Jordnära ordbrottningar: Bygdeskildringar som modernistisk ordkonst hos Stina Aronson, Tage Aurell, Stig Dagerman och Sara Lidman
Linus Ljungström
Ellerströms förlag (2023)
Publicerad i Ord&Bild 3-4 2023
Av Klara Meijer
I essän ”Lantliga funderingar kring en ism” från 1959 försöker författaren Per Olov Sundman förklara varför landsbygden, under en tid då den avfolkas och tar allt mindre utrymme i människors direkta liv, tar en allt större plats i litteraturen. Sundman, som av andra hade ansetts tillhöra den litterära strömningen (ny)provinsialism, värjer sig inte mot etiketten. Han försöker i stället uppriktigt förstå vad landsbygden möjliggör för honom som författare och det han tar fasta på är inte den lantliga miljön i sig utan det begränsade människoantalet, de ”små samhällsbindningarna”, som skapar förutsättningar för att överblicka människan som samhällsvarelse, eller mer precist: “att det väsentligaste i en människas miljö, var hon än har sin varelse, är de omgivande människorna.” När Sundmans ord återges i Linus Ljungström avhandling i litteraturvetenskap: Jordnära ordbrottningar: Bygdeskildringar som modernistisk ordkonst hos Stina Aronsson, Tage Aurell, Stig Dagerman och Sara Lidman ger sammanhanget dem en språklig dimension, kanske som om själva miljöbygget hos de undersökta författarna sker på utsägandets nivå, i den bräckliga mellanmänskliga kommunikationen.
Ämnet för Ljungströms avhandling är hur bygden, som just språklig social miljö, medvetet används som material av Aronson i Hitom himlen (1946), av Aurell i novellen ”Pingstbrud” (i Nya berättelser, 1949), av Dagerman i Bröllopsbesvär (1949), och av Lidman i Tjärdalen (1953). Tesen han driver är att författarnas respektive stilar samt verkens form och innehåll skapats i en legering mellan deras språkidéer – präglade av modernistiska strömningar – och den både verkliga och tjänstgörande byn (dess plats, vanor, och språk). Den modernisitska bygdeskildringen förstås på så vis som ett resultat av mötet, eller kanske brottningsmatchen, mellan erfarenhet och språk/tankar. Ljungström skriver: ”Det handlar alltså inte om att bygden som innehåll och miljö framställs med modernistiska stilgrepp per se – även om vissa av dessa stilgrepp går att återfinna även här – utan om att landsbygden är med om att forma framställningen i ett konstnärligt syfte.”
För avhandlingen betyder det att Ljungström i sitt analysarbete både väger in platsen och den språk- och litteratursyn som författarna själva givit uttryck för i andra sammanhang. I läsningen av Aronsons Hitom himlen innebär det att Ljungström hävdar att prosan präglas av den tornedalska språksituationen (om än med förskjutningar) men att Aronson samtidigt använder sig av platsen för att ge uttryck åt sina egna teorier om en levande, djupt känd, tystnad och språket som en egentlig, förgörande och uppbyggande ”atomkraft”. Det är en atomkraft som storstadens – och modernitetens – överanvändning av ord spätt ut, men som Aronson tyckte sig finna just i det Tornedalen där hon förvisso själv aldrig bott.
I analysarbetet utgår Ljungström även delvis från teori som i enlighet med hans material riktar sinnenas uppmärksamhet mot det vardagliga (tal)språket. Centralt för avhandlingen blir frågor om dialektens betydelse och skvallrets funktion både generellt och specifikt i verken. Dessa flätas i sin tur samman med filosofen Ludwig Wittgensteins sena filosofi och mer specifikt begreppen ”språkspel” och ”familjelikhet” som introducerades i Filosofiska undersökningar (1953). Språkspelet (eller språkleken) har sin utgångspunkt i tesen att ord får sin betydelse genom hur och när de används, samt att de finns regler kring yttrandet. Wittgensteins teori kan, skriver Ljungström, med fördel betraktas i relation till det språkvetenskapen kallar en inre grammatik, det vill säga den språkkänsla som gör att vi vet hur – men kanske också när och var – något bör sägas. Denna känsla för vad som är korrekt språk och inte har i sin tur skapats just genom att vi marinerats i det. I relation till modernistisk litteratur påtalar Ljungström:
Modernisterna utnyttjar de litterära språkspelens redan tillåtande möjligheter; även i sina mest konventionella former tillåter litterära språkspel många drag som hade förefallit orimliga och nonsensartade i andra sammanhang. Ett vanligt exempel utgör yttrandets sanningsvärde som blir av underordnad betydelse i ett språkspel som tillåter fiktionella påståenden. Ett annat kan vara den nonsensartade utsagan som förvandlas till en meningsfull och komplex metafor när yttrandet görs till ett drag inom ett visst språkspel.
Ljungströms avhandling erbjuder även andra ingångar, vid sidan av Wittgensteins begreppsapparat nämner han till exempel den danske författaren Martin A Hansens essä ”De episke Kvinder” (1948) i vilken Hansen beskriver det som han menar är det storartade med den muntliga och vardagliga berättartraditionen: ”Udeladelsen, Pavsen, indirekte Tale, Lithoten [’underdriften’] er nogle af denne Kunsts Midler. Hvor den er stærkest, lærgger den om den korte Skildring en Tysthet, hvori Ordet svulmer”. Hansens beskrivning av den muntliga berättaren ger även ett perspektiv på den flytande berättarposition som Ljungström identifierar som ett viktigt drag hos flera av de författare han undersöker. Hansens essä liksom Wittgensteins sena filosofi bidrar dessutom till att betona och visa verkens sociala, historiska och kulturella sammanhang och på den punkten utgör denna avhandling onekligen ett rikt och intressant arkiv.
I läsningen av verken rör sig avhandlingen kronologiskt; den börjar med Aronson och slutar med Lidman. Författarnas respektive stilar skiljer sig från varandra men det är den förmodade – och i den då samtida receptionen påtalade – analogin mellan verken som är avhandlingens och den komparativa läsningens förutsättning. Därmed blir det också viktigt för Ljungström att löpande artikulera funna likheter som också bär på modernistiska drag och då ofta på ett tematiskt plan. Det kan heta ”Precis som Aronson närmade sig Aurell det futtiga och banala med stort allvar och en konstnärlig ambition”. Eller ”Isolering, mänskliga tillkortakommanden och språkförbistring återfinns även i Stig Dagermans roman”. Av en läsare kan det krävas en hel del för att få sådana meningar att svälla. Tar man ett än bredare tag om avhandlingen blir en annan familjelikhet att verken, genom Ljungströms läsningar, får det gemensamt att de förmår ge ord som yttras betydelse, i ordets flerfaldiga innebörd. Detta kan i sin tur ses stå i dialog med det som Ljungström, genom Bernt Olssons Vid språkets gränser. Svenska 1900-talslyriker och frågan om språkets förmåga benämner, som språkets kris. Där ”ett tilltagande medvetande om språkets begränsningar och en vilja att överskrida gränserna” beskrivs som väsentligt för den modernistiska litteraturen. Ljungström visar till exempel på ett övertygande sätt hur byskvallret i Aurells Pingstbrud utgör grunden för formen. Novellens centrala händelser gestaltas aldrig i sig, de framträder i stort sett bara i hur det pratas om dem. I Dagermans Bröllopsbesvär vars prosa tycks skapad i en lek med folkliga ”ordspråk, fasta fraser och klichéer”, blir Cajsa Warg-uttrycket man tager vad man haver inte bara ett tema och ledmotiv utan den byanda romanens gestalter, men även romanen i dess helhet, till slut underkastas, förenas i och kokas ned till. Något som får Ljungström att hävda att Dagerman med romanen förespråkar ”en ömsint solidarisk acceptans av de rådande omständigheterna – att göra det bästa av dem, snarare än att förändra dem”.
I Lidmans Tjärdalen går, menar Ljungström, gestalten Petrus från en tjusning av språkets skönhet till en skrämmande upplevelse av att orden som sägs har betydelse. Ljungström skriver: ”Hans yttranden har fått hemska konsekvenser. Orden har påverkat världen. Det visar att språket äger kraft och mening att förändra.” För, Petrus och romanen i stort leder det till det perspektivskifte i problembeskrivning, som på många sätt sedan kommer vara typiskt för Lidmans författarskap. För först riktas blicken mot den döende förövaren med orden: ”Jaså den oxen […] Egentligen skull han haft sej en stämning.” och därefter riktas den mot de vanliga byborna som därmed också riskeras förstå som förövare ”Så fattig får vi aldrig bli att vi int hava råd låta en odugling leve lame oss”. Även om Ljungström främst utforskar verkens likheter och skillnader på ett tematiskt plan och inte på detaljnivå så händer det onekligen något prismatiskt när dessa verk sätts samman.
Den här avhandlingens övergripande ambition rör kontexten och på så sätt är den ett försök att både vara i och förändra förståelsen av litteraturhistorien. Här blir benämningen modernistisk bygdeskildring avgörande eftersom den möjliggör en rörelse bort från benämningen nyprovinsialism, samt gör att fokus skiftar från vilken miljö som verken utspelar sig till hur denna miljö används. Det är också det som Ljungström menar är de studerade verkens gemensamma nämnare.
Men, Ljungström ägnar sig även tämligen mycket åt textanalys och tolkning. I en helt annan avhandling i litteraturvetenskap; Den ofärdiga vetenskapen: Om krisen i svensk litteraturforskning och litteraturtolkningens villkor (2018) av Isak Hyltén-Cavallius beskriver Hyltén-Cavallius litteraturvetenskapen som en ofärdig vetenskap. Ofärdig blir den, menar han, bland annat eftersom varje tolkning av ett verk utgör ett försök att greppa tag om verkets helhet. Ett försök som är dömt att misslyckas eftersom en sådan helhet alltid också konstrueras i och genom tolkning. Att både studera och konstruera är inte nödvändigtvis något dåligt utan tolkandets, läsandets och litteraturvetenskapens förutsättning. Nu diskuterar inte Ljungström tolkning i avhandlingen men tolkar, vill jag hävda, det gör han. Ibland läser han romanerna och novellerna som om deras syfte är att producera otvivelaktiga slutsatser och i sitt sökande av denna typ av sanning låter han inte det konstruerade lämna några synliga spår. Om Dagermans Bröllopsbesvär skriver Ljungström till exempel att ”Romanen knyts ihop i ett försoningens tecken” och han hävdar att Dagerman i romanen förespråkar ”en acceptans av sakernas tillstånd.”
Ett annat sätt att förhålla sig till tolkandets dubbla premisser skulle kunna vara att omfamna dem. I den teoretiska delen påpekar Ljungström att ”arbetet inte syftar till att analysera texterna för att bestämma i hur hög grad den undersökta litteraturen ansluter till en wittgensteinsk filosofi”. Gott så. Men, kanske hade Wittgensteins filosofi, när den nu nämns och delvis blir betydande för läsningen, kunnat vara än mer behjälplig i Ljungströms egen konstruktion av verken. Till exempel i Bröllopsbesvär och förståelsen av användningen av devisen ”man tager vad man haver”. Ljungström skriver:
Ordspråkens allmängiltighet rymmer alltså språkgemenskapens potential till gemenskap, gestalterna kan söka tröst och stöd i de fasta uttrycken och kan genom att inordna de egna erfarenheterna i vändningarna inse att de inte är ensamma om sina omständigheter.
Det är en förtjusande mening, men även om jag blir förförd av språket kan jag inte låta bli att undra varför Ljungström i sina analyser av verken och det som förbinder dem strävar efter helhet och likhet; en sanning, en betydelse? Sker inte detta på bekostnad av att lyssna till hur orden låter just där och då och Wittgensteins tes om att ord får sin betydelse genom hur och när de används? I Ljungströms avhandling tycks denna tanke främst gälla verken som sådana och så är det förstås verken får sin betydelse genom den modernistiska anda som de placeras i och genom vad författarna sagt, men även detta är ett urval och på så vis en del av en konstruktion.
