När fascisterna kapar yttrandefriheten

Om det är något historien borde kunna lära oss är det att det inte är speciellt smart att släppa fram fascistiska krafter eftersom de vet att strategiskt utnyttja utrymmet, skriver Lena Berggren, som välkomnar Bokmässans beslut om att inte upplåta monterplats till Nya Tider 2018.

Av Lena Berggren

En av världens kanske mest kända politiska dystopier är George Orwells roman 1984. Romanen är en klaustrofobisk renodling av vad som händer när ett totalitärt system tillåts uppnå sin fulla potential, och som varning för det otänkbara har boken idag en förnyad aktualitet som känns deprimerande angelägen.

Orwell skildrar en totalitär enpartistat präglad av konformitet och övervakning, där makten blivit absolut, och det till synes inte finns någon väg ut ur en tillvaro som blivit lika klaustrofobiskt gränslös som ett konstverk av Yayoi Kusama. Ett avgörande skäl till att makten i 1984 aldrig glider ur det styrande partiet Ingsocs händer är makten över språket. Makten att definiera, definiera om och även utplåna ord. Att skapa det Orwell kallar Newspeak, det nya språket, och genom att kontrollera orden också kunna kontrollera människors möjligheter att tänka och känna.

Att den som härskar över det politiska språket får avsevärd makt är självklart, både i den litterära dystopin och i verkligheten. Politiska begrepp är notoriskt svåra, närmast omöjliga, att en gång för alla och otvetydigt definiera. De är vad som på vetenskapligt fikonspråk kallas essentiellt kontesterbara. Det ligger alltså i begreppens natur att alla betydelser som ett begrepp ges kan ifrågasättas i all oändlighet. Ord som jämlikhet, demokrati, frihet, solidaritet och rättvisa halkar runt i den politiska historien som hala ålar och politiken blir en kamp om vem som ska få tillräckligt mycket makt för att, tillfälligt eller på längre sikt, lägga begreppen till ro genom att ge dem en betydelse som inte längre behöver (eller får) ifrågasättas.

Eftersom det i teorin finns oändligt många sätt att definiera politiska begrepp kan de också dyka upp i de mest oväntade sammanhang. Såväl fascismen som kommunismen, de ideologier som burit upp några av 1900-talets mest brutala totalitära diktaturer, säger sig exempelvis företräda ”sann” demokrati. Båda ideologierna hävdar också att det bara är den egna ideologin som på allvar kan befria människan, göra henne lycklig och skapa ett gott och rättvist samhälle. Ironin i parollerna ”Arbete gör er fria” eller ”Med järnhand ska vi driva mänskligheten mot lyckan” är närmast övertydlig.

Att någon säger sig vara för demokrati innebär alltså inte nödvändigtvis att man skriver under på grundpremisserna för den liberala moderna demokratin, det som de flesta av oss menar när vi säger demokrati. Det är heller inte så att ett politiskt parti som ställer upp i allmänna val nödvändigtvis accepterar den moderna demokratins spelregler. Tvärtom finns det flera historiska exempel på politiska partier som utnyttjat demokratin för att få makt att avskaffa demokratin inifrån. Det tydligaste historiska exemplet på detta är den tyska nationalsocialismens maktövertagande under våren 1933. Andra exempel på hur demokratin i detta nu sakta eroderar inifrån i händerna på fullt legitima folkvalda regeringar finns i Polen och Ungern. Utvecklingen har också varit tydlig under lång tid i Turkiet och det finns besvärande frågetecken kring hur länge de demokratiska institutionerna i USA kommer att kunna hålla stånd mot de angrepp som nu riktas mot dem.

Ständigt återkommande är att dessa regeringar säger sig ha folkets och nationens bästa för ögonen och agera i syfte att rädda demokratin från de delar av folket som inte förstår, som vill solka ner och förstöra. Som inte förstår att nationen och folket är ett och att kulturer inte ska blandas utan istället kommer dragande med idéer om tolerans, öppna gränser, feminism, globalisering och annan vänsterpropaganda. Idéhistorikern i mig ser i idén att det goda samhället måste byggas uppifrån parallellerna inte bara till tankarna om revolutionens elit och den ariska övermänniskan utan också till 1700-talets upplysa despoter, till skräckväldet under franska revolutionen, till Hobbes Leviathan – och naturligtvis till filosoferna i Platons idealstat. När folket inte klarar av att hantera sig självt krävs det en ansvarstagande och självuppoffrande elit, och så blir diktatur till sann demokrati.

Den politiska kampen om språket innehåller även element av rentvättning. Vissa politiska begrepp och fenomen kan genom historien bli så nedsolkade att ingen vill förknippas med dem. Därför befinner vi oss idag exempelvis i den något bisarra politiska situation där fascismen växer men ingen vill kalla sig fascist. Istället står begrepp som radikalnationalism, ultranationalism, nyhöger, identitarism, högerpopulism och socialkonservatism som spön i backen. Mycket av detta är dock fortfarande fascism. Den populistiska ultranationalismen, drömmen om den monokulturella folkgemenskapen och en ny mänsklig elit istället för en depraverad samtid på randen till apokalypsen, den synkretistiska sammangjutningen av höger och vänster och den organiska hopsmältningen av individ och kollektiv, strävandet efter ordning, resoluta lösningar och starkt ledarskap, allt finns där. Men det har stöpts om, givits en ny fräsch yta och nya honnörsord och politiska begrepp vänds på huvudet för propagandistiska syften.

Även om det politiska språket alltså är både mångtydigt och tänjbart, finns det en slags allmän konsensus kring betydelser och en tyst överenskommelse om att den som använder politiska begrepp gör det utifrån ett ärligt uppsåt. Så när exempelvis Nya Tider, där ekot från fascismens mer intellektuella idégods närmast dånar, säger sig värna yttrandefriheten och arbeta för en öppen diskussion och en demokratisk debatt vill vi därför gärna tro att detta stämmer. Det är bara det att det inte gör det. Fascister är inte alls speciellt intresserade av att värna yttrandefriheten och den fria debatten, men de är intresserade av att använda begreppen eftersom det ger fördelar. Därför kapas positivt laddade begrepp, laddas om och används som ammunition mot vad som brukar beskrivas som ”PK-media” eller ”etablissemanget”. Och detta görs med så stor retorisk skicklighet och propagandistisk precision att den alternativa tolkningen faktiskt uppfattas som rimlig långt utanför de egna stödtrupperna. Samtidigt uppstår en osäkerhet om den ideologiska hemvisten eftersom vi ändå någonstans ”vet” att fascism och yttrandefrihet inte riktigt går ihop.

Skälen till att detta lyckas är två. För det första brister kunskaperna om hur demokratin har vuxit fram, hur den fungerar och vad som krävs för att den ska överleva. Det har lett till att vi inte riktigt vet hur vi ska hantera fenomen som exempelvis Nya Tider eller Nordiska Motståndsrörelsen. Det finns en valhänthet i den bitvis mycket förvirrade debatt som förts det senaste året om vilket utrymme fascistiska organisationer och mediekanaler ska ges i olika sammanhang. Oftast kokas detta ner till en fråga om (kränkt) yttrandefrihet, vilket är helt i linje med vad fascisterna vill. För det andra brister kunskaperna om vad fascism är. Om vi förväntar oss att fascism ska vara ett eko av Nazityskland och inget annat, får vi idag problem. Fascismen har alltid, sedan dess födelse efter första världskriget, tagit sig många olika skepnader, från det vulgära till det sofistikerat intellektuella. Men när vi använder Nazityskland som riktmärke finns inte mycket kvar som liknar dagens företeelser. Då blir det lätt att bagatellisera den öppet fascistiska Nordiska Motståndsrörelsen eller att köpa Nya Tiders försäkringar om att tidningen minsann inte är det minsta lilla fascistisk. Då förstår vi heller inte det försåtliga i att fascister kapar och förvanskar politiska begrepp vi normalt förknippar med liberal demokrati i syfte att faktiskt försvaga den, vilket gör att uppsåtet lyckas.

För många verkar yttrandefrihet idag betyda rätten att hävda precis vad som helst om vem eller vad som helst. Ansvarstagande för det du säger i form av faktakoll eller motiveringar behövs inte. Till paketet hör även att inte bli motsagd och gärna också få agera anonymt på nätet. Om någon säger emot, avkräver dig argumentation eller källredovisningar alternativt, om du ägnar dig åt anonym smutskastning av andra, avslöjar din identitet, skriks det lätt högt om att yttrandefriheten har kränkts. Det finns också en förhållandevis bred samstämmighet om att yttrandefrihet innebär att utrymme alltid måste ges till den som kräver det, oavsett om det gäller att få in en insändare i lokaltidningen, få komma in på svenska skolor och bedriva politisk propaganda, få delta i bokmässor och politikerveckor eller genomföra provocerande politiska demonstrationer närhelst och varhelst man vill.

Denna uppfattning om ett slags absolut eller neutral yttrandefrihet är inte bara felaktig, den är också farlig. Yttrandefrihet som en allmän medborgerlig rättighet i en modern liberal demokrati har aldrig varit och kan inte vara total. Detta är logiskt omöjligt, eftersom min ovillkorade frihet att i offentligheten yttra precis vad jag vill förr eller senare kommer att inkräkta på någon annans rätt att slippa bli kränkt och därmed begränsad i sin egen frihet. Frihet står alltså mot rättighet. Därför är yttrandefriheten alltid begränsad i offentligheten. Begränsningarna ska helst formuleras genom lagstiftning även om det finns länder, USA till exempel, där moraliska begränsningar också spelar en viktig roll. Däremot är det i en demokrati alltid så att du får tänka och känna precis vad du vill och du kan oftast även uttrycka detta obehindrat i din privata sfär. Tankefriheten i en demokrati är alltså total. Detta är dock långt ifrån självklart när auktoritära krafter får fritt spelrum och därför finns i alla totalitära diktaturer ett intrikat spioneri- och angiverisystem som i Orwells roman manifesteras i Storebror som ser (nästan) allt.

Föreställningen om en neutral yttrandefrihet missar också maktaspekten. Historiskt sett har ett av yttrandefrihetens syften varit att säkerställa att makten kan kritiseras underifrån. Den som befinner sig i underläge skall värnas och ges det som artisten Emil Jensen så träffande har kallat ”yttrandetrygghet”. För i förlängningen av den principiella friheten för fascister att utnyttja de demokratiska friheter de vill avskaffa, finns alltid den vars frihet inskränks. Den som tvingas begränsa sina rörelser, ständigt se sig om. Den som inte längre vågar göra sin röst hörd eftersom den i realiteten tystas både av de som vill rensa ut och utplåna och de som sitter på höga principhästar och inte kan se sin egen privilegierade position. Den som saknar makt men vars fri- och rättigheter också borde vara viktiga. Borde vägas mot andras. Värnas. För fascismen slår inte ur underläge, den utgör framför allt en röst från de fortfarande allra mest privilegierade, från vita män. Fascism är heller inte bara en ”åsikt”, det är en ideologi som inte väjer för våldsanvändning, vilket innebär att för den som hamnar i vägen finns hotet om våld alltid där, även när detta inte sägs rakt ut.

Det finns också en valhänthet som bottnar i en okunskap om vilken funktion yttrandefriheten har i en demokrati. Modern liberal demokrati bygger på en grundföreställning om att pluralism är bra eftersom den för samhället framåt, fungerar som vakthållning mot politiskt tyranni och bidrar till att människor får möjlighet att forma sina liv som de själva vill. Vakthållningen mot tyranniet består i att vi har rätten att reagera och agera när makt missbrukas. Vi har också konstitutionellt garanterade möjligheter att avsätta den eller de som missbrukar makten och hotar att sätta demokratin ur spel.

Men vakthållningen mot tyranniet måste även vara en preventiv skyldighet, både för demokratin i stort och för den enskilde. När politiska krafter som flirtar med tyranniet kommer i rörelse inte bara får utan ska vi alltså agera. Om vi inte gör detta visar oss historien vad som kan hända. Därför är det befängt att inta hållningen att olika former av auktoritära politiska rörelser med något slags automatik ska ges tillgång till det offentliga rummet så fort de kräver detta, annars kränks deras yttrandefrihet. Så länge dessa rörelser ges möjlighet att sprida sina politiska idéer genom egna kanaler har någon yttrandefrihet alltså inte vare sig kränkts eller inskränkts.

Så låt oss göra detta fullständigt klart - så länge Nya Tider inte från statens sida censureras, nekas presstöd på åsiktsmässig grund, får sina medarbetare fängslade eller tystade enbart på grund av sin publicistiska verksamhet, eller beläggs med distributionsförbud har yttrande- eller pressfriheten inte kränkts. Yttrande- och pressfrihet handlar nämligen om rätten att i egna kanaler, utan hinder, uttrycka det man vill så länge det håller sig inom den lagstiftning som finns. Att Nya Tider nu portas från Bokmässan i Göteborg 2018 är alltså helt i sin demokratiska ordning och har inte ett dyft med yttrandefriheten att göra, även om en kakafoni av upprörda röster vill få oss att tro just detta.

Ur ett fascistiskt perspektiv är det dock i allra högsta grad önskvärt att debatten får denna slagsida. Det skapar nämligen möjlighet att ta på sig offerkoftan och veva på med argument om att ”systemmedia” konsekvent ljuger om, hårdvinklar eller förtiger viktiga nyheter, att det offentliga samtalet utgörs av en ”åsiktskorridor” som kontrolleras av ”PK-eliten” medan man själv, likt en riddare i blank rustning med draget svärd, försvarar ”sanningar som inte får sägas”, demokratin, yttrandefriheten och ”vanligt folks” uppfattningar mot ett elitistiskt och egoistiskt etablissemang.

Men fascismens röster är inte alls tystade. De har sina egna kanaler och får även återkommande utrymme i andra medier. Tyvärr sker detta inte så sällan utan kritiska följdfrågor utifrån en missuppfattning om att det räcker att släppa fram två olika röster för att något ska anses vara seriös journalistik. Seriös journalistik förutsätter dock kritisk granskning för att vara värd namnet.

Vissa menar att en aktiv begränsning av fascismens spelrum skapar möjlighet för dess företrädare att spela ut martyrkortet och tjäna på manövern. Detta är korrekt. Men det är lika korrekt att dessa krafter tjänar på att släppas fram. Det är alltså tyvärr så att det egentligen inte spelar någon roll vad ”vi” gör, en tidning som Nya Tider eller en organisation som Nordiska Motståndsrörelsen kan hösta in poäng oavsett. I det läget torde det vara betydligt klokare att välja att begränsa fascismens utrymme än att bidra till att utvidga det. För om det är något historien borde kunna lära oss är det att det inte är speciellt smart att släppa fram fascistiska krafter eftersom de vet att strategiskt utnyttja utrymmet.

Det som skrämmer mest i debatten om fascismen och yttrandefriheten är att det finns så många i grunden goda demokratiska krafter som visar upp en så förbluffande okunskap om såväl vad fascism egentligen är som om yttrandefrihetens grunder. Lägg till detta en lika förbluffande oförmåga att vilja lära av historien. Och att denna okunskap, eller vad det nu är, innebär att man i realiteten lägger sig platt inför och väljer att släppa fram krafter som på allvar vill försvaga, till och med kullkasta, den moderna liberala demokratin. Det är därför glädjande att Bokmässan inför nästa höst väljer att inte lämna plats åt Nya Tider. Förhoppningsvis kan detta kloka beslut inspirera även andra aktörer att tänka till både en och två gånger kring hur fascismens utrymme och inflytande på klokast sätt kan begränsas under kommande valår.