En filmatisering av Harry Martinsons diktepos Aniara hade premiär på Göteborgs filmfestival 2019. Den blev avfyrningsramp — om man så vill — för en brevväxling om bland annat klaustrofobi, Finlandsfärjor, apokalyps, frihet, övervakning, hopp, hopplöshet och natur i många bemärkelser.
Mailkonversation mellan Trinidad Carrillo, Ann Ighe, Marit Kapla, Cecilia Verdinelli & Susanne Wigorts Yngvesson
Ann Ighe: Stillsam apokalyps. Det är det jag tänker efter att ha sett filmen Aniara.
Det finns någonting i värdigheten och långsamheten i den undergång som Harry Martinson skrev ur sig med Aniara, som plockas upp väldigt fint av Pella Kågermans och Hugo Liljas film. Jag är inte alls säker på att undergången – den verkliga undergången för den mänskliga existensen – inte sker i ett fruktansvärt larm, i rök, blod och eld. Kanske blir det så, och i själva verket är ju det normaltillståndet för alldeles för mycket av mänskligt liv. Men jag känner att mitt hjärta blir så väldigt mycket mer gastkramat av den stillsamma apokalypsen. Aniara handlar för mig bland annat om den. Om när tiden går och allt bara blir mer och mer stilla. Helvetet som retreat.
Den kommer en också så nära, filmen. Att spela in något sådant här på Mall of Scandinavia, och en Finlandsbåt, det är precist. På sätt och vis är det antropocen gestaltad: det finns ingenting vi kallar “natur” i filmens miljöer. Allt är skapat och behärskat av människan, som trots detta ändå förlorar kontrollen. Naturen finns bara som minnen, framkallade av Mima, under mimarobens allt mer förtvivlade översyn.
Början är effektfull, kanske på gränsen till övertydlig? Ett lugnt bordande, resan som bär till Mars är rutin. Människor som äter i foodcourts, köar, shoppar. Barn leker, äldre tittar på. Få är intresserade av vad Mima (som naturligtvis är TM) kan ge. Men Aniaramänniskornas intresse för ångestlättnaden de kan få via Mima, i en miljö som påminner om yogastudions, tilltar. När insikten sjunker in, om att Aniara har hamnat ur kurs och att framtiden i bästa fall är osäker, växer köerna.
Filmen visar oss väldigt tydligt på någon sorts förlust av mening, som jag ser det, och på den stora sorgen över att mänskligheten har sig själv att skylla för detta.
När jag var barn så gick det en serie som hette Månbas Alpha på teve. Av något skäl hade min mamma bestämt sig för att det var ett av de teveprogram jag inte fick se, kanske var skälet bara att det sändes sent på kvällen. Serien (Space: 1999 i engelsk originaltitel) sändes bara i en eller två säsonger och blev inte alls den sorts långkörare med mängder av följare som Star Trek. Men nu är det 1970-tal, och på min skolgård lekte vi Månbas Alpha, vare sig vi hade sett serien eller inte.
En gång lyckades jag ändå snika till mig att se ett avsnitt. Det gav mig en skräckupplevelse som kom att sitta i länge. Jag blev fruktansvärt rädd, det jag såg frammanade en sorts existentiell ångest hos mig. Som ni förstår har jag inte glömt. Några människor hade, i ganska stor likhet med Aniaras passagerare, ofrivilligt kastats långt ut i rymden. Fast de redan var på rymdfärd kunde de inte längre komma tillbaka, så mycket förstod jag. Det jag minns från avsnittet jag såg var att några av människorna hade lyckats komma ombord på ett främmande skepp, som styrdes och ägdes av vänliga rymdvarelser, som var långa, vithåriga, värdiga, i fotsida klädnader. Varelserna kunde klara av rymdresor på jag vet inte hur många ljusår, genom att lägga sig i sarkofager av glas. Precis just den resan som människorna var oförmögna att klara. För, liksom Aniaras passagerare var människorna från månbasen för alltid skilda från resten av mänskligheten, och från jorden, från Doris dal, för att tala med Martinson. (Jag har läst på lite nu, och lärt mig att det var en kärnexplosion på månens baksida som knockade just den här teveseriens människor ur bana.)
I scenen som jag har burit med mig tvingade en av männen ut en av icke-jordingarna ur sin sarkofag. Mannen kapar den, tvingar sig till att få ligga där. Det är våldsamt, det är fel, men visst förstod jag ändå varför han gjorde det. Mannen – som jag minns det i vit rymddräkt – lägger sig själv triumferande i sarkofagen, ställer in en timer på alla de där ljusåren. Han faller i den sömn som ska räcka hela vägen. Men han vaknar alldeles för tidigt. Han är nu ensam vaken i farkosten, som visserligen är på väg mot jorden. Men han har förlorat allt, och kommer att dö i sarkofagen.
I vanlig vardag drev vi åter ut
och låg som förr i rymden Ghazilnut
så kallar man den lob av vår galax
som närmar sig till mänsklig stjärnsyntax.
Men det betyder ej att Ghazilnut
är överkomlig eller mynnar ut
inom en ram där människans liv förslår,
nej Ghazilnut betyder som vi står
en mindre lob om fyra galaktaver.
En galaktav är femton ljusårs vidd.
I astronavin plär man räkna med
att hela Vintergatan har en rymd
av åttahundra tusen galaktaver.
Nej, låt oss slippa plågan att förklara
med mått de svalg som slukat Aniara
(sång 70 ur Aniara)
I slutänden är det nog inte så att jag återupplever samma ångest när jag ser Aniara som när jag såg Månbas Alpha. Som barn var jag betydligt mer benägen att se mig omkring och känna trygghet i att jag var på jorden. Jordad, och inte instängd. Trygg på femte våningen i vårt lilla höghus. När jag ser filmen Aniara idag har jag naturligtvis ett helt annat filter, ett sådant som silar fiktionens rörliga bilder. Jag behöver inte längre trösta mig själv med att det är »påhittat». Men å andra sidan är det som gör mig rädd idag inte tanken på att vara instängd i rymdskeppet, utan snarare tanken att det är jorden själv som är Aniara.
Jag kanske lät mina minnen ta mig ganska långt från Aniara nu – men jag vill så gärna veta vad ni andra har känt och tänkt efter att ha sett filmen! Har ni som jag tänkt på vad det egentligen är som triggar vår rädsla för och fantasier om apokalypsen i olika tider? Atomkraften i människans händer verkar ha varit en stark hotbild för några decennier sedan. Och vem kan inte se klimathotet framför sig nu. Eller har ni hittat helt andra berättelser i denna film?
— @ —
Marit Kapla: På din uppmaning, Ann, börjar jag i mitt starkaste intryck av filmen Aniara. Det var känslan av att inte vara fri.
Filmen lyckades verkligen överföra den klaustrofobiska tillvaron ombord på rymdskeppet till mig i biosalongen. Dels genom frånvaron av dagsljus annat än i resenärernas Mimaupplevelser av sakrala naturupplevelser på jorden, dels genom det lyckade greppet att gestalta Aniara som en gigantisk kombination av flygplats, Finlandsfärja och köpcenter. “Helvetet som retreat”, som du formulerar det, Ann.
Filmen samverkar alltså med min kroppsliga förförståelse av hur det är att vistas i sådana miljöer – lysrörsupplysta och funktionella hallar och korridorer som nödtorftigt maskerar sig med lugnande musik och artificiella växter för att göra det lättare för mig att stå ut med ett slags milt tvång. Jag befinner mig här antingen för att handla grejer eller transportera mig, och omgivningen är utformad med tanke på att jag helst ska handla mer grejer nu när jag ändå är här.
Det var mörkt när jag kom ut från filmen, och det tyckte jag var jobbigt. Det var som om jag fortfarande var kvar på Aniara fast jag var i Göteborg. När jag vaknade i dagsljus nästa morgon kände jag mig lättad. Jag tänkte på hur Aniara är en parallell till Harry Martinsons naturlyrik, som tittar så eftertänksamt och noggrant på granar och tallar, spindlar och fjärilar, tuvor och gläntor. Motiveringen till hans Nobelpris i litteratur lyder just “för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos”. Filmen fick mig att känna tacksamhet över att vara kvar på jorden. Jag har ännu tillgång till den natur de som är ombord på Aniara längtar ihjäl sig efter. De var inte fria. Jag är fri. Eller?
Och här började jag tänka lite osorterat på vad frihet egentligen är, och vem som är fri.
Dessutom kände jag den där risken som många talar om, att dystopin fungerar som lugnande medicin. Jag kände en stark lust att njuta av naturen och livet medan jag fortfarande kan. Jag tänkte lite mindre på hur jag kan hugga i för att rädda planeten. De sakerna behöver förstås inte stå i motsättning till varandra, men jag hamnade som så många gånger förr i ett dilemma som många verkar uppleva idag: känslan av maktlöshet som individ i kombination med en insikt om att samtidigt vara en del av den mäktigaste arten av dem alla, människan. Som just håller på att dra undan mattan för granar, tallar, spindlar och fjärilar.
Där lämnar jag gärna över till er andra!
— @ —
Susanne Wigorts Yngvesson: “Helvetet som retreat” är en bra formulering som också fångar min upplevelse av filmen. Klaustrofobisk, hoppet som tynar, den konstgjorda världen ackompanjerad med muzak. Den storhet som kommer ur människan är alltså detta: en gigantisk farkost för shopping och nöjen på väg till en ny planet eftersom hon förstörde den ursprungliga.
Efter filmen tänkte jag att jag förmodligen hellre hade velat vara en av dem som dog snabbt i apokalypsen. Inte en av de överlevande på väg mot en närmast obeboelig planet med knappt några växter. För som jag ser det så har apokalypsen redan ägt rum. Aniara är skeppet i tomheten i ett rum där Gud är tyst – om Gud ens finns. Det andliga substitutet Mima är endast reproduktioner av individernas egna minnen. Mima skapar inte nytt. Men om man ändå vill se Guds närvaro så är det inte i den mörka rymden – åt det håll människan från jorden har sökt Gud – utan mitt ibland dem. Det är hoppet, omsorgen och det märkliga att livet pågår trots allt. Att människor föds. Att de vill och kan skapa en värld, även om den är en ljusprojektion utanför skeppet.
Det trotsiga hoppet får en peak när de upptäcker föremålet som befinner sig på ett par års avstånd. Där finns räddningen, lyckas de övertyga sig själva och varandra om. Alla resurser sätts in mot detta (ända)mål. De plockar ombord saken som är formad som ett spjut. De forskar på det för att hitta en vetenskaplig lösning och kunna vända skeppet som ska föra dem “hem”. Men de har ju inget hem längre, alternativt; det är Aniara som är deras hem. I Martinsons epos så är spjutet “den magraste av syner”. Det fångas inte in utan rör sig snabbt förbi Aniaras bana (sång 53).
Att överhuvudtaget ha sett spjutet leder till samtal, teorier och religiösa sekter. Föremålet som de inte visste något om har ändå “makt att ändra hjärnorna hos många”. Där kan man ana både en kritik mot vetenskapsutopister och människans undanflykter för att slippa den hårda verkligheten. Besvikelsen när hoppet lämnar en människa kan göra att hon blir galen eller tar livet av sig. Det krävs en oerhörd styrka för att kunna bevara hoppet när undergången är det enda som kvarstår. Det vittnar exempelvis Holocausts överlevare som Primo Levi om. Detsamma ser vi i filmen. Hoppet släcks och brutalt inser de att de lever i en sarkofag. Det kan man förlika sig med och försöka hitta mening i den situation där man befinner sig. Eller gör man inte det och blir då galen eller dör.
Det här med spjutet har fångat mitt intresse och jag återkommer gärna till det, men just nu får det räcka med detta inlägg.
— @ —
Stillbild ur filmen Aniara (2019), regisserad av Pella Kågerman och Hugo Lilja. Foto: SF.
Trinidad Carrillo: Det är inte symboliskt: det är en alldeles verklig framtidsskildring som för många på västvärldsliknande platser redan pågår. Zombiefilmerna är ett snällt sätt att säga till folk att de redan dödats utan att de fattat det. Som att man gör en konstig komik av det för det är ändå ingen som kommer ta till sig att de är små tomma zombies åt Imperiet och Kapitalismen … men säger man att det är en zombiefilm börjar i alla fall vissa reflektera över förslavandet/hjärntvättningen/passiveringen/avdomnandet av individen som uppstår i ett samhälle där man rör sig i en evig cirkel mellan arbete och konsumtion. Jag vet annars att jag spioneras på via min mobil, att 1984 ligger i min väska, på mitt arbetsbord och även hemma varje gång skärmen står öppen. (Ja, jag har kludd på kameran på båda mina datorer. Men eftersom jag är en manisk telefonfotograf mot Instagram så har mobilen full koll varje gång jag håller den.) Och ja, min smak finns välregistrerad nånstans i nåt högkvarter som styrs av ödlor. Det hindrar mig inte från att fortsätta använda dessa och helt enkelt säga “äsch” till att främmande människor kanske kollar mig i röven konstant. Ibland tänker jag till och med: “losers, skaffa ett liv”.
Så visst är Aniara estetiskt tilltalande och skrämmande i sin skildring av den faktiska ensamheten och undergången. Shoppingcenterkänslan. Har aldrig fattat. De bättre bemedlade av mina tonårskompisar i högstadiet snackade inte om något annat med så mycket passion (förutom Kanarieöarna): “Faaan vi ska åka Finlandsfärjan i helgen, hohoho, fan va kul”. När jag till slut hamnade på en var det som att ha feber. Gungandet var det egentligen ingen fara med, men den artificiella belysningen, den äckliga fuktiga doften blandad med fimp och alkohol i andedräkten klockan sju på morgonen, de dämpade ljuden av glest fylld restaurang/bar, barn som springer och spelmaskiner mot fuktskadade heltäckningsmattor, den där märkliga temperaturen som gör av man kallsvettas och smaken av saker som får en att undra om man borde lämna munnen i fred så att man är frisk på andra sidan för känns inte allting lite luddigt? Och det stora löftet: cigglimpor och starksprit i mängder. Vad vill du mer av livet än detta? Och sen äntligen alla packade bilar och avgasluft. Jag hatar att åka färjor. Men inser att för massa människor är det toppen av underhållning eller liksom spa. Treat yo self!
Boken kom till mig som om självaste Gud hade sagt “nu så, dags hon får den” ungefär. Den föll bokstavlig talat på mig och jag öppnade den för att sedan stänga den när jag läst ut den (och nej, jag blev inte klar med att städa bokhyllan som planerat). Min själ fångades upp av någonting som bara kan liknas vid en sång direkt från stjärnorna. Jag hade fångats av lyrik och åkt med långt härifrån och samtidigt djupt i min medmänsklighet. Så mina förhoppningar på filmen var realistiska: alltså rätt låga. Inte en chans att den kan bli film, får se hur de löst det. Överraskningen var glädjande. Ödmjukt. Det är så de har transfererat bokens magi till filmduken: ödmjukt och opretentiöst inspirerade av Harrys andetag. Tänk om fler filmmakare/berättare kunde begripa att det är rätt väg att gå? Konsten skulle nå nya höjder utan analarroganta skapare i raketfart (Göteborgskt Aniara-skämt).
Jag hade en knut långt ner i halsen filmen igenom som pendlade mellan ett kvävt skrik och gråt. Här går folk och varnar för skiten sen åtminstone 50-talet och nu är vi ändå här. Om Aniara vore redo för ombordstigning om två år, skulle någon vara förvånad? Men vi kommer inte att ha någon Mima. Vi kommer få meditera eftersom vi inte hann göra det innan. Fatta det? Kan man hoppas på att psykedeliska preparat är tillåtna ombord? Kommer stigmatiserandet av droganvändande fortsätta även där eller kommer man fatta att det blir det enda som hindrar självmorden/morden hos ett sjukt folk? “Nä du, inga knarkare här, så varsågod följ med ut i friska luften. Bara friska människor här” (följs av svischande ljud och en människa som flyter bland stjärnorna med gapande mun och stumt skrik). Kommer mobiltelefoner fungera där inne eller kommer den psykologiska hälsan att hamna så i fokus att vi kan hoppas på att vi hindras från att någonsin rikta vår varelse in i en liten skärm när vi tillbringar tid med andra människor kring oss?
Boken kom ut för 70 år sen. Filmen kommer ut nu. Överallt varnas det dagligen för miljökatastroferna som pågår. Energi slösas bort på att försöka övertyga zombies och ödlor (de där som tjänar pengar på alla andras förjävlighet och som verkar tro att de faktiskt är utomjordiska ödlor som kommer bli hämtade av utomjordingar när allt de ställt till med får sina slutliga konsekvenser och allt havererar) om att vi måste göra drastiska radikala förändringar om vi ska kunna rädda ännu en art från att dö ut och folk från cancer och så vidare, på grund av allt gift vi insisterar på att skapa och sprida precis överallt.
Ja, vad fan spelar det för roll om vi dör ut? Allt och alla kommer göra det någon gång ändå. Planeten har varit med om massutdöd flertalet gånger och kommer fortsätta med det. Kör på! Men hur lever vi med kunskapen om att det är vårt fel alltihop? Det är vi som ansvarar för att unika arter som endast finns på den här planeten av alla möjliga livsgivande planeter i hela oändliga universum försvinner för evigt. Ditt fel att isbjörnar försvinner för evigt. Att små vackra blåa fåglar försvinner för evigt. Att enorma vattendjur som sjunger så att du inte hör försvinner för evigt. FÖR EVIGT. Smaka på de här orden: oändlighet, evighet, liv och kapitalism. Nåt ord där som känns helt meningslöst?
Och där i människans absoluta idioti skapas en boll av skrik och gråt som likt en hårboll hos en katt fastnat i min hals.
Kan man övertyga alla (eller flertalet) om att handla för en gemensam god sak? Kan vi i vår hybris och vårt ego samsas om att rädda allting? Och möjligheten till en Aniara som just nu har så skarpa konturer kan få lösas upp i dimma i stället?
— @ —
Cecilia Verdinelli: Jag såg filmen igår kväll. Idag besöker jag min bror i Smålands högland. Jag traskar genom skogen, som häromkring och under denna icke-årstid inte är sådär bildmässigt vacker som de naturbilder som Miman visar. Den är just nu ganska ful. Det är halvmulet och snösmältning (alldeles för tidigt för snösmältning, klimatvarnar någon del av hjärnan), granskogen risig och pinnig och vass, smutskorniga snörester och isiga lerpölar i sänkorna. Men det luktar jord och det droppar överallt. Lukten av jord är helt oblandad, just nu finns inga blomdofter eller gödseldofter från åkrarna runtomkring som konkurrerar. Jag trampar upp hål i björnmossan ur vilka den blötsvarta jorden sipprar fram med ett schlurpande ljud och jag drar in jordlukten på ett sätt som jag förmodligen inte hade gjort utan att ha sett Aniara häromkvällen; i linje med Marits tankar gjorde filmen mig hungrig på natur. Inte på ett svärmiskt vis, eller på ett teoretiskt vis, utan snarare som en ångestdriven … ja, girighet: mossa, jord, ge mig, vill ha!
Jag trodde inte alls på denna film. När jag först hörde att en filmatisering av Aniara var på gång tänkte jag att det kan bli en av de mer minnesvärda svenska filmkalkonerna. När jag såg den blev jag tagen, och ångestfullt naturgirig. Jag är full av beundran och tacksamhet inför filmskaparna, som har gjort en del geniala tolkningar och överföringar vilka öppnar Martinsons verk för nya och mer otåliga mottagare. Att göra en yogafröken av ett orakel och en fräscht minimalistisk träningslokal av ett mystiskt tempel är sådana genidrag. Till skillnad från Trinidad föll jag aldrig för diktverket. Jag läste det, men jag är inte ens säker på att jag läste ut det. Jag sympatiserade med andemeningen, och skulle utan tvekan ha kallat det »ett viktigt verk», men jag fick aldrig nåt flöde i läsningen och störde mig på mysticismerna och symbolismen. Filmen låste upp verket för mig, och jag är övertygad om att det kommer att gälla många andra. Den tar in Aniara i en igenkännbar verklighet och blåser liv i ångesten och kusligheten.
Aniara handlar i strikt mening inte om klimatapokalyps eller nukleärapokalys eller ens om rovdrift på den enda planet vi har. Den handlar om bristen på hopp, om hopplösheten som tillstånd. Liksom Susanne tycker jag att föremålet för hoppet i Aniara, det enorma spjutliknande föremålet som dyker upp i tomheten, är helt centralt. En av de mer gripande scenerna i filmen är helt enkelt den stilla bild mot slutet av filmen som visar den övergivna maskinhallen där föremålet, som nyss varit centrum för hoppet och kring vilken en febril vetenskaplig aktivitet pågått, nu står ensamt, slutet och stumt.
Om hopp sägs det många dumheter. Det är ett ämne som i allmänhet behandlas ganska slappt. Man brukar koppla barn till hopp — men i verkligheten skapar inte barn hopp på något automatiskt vis. Barns närvaro gör hopplösheten mer förtvivlad, ja, men det innebär inte att barn genererar hopp. Å ena sidan brukar man ju säga att “hoppet är det sista som lämnar människan”, och å andra sidan beskrivs hoppet som något skört och flämtande.
I mitt arbete inom cancersjukvården tycker jag mig se att hopp egentligen inte är något som är starkt kopplat till individens lynne och karaktär, hopp är som andra mänskliga parametrar tämligen normalfördelat och extremerna är sällsynta; det är få som är helt utan hopp i början av behandlingen, ytterst få som säger “äh, det kommer att gå åt helvete hursomhelst”, och lika få tror på bot mot slutet när nya dottertumörer upptäckts varje vecka. Hoppet har – i min erfarenhet – inte så mystiska dimensioner, och hopp står inte i motsats till förnuft, utan har ett komplicerat samspel med förnuftet. De sjuka hoppas, men hoppet är förhandlingsbart; i början hoppas man på att bli frisk, om det inte går hoppas man på lång återstående livstid, längre fram hoppas man på smärtfrihet.
Att se Aniara nu utan att tänka på den så kallade klimatfilosofen Roy Scranton, som skrivit verket Learning to die in the anthropocene:
reflections on the end of a civilization går nästan inte. Scranton har kallats “hopplöshetens filosof” och har intagit en position i klimatdebatten som är unik, och för många också provokativ. Samtiden kännetecknas av vad som närmast måste betraktas som en plikt att ha hopp, att vara – detta hemskt överanvända och utnyttjade ord – konstruktiv inför utmaningar. Av det följer att endast två positioner är möjliga inför klimatkrisen: att förminska problemet, eller att erkänna problemet och högljutt kräva reformer, aktivism, lösningar och politik. Att som Scranton erkänna problemet och dess katastrofala potential men inte föreslå någon särskild åtgärd, aktivitet eller lösning är ett slags brott som samtidslogiken. Det är inte orimligt att påstå att filmen Aniara är ett manifest i Scrantons anda. Scranton insisterar på att det är nödvändigt att ge upp (det orealistiska) hoppet om en lösning för att tillåta oss att på djupet sörja den förstörelse som väntar, att »lära oss att dö» som civilisation. Aniara gör just detta som Scranton efterlyser.
Jag skrev tidigare att diskussionen om hopp kontra hopplöshet ofta blir infantil och rentav dum. Därför studsade jag till när jag hörde Greta Thunbergs svar på den förutsägbara frågan om hopp (jag minns inte hur exakt hur frågan löd, förmodligen något i stil med: “Hur upprätthåller du hoppet?”). Klimatdiskursens inre logik kräver att en ung person, dessutom en aktivist, säger något passionerat om att hoppet aldrig får svika, om att hoppet föregår allt. Istället svarar hon, på sitt raka och ganska aspiga vis, att hon inte är särskilt intresserad av hopp: “Jag tänker inte så mycket på hopp eller på vad som kan hända i framtiden, jag tänker att vi måste agera även om det inte finns hopp. Att inte ha hopp är ingen ursäkt för att inte agera”.
Det är ett överraskande och snyggt svar. Vad det betyder är jag inte helt säker på, men jag tänker att det någonstans fångar Mimarobens projekt att bygga en jättelik bildskärm för att i någon utsträckning stänga ute rymdens tryckande mörker. Att trösta människor och söka öka deras trygghet kan man göra trots att allt hopp är ute. Man gör det för att bevara sin mänsklighet.
En nyckelmening i filmen (kanske finns den i diktverket också) är när kapten Chefone kallt förklarar att man lika gärna kan leva på Aniara som någon annanstans för “vi har faktiskt lyckats bygga en liten planet här”. Och det är ju i vetenskaplig mening helt sant; skeppet tycks vara ett slutet självförsörjande system avseende syre, värme och näring. Det går, rent biologiskt, att leva på Aniara. Rent biologiskt kan till och med många generationer leva på Aniara. Vad är det då som gör livet så plågsamt och otänkbart ombord att många väljer självmord, och många väljer att ta med sina barn i döden? Är det att mänskligheten ombord inte kan styra skeppet, och därmed inte heller sitt öde? Att de driver med universums slump? Genast kommer då invändningen att mänsklighetens liv och öde på denna planet knappast i någon enkel mening kan sägas vara manövrerbart. Det är lika slumpmässigt, bara i så mycket större skala. Är det istället bristen på kontakt med naturen, med jorden, det faktum att ljus och värme och mat är artificiellt? Det är väl närmast vad Harry Martinson menar i diktverket. I det fallet förutsätter man ett psykologiskt, eller kanske andligt, samband mellan människa och natur, som många skulle ifrågasätta. Eller är det bara det faktum att mänskligheten ombord är så begränsad — åttatusen själar enligt dikten— att den sociala, psykologiska och intellektuella inaveln förhindrar all verklig utvecklingsrörelse och blir klaustrofobisk. Det jag frågar mig är: På vilket definitivt avgörande sätt skiljer sig den existentiella situationen för de åttatusen ombord på Aniara från mänsklighetens situation i stort? Det är väl samma fråga som du ställer Ann. Jag diskuterade den med de två personer jag såg filmen med, och vi hade tre olika trevande svar, alla osäkra och med ett tentativt frågetecken efter.
— @ —
Stillbild ur filmen Aniara (2019), regisserad av Pella Kågerman och Hugo Lilja. Foto: SF.
Marit: Hej alla,
Åh, jag får så många tankar av det ni skriver, och av boken Aniara som jag läser om nu de här dagarna.
Jag märker hur den poetiska kraften i Martinsons Aniara ofta får mig att glömma de yttre omständigheterna. Jag glömmer rymdskeppet och tolkar raderna som att de helt enkelt handlar om människans resa från födsel till död och hur hon ska förhålla sig till livet. I sång 11 till exempel:
Men vi är gynnade. Vi har ej störtat
mot någon stjärna eller dess drabanter.
I stället har vi här vår färd framför oss,
en livstidsresa fram emot ett slut
som ändå skulle komma och som kommer.
Och sång 18:
Jag frågade mig själv men glömde svara.
Jag drömde mig ett liv men glömde vara.
Jag reste alltet runt men glömde fara –
ty jag satt fånge här i Aniara.
Som Ann skrev i början, det är jorden som är Aniara, eller för att ta det ännu längre, det är den mänskliga existensen som är Aniara och vi är fångade i den. Och diktverket gestaltar frågan om hur en människa ska kunna leva med vetskapen om att allting tar slut en dag. Hur kan vi undvika att bli förlamade av den tanken? Hur ska vi göra för att leva, för att komma ihåg att leva? Så att livet blir verkligt och inte bara en dröm?
Det är kanske inte breaking news detta direkt :-) att det är det som undergångsberättelser bearbetar och har gjort så i alla tider – jag lyssnade till exempel på Bildningspoddens avsnitt om apokalypsen och det var vad de två etnologerna i programmet sa. Och som ni varit inne på Susanne och Cecilia, då är hopp ett centralt begrepp. Du nämner självmord Susanne och inom parentes kan jag inte frigöra mig från vetskapen om att Aniara är skriven av en som valde att avsluta sitt liv på det sättet. Texten står för sig själv ändå, utan den kunskapen, men det ger relief till verkets tema om att stå ut med en brutal verklighet.
Cecilia, du undrar vad det är som gör livet så plågsamt ombord på Aniara att många väljer självmord, trots att skeppet faktiskt verkar vara en egen liten självförsörjande planet. Jag har tänkt på det. Harry Martinson skriver ju till exempel i sång 7 om den förtvivlan som uppstår på midsommarafton när människorna knappt står ut med att solen inte går upp, att den aldrig mer kommer att gå upp. Men när det kommer till kritan tror jag inte det är närkontakten med naturen som får så många att ge upp, utan känslan av att det inte finns någon utväg. Att alla möjligheter är uttömda.
Och här hamnar jag på jorden igen och undrar om känslan av att undergången är nära förestående förstärks av att världen, åtminstone för många, har blivit mindre. Det vill säga, exempelvis flygresor och digital kommunikation har gjort jordklotet överblickbart. Dessutom är vi själva överblickade, bevakade, som Trinidad är inne på. Vi vet hela tiden var vi är, alla andra vet var vi är och vi kan inte komma undan. Det finns ingen utväg.
På något sätt skulle jag vilja göra världen större igen. Mer möjlig att förlora sig i, att kunna komma undan i. Det är ett väldigt flummigt svar på dina frågor på slutet, Trinidad, om ifall, och i så fall hur, mänskligheten kan samla sig för att rädda planeten. Men till exempel kanske genom att resa långsammare. Jag gjorde en vandring i somras, där jag under åtta dagar gick i genomsnitt två, två och en halv mil om dagen, till nya ställen varje dag för att sluta på en plats fjorton mil från där jag började. Det var en omvälvande upplevelse. Jag fick tillbaka en känsla av att världen är stor, nästan oändlig, även om jag vet intellektuellt att åtminstone jorden inte är det, och det var en väldigt skön känsla.
Jag har tänkt på att det vore roligt om vi vore mer oense om filmen Aniara, vi verkar alla tycka att den är en väldigt bra tolkning av Martinsons diktverk. Men om jag ska försöka åstadkomma någon kritik emot den så är det kanske att de här existentiella tankarna för mig egentligen uppstår mer när jag läser boken än när jag ser filmen. Det finns en kraft i poesin som får in mig i den omloppsbanan så att säga, och den finns endast fragmentariskt kvar i filmen.
Fast ett ställe där poesin bryter igenom i filmen är när miman går under och man, om man spetsar öronen, kan höra de här fantastiska, blodisande raderna:
På livets anrop rusar tiden till,
förlängande sekunden då man sprängs.
Hur fasan blåser in,
hur skräcken blåser ut.
Hur svårt det är att alltid söndersprängas.
På återhörande!
— @ —
Susanne: Hej igen!
Det finns så mycket spännande att ta tag i av det ni skriver. Jag hakar på Marits uppmaning att se med en mer kritisk blick på själva filmen och ser vart det leder mig i kommunikationen med er andra.
De exempel på religion och andlighet som förekommer är rätt stereotypa. Vi ser scenen med “hedonisterna” som i sin kult upphöjer den sexuella njutningen som resulterar i barnet för dem som annars inte hade kunnat få barn på grund av den samkönade kärleken. Vi skymtar flagellanterna som sonar något odefinierat i en mörk korridor. Vi skymtar den blinda som i Martinsons epos har en sierskas förmåga men här endast har en kort replik i förbifarten. I Martinsons verk beklagar hon människans existentiella tillstånd:
Hur svårt att stå vid altare och mässa
anropande en gud om vilkens lagar
vi inget annat vet än att han lider
av allt som honom inte helt behagar.
Martinsons knepiga teologi i versen lämnar jag därhän, men överhuvudtaget så tar man i filmen inte tag i trosövertygelser. Det andliga och religiösa framställs mest som skumraskaffärer, njutningskonsumtion eller verksamhet för galningar.I en scen får en av flygkaptenerna, som bär ett kors som halssmycke, utstå elaka kommentarer från kollegerna. Detta problematiseras sedan inte utan lämnas direkt, som om det vore filmens budskap mot all organiserad form av religion. Men varför kan man inte tro eller hoppas på den kristne guden likväl som på någon av de andra andliga förhållningssätten som framställs? Här anas en religionsfobi som känns 1950- och 1990-tal med vågen efter Ingemar Hedenius och sedan sekulariseringsdebatten i Sverige i slutet av förra årtusendet.
Jag minns inte hur det är i eposet men i filmen är det astronomen som får uttala en av de mest kända metaforerna från Aniara: “vårt rymdskepp är: en liten blåsa i guds andes glas”. Här öppnas det för en mysticism som är påtaglig både i filmen och i dikteposet. Det är fantastiskt och komplext att just astronomen säger detta. Hon, vars kunskaper vilar på naturvetenskapens lagar men som är en av de första att genomskåda den kollektiva lögnen om att flygkaptenen med personal har kontroll över situationen. I hemlighet skriver hon dikter innan hon slutligen skjuts till döds för att ha yttrat sanningen om att de lever i en sarkofag. Hon sveps i nämnda sarkofag och slungas efter en begravningsceremoni ut i “evigheten” mot ett intet eller mot ännu ett andetag i “guds andes glas”. Om det är ett intet eller en fortsättning på en annan existens vet vi inget om och det är bra att det lämnas öppet. Som ett par av er har varit inne på så är ju förhållningssättet till döden olika från person till person. Kanske handlar döden mer om hur vi lever än vad som faktiskt händer, som Marit skriver: “Hur ska vi göra för att leva, för att komma ihåg att leva? Så att livet blir verkligt och inte bara en dröm?”
I judiska och kristna föreställningar om undergången så skiljer man mellan eskatologi och apokalyps. I stora drag handlar det om att vi har kunskap om livets undergång, d.v.s. att vi själva kommer att dö och att livet en dag tar slut (av grekiskans eschatos). Men det finns ett hopp om en existens bortom döden, från död till uppståndelse. Denna rörelse finns i många religioner. Apokalyps handlar däremot om den bokstavliga undergången och att det profeteras exakt om hur denna kommer att gå till. Apokalypsen är en uppenbarelse om slutet som finns exempelvis hos vissa profeter (Hesekiel) och i Uppenbarelseboken. Det gäller att läsa tecknen, ungefär såsom vi gör idag med vetenskapliga anspråk på klimatfrågor, vapenupprustning etc. I de bibliska berättelserna är slutet inte Slutet utan början på något nytt. I den meningen kunde jordens undergång i boken/filmen Aniara vara början på något nytt men människan förmår inte att på egen hand skapa en bebolig plats.
En del av svaret på varför Aniara går under hittar jag i Mimans förstörelse. Som avancerad AI-organism reproducerar hon individernas minnen. Bilderna från vårt inre speglar både drömmar och längtan till en början. I bilderna som Miman visar är människorna alltid ensamma i naturen. Det är intressant. På skeppet finns det nästan ingenstans där hon får vara för sig själv. Övervakningskameror, trånga hytter som delas, gemensamma utrymmen med horder av folk gör att individen tvingas in i ett beteende. I den inre drömmen är personerna däremot ensamma i motljus och romantiska landskap. Det är inte den fula naturen, den som Cecilia påminner om, som de ser. Det är inte heller den av människan tillrättalagda naturen i parken de ser. Det är vykorts- och turistnaturen de vistas i, barfotafötter i mossan, den som nästan ingen av oss egentligen är med om. Anledningen till Mimans undergång är att hen så småningom blir överlastad av människans destruktivitet. Människan har förstörelsen inom sig. Liksom i paradiset så kunde hon inte uthärda det perfekta livet. Hon var tvungen att söka sig till den nya kunskapen, till mer avancerade system, till döden och dödandet. Det människan skapar måste bära med sig undergången eftersom den är en del av det vi är. De sista spillrorna som finns kvar att mänskligheten på Aniara sitter vid tända ljus (lägerelden) där Miman tidigare kunde ge dem synligheten för deras kroppsliga minnen och längtan. Nu är det sorgesången som sjungs på sista versen i en ödelagd sarkofag.
Jag undrar vad den allra sista överlevaren tänkte och gjorde den tid som var kvar. Omfamnar hen döden och accepterar läget, såsom de cancersjuka patienter gör som nått ett visst skede i sin sjukdom som Cecilia berättar om? Tar man sitt liv eller blir man galen av sorg eller rädsla?
— @ —
Trinidad: Astronomen fick mig att tänka på sierskan i von Triers Melancholia. När du vet att slutet kommer. Det är väldigt svårt att ha hopp när man har facit på att det är slut.
Är destruktivitet en del av människans natur verkligen eller är det en konsekvens av att leva i ett samhälle bland girighet och tävlingstvång? När gick det fel? Läste en annan bok som sa: när människan åt av kunskapens träd (avsedd för gudarna) och trodde sig likt gud(arna) förstå skillnaden på rätt och fel, trodde sig i rollen att kunna rättfärdiga bestämmandet över vad som lever och vad som dör.
Jag kan inte bortse från att känslan av att förstå självmordsönskan ligger i den fysiska paniken: avsaknaden av barfota upplevelser mot större levande organismer, inandningen av ren luft och känslan av solen mot hud och ögon. Varför tror vi fortfarande att det fysiska och det psykiska är på något sätt åtskilda?
Vi blev till på denna planet – vad är det som gör oss så överlägsna (igen: arroganta så att vi tror att vi klarar oss utan vår största kroppsdel: vårt hem? Är inte det även anledningen till den knappt uttalade sorgen vi genomlider vid försvinnandet av varje art vi samexisterat med (även om vi aldrig ska ha varit nära den)? Är det bara jag som saknar dodofåglarna i det förgångna och orangutangerna i framtiden?
Är det människans inre destruktivitet som skapar scenerna som har ihjäl Miman? Menar ni symboliskt? För jag tänkte att det var riktiga minnen från jordens undergång (typ krig som pågår nu). Ett horribelt slut som lever kvar i dem som klarade sig. Visst var det människan som skapade slutet. Men jag blir mer och mer tveksam till om man kan tala om det som att det hör till vår natur till den grad att det har övertaget. Att det skulle liksom definiera oss.
Kan den nuvarande rådande allmänna mänskliga ångesten och depressionen ha med detta att göra? Att känna smärtan av amputeringen från varelser vi egentligen är del av? Och med varelser menar jag allt som blivit till här. Att vi bara är liksom en del av en större organism.
— @ —
Stillbild ur filmen Aniara (2019), regisserad av Pella Kågerman och Hugo Lilja. Foto: SF.
Ann: Vid det här laget är min starkaste impuls att bara säga, kan vi inte släppa datorerna, kan vi inte ses, kan vi inte vara i samma rum? Och det är inte bara för att trådarna i diskussionen nu är så många att de är svåra att samla ihop och ge erkänsla, var och en för sig. Utan också för att jag i alla dessa trådar ser att min egen övertygelse är att gemenskapen och konflikterna människor emellan är mitt svar på många av frågorna. Alltså, det är inte så att jag egentligen tror på att vi skulle kunna “i vår hybris och vårt ego samsas om att rädda allting?” som du skriver Trinidad, i vad jag läser som ett utbrott av frustration och längtan efter någon sorts hopp. Jag tror att såväl gemenskapen och konflikten har funnits och kommer att finnas både före och efter kapitalismen. Vi kommer inte att samsas.
Det är intressant Susanne, att den scen i en av Aniaras korridorer som du lyfter när du talar om en stereotyp bild av religion och andlighet, där någon sorts flagellanter drar fram i en av de artificiellt belysta korridorerna, var en scen som jag tyckte sammanfattade hela begreppet historia för mig. Jag kom genast att tänka på hur jag konfronterades med den (för mig då helt främmande) företeelsen medeltida flagellanter under digerdöden när jag som barn läste Vilhelm Mobergs historieskildringar. I mina (sekulariserade 1900-tals-) ögon ett bisarrt beteende som jag med tiden har lärt mig att förstå som ett mänskligt uttryck bland många. Men jag noterade också hur dessa flagellanter på Aniara rör sig i en korridor där scenograferna omsorgsfullt har sett till att den ljuddämpande syntetiska mattan nu efter ett antal år har fått slitagemärken i sig. Även på Aniara lämnar tiden spår, även där uppstår förfall, och historia.
Jag ska försöka att få ur mig något om hoppet och om naturen. Jag har lite samma upplevelse av diktverket Aniara som Cecilia. Det når mig inte riktigt. Men, jag läste om en roman för att jag kände att den hade något att säga till mig i den här diskussionen, nämligen Väggen av Marlen Haushofer. Den är från 1968, och handlar inte om tusentals människor vilse i rymden, utan om en enda människa, en kvinna som på något märkligt sätt överlever en mystisk katastrof, där stora delar av mänskligheten dör ut. Hon hamnar innanför en genomskinlig vägg uppe i ett alplandskap. Väggen är inte poesi, den är en roman som på sitt sätt är antipoesi, en text som lägger sig runt om det som skulle kunna vara poesins strofer. Det är sysslandet, upprepandet, arbetet, överlevandet som ständigt beskrivs. Och naturen, vädrets skiftningar, kvinnans kamp för att lära känna den som en ensam människa. Naturskildringarna här är också relativt avskalade, och inte så romantiserade, inga mimadrömmar. Den här kvinnan måste verkligen ställa sig frågan om vad det betyder att vara den sista överlevaren, som du funderade över Susanne. På sitt sätt blir då svaren att hon finner det i arbetet för sin egen överlevnad, trots allt, och i de husdjur hon lever med. Men det finns inget hurtfriskt i texten, ingen hjältesaga av Robinsontyp. Inget självklart hopp alltså. Din utsaga om hoppet Cecilia – “hopp står inte i motsats till förnuft, utan har ett komplicerat samspel med förnuftet. De sjuka hoppas, men hoppet är förhandlingsbart; i början hoppas man på att bli frisk, om det inte går hoppas man på lång återstående livstid, längre fram hoppas man på smärtfrihet” – gestaltas rätt väl i romanen. Viss mening, och framförallt ångestlindring, uppstår i huvudpersonens nedskrivande av sin berättelse. Men tanken på att ingen kommer att läsa är också smärtsam.
I slutet av berättelsen inträder så en annan människa. Och det blir förfärligt. Vad ska man tänka om det? En av de tankar jag får är att vi faktiskt behöver lite större gemenskaper för att vara människor. Och kanske behöver vi också en värld som kan uppfattas som tillräckligt stor? Jag tänker på hur du resonerade om överblickbarhet och övervakning som något som faktiskt kan underblåsa känslan av undergång Marit, känslan av att det inte finns någon utväg.
Sitter jag då här och ägnar mig åt dystopin som någon slags opium? Jag vet inte, men jag vet att jag känner en sorts stark frändskap till det du skrev Susanne, om att “Det är hoppet, omsorgen och det märkliga att livet pågår trots allt. Att människor föds. Att de vill och kan skapa en värld, även om den är en ljusprojektion utanför skeppet.” Och det är kanske delvis just det synsättet som gör mig mottaglig för, och själv till ett uttryck för båda de där märkligt kluvna positionerna i klimatfrågan som du skriver om Cecilia: Att dels förminska problemet, och dels på något sätt programmatiskt kräva hopp och handling, trots allt.
— @ —
Susanne: Jag funderar över vad jag ska ägna mitt sista inlägg åt av alla de spännande trådar som har kommit upp i vårt samtal. Till en början tror jag inte man kommer särskilt långt med att diskutera människans “natur” som du är inne på Trinidad. Jag tror helt enkelt inte att det går att definiera en specifik eller objektiv “natur”, men däremot människors förhållande till naturen där vi ingår som en del av helheten. Livet både skapas och förstörs i en oändlig kedja av händelser. Det som skiljer människor från andra levande varelser är att vi som art vill ha kontroll, inte bara över varandra utan över allt levande. Vi har förmågan att förinta allt liv, inklusive oss själva. Det är bisarrt men är en slags inre logik av en alltmer avancerad vetenskap och utveckling. Kunskaper som leder både till fantastiska innovationer och en oroande destruktivitet.
När Martinson skrev sitt epos hade människan ännu inte sett jorden från rymden. Vi visste inte vad det innebar att se jorden som ett klot i en svart rymd fylld av lysande stjärnor. Möjligheten av att faktiskt ha utvecklat teknik för att resa i rymden, eller att flyga över huvud taget, är helt fantastisk. Det trotsar ju människans biologiska funktioner och expanderar vår kropps förmågor. I all denna teknik är vi skapande varelser. Nyfikenhet, makt, kontroll och pengar är några av drivkrafterna.
Ombord på Aniara har mänskligheten blivit ett slags migranter, ombord mot ett mål de inte vet något om. Egentligen är det väl just detta som ständigt pågår även i livet såsom vi känner det. Vi tror oss ha kontroll men anar knappast alls vad livet innebär inom en kort framtid. För trettio år sedan föreställde vi oss inte ens att folk skulle ha egna telefoner utan en sladd i väggen. Framtiden ligger öppen på så många plan. Inte minst innebörden av de teknologiska landvinningarna. Kommer människan att alls finnas tjugo år framåt? Kommer vi att integreras alltmer som transhumana varelser? Kommer våra tankar att sammansmälta med digitala mjukvarusystem? På Aniara finns endast människor och växter för föda, men vad jag minns finns det inga djur. Det leder till frågan hur vi kommer att prioritera olika resurser framöver, om det blir brist på mat eller beboliga platser. Det är intressant att fråga sig hur människor sorterades innan de fick följa med i gondolderna. Fick alla följa med som överlevde eller var det endast de som hade råd eller de som kunde bidra med något? Det är en klassisk moralisk fråga om vilka som prioriteras om urvalet måste göras, till exempel vilka som ska räddas i en livbåt och vilka som får drunkna. I sådana situationer har människor inte lika värde och i relation till annat levande så anses människor mer värda än andra. Det kan diskuteras om det är rätt eller inte, men visst är det så vi resonerar. Hela konceptet med mänskliga rättigheter bygger på en sådan prioritering. Vare sig filmen eller Martinsons epos tar sig dock an denna moraliska fråga. I zombiefilmer slumpar det sig ofta så att de få överlevarna utgörs av en klick människor som kan fortplanta sig för nya generationer. Vad som utspelar sig på Mars, dit andra gondolder var på väg, får vi inte veta men på Aniara tar livet slut. Eller stämmer det? Det finns ju en berättare. En som förmedlar själva historien. I Aniaras sista sång skrivs följande:
Vårt sorgespel är slut. Jag återgav
med sändebudets rätt från tid till tid
vårt öda speglat i galaxens hav.
Detta okända vi tycks alltså enligt berättaren leva kvar i ett nästan mystikt eller metaperspektiv. I filmen blir kameran den sista berättaren tills bilden så småningom mörknar och eftertexten börjar rulla. Narrativet är slut och vi lämnas kvar på jordens yta i väntan på den eventuella apokalypsen.
— @ —
Trinidad: Hade också önskat sitta irl – känns som att jag låtit sur hela tiden men jag svär att det inte varit så! Försökt få med något i små fickor av tid. Och ja! Situationen med planeten gör mig frustrerad! Vet ej om jag söker hopp längre: tycker Gretas svar på den frågan var klockren. Spelar roll, handling behövs ändå.
Läser förresten om Aniara också och fattar inte riktigt hur jag kunde sträckläsa den när jag var 21. Eller … var hjärnan mindre tyngd av livet då? Närmare poesin? Åh vad ledsen jag blir … men jag gillar än hur språket flyter som vågor och hur man inte behöver förstå varenda rad.
— @ —
Cecilia: Å — det gläder mig att du kastar in Marlen Haushofers ensamma överlevare i diskussionen, Ann. Jag läste romanen för ett par år sedan och tog intryck av den. Jag återkommer till det.
En annan roman som dyker upp är PD James Människors barn (även denna har filmatiserats, och det blev en helt okej film, men den saknar flera av de teman som är viktiga i boken). I Människors barn skildras en undergång som är ännu mer odramatisk, tyst och långsam än Aniaras. Barn slutar helt enkelt att födas, sedan en till synes trivial virusepidemi passerat. Oförklarligt men definitivt. Det är en apokalyps, men kortsiktigt händer just ingenting. Tio år efter det sista barnet börjar myndigheterna asfaltera bort lekplatserna. En sådär tjugo år senare börjar myndigheterna att så smått censurera och klippa bort barn ur äldre filmer och konstverk, detta som en slags hälsoåtgärd då det visar sig att en del människor mår psykiskt dåligt och får panikångest av att påminnas om att barn har funnits men inte längre finns. Det som utplånas är all framtidskänsla och framtidslust. Viljan att lämna något efter sig – att skapa ett konstverk, bygga ett hus, utveckla ett läkemedel – upphör slutgiltigt. De krympande sista generationernas människor har ju nu i princip gränslösa resurser att festa loss på, men även försöken till hedonism känns halvhjärtade. Om jag tolkar PD James rätt så är det omöjligt att upprätthålla ett samhälle, ens ett minimalt sådant , eller att skapa konst, ens dålig konst, när människan saknar något att ha omsorg om.
Vi återkommer till omsorgen. Den namnlösa överlevaren i Väggen, den sista människan, lever vidare tack vare omsorgen om de tre djur som råkat hamna i samma postapokalyptiska bubbla som hon själv. Hon älskar inte djuren från början, det är inte det, men djuren är beroende av henne. En alpkossa med sprängfyllda juver kan inte lämnas åt sin plågsamma och absoluta hjälplöshet; hon måste mjölkas. Så fylls detta liv, som inte borde vara värt att leva, med uppgifter och kvinnan gör detta häpnadsväckande, närmast obegripliga: hon går upp ur sängen dag efter dag, hon till och med börjar planera och lagra för vintern. Hon uthärdar och ibland uppstår små punkter av ljus i uthärdandet. Det finns något trösterikt och lugnande i boken. (När jag läste Väggen tjänstgjorde jag kortvarigt på en psykiatrisk avdelning, och jag fick en stark impuls av att vilja högläsa ur romanen för de sjuka och förtvivlade. Det var detta lugnande, den trovärdiga beskrivningen om hur detta till synes olevbara liv ändå blir levbart, som jag tänkte kunde inverka trösterikt på patienterna. Jag insåg i samma stund jag tänkte det att det var en löjlig impuls, jag kände mig oprofessionell för att ens ha haft impulsen, och nämnde inte det för någon på avdelningen. Vilket i sig är intressant, men det är ett faktiskt ett helt annat tema).
Till frågan om vad som gör livet olevbart på Aniara har det väl börjat utkristallisera sig ett par olika slags svar. Att mänsklighetens antal och ytan på Aniara är så begränsade att förändring och utveckling är otänkbar är ett svar som direkt ger genklang hos mig. Åttatusen människor är väl strikt talat inte för få (människor har levt hela sina liv, och i många fall säkert goda liv, i samhällen betydligt mindre än så), men att aldrig någonsin kunna hoppas på att lämna den första gruppen, vika av, hitta en annan grupp människor med andra erfarenheter och livsvillkor och skilja sitt öde från den första gruppens är infernaliskt. Jag tänker mig att det är vad Isagel (tror jag det var) uttrycker när hon säger: “Det finns inga möjligheter”.
Men medan det ena svaret på frågan om vad som gör livet olevbart på Aniara är lätt för mig att omfamna, värjer jag mig mot det andra svaret. Trinidad skrev nyss att hon “låtit sur hela tiden”. Det har du inte, men du har intagit en stark och egen position i frågan om naturen. Du går så långt att du kallar naturen, eller egentligen planeten, för “vår största kroppsdel”. Och du frågar rakt ut vad det är som får oss att tro att vi – själsligen – skulle klara oss finfint utan den. Jag tror att jag värjer mig mot idén om ett slags andligt behov av naturen därför att jag associerar det till biologistisk och reaktionär ideologi. Kanske är min reaktion en platt politisk reflex, utan eftertanke? Jag noterar hursomhelst att jag saknar ett tydligt svar på din fråga.
— @ —
Trinidad: Jag menade inte främst själsligen utan verkligen absolut fysisk samhörighet med organismen vi inte hade existerat utan. Känns viktigt att göra min positionering tydlig. Och nej, verkligen inte bakåtsträvande. För det är väl det man menar med reaktionär ideologi? Antingen har jag uttryckt mig klantigt eller så kan man inte göra mycket åt andra läsares utgångspunkter. Men jag ser (eller önskar, och det är väl därifrån mina tankar kommer) en framtid som inte är likvärdig med “mer maskin”. Mer ett uppvaknande till en medveten balans i det organiska där vi slutar se på oss som små gudar utan bordsskick så att säga. Sarkofag är ett sånt utmärkt ord!