I en essä om hur historiska narrativ bygger europeisk identitet besöker Ann Ighe bland annat Europaparlamentets besökscenter och ett nytt, ännu inte öppnat museum för europeisk historia i Bryssel. Samtidigt tränger sig frågor om vad året 2015 kommer att lämna i arv till samma europeiska identitet på.
På vägen till Bryssel, på flygplatsen, känns EU-medborgarskapets olidliga lätthet mycket tydligt. Golvet är så blankt, och ingenting hindrar mina rörelser över det. Jag har en ny väska, en sådan med fyra hjul, som man med bara ett lätt tryck kan putta framför sig. Året är 2015 och jag behöver inte ens dra väskan.
Under ett år ska jag försöka att koppla samman historieskrivning, kultursamarbeten och kulturarvsbegreppet i den Europiska union i vilken jag själv är medborgare. [1] Vilken bild av historisk identitet och vilket gemensamt kulturarv produceras egentligen i EU? Det är med de frågorna i bagaget jag reser, läser och samtalar mig fram genom Europa och det europeiska. Vägen blir trassligare än jag tänkt, och hela tiden gör sig samtiden påmind. Den präglades av människor på flykt, och den europeiska politiken av oförmågan att göra människorna som befinner sig på flykt till en gemensam angelägenhet.
Detta är ett år när flyktingmottagandet liksom -bortstötandet löper som en laddad tråd mellan centralstationer, fotbollsklubbar, middagssamtal, myndigheter, konferenser, mediedebatt, manifestationer på gator, teaterföreställningar, talarstolar och EU:s toppmöten. Den ungerska taggtråden är ett uttryck, hjälplinan av aktivister från Lesbos till Västerbotten är ett annat. Sociala medier fylls av hat, rädsla, rykten, solidaritet och praktisk organisering.
Under åratal har lik efter människor som i brist på bättre vägar till Europa tagit vägen över Medelhavet flutit upp på europeiska stränder. Vi bevittnar ett pågående skeppsbrott. Räddningsoperationer görs, men det är ändå som om de flesta av oss står på stranden och ser på, eller faktiskt vänder bort blicken. Flyktingarnas öden definierar vår samtid. De allra flesta av dem har inte bett om att få göra det. Och de av oss, som med Lyndsey Stonebridges ord, för tillfället tror oss vara tryggt hemmastadda, definieras i vår tur av hur vi förhåller oss till flyktingarnas öde.[2]
2016 vinner dokumentärfilmen, Fuocoammare, på svenska Bortom Lampedusa, av Gianfranco Rosi Silverbjörnen i Berlin. Den skildrar lågmält men intensivt migranternas död i Medelhavet, och inte minst livet på den lilla ön – Europas utpost. Vi möter läkaren, som åldrande, med tung kropp, på gränsen, men bara på gränsen till uppgivenhet, slår fast att dessa människor, levande som döda, måste vi ta hand om. Själv gör han just det. Samtidigt cyklar tolvåriga Samuele runt på sin hemö. Skjuter slangbella, försöker lära sig att ro, fast det är svårt och skrämmande. Men det är något fel på pojkens syn. Det ena ögat har nästan helt förlorat sin funktion. Också han möter läkaren som slår fast: ögat måste tränas för att Samuele ska återfå sitt djupseende.
Fuocoammare. Foto: Folkets Bio
Jag ser filmen och inte bara berörs, utan kan lägga den till en mångfald av konstnärliga verk och kulturella reaktioner på 2015. Vi kan inte sluta prata om Medelhavet som gräns och död. Konstens superstjärna Ai Weiwei får både uppmärksamhet och kritik för sin installation med flytvästar från Lesbos, som görs både i Berlin och Wien. Långt från denna konstnärselit började en snickare på Lampedusa, Francesco Tuccio, flera år innan flyktingdöden blev en verkligt het politisk fråga, tillverka kors av båtvrak. Förtvivlad över de återkommande skeppsbrotten och de döda kropparna som sköljdes upp på stränderna gjorde han kors över dem. Somligas namn kända, andra aldrig identifierade. Tuccios kors levererades till kyrkor på Sicilien, och påve Fransiskus beställde ett altare av honom. År 2016 rapporterar BBC att ett av Tuccios kors nu förvärvats och ställs ut på British Museum. Många andra, en del betydligt mer provokativa och öppet politiska verk har också producerats och ställts ut under det senaste året. En sensommarkväll i Göteborg 2016 lyssnar jag på Cesy Leonard från Zentrum für Politische Schönheit i Berlin. Hon representerar en grupp konstnärer och aktivister som genom ett antal performance har vridit och vänt på politiska och etiska aspekter av samma belägenhet. De har iscensatt gladiatorspel mitt i Berlin, flyttat ett monument med vita kors till minne av Berlinmurens offer till EU:s yttre gräns och begravt omkomna flyktingar i Berlin.[3] Exemplen kan göras många fler. Den ofta upprepade, närmaste stereotypa frasen, att konstnärliga uttryck undersöker ”vad det är att vara människa”, tycks detta europeiska år kunna skrivas om till att konsten undersöker vad det är att vara flykting, och inte minst vad det är att betrakta flyktingens öde.
De konstnärliga uttrycken, och det faktum att de ofta har refererats till i nyhetsrapporteringen, skapar eller söker åtminstone det möte mellan politik och känslor, kanske till och med mellan politik och passioner, som länge både saknats och efterlysts, till exempel av politiska filosofer som Chantal Mouffe.[4]
Parlamentarium Foto: Ann Ighe
”Det europeiska projektet”
De senaste decennierna har inneburit både konflikter och avgöranden i Europasamarbetet. Unionen har sedan 1990-talet vuxit österut och norrut, vilket har förändrat både omfattningen och karaktären hos den tidigare västeuropeiska organisationen. Frågan om Turkiets möjliga medlemskap blev under en period brännande, men processen avstannade, och Turkiet står idag i ett rätt annorlunda förhållande till EU än vid inlämnandet av ansökan 2005. Genomförandet av den Europeiska monetära unionen, EMU, var ett gigantiskt prestigeprojekt, som sedan valutans, Eurons, lansering 2002 knappast fullt ut har haft den integrerande effekt som var avsedd. Däremot har kriserna som valutan både bidragit till och förvärrat utgjort en hård press på samarbetet och blivit en självklar grogrund för missnöje och motstånd. Eurons kriser var, som många ekonomer; exempelvis Paul Krugman och Joseph Stiglitz, under lång tid hävdat, väntade effekter av inneboende motsättningar i systemet. Dock fanns i grunden ett hopp om att den ekonomiska integrationen via valutan skulle knuffa den politiska integrationen framför sig. Idag förefaller unionen snarare stå inför hotande disintegration, rentav sönderfall, menar somliga. En del söker denna process, andra befarar den. Finanskrisen 2008 sände rejäla chockvågor genom delar av Europa: Inte minst de sydeuropeiska medlemsländerna. År 2011 gick så en våg av folkliga, vänsterorienterade protester genom dessa länder. Europa tog till gatorna, och EU liksom Euron fanns ofta i skottlinjen. Skulle denna rörelse kunna nå längre än torgen, rentav koppla upp sig mot den arabiska våren?
Åren därefter får en annan variant av missnöje och protester större kraft, även om den funnits där länge. Nu blir folkliga protester med mer högerpopulistisk vinkel allt synligare. Dessutom röner partier som kan sägas uttrycka denna högerpopulism stora valframgångar i flera europeiska länder. Det som ofta och i olika sammanhang benämns det europeiska projektet – en lagom vag term som därmed kan beteckna många olika företeelser som kan avgränsas på olika sätt – ifrågasätts igen, men med avgjort tydligare nationalistisk retorik än på länge. Och viktigast av allt – den retoriken får ett genomslag som inte skådats på länge. Det europeiska projektet framställs både som hotat och som ett hot. Det är hotat av islam som religion och praktik eller kanske bara som en kultur som bärs av muslimer. Å andra sidan är projektet självt ett hot mot de sanna européerna, genom sin överstatlighet, det påtvingade samarbetet och de öppna gränserna.
Benämningen ”det europeiska projektet” ger också tydligt vid handen att det kan finnas ett slut i sikte. Ett projekt verkar både lättare och rimligare att avsluta, än till exempel ett land, en nationalstat. ”Det europeiska projektet” av idag består dock av såväl delade som återförenade, nybildade och omstartade nationalstater.
Historia, identitet och kulturarv
Vilken är egentligen länken mellan, eller möjligen motsättningen mellan historia och kulturarv? Kulturarv är i vår samtid något som till viss del länkar den skrivna historien till både platser och människor på oerhört konkret vis. Talet om kulturarvet, och allt som görs runt kulturarvet, har blivit något som har kommit att göra historien viktig, fått den att framstå som samhällsrelevant. I turistisk mening dessutom i allra högsta grad ekonomiskt relevant. Platser försöker – och lyckas emellanåt – väcka intresse och sälja sig med hjälp av sitt ”rika kulturarv”. Det akademiska intresset för och användningen av begreppet har ökat, och inte minst breddats. Arkeologins primat är utmanat, men det finns ändå fortfarande en stark och tydlig koppling till fysiska miljöer; till byggnader och landskap bearbetade av människan. Till lämningarna av det förflutna. Så har också det som förlorats eller förändrat betydelse kommit att stanna kvar i vårt medvetande och i den fysiska omgivningen. I ett land som Sverige är bondesamhället marginaliserat, det utgör inte längre livsrum och arbetsplats åt särskilt många människor, men ställs sedan länge ut i museirum eller lyfts fram i utomhusmiljöer som Skansen. I hastigt avindustrialiserande regioner finns industrisamhällets ruiner nu synliga, och lokalsamhällen ägnar dem emellanåt stor omsorg. I stora delar av Europa har den industriella produktionen, liksom redan tidigare den agrara, blivit mer av kulturarv än levande inslag i den samtida miljön.
Alltmer har dock kulturarvet kommit att uppfattas också som något immateriellt. Mindre än föremål, artefakter, handlar det då om att fånga kulturella uttryck som minnen, sånger, lekar och mat. Genom etablerandet av organisationer som FN:s UNESCO har också kulturarvet fått en global, normerad status. Denna institutionalisering på internationell nivå äger rum under samma efterkrigstid som såg framväxten av det som idag är EU.
Ett sätt att se på skillnaden mellan kulturarvsproduktion och historieskrivning är att den ligger i relationen till dem dessa praktiker vänder sig till. Det är inte själva objektet – de har det förflutna gemensamt - utan det faktum att kulturarvet påstår sig ha arvtagare som gör den stora skillnaden.[5] Men varken historieskrivningen eller kulturarvsgörandet är förutsättningslösa. Det förflutna och de spår detta har lämnat efter sig är närmast oändliga. Vi väljer vad vi minns offentligt och kollektivt. Men vem väljer vad? Där tanken på Europa som entitet och identitet alltid har refererat till ett ursprung, likaväl som till sina ”andra”, så måste detta idag knytas till en aldrig tidigare skådad institutionalisering av politik och ekonomi på europeisk nivå. Och på samma nivå görs minnen, historia och kulturarv, för att ge den här nya nivån ett tydligt förflutet – och en framtid.
Jakten på europeisk identitet
Den europeiska identiteten kan tyckas vara svårfångad men den är ändå närvarande. Vi kan kritisera den, kalla den omöjlig, hotad eller destruktiv. Vi kan hata den – men den finns ändå där. Problemen med att foga samman nationella berättelser och identiteter som i sig själva är konstruktioner, till en gemensam ”europeisk” identitet är uppenbara. Är det ens möjligt att sammanfoga eller helt enkelt addera, det franska, slovenska, finska och så vidare, till något nytt? Nej, just det ser helt omöjligt ut, för de flesta betraktare. Den är inte en, den är inte enkelt avgränsad. Men det kan förstås ändå finnas ett antal identiteter som i någon mening är europeiska. Att anse sig vara ”europeisk” har blivit något som inte ersatt identifikationen med nationalstaten eller annan kollektiv identitet, men ändå ökar i förekomst.[6]
Parlamentarium: Foto: Ann Ighe
Jag ska inte gå vidare i diskussionen av vad detta betyder för den enskilda människan, utan snarare fokusera på två varianter av detta europeiska, som inte alls ger hela bilden. Men kanske kan de avgränsa denna stora mängd möjligheter att tala om det europeiska. Det finns en europeisk, nationsöverskridande identitet som är uppenbar och tydlig. Den manifesterar sig i den mängd institutioner som har skapats för att göra europeisk politik och förvaltning, och naturligtvis också i och med de människor som är direkt verksamma i den sfären. Det finns inga enkla sätt att avgränsa den, och jag tänker inte försöka hitta några sådana absoluta gränser. Integrationen har nått en sådan omfattning att de flesta politiska organ i europeiska länder – som må vara EU-medlemmar eller inte – har en relation till den här nivån. Universitetens nätverk för både forskning och utbildning är ett exempel. Kulturinstitutioner nätverkar och samverkar energiskt på europeisk nivå, vare sig det gäller film, musik eller andra konst- och kulturformer. Också mer oberoende kulturutövare befinner sig i och är med om att skapa sådana europeiska sfärer. Det finns också en dynamik här som har att göra med att det finns offentlig finansiering på europeisk nivå som i sig bidrar till att strukturera hur projekt inom forskning, konst och kultur både formuleras och utförs. Den stora delen av verksamheten och människorna som är aktörer och rör sig inom dessa verksamheter är legitima inom det europeiska. De tillhör, om än i olika grad och på delvis olika sätt, en sorts elitens europeiska identitet. Sällan eller aldrig kallas de för ”EU-migranter”, även om rörligheten över Europas gränser och i det europeiska rummet är förutsatt.
Det finns också en annan variant av det europeiska. Jag kommer i brist på bättre att kalla det en underström, även om den sortens metaforer är lika farliga som de är förföriska. Den är en underström sett i förhållande till den solitt organiserade, mer elitorienterade rörligheten och europeiska identiteten: migrationen till och genom Europa av människor som saknar det rätta erkännandet, de rätta pappren. Drivkrafterna bakom är mångfaldiga. Det kan vara en utsatthet som beror av fattigdomen inom Europa, och som dessutom i en del fall också är väldigt tydligt kopplade till att långtifrån alla Europas invånare har en klar tillgång till nationalstaternas i sig högst varierande sociala medborgarskap. Det kanske tydligaste exemplet på detta är Europas romer, vars ekonomiska och sociala utsatthet har reproducerats genom århundraden och skiftande sociala, politiska och ekonomiska system. Det rasistiska förtrycket har varierat i styrka, men i modern tid verkar det omöjligt att finna en plats och en tid där det inte har varit verksamt.
Också utomeuropeiska immigranter blir en del av något europeiskt. En del som migranter i skuggan, som inte har något att vinna på att ens försöka nå den europeiska ytan. De har ändå kommit att bli en permanent närvaro i många europeiska storstäder, och också blivit till arbetskraft inom tjänstesektor och jordbruk eller till varor inom sexhandeln. Gå till Trocadero i Paris för att se Eiffeltornet. Av vem köper man en souvenir? Av de unga afrikanska männen som förser turisterna, och därmed försöker försörja sig. Miniatyrer av Eiffeltornet, blinkande eller inte. ”Kostar bara en euro”. Dessa människor rör sig inte med lätthet över gränserna, tvärtom. Men de gör det. De asylsökande å sin sida, är närmast abnormt registrerade, dokumenterade och kartlagda. Deras närvaro, deras väntan i läger och förläggningar runtom i Europa har blivit den mänskliga sinnebilden för ”flyktingkrisen”, trots att vi vet att de är en mycket liten del av dem som skulle vilja som ens kan söka skydd eller sin försörjning här. Deras tillvaro är fundamentalt osäker.[7] Dessa ovan nämnda sätt att vara europeisk på, olika europeiska identiteter, förhåller sig också till idéer om vad Europa i sig självt är.
Aten – Göteborg – Berlin
Kanske är detta året då jag verkligen blev ”europé”? Jag tänker den tanken, när jag sitter och lyssnar på en kulturkonferens. Organisationen Culture Action Europe (CAE) bjuder in aktörer från hela Europa, och platsen är Göteborg. CAE är en del av det jag ovan kallade ett slags nationsöverskridande europeisk identitet, verksam inom kultursektorn, mycket finansiering från EU, mycket samspel med de formella institutionerna, nationellt och på EU-nivå, men också en klar koppling till mer oberoende aktörer. 2015 är inne på sin andra halva, och det är uppenbart att den så kallade flyktingkrisen inte bara är av politisk natur, utan har blivit till den lins som vi betraktar världen genom. Redan någon dryg månad tidigare hade CAE kallat till en annan konferens, om städer, kultur och aktivism i Europa. Den avblåstes dock hastigt, när Grekland utlyste nyval. Jag hade redan köpt min biljett till Aten, och åkte lätt frustrerad ändå dit. Istället för att vara på konferens tillbringade jag kvällen för valet hos grekiska vänner. I kvällens diskussioner om valet och politiken klingade mina inlägg hopplöst godtrogna – åtminstone i mina egna öron. Grekerna i sällskapet föreföll så cyniska, så sargade av de senaste åren. Eller av hela sina politiska liv?
Dagen efter följde jag med en av dem, Petros, på ett möte. Han, liksom många av de andra jag mötte, hade hela sommaren varit djupt engagerad i att ta emot de flyktingar som oavbrutet anlände till Pireus och Aten. Mötet var fullsatt, deltagarna satt i flera rum, och en mikrofon vandrade runt. Petros försökte översätta och sammanfatta för mig. Allt föreföll väldigt konkret. En rapport gällde att det hade regnat kraftigt, varvid flyktingarna i parken hade sökt skydd på en tunnelbanestation. Staden hade stängt stationen för av- och påstigning. Över natten skulle flyktingarna kunna stanna där, frågan var vad som skulle hända sedan. Några rapporterade om vilka som skulle åka till Lesbos, läkare prioriterades särskilt. En diskussionspunkt var ockupationen av ett stort tidigare hotell som nu stod tomt, i krisens spår. Aktivisterna skulle göra om hotellet till flyktingboende – hösten var på väg. När jag gick ifrån mötet, flera timmar senare, var det inte cynism jag kände av. Jo, förresten. Lite, när jag inte kunde hålla mig ifrån att ställa frågan till mitt sällskap, om aktivisterna samarbetade med myndigheterna i allt detta flyktingarbete? Nej, vi är faktiskt upptagna med att göra något här, kan svaren sammanfattas.
Under dagarna i Aten får jag trots den inställda konferensen också träffa Carla Schiavone, en i organisationens ledningsgrupp, som liksom jag ändå är i stan. Hon menar att CAE har utvecklats från att vara en intresseorganisation för aktörer som symfoniorkestrar, operahus, teatrar och så vidare, till att vilja företräda själva kulturen som progressiv kraft i Europa. Kulturen som en del av offentligheten. Både hennes visioner och organisationen hon arbetar med är uppenbart delar av den moderna europeiska identiteten. Dels som verkligt samarbete i en kultursfär som i många fall genom sina uttryck; teater, musik och så vidare har långa europeiska rötter, och dels genom att de tydligt utgår och agerar ifrån det moderna, politiskt uppbyggda Europa. EU-kommissionen är här en viktig aktör, finansiellt likaväl som politiskt. Men det vore förenklat att inte se den egna agens som finns hos organisationer som denna. Städerna och Europa verkar finnas utan att den nationella nivån har någon särskild prioritet.
I sökandet efter den europeiska identiteten, efter att hitta sammanhang där människor samlas under beteckningen européer och agerar i uttalat europeiska sammanhang deltar jag ett par månader senare verkligen i en konferens organiserad av just CAE. Den här gången är vi i Göteborg. Inget nyval ställer till det när Västra Götalandsregionen bjuder in tillsammans med den Brysselbaserade organisationen.
Som deltagare erbjuds vi parallella sessioner olika intressanta punkter. Själv anmäler jag mig till den grupp som ska tillbringa tiden med att diskutera fram ”future scenarios for Europe”. Under någon sorts processledning ska vi komma upp med idéer om Europa 2030. Vi sitter sedan i små grupper. Jag väljer den som blir störst, Citizenship participation. Dels för att jag är något mer intresserad av temat, dels för att jag blir imponerad av inledaren, Robert Manchin. Krig kom att dyka upp ett antal gånger i samtalen. Ojämlikhet i växande var ett annat tema, kulturens utsatta läge och nedprioriterade roll i stats- och lokala budgetar i ett Europa präglat av finansiell åtstramning ett annat. Vi skulle använda givna drivkrafter ”drivers” för att försöka generera ett scenario. Det var möjligen ett lite trevande samtal till att börja med – tänk en arbetsplatsövning för samarbete där de flesta av deltagarna inte kände varandra sedan tidigare. Men diskussionen tog sig, och det var efter ett tag rentav spännande att sitta där, tillsammans med en mycket ung brittisk assistent till en Europaparlamentsledamot, en teaterman ifrån Kosovo, en slovensk museichef, en annan brittisk kulturarbetare, sedan många år verksam i lokala kulturella gräsrotsprojekt, och många fler. Mina egna tankar kom hela tiden att röra sig runt idén att det viktigaste för Europas framtid var hur situationen vi befann oss i just då, hösten 2015, skulle kommas ihåg, bli till erfarenhet. Jag började entusiastiskt hävda att vi borde göra en ”heritage route” genom Europa över de kedjor av människor, enskilda och organiserade aktivister som hjälpte, följde, bevittnade vägen från söder till norr genom Europa, detta onådens år 2015. I bakhuvudet hade jag de ”cultural routes” som Europarådet har inrättat.[8] Vi borde, menade jag, skapa ett arv av och minnesmärken över just denna rörelse, av migranter och mottagare. Egentligen nådde jag nog inte alls fram till gruppen jag arbetade med. Men känslan inom mig var stark: Om ”vi” kunde bygga på detta. Om vi kunde tala om det som en sorts ny variant av gränsöverskridande. Om detta kunde bli en ny, gemensam berättelse. Det var som att jag till och med trodde att synliggörandet, kulturarvsgörandet, skulle bli inte bara ett högtidlighållande av en lång rad handlingar av medmänsklighet, utan också en väg ut. Tillbaka? I själva verket var kanske vare sig min övertalningsförmåga, platsen eller tidpunkten rätt. Det som hände under hösten 2015 är inget minne. Det är pågående.
Samtidigt var de professionella kulturarvsaktörerna runt om i Europa redan där. Nordiska museet har dokumenterat flyktingmottagandet vid Centralstationen i Stockholm, samt förvärvat en reflexväst och ett armband från Refugees welcome, meddelas 21 januari 2016. Men är att fokusera på de frivilliga krafterna mest ett sätt att bevara sentimentalitetens kultur? Är det en i grunden narcissistisk reaktion, en belåtenhet över vår egen godhet? Kanske är det en nödvändighet.
Foto: @52museums
Är ett annat europeiskt samarbete möjligt?
Det är euroskeptikerna, unionens aktiva motståndare, oftast, men inte alltid från höger, som har störst framgångar i opinionen under det här året. Det är de som utmanar en politiker som Angela Merkel när hon uttalade sitt ”Wir schaffen das”. Men under vårvintern 2016 lanserar Yannis Varoufakis, den tidigare grekiske finansministern, DiEM25. Detta är något i samtiden så ovanligt som ett initiativ – utan EU-finansiering – som säger att det finns vägar framåt för det europeiska samarbetet. Att låta EU falla isär är att öppna för katastrofen menar Varoufakis, som naturligtvis själv är en otroligt skarp kritiker av euron. Efter de smärtsamma erfarenheterna i den grekiska regering som så många gånger tvingats på knä av såväl EU-kommissionen som den europeiska centralbanken så gör han ändå ett allvarligt försök att skapa ett nytt europeiskt politiskt projekt: Democracy in Europa 2025 – DiEM25. Lanseringen lades strategiskt, med tanke på hur viktig den grekiska krisen är för DiEM25, på den anrika teatern Volksbühne i Berlin. Det bjöds på en välbesökt presskonferens, efterföljande samtal med inbjudna aktivister, intellektuella och politiker samt en avslutande kvällsföreställning med visning av en reklamfilm för projektet samt ett stort antal kortare tal. Kraven i DiEM25:s manifest är enkla: Backa inte tillbaka till nationalstaten. Demokratisera Europa. Gör beslutsfattandet transparent. Bort från åtstramningen.
Jag lyssnar på presskonferensen på dagen. Jag sitter i publiken på kvällen, och noterar inget inlägg som inte talar om flyktingsituationen, det vill säga om den enorma skam som många av talarna känner inför alla dess gestalter: De döda i Medelhavet. Politisk oförmåga och tvetydiga budskap från EU-ledare. Fascismen. Flyktingsituationen framträder som den främsta gemensamma symbolen för krisen – till både höger och vänster.
Europa föds ur kriser
Europa blev under efterkrigstiden kontinenten människor sökte sig till, snarare än lämnade. Samtidigt slöts gränserna utåt. De stora ”friheterna” som den europeiska unionen med förbluffande framgång genomförde har under senare tid kommit att ifrågasättas kraftigt.[9] I första hand är det människors rörlighet, inte kapitalets, varornas eller tjänsternas, som blir till stridsfrågor, från tyska regionalval till omröstningen om Brexit. Till en del är det en fråga om hur något som länge funnits där liksom flyter upp i diskursens hierarki, slår igenom, ses som ett stort problem. Det är både flyktingens rättigheter, och EU-medborgarens som arbetskraft, som ifrågasätts. Men, som professorn i mänskliga rättigheter, Lena Halldenius påpekat: När Genevekonventionen antogs 1951 så var flyktingarna som avsågs där redan på plats – i Europa.[10] Den gränsöverskridande, statslösa migrantens rätt är skörare.
Efterkrigstiden är nu passerad. Har den gått över i förkrigstid? Frågan inställer sig allt oftare. Ingen vet säkert. Vi drar historiskt parallella linjer i debattsanden, och försöker spana, inte bara efter vart vi är på väg, men också efter den mest relevanta referenspunkten. 1930-talet återkommer ofta i samtalen. De ekonomiska kriserna är en anledning till detta, liksom att dåtidens oförmåga att hantera internationella, såväl politiska som ekonomiska relationer, ofta har fått förklara sammanbrottet. Det vill säga att ett nytt europeiskt krig utbröt, som drabbade stora delar av världen. Jag vet inte hur många gånger jag har hört denna fras under det senaste året: ”Inte sedan andra världskriget har så många människor befunnit sig på flykt”. Men det är många.
Krigsåren under 1900-talets första halva, låt oss räkna in både 1914-1918, mellankrigstiden och det andra världskriget 1939-1945, uppfattades av en då åldrande generation som slutet för en era av europeisk identitet och liv. Detta liv var i princip förbehållet en borgerlig klass, och hade sina främsta uttolkare bland en grupp – oftast manliga – intellektuella författare och tänkare. Walter Benjamin, Stefan Schweig, Paul Valery och många fler. De reste runt och skrev i och om ett Europa och en europeisk tillvaro som de såg malas ned framför sina ögon. Upp steg istället nationalismen och den nationella identifikationen: Europas fruktansvärda barn. Ett sekel senare kanske vi måste inse att samma företeelser är dagens Europas fruktansvärda föräldrar.
Parlamentarium och House of European History – två officiella berättelser
I flera år har jag fascinerats av en arkitektskiss på Europaparlamentets hemsida. Där kan vi se visionen för det nya museum över den europeiska historien som parlamentet har initierat. Det skulle öppna 2014, men datumet har hela tiden flyttats fram. Jag får till slut ett möte med museets projektledare under sommaren 2016. Väl i Bryssel besöker jag också samtidigt Europaparlamentets besökscentrum: Parlamentarium, som är öppet året runt. Centret är ett tydligt försök att möta och motverka ett av EU:s problem. Jag syftar inte direkt på det ofta omtalade demokratiska underskottet i EU, men väl det kommunikativa. Konsthistorikern Caspar Pearson menar att utställningen är ett försök att upprätta ett slags känsla av att det finns ett europeiskt ”cityscape”, där nationsgränserna gjorts osynliga, och städer istället lyfts fram.[11] Vi serveras ett Europa som karaktäriseras av EU:s motto sedan 2000: ”Förenade i mångfalden”. Pearsons är imponerad av den tekniska och konstnärliga kvaliteten i framställningen av detta cityscape, men förefaller ändå oroad av hur det postmoderna visuella anslaget ska uppfattas. Blir det inte för lättviktigt? Här bjuds inte på ett uns av klassicism, inget av den pompa som omger exempelvis utställandet av USA:s konstitution. Men, så finns det ju, som Pearsons konstaterar, heller ingen konstitution att ställa ut.
Mina egna möten med Parlamentariums cityscape gör mig inte imponerad. Kanhända är det lokalpatrioten inom mig som blir lite stött av att allt vi får veta om min hemstad Göteborg är att bilbältet på något sätt kan kopplas hit, tack vare Volvo. Kanske tycker jag att kartan utan nationsgränser inte räcker till. Å andra fascineras jag av en annan del av utställningen som Pearson verkar se som mer av en transportsträcka. Vägen fram till Parlamentariums cityscape och omfångsrika presentation av parlamentets ledamöter och politiska grupperingar går nämligen genom en historisk framställning. En berättelse, ett narrativ som inleds med påståendet: ”Hur det hela började: Det började som en vision. Ett europeiskt politiskt och ekonomiskt samarbete – ett sätt att förebygga konflikter och bevara freden.” En lång rad historiska händelser och företeelser, presenterade via citat, förklarande texter och bilder möter oss sedan, liksom montrar med dokument som har samband med den så kallade Schumandeklarationen, det förslag som den franske utrikesministern lade fram 1950, och som räknas som ett startskott för Kol- och stålunionen. När denna historiska avdelning är genomgången förväntas vi ha kunskap om och förståelse för mer än 50 år av integration. Inträdandet sker genom en ”rösttunnel” där vi hör alla de tjugofyra officiella EU-språken, och därmed möter EU:s ”mångspråkiga kulturarv”.[12]
Parlamenarium. Foto: Ann Ighe
Krigen som urberättelse - Integrationen och federalismen som svar
Den första delen av utställningen sträcker sig från första världskriget till och med det andra. Här understödjer utställningen den historiska tolkning som menar att de egentligen är sammanhängande konflikter; det första världskriget är inte slut förrän det andra är över. De bilder som visas är av två slag. Dels är det bilder av händelser och förstörelse, mestadels kopplade till krigen. Den förstörda belgiska staden Ieper, eller Ypres, 1917, marschen mot Rom 1922, rasbiologiska mätningar i Tyskland 1940, judar tillfångatagna av tyska soldater i Polen, sovjetiska stridsvagnar i Budapest och Riga. Vi får se franska bybor välkomna amerikanska soldater, kvinnor som dansar i Berlins ruiner och barn som leker i Warszawas om möjligt ännu mer utbombade kvarter. Den andra sortens bilder visar upp en imponerande rad män, och en enda kvinna, som med pregnanta citat sätter sitt hopp till ett enat Europa. Hjalmar Branting, Winston Churchill, Barbara Wooton, Thomas Mann. Häremellan skapar alltså utställningen ett spel som väsentligen rör sig mellan de två världskrigen och visionerna om Europas enande. Integration eller barbari. Den här delen av utställningen är kort, men anslår en ton. Själva tiden framstår som kort och kaotisk. Decennierna är inte prydligt uppdelade som blir fallet längre fram.
Parlamentarium. Foto: Ann Ighe
Däremellan ligger Schumandeklarationen, och en rad dokument som kan kopplas till den, framme till beskådan i montrar. Krigets efterdyningar är fortfarande högst framträdande när fotoutställningen återtas. I dess ställe kommer upproren. Först i Östeuropa, mot sovjetmakten, sedan befrielsekrigen i ett fåtal av de västeuropeiska kärnmakternas egna kolonier, som Indokina och Algeriet. Man kan tryggt påstå att ingenting av den komplicerade koloniala relationen till Afrika som Peo Hansen och Stefan Jonsson har lyft fram ens skymtas här, i parlamentets egen skapelseberättelse.[13]
Men med efterkrigstiden börjar också Parlamentarium hålla fram en breddad historia av annat slag: Västeuropa får en populärkultur och sociala rörelser. Under 1980-talet är stormakterna, de mer eller mindre utomeuropeiska USA och Sovjet, mycket synliga. Det sönderfall som Sovjetunionen och den östeuropeiska kommunismen står inför underbyggs mycket tydligt och står i fokus under sent 80-tal. Citaten med visioner om Europas förenta stater och liknande försvinner nästan, i och med att gemenskapen har institutionaliserats. Men däremot strös information om parlamentets egen verksamhet ut över tidslinjen och underbygger en bild av växande legitimitet genom åren.
Om tanken med Parlamentarium är att skolklasser och besöksgrupper ska passera genom dess utställning så finns det självklart mycket för dessa att lära i utställningen: brottstyckena av såväl tekniska framsteg som sociala konflikter finns där. Oändligt mycket annat gör det inte. Europas integration föds på 1900-talet, ur krig och kaos, det får vi med oss. Men vilken är framtiden?
På vägen ut passerar jag genom giftshopen. Medlemsländernas nationella symboler kan fås i olika utföranden, EU:s egen flagga finns på koppar, slipsar och väskor. Och Euron kan fås som pappersnäsduk, prydligt inslagen i plast. Färdig att snyta sig i. Ett ganska vågat utförande i dagens Europa.
Parlamentarium i Bryssel. Foto: Ann Ighe
Den Europeiska historiens hus
Bara några hundra meter bort, i samma Brysselkvarter, pågår fortfarande färdigställandet av den ”Europeiska historiens hus”, HEH. I dagsläget är öppningsdatum satt till november 2016, men även då talas det om det som en ”soft opening” – den verkliga invigningsceremonin är inte annonserad. ”Det förstår man ju att något verkligen håller på att bli historia, om de bygger ett museum över det”! är en reaktion jag möter när jag talar om Europaparlamentets prestigefyllda nya museiprojekt. Detta sker det i en tid när allt fler undrar över om unionen som sådan verkligen kommer att överleva. Man kan tillägga, att det finns många företeelser vi reser museer och monument över när de har upphört. Men det gäller inte nationer. Monument och skapandet av minnen är i själva verket delar av byggandet av nationer, därom är forskningen ense. Det är dock mindre självklart vad den europeiska unionen är, i det sammanhanget. Inte en nation, inte en stat. Och om det i Parlamentarium är både EU:s institutionella uppbyggnad och själva tanken om europeisk integration som ställs ut till beskådan, är det i HEH någon slags övernationell, gemensam europeisk historia och erfarenhet som ska lyftas fram. Inte unionens, och inte nationernas – detta framhåller Taja Vovk van Gaal, akademisk projektledare för HEH, när jag träffar henne, på ett kafé precis utanför Eastmanbyggnaden, där museet växer fram. Hon har arbetat i museisektorn i många år, och började med det i sitt ursprungsland, Slovenien. Nu är hon aningen stressad, över alla förseningar, och över den stora apparat som projektet är.
– Vi har över 250 kontrakt underskrivna, för ungefär lika många föremål, berättar hon. Det är tekniska frågor som är mest pressande nu: digitala plattformar, interaktivitet. Själva innehållet förefaller vederbörligen tröskat under åren som har förflutit sedan Europaparlamentets dåvarande ordförande Professor Dr Hans-Gert Pöttering lade fram förslaget inför parlamentet 2007, och en expertkommitté år 2008 presenterade dess ”Conceptual basis”.[14] I denna får vi en betydligt längre förhistoria än vad som bjuds i Parlamentariums utställning. Taja Vovk van Gaal säger att HEH har 1900-talet i fokus, med 1800-talet som dess förutsättning. Men i förarbetet dras rötterna betydligt längre bak i tid, till antika högkulturer i östra medelhavsregionen och runt Svarta havet. Väldigt mycket kan sägas om dessa utgångspunkter. Vovk van Gaal framhåller att den akademiska friheten för arbetsgrupperna har gällt, också i förhållande till detta dokument. Men samtidigt uttrycker hon att det är i jakten på föremålen som utställningen och dess gestaltning av det europeiska har konkretiserats. Hon leder därmed in på ett par principer som har framhållits av henne själv och andra som arbetar med museets konkreta innehåll. Den första, att det inte är text och bild som ska vara det centrala i utställningen, utan föremål och dokument. Den andra, att ”museum” inte finns i det formella namnet. Det ska vara ett hus för den europeiska historien. I HEH’s uppdrag ligger att det både ska visa Europas mångfald och dennas gemensamma rötter. Något som naturligtvis kan tolkas som att man ska ge EU:s slogan en solid historisk grund.
De akademiska teamen har arbetat med introduktion och sammanfattning, 1800-talet och dess revolutioner, industrialiseringen, kolonialismen, den sociala utvecklingen, teknik och vetenskap. Narrativet är kronologiskt och uppdaterat, utställningen inkluderar till och med Brexit.
– Men det är en utmaning, säger Taja Vovk van Gaal, att skapa ett museologiskt språk som förmedlar en politisk process som i regel inte bidrar med något särskilt upphetsande visuellt material. En andra förutsättning är att vi vet att kunskap om integrationsprocessen och de europeiska institutionerna inte är en del av de nationella läroplanerna i skolorna. Det betyder att förkunskaper inte kan förutsättas och är slumpmässigt fördelade. Här ska vi också visa folkomröstningar som har hållits, missnöjet med processen och olika typer av motstånd och stöd den har fått. Vi vill söka oss utöver de ibland ganska tråkiga dokumenten, visa hur människors vardagsliv har påverkats.
Nationalismen – och hur vi kom över den
Så vitt vi kan förstå av vad som komma skall i HEH blir 1900-talets krig naturligtvis viktiga, precis som de är i Parlamentarium. Men ännu viktigare förefaller det att vara att berätta om de olika europeiska nationella myterna, identiteterna och rörelserna. Samt om hur det ur dessa har vuxit en större gemensam erfarenhet. Frågan om nationalismen i Europa var en av de jag ställde till Taja Vovk van Gaal, i mitt introduktionsbrev. Hon refererar nu till det, och att jag också undrade över relationen till kulturarvet.
– 1800-talets nationalismer spred sig över hela Europa. Människor började identifiera sig med nationer, även om de inte levde i nationalstater. Vi vill visa rötterna till denna nationella identifikation: språken, legenderna, myterna, hjältarna.
För att bara nämna några objekt som är till för att visa på de nationella narrativens kraft under 1800-talet har museet lånat in följande objekt: den första diktsamlingen på rumänska utgiven på 1820-talet, Dantes basker, den första serbiska ordboken, den första slovakiska grammatikboken, en tjeckisk bok med folksånger, ett exemplar av finska Kalevala, ett lettiskt nationalepos och den första dagstidningen som gavs ut på litauiska. Det finns ytterligare ett antal symboliska föremål i de mestadels inlånade samlingarna, som ska representera de nationalistiska kulturernas manifestationer: glas och tallrikar med nationalvapen, en irländsk frihetskämpes mössa och många andra liknande objekt. Dessa ska, menar Vovk van Gaal, ställas ut tillsammans, och det är en av poängerna. Jag undrar om det ska förstås som att man vill framhäva processerna och nationalismernas samtidighet snarare än att understryka de olika nationella narrativen? Båda delarna, säger Vovk van Gaal. Nationalismen är också viktig för flera av revolutionerna 1848, och blir en del i utvecklingen av demokrati och parlamentarism.
Jag ställer frågan om de kritiska frågor projektet har fått om vem och vad som utesluts i utställningen.[15] Uppenbarligen finns det starka ambitioner att framhäva den stora mångfalden hos det vi normalt betraktar som europeiskt, men hur avgränsas Europa mot resten av världen?
– Detta är en av de röda trådarna, som vi vill lägga ut i och med själva inledningen på utställningen. Vi vill inleda med att göra besökaren bekant med hela det europeiska narrativet, det är därför vi börjar med myten om Europa och tjuren. Men det är inte myten i sig som är viktig, utan att framhålla den som en symbol för interkontinentalt kulturellt utbyte. Europa kom från Mellanöstern, och satte aldrig sin fot på den kontinent vi kallar Europa (enligt myten slog hon sig ned på Kreta). Detta är Europas belägenhet. Ett utskott på den asiatiska landmassan, som alltid har präglats av migration och möten. Vi kommer förresten också att ha med Cadmus, Europas bror. Han som ska ha tagit bokstäverna och skriften till det gamla Grekland. Och kan man tillägga, (men det gör inte Vovk van Gaal) var den förste att så draksådd. Däremot understryker hon att gränserna är i ständig förändring; etniska, geografiska, kulturella och religiösa. Hon vill framhålla gränsöverskridandet som något centralt i själva Europamyten.
På frågan om vad som egentligen är en europeisk historia svara hon:
– Vi måste göra en framställning om europeisk historia, även om det pågår en diskussion om huruvida en sådan alls existerar. Vi menar naturligtvis att det gör det. Vi har sökt de gemensamma parametrarna, på vilka vi kan bygga ett sådant narrativ, en sådan berättelse. Det kan inte vara summan av nationella historier, det ska vara fenomen, processer, som härstammar från Europa och som har spridits i och påverkat Europa som det är idag.
Minnet, är ett annat begrepp som lyfts fram av Taja Vovk van Gaal, som en röd tråd hon och hennes medarbetare vill lägga ut i sin utställning. Hon har också tidigare uttryckt att hellre än att låta HEH projicera en tydlig europeisk identitet ska det kollektiva minnet stå i fokus.[16] Minnet som något som kan delas, glömmas och manipuleras.
– Vi måste också förhålla oss till hur minnen och historia manipuleras i samtiden idag. Och ja, arvet, ’heritage’ är också något vi arbetar med, och det vill vi ska vara alldeles särskilt knutet till nutiden, till idag. Om vi till exempel säger att deklarationen om de mänskliga rättigheterna är en del av vårt arv vad betyder då det för vårt arv av slaveri, kolonialism och imperialism? Och vad betyder det att slaveriet i Europa av idag är så utbrett som det är? Vi vill inte bara presentera fakta, vi vill ställa frågor. Vad betyder det att detta är vårt arv? Och vad betyder det för vårt förhållande till tidigare generationer – att slaveriet finns kvar? Att få besökarna att också ta sig an sådana obehagliga frågor är ett av de grundläggande målen med utställningen.
Här rör hon väldigt tydligt vid den risk och den möjlighet som alltid finns när något görs till och presenteras som en viktig historisk företeelse vars upphörande framhålls som särskilt viktigt, med slaveriet som ett tydligt exempel: Det blir bara historiskt, tappar liksom kontakten med våra sociala praktiker idag. Museer har utan tvivel en roll där de riskerar att understryka en sådan process, men de kan också bidra till motsatsen. Det är ju rentav till mångas förtret så att många museer idag anstränger sig mycket hårt för att visa sin samtidsrelevans.
House of European History, under uppbyggnad. Foto: Ann Ighe
Jag ställer också frågor som kommer från den kritik som riktats mot projektet från akademiskt håll, över ett år före den nu snart förestående öppningen: Att det finns en risk för att migration och de exkluderande mekanismerna i de europeiska samhällena inte kommer att synas som de borde. Vovk van Gaal värjer sig mot det: Migrationen och exkluderingens mekanismer finns med, genom hela utställningen, menar hon.
– Vi kommer att visa migrationen från jordbrukssamhället till de urbana industriorterna, vi kommer att visa emigrationen från Europa i och med industrialiseringen. Vi visar också den påtvingade migrationen i och med det första världskriget, liksom de miljoner människor som tvingades på flykt, både under efter det andra världskriget. Och vi har också två föremål från den nu pågående flyktingkrisen: en barnsko i en glasburk och en bok. Vi tror att det är en Koran, men det är inte säkert. Den är så vattenskadad.
Jag frågar också hur de olika arbetsgrupperna har diskuterat problemen med att göra ett europeiskt, historiskt narrativ så nära kopplat till dagens Europeiska union, vars fortsatta historiska existens vi vet så lite om?
– Historien om den europeiska integrationens utveckling är ett av narrativen i den permanenta utställningen. En av grupperna som vi vänder oss till med historien om europeisk integration (som här alltså blir liktydigt med EU) är besökare från medlemsländer som tillkom så sent som 2004, för vilka det är extra viktigt att det får den här kunskapen. Därför har vi skapat femton milstolpar för processen, och vi startar med 1848. Olika rörelser och till sist den politiska utvecklingen som startar med att sex länder beslutar sig för att samarbeta närmare, efter det andra världskriget. Vi vill hela tiden göra det mycket klart att det inte var givet vilken riktning detta skulle ta. Vi vill inte bidra till en teleologisk historieskrivning, säger Vovk van Gaal. Detta har hon också tidigare skrivit om, liksom det hon berättar vidare, om det första föremålet som HEH förvärvade till sin permanenta utställning: Nämligen medaljen från när EU tilldelades Nobels fredspris 2012. Framförallt understryker hon att detta inte var det enda föremålet:
– Vi skickade två av museets kuratorer till Oslo för utdelningen av fredspriset, och de kom tillbaka med över etthundra föremål, inklusive objekt från de demonstrationer mot europeisk åtstramningspolitik som hölls utanför. Att EU tilldelades priset väckte en mängd olika reaktioner, och vi försöker att täcka så många som möjligt, hyllningstalen likaväl som protesterna.
En lösning utan problem
Redan vid besöket i Parlamentarium så vaknade frågor hos mig om hur och om könsrelationer gestaltas som historiska maktrelationer. Där fann jag befrielsen – exemplifierad både som bikinin och kvinnorörelsen - men aldrig problemet. Kanske skulle detta kunna ges större plats i HEH, med sin längre förhistoria? Men tystnaden runt könsrelationer som socialt fenomen är öronbedövande i HEH:s utgångspunkter. Vi får veta att män och kvinnor i det medeltida och tidigmoderna Europa delades in i stånd och klasser, men inte att även kön var en viktig princip för att sortera rättigheter och skyldigheter. Manlig rösträtt vid tidpunkten för franska revolutionen omnämns oproblematiskt som universell. Alla aktörer och individer som nämns vid namn är män. Har ni diskuterat detta, frågar jag Taja Vovk van Gaal. Det blir för första gången tyst direkt efter min fråga, om än bara i några sekunder.
– Ja, vi har diskuterat detta mycket svarar hon. Senast igår talade jag och en kollega om det länge. Och vi har haft några stora besvikelser på den punkten, alldeles nyss. Vi har nämligen försökt att möta detta genom att genomgående tänka på det i all anskaffning av föremål. Men nu stod det klart att vi inte skulle få en tavla som jag menar visade en kvinna framför andra kvinnor, och den utstrålade en sådan rå kraft. Men vi får inte den tavlan, och nu får vi i dess ställe en tavla med män på. Jag menar att det av flera skäl är klart att vi måste låta en av de tillfälliga utställningarna handla just om detta, om genus och om kvinnor.
Efter mina besök i dessa historieproducerande europeiska institutioner framstår jämställdhetsfrågor och kvinnors emancipation som en specifik och på sitt sätt apart, men ändå signifikativ del av detta. Patriarkatet, ojämlikhetens och underordningens inbäddning i tidigare europeiska maktordningar blir väldigt osynlig. Vi får inte veta något om långa trådar av patriarkala ekonomiska system. Ett fåtal landmärken, i första hand kvinnors rätt att rösta, görs synliga. Som glimtar av något vi alla förväntas känna igen som lösningar. Men om berättelsen inte tydliggör hur de europeiska samhällena så länge vilade, och fortfarande vilar, på patriarkala strukturer, så blir dessa glimtar till lösningar på problem vi inte känner.
En promenad i ett ännu inte öppet hus
Efter intervjun får jag följa med in i det ännu inte färdigställda huset.
– Du är den första journalisten här, säger min värdinna.
En fantastisk metallstruktur löper i taket genom det centrala trapphuset, och vidare genom många av våningarnas rum. Den ska högst konkret vara en sammanlänkande struktur. Korrekt upphandlad understryker Vovk van Gaal, från en spansk designfirma. Strukturen består av bokstäver, ett myller av bokstäver. Den är vacker och fascinerande och hon uppenbart stolt. Den refererar till Europas bror Cadmus, som tog det feniciska alfabetet till Europa, säger hon. Jag hinner se att myllret av bokstäver emellanåt avbryts av citat av till exempel Francis Fukuyama, John F Kennedy, Margaret Thatcher, Umberto Eco och Karl Marx bland andra. Även ”The personal is political” finns där, skrivet i metall, men utan personlig avsändare. Strukturen är fascinerande. Men där jag står bland tomma glasmontrar och med byggpappen fortfarande prasslande under skorna är det omöjligt att förutsäga precis vilket intrycket blir när föremålen finns där, när den historiska berättelsen inte bara skymtas utan är fylld med innehåll. Ändå blir jag av någon anledning lite nervös av själva handlingen: att skriva citaten i metall; att så fast fixera vissa ord och inte andra.
Vi går genom de ofta tomma rummen. Det finns en våning för 1800-talet, men den allra största fysiska platsen tar 1900-talet. Förhistorien kommer inte att ta stor plats. Förintelsen har en särskild plats. En Fiat – samma bil finns på bild i Parlamentarium, inser jag – är uppställd, för att gestalta stigande välstånd i efterkrigstidens Europa.
I ett rum utbrister Vovk van Gaal spontant:
– Detta blir det riktigt svåra, det som vi kommer att få starka reaktioner på, det rum där stalinismen och nazismen ska visas. Och samtidigt med dessa två totalitära ideologier ska också olika montrar visa hur demokratin kommer och går, vinner mark och fallerar. När vi står i detta ännu mer eller mindre tomma rum nämner Taja Vovk van Gaal en personlig historia:
– Jag kommer ihåg hur vi satt i Wien 1986 och pratade om vad som hänt i Libanon sedan 70-talet. Och det var omöjligt att inte tänka på mitt eget land, Jugoslavien. Alla tecknen fanns där. Du svartmålar, sa mina vänner, och kallade mig för en Kassandra. Men alla tecknen fanns där.
Jag frågar om situationen vi ser runt om oss nu i Europa. Vad tror hon, lever vi i en förkrigstid?
– Kanske. Vi har den ekonomiska krisen och dess effekter och växande nationalism. Kanske, men det är svårt att säga.
Och så är det med den historiska berättelsen. Inte förrän i efterhand vet vi att alla tecknen fanns där.
Vad är då detta försök att skapa ett europeiskt narrativ? Vad skiljer detta från de olika nationella narrativen, mer än att det på något sätt ska vara större och överskridande? Det innebär ju bland annat att de nationella narrativen måste innefattas i detta europeiska. Och det innebär också att de i sig själva måste ställas emot, men också i direkt samband till de konkurrerande nationella narrativen som de själva har formulerats i relation till. Konkret, så som Taja Vovk van Gaal berättar om en monter där det första världskriget ska synas. En mängd vykort som gjordes under kriget, i olika europeiska länder ska ställas ut. Genom att visa hur samma krig berättades och uppfattades i olika miljöer vill man således nå en annan förståelse av det gemensamma hos antagonistiska berättelser och propagandamaskinerier.
Att inte lämna kriserna i historien
Vi lever i en tid där många av idealen som upprorens år 1968 – året är enormt viktigt i ett västeuropeiskt sammanhang – handlade om har blivit omfattade av maktens institutioner på europeisk nivå. Jag säger det, och menar samtidigt att samma institutioner också inom sig innehåller allt det som den generationen slogs mot. Men i termer av narrativet på denna nivå, den europeiska, har delar av protestgenerationens krav kommit att representeras som värderingar på maktens nivå: jämställdhet, internationell solidaritet, sociala dimensioner, mänskliga rättigheter, samarbete. Om vi söker nya sätt att uttala faktiska sociala konflikter, för att kunna lösa dem, är detta ett av dagens problem, något som skapar utrymme för en hätsk reaktion.
Det är en mycket stark utmaning som EU-bygget antar. Det går inte att komma ifrån att det är det andra världskriget som framställs som gemenskapens raison d’être. Naturligtvis blir det också freden som framhålls, freden är målet. Men freden har ju också i någon mening detta krig som sin orsak. Mats Andrén framhåller svårigheten att nagla fast en betydelse för begreppet europeisk identitet, men också att den som ändå finns, i hög grad formas som ett explicit svar på kriser. Han talar om ett ”europeiskt raster”, som har skiftat över tid. Ofta har några delar av Europa, eller aspekter av det europeiska uppfattats som mer europeiska än andra delar eller aspekter av Europa.[17] Kriserna har en oerhört framträdande roll i narrativen som ges i både det snart fullbordade HEH-projektet och i Parlamentarium. Det europeiska har under lång tid definierats av kristillstånd, kriser som dessutom kan betraktas som betydelsefulla på global nivå. Dessa gör inte i alla avseenden Europa mäktigast i världen, men alltid viktigt.
Den europeiska identiteten springer dock i samma narrativ ur framsynthet, ur kapaciteten att överskrida gränser, att tänka fram och sedan kraftfullt besluta fram det europeiska ur denna soppa av oförmågor, konflikter och katastrofer. Så skapades framtiden i historien. Men när själva lösningen på tidigare problem – den europeiska integrationen - är så hårt ifrågasatt som nu, samtidigt som den är så väl beskriven, skapas nya spänningar, nya dissonanser.
Europa – geografi eller värden?
Inte bara de historiska framställningar jag har undersökt här, utan också exempelvis det kommunikativa projektet ”New narrative for Europe” som EU-kommissionen har initierat, har under senare tid understrukit det värderingsmässiga innehållet i Europabegreppet.[18] Kanske kan man hävda att det i den Europeiska gemenskapens barndom var alldeles uppenbart att det fanns mycket mer som var Europa, kunde göra anspråk på att vara europeiskt, än de första medlemmarna i Kol- och stålunionen. Det var så att säga gemenskapen hos dem som började sluta sig samman som skulle framhävas, och det europeiska var trots allt något som måste konstrueras i relation till ett antal andra europeiska storheter. 2016 har EU blivit en så stor del av den landmassa som betraktas som europeisk, och som betraktar sig själv som europeisk, att de övriga länderna blir randfenomen, mer eller mindre intressanta undantag. Det må vara Island, Norge, den ständiga avvikaren Schweiz, enklaverna längs Medelhavets sydliga stränder eller rester av större koloniala besittningar. Europas belägenhet är i hög grad en historisk skapelse med starka återverkningar för resten av världen. Denna skapelse kan överdrivas, och den har utan tvekan överdrivits. Men det är Europas belägenhet och historiska makt över berättelsen som gör Amerika till väst och Asien till öst. Även inom det svåravgränsade europeiska rummet ges väderstrecken en ständig betydelse. Kanske befinner vi oss mitt uppe i en pågående arvstvist om vad som är europeiskt.
Det europeiska förefaller att i dagsläget ha blivit både mer av värderingar, men samtidigt återigen mer av geografi. Att bevaka, vakta och ”säkra” Europas gränser är ett mantra som regeringar över hela EU skriver under på och understryker i sitt tal, så mycket att denna geografiska dimension mycket tydligt åter framträder. Ett av arven från 2015 kommer att vara dessa återigen markerade och armerade gränser. Och inte minst, vetskapen om att detta gjordes för att stå emot människor på flykt. Men vad ser vi när vi betraktar dessa gränser? Ett resolut och ansvarsfullt handlande? Desperation? Möjligheten att tänka om, att omformulera rättigheter så att de faktiskt befriar oss alla? För att återkoppla till Gianfranco Rosis Bortom Lampedusa – kan den europeiska politiska kulturen utveckla ett djupseende?
I sin mångsidiga genomgång av symbolspråk och myter för det europeiska projektet och EU; Signifying Europe, så lyfter Johan Fornäs bland mycket annat också fram hur Fenixmyten ofta har använts: Europa reser sig ständigt ur kriser, pånyttföds ur kriser.[19] Myten och föreställningarna har en lång historia och kan länkas till både krig och andra sorters kriser. Men, Fenixmyten lånar sig också väl till den moderna erfarenheten av återkommande kapitalistiska kriser. Att framhålla dessas betydelse blir då inte bara en fråga om att erkänna ”mörka sidor” eller ”bakslag”. Kriserna blir en del av själva berättelsen. Berättelsen om hur styrka byggs upp, om hur kriserna utgör grunden för att nästa lösning ska bli ännu bättre. Frågan är hur framtiden kan tänkas med ett sådant narrativ? Måste en föreställning om framtida kriser inkluderas, artikuleras tydligt? I så fall, hur? Och om grundnarrativet har krisen, katharsis, Fenix död och återuppståndelse ur askan inbyggt, kommer då inte det rosiga, hoppfulla framtidsscenariot alltid att klinga falskt? Om inte berättelsen om framtiden tydligt bejakar konflikten är den mycket svårare att ta in, att se framför sig i tre dimensioner. En av populismens lockelser ligger i att konflikter faktiskt uttalas.
Vågar jag själv göra det, uttala, skriva ut ordet? Förkrigstid.
[1] Denna text är producerad med hjälp av Västra Götalandsregionens stöd till essäer och kvalificerad kulturjournalistik.
[2] Ord&Bild nr 5/2015-1/2016
[3] http://www.politicalbeauty.de/
[4] Chantal Mouffe, Agonistik: texter om att tänka världen politiskt, Atlas (2016)
[5] Se Marcia Sá Cavalcante Schuback och Johan Hegardts text om kulturarv under ”Ordet” i detta nummer.
[6] ”Flernivåidentifikation och EU-attityder” Linda Berg, Rutger Lindahl, i
Förhoppningar och farhågor - Sveriges första 20 år i EU, Göteborg, CERGU, Göteborgs universitet (2014)
[7] I tidskriften Gläntas migrationstema, nr 1-4 2014, omfattande ett helt års utgivning, finns en ypperlig samling texter om det europeiska migrationspolitiska och migrationsexistentiella läget.
[8] En lista går att finna på Europarådets hemsida: http://culture-routes.net/cultural-routes/list.
[9] EU:s inre marknad innebär: Fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer. Omfattar: De 28 EU-länderna (som nu efter Brexitomrösningen allt oftare skrivs som 27) och EES-länderna (Norge, Island och Liechtenstein).
[10] Filosofiska rummet i P1, ”Rätten till rättigheterna - de mänskliga och medborgerliga”. Sändes 28 augusti 2016.
[11] Caspar Pearson, ”EUtopia? The European Union and the Parlamentarium in Brussels”, City, Vol 17, No 5, (2013)
[12] Sägs det i broschyren som besökaren får i entrén. Även dessa finns på samtliga officiella EU-språk.
[13] Stefan Jonsson & Peo Hansen, Eurafrika. EU:s koloniala rötter, Leopard förlag (2015)
[14] ”Conceptual Basis for a House of European History”, finns på Europaparlamentets hemsida: http://www.europarl.europa.eu/meetdocs/2004_2009/documents/dv/745/745721/745721_en.pdf
[15] Se exempelvis Settele, Veronika, ”Including exclusion in European Memory? Politics of remembrance at the House of European History” i Journal of Contemporary European Studies, vol 23 no 3, s 405-416, (2015)
[16] Taja Vovk van Gaal & Christine Dupont ”The House of European History” i Entering the Minefields: the Creation of New History Museums in Europe. Conference proceedings from EuNaMus, European National Museums: Identity Politics, the Uses of the Past and the European Citizen, Brussels 25 January 2012. Bodil Axelsson, Christine Dupont & Chantal Kesteloot (eds) EuNAMus Report No. 9. Published by Linköping University Electronic Press: http://www.ep.liu.se/ecp_home/index.en.aspx?issue=083
[17] Mats Andrén, Att frambringa det uthärdliga: studier till idén om Centraleuropa, Gidlunds (2001)
[18] http://ec.europa.eu/culture/policy/new-narrative/index_en.htm
[19] Johan Fornäs, Signifying Europe, The University of Chicago Press (2015)