss att vi bara är dagar ifrån Nazitysklands angrepp mot Sovjetunionen. Vilken romanförfattare som helst hade kunnat skapa en spännande historia här: spionage, kontraspionage, heroiska aktioner eller tragiska dödsfall. Och visst, alla ingredienser finns med i Över floden, men här finns inget problem som någon enskild romanfigur kan lösa, ingen upplösning i sikte. Vad som framför allt finns är en tung och tryckt stämning och en förvissning om att det snart kommer att bli ännu värre.

Stasiuk bygger inte sin berättelse uppifrån, från Berlin och Moskva, och verkligen inte från London och Washington, utan han utgår från sitt strängt avgränsade område längs de båda flodstränderna. Just nu, sommaren 1941, är det ett besvärligt läge. Tyska soldater har lagt beslag på en gård, ryssarna ligger och trycker på andra sidan floden, och dessutom smyger det omkring partisaner som är våldsamma och oförutsägbara. Byborna är luttrade, närmast resignerade — och det beror inte bara på de senaste årens händelser. Man förstår att det under lång tid har varit komplicerat att vara polack, och att det dessutom — till partisanernas förtrytelse — kan vara svårt att veta vem som är polack och vem som inte är det.

Andrzej Stasiuk föddes 1960 i Warszawa. Man kan kalla honom andra generationens invandrare, i den meningen att hans föräldrar ingick i en urbaniseringsvåg som gjorde stadsbor av landsbygdsbefolkningen. Somrarna tillbringades dock på landet, hos mor- eller farföräldrarna. En av de sju böcker som översatts till svenska, romanen Nio, utspelar sig i Warszawa, men i övrigt är hans miljöer utpräglat lantliga. Han flyttade också 1986 till södra Polens bergstrakter, inte långt från den lilla staden Dukla som figurerar i titeln på hans internationella genombrott, romanen Världen bortom Dukla. Dukla är också namnet på ett bergspass en bit söderut, på gränsen till Slovakien, som var platsen för ett omtalat slag under andra världskriget. Så bortom Dukla finner vi andra länder, men även andra tider.

Jag tänker mig att detta ”bortom” också skulle kunna utläsas ”bakom” — att det i någon platonsk mening skulle finnas en annan verklighet under den osäkra samtiden. Hur hittar man den? Närmast förläget skriver han i Dukla: ”Det är lustigt att när vi försöker komma till rätta med tiden återvänder vi oftast till det förflutna, till det redan gestaltade, till en färdig form. Fantasin kan inte hitta på något.” Parallellt med barndomsminnen och pregnanta iakttagelser pågår det en filosofisk diskussion här, det är mycket om substans, existens, transcendens och immanens. Jag associerar till Stephen Dedalus och hans strandmeditationer över det synligas modalitet, och jag kan inte låta bli att lägga märke till att boken avslutas med arton korta kapitel som sammanfattar året, precis som de arton kapitlen i Ulysses sammanfattar dagen.

Några år senare, i På vägen till Babadag, skriver Stasiuk:

på de platser där jag har varit skiner ett ljus igenom underifrån, starkare än det uråldriga ljuset från själva geografin, starkare än den politiska geografins illavarslande sken och den ekonomiska geografins döda glans. Och ingenting kan tråckla ihop de hålen. Kommande händelser passerar rakt genom dem som födan genom en anka, rinner igenom som sand mellan fingrarna.

Från sitt hem i Karpaterna har Stasiuk nära till allt, särskilt Slovakien, Ungern och Rumänien. Men han stannar inte där, utan fortsätter till Albanien och Slovenien, till Moldavien och Transnistrien, till Karpato-Rutenien och Huzulien. På en nivå består Babadag av idealiska resereportage. Man får komma till alla möjliga intressanta små orter som turistbussarna aldrig stannar vid, och man får prata med folk som man med sina bristande språkkunskaper aldrig skulle förstå. Jag tycker särskilt mycket om att författaren reser på måfå och är vaken för allt som sker. Jag följer med på kartan och slår i uppslagsverken. Det tar sin tid eftersom Stasiuk inte är en särskilt pedagogisk författare. Man hade kunnat göra resrutten tydligare, på samma sätt som det ofta är oklart vilka de små orden ”han” och ”hon” syftar på. Men allt det här är logiskt, tänker jag mig.

För Stasiuk är det inte fråga om en viss grästuva och en viss människa som står invid den och kanske äger den. Det hade kunnat vara en annan grästuva och en annan människa. Det finns så många fallgropar i den centraleuropeiska historien och kartorna ritas hela tiden om. När Sovjetunionen föll samman kanske en del tänkte att de nya självständiga staterna skulle kunna börja om från början. Men när inträffade början? Före Warszawapakten? Före det habsburgska väldet? ”Ju äldre historien är desto värre”, skriver Stasiuk. Eller som Stephen Dedalus säger: ”Historien är en mardröm som jag försöker vakna från.”

Om jag skulle sammanfatta Stasiuks författarjag så skulle jag säga att han älskar meteorologin och geologin, men ogillar historien och geografin. Han är skeptisk till samtiden, försöker se bortom den — men inser att framtiden inte finns förrän den har förflutit. Han är intresserad av människorna och vad de tar sig för, men är bekymrad över deras byar och småstäder. Det innebär inte att han skulle vilja att städerna var större och hade ett mer varierat utbud. Han ser bara ingen mening med dem. Han tycker om kor. Han beundrar romerna, som är de enda som kan hantera den här världen. Om en stat var något bra skulle säkert zigenarna ha det också, citerar han en gammal rom.

Ändå kan han inte hålla sig borta från historien. 2006 började han resa österut för att bekanta sig med Ryssland, det rike som präglade hans uppväxt. Ingen normal människa sade Sovjetunionen, skriver han, och även om det rådde ”geopolitisk tystnad” kring matbordet i Warszawaförorten så var det en del av luften man andades, en del i en lång rad makthavare: ryssarna, adeln, tyskarna, kommunisterna.

Man kan säga att reseskisserna i Östern är en naturlig fortsättning på På vägen till Babadag, också geografiskt: Sibirien, Mongoliet, Kina. Men resan sker inte bara allt längre österut, utan också allt längre in i idén om Österlandet. Härifrån kom ryttarfolken som intog eller skakade Europa: germanerna, magyarerna, hunnerna, mongolerna. Det är ofattbart stort, och tämligen glest. Och det fungerar inte likadant som i Polen, även om de små byarna har samma tidlöshet över sig. Folk sköter sitt, vattnar korna och hämtar sina små hästar. De flesta säger att det var bättre förr, men det är inte så illa nu heller egentligen, det är i alla fall inte krig.

Är det alltså fred? I Över floden står det:

För kriget var slut men hade ändå inte upphört. Kriget upphörde aldrig här. […] De bodde här men landet var inte deras. De hade bott här så länge de kunde minnas, men inte i sitt eget land. Någon kunde alltid komma och ta det ifrån dem, och sedan kunde nästa komma och skenbart ge det tillbaka, men det var ändå inte deras.

Landet är inte deras: inte marken, inte nationen, inte alltid språket heller. Hur bygger man upp en identitet? Jag tror att det är den frågan som innerst inne driver Stasiuks författarskap, och därmed blir hans böcker mer och mer intressanta ju fler av dem man läser vare sig de är romaner, reseskildringar eller essäer. Man kan börja med Liten bok om döden, som är ovanligt rakt berättad och gripande i sin enkelhet. Eller så tar man den senaste, Över floden, som möjligen är den mest innehållsrika hittills.

Litteratur:

Världen bortom Dukla (1997), Norstedts 2003

Nio (1999), Norstedts 2005

På vägen till Babadag (2004), Ersatz 2015

Taksim (2009), Ersatz 2013

Liten bok om döden (2012), Ersatz 2016

Östern (2015), Ersatz 2017

Över floden (2021), Ersatz 2024

Samtliga översatta av Tomas Håkanson.