(Texten publicerades i Ord&Bild nr 7 1968 och ingår i Digitalt jubileumsbibliotek nr 3, läs mer här.)
Judith Brown
Samhällslivet nödgar varje mänsklig grupp att oupphörligt färdas fram och tillbaka, och familjelivet är föga mer än ett uttryck för behovet att vid en korsväg sakta in och vila ut. (Lévi- Strauss)
En aktningsvärd och central grundsats i den nya vänsterns filosofi är den att människor genom att organisera sig och begära delaktighet i de beslut som har inflytande på deras liv kan förverkliga ett demokratiskt samhälle och därigenom en livsgestaltning som kommer närmare deras verkliga potential.
Jag vill anlägga några provisoriska synpunkter på äktenskapsinstitutionen. Man kan hoppas att radikala kvinnor ska börja vända sig från psykiatrin till antropologin för att få insikt i de relationer mellan könen som innebär förtryck av kvinnan. Familjesederna varierar som vi vet inom olika kulturer. Fastän kvinnan biologiskt sett behöver ett visst stöd under den första tiden efter en nedkomst så visar oss antropologin att detta stöd inte behöver vara av det slag som har blivit institution i Västerlandet, alltså att en man ger kvinnan ekonomisk möjlighet att vara mor på heltid och att denna relation sedan kanske utsträcks över hela livstiden.
Äktenskapsinstitutionen sådan vi begåvades med den i USA ingick som en underordnad del i andra och mäktigare institutioner. Den är ett effektivt hjälpmedel för att behålla status quo i det amerikanska samhället. Det är inom familjen som barnen genom iakttagelse och deltagande så fint lär sig mönstret av över- och underordning. Ingen familj som avspeglar det större samhällets missförhållanden och som dessutom är avsöndrad från andra familjer , har någon makt att tvinga andra institutioner till förändring, och den har heller ingen makt att angripa och förändra familjeinstitutionen. Och det är precis så Förtryckarsamhället vill ha det.
Äktenskapet är här fortfarande ett uttryck för pionjär-Amerikas värderingar och ekonomiska behov. – – – I brist på tjänare undertryckte de flesta immigrerade män först och främst en kvinna, för att sedan med hennes hjälp upprätthålla en familj av tjänare lagom åtminstone att sköta gården och ge honom fritid att delta i kommunalpolitik och revolutioner.
När vi nu har fått födelsekontroll, högre utbildning för kvinnor och en vänsterrörelse, börjar det bli klart för en del kvinnor att äktenskapet liksom många andra institutioner är en anakronism. För ogifta kvinnor erbjuder det ett slags sanktionerad trygghet och ett löfte om kärlek. Den gifta kvinnan vet vad den kärleken är, dvs. i bästa fall en otillräcklig belöning för att ha burit bördan av ett överflödigt och bossart arv av förtryck. Äktenskapet frigör inte kvinnorna, det ger inte möjlighet till känslomässig och intellektuell utveckling och ger inga politiska fördelar. Om det inte vore för diskriminering på arbetsmarknaden beroende på manlig lagstiftning skulle det vara till ringa ekonomisk fördel.
I stället är den gifta kvinnan låst i ett förhållande som innebär politiskt förtryck, fysisk utmattning, känslomässig och sexuell stereotypi och intellektuell förtvining. Hon ska gå i par med en individ som ända från födelsen fostras att styra och ska hon göra uppror har hon bara tillgång till ”kvinnolistens” ansträngande slinger och krumbukter. Vi kan formulera äktenskapets innebörd på följare sätt:
Äktenskapet – Kvinnorna
Integrationen – De svarta
Äktenskapet som vi känner det är för kvinnorna som integrationen för de svarta. Det är ett köns atomisering så att det ska politiskt maktlöst. Anakronismen lever kvar för att kvinnorna inte vill ta upp kampen mot den, för att männen får fördelar av den och för att, även om män och kvinnor skulle vilja förvandla institutionen så behärskas den av de mäktigare institutioner som utnyttjar den och ger den dess form.
En konsekvens av denna syn på äktenskapet är att en del kvinnor bör helt undandra sig detta arrangemang som förutskickat att de ska älska sina personliga herrar. Och gifta kvinnor bör periodiskt göra detsamma för att förnya sitt engagemang för sitt eget kön och för befrielserörelsen.
Enkönade kommuner
Många yngre ogifta kvinnor lever redan nu i kvinnogrupper. Problemet är att dessa bostadsarrangemang inte är avsiktligt organiserade att tjäna politiska lika mycket som personliga behov. De är inga viloplatser för kvinnor som behöver omvärdera sitt liv. De är inget område skyddat mot destruktiva möten mellan män och kvinnor. De kan inte vara någon bas för kvinnligt befrielsearbete.
En del radikala kvinnor borde när de bestämmer sig att bo tillsammans inrätta hem med bestämd politisk målsättning. En gift eller ogift kvinna skulle för en tid kunna flytta till ett sådant center och befrias från det fruktansvärda tvånget att bräcka sina systrar i fråga om ”dating”, klädsel etc. Kommunen skulle bestämma om regler för gemenskapen, experimentera med jämlika relationer med män (dvs. eliminera det bordellelement som brukar komma in i universitetens och vänstergruppernas studentskehushåll). Kommunen skulle bli ett center för kvinnor att söka sig till under perioder i deras liv då avgörande beslut måste fattas. Vi känner alla till dessa krisperioder, vi lyckas i regel lida igenom dem medan vi på samma gång bär bördan av att hålla en mask, upprätthålla lite sexualliv etc. Kommunen skulle definiera sig som en plats för kvinnor. Oräkneliga experiment med levnadsformer, politiska utbrytaraktioner och ett allvarligt, oavbrutet tänkande kunde få sin utgångspunkt i kommunen.
Fastän sexuella och känslomässiga förbindelser med män mycket väl kan ge behållning också i fortsättningen, så gäller inte detsamma om den till hemmet bundna relationen. Bara kvinnor kan definiera vad ”kvinnlighet” i bästa fall kan vara, och på samma sätt skulle kanske männen bättre kunna definiera om sig själva om de fick den dagliga påminnelsen om sin oberättigade härskarställning. Teoretiskt sätt skulle sådana kvinnor och män i framtiden, sedan de befriats från herre-och-slavkomplexet, kunna mötas för att arbeta fram nya normer för ett hemliv som bättre tjänar fria människors intressen. Vi känner oss inte tvungna att erbjuda en färdig utopisk modell för detta ”nya hemliv” men vi vet att det kommer att utformas snabbast och förnuftigast av befriade själar. En del kvinnor, kanske också en del män, måste förkasta den nuvarande hemlivsmodellen, förstöra den och bygga en ny.
Och vi anser denna operation vara väl värd radikala kvinnors tid. Låt oss helt kort gå igenom varför detta program har en betydelse som är parallell och jämförlig med den värnpliktsvägrarrörelse och den anti-imperialistiska rörelse vi alla känner till:
1. Folk radikaliseras av att slåss för sin egen rätt. Kvinnorna kommer i längden att investera större energi att bryta sönder sina egna bojor (och samtidigt radikaliseras) än i att angripa andra former av kolonialism som männen kräver att vi ska slåss mot.
2. Männen gör historia för fort. Den takt vari männen gör historia har accelererat utöver mänskligt mått. Med sina slavinnor i säkert förvar hemma har de tid att leka riktigt abstrakt och omänskligt med sin teknologi och göra historia fortare än de kan hålla reda på. Berövade stöd från en trogen tjänande klass (kvinnor, svarta etc.) kommer de att bli mindre effektiva, så att tiden kanske småningom hinner upp dem och de kan börja veta vad de gör. Kvinnor som sätter i gång andra kvinnor att sakta ner männen när de gör historia gör på så sätt sin här i landet bästa möjliga politiska insats.
3. Rörelsen i sin helhet vinner på det. Den nya vänsterns mål är att rasera utnötta institutioner och ersätta dem med något bättre. För närvarande är de radikala kvinnornas energi inte helhjärtat engagerad i denna ansträngning därför att den inte innehåller något program motsvarande deras behov. Kvinnor som där de står i samhället mobiliseras mot sin närmaste förtryckare kommer att bidra mest effektivt till utvecklingen.
Långsiktiga mål och taktik
En allvarlig brist i det manliga vänstertänkandet är tendensen att ersätta verkliga mål med taktik. Sit-in-tillställningarna på Columbia, med deras tillhörande antifeminism, var gerillaskådespel. Det var god teater, och vi applåderade alla framför TV-n. Men där saknades en ton av målmedvetenhet och väsentlighet, som måste tillkomma i fortsättningen. Kvinnor som framför gerillateater vid SDS-kongresser begår samma misstag. Därför är det av vikt att ta en titt på Columbiahändelserna.
Alla inuti byggnaderna visste att de skulle stanna där bara så länge de styrande fortsatte i sin enfaldiga tvekan att kalla dit polis. Ingen trodde egentligen att att studenterna skulle kunna hålla Columbia, och andra styresmän har senare fällt samtalsviljans mask och låtit trupperna tåga in med en gång. Aktionen var helt bedårande men analysen efteråt har lett fel. Columbiaoperationen kan inte ställas upp som parallell till belägringar av Saigon eller liknande. Men de flesta männen i rörelsen är oförmögna att inse att den bara var en oanständig gest mot etablissemanget. I stället pratar de om ockupation och belägringar. Och därför att de i efterhand bättrar på sina prestationer, utnämner dem till någonting de inte var, blir kvinnorna meddragna som stödtrupper, lurade av retoriken. Ett skådespel är ett skådespel vad man än gör med det. Och om männen inte kan gå med på att rörelsen inte förmår inta något faktiskt existerande territorium, så borde åtminstone inte kvinnorna falla i fällan. I radikala tidningar bör analysen vända sig till vad som bör göras härnäst: ”OK, vi skakade faktiskt om dem ett slag, men nu kan vi inte gå vidare på samma sätt eftersom de har blivit klara över vårt spel.” En massa män i rörelsen skulle hellre ockupera ett Columbia än säga till sina föräldrar att sticka. Och jag kan tänka mig att de flesta kvinnor som framför gerillateaterprotester mot manlig chauvinism skulle vara mycket harigare för att t.ex. sluta hushålla åt män i rörelsen. Demonstrationer i det här landet är fortfarande begränsade till två funktioner: 1) radikalisera deltagarna och 2) att få fram en synpunkt till massmedia eller till en del av allmänheten. Lyckas vi komma ihåg detta kommer männen i rörelsen inte att kunna kräva förmåner som verkliga tredjevärldsrevolutionärer, och kvinnorna kommer inte att känna sig förpliktigade att gå på myten och inskränka sig till att ladda deras metaforiska skjutvapen.
– – –
Barn
Det stora kravet att ha barn, vare sig vi är gifta eller inte, bör betraktas som en av de starkaste länkarna i den kedja som gör oss till slavinnor. Biologiska skäl ges en romantisk upphaussning av männen och av deras utsända kvickpsykiatrer i själens kvinnogetto. Vi har massor av så kallade biologiska behov som vi har lärt oss kontrollera eller omkanalisera för politiska ändamål. Vi får komma ihåg att många av oss har varit villiga att för en princips skull avstå från vad som utan tvekan är mer grundläggande behov: mat, under hungerstrejker; t.o.m. våra liv, i strider mot polisen och under de mer utdragna konfrontationerna på Söderns grusvägar under medborgarrättskampen. Vi var villiga att låta oss skjutas till döds för registreringen av svarta väljare. Jag tror vi kan vänta med att värpa barn på befallning för vår egen saks skull. Jag ropar inte på celibat för evigt utan på intelligent födelsekontroll och en omvärdering av tvånget att ha barn, ett tvång som säkert ännu plågar de mest ”frigjorda” kvinnor. Samma kvinnoradikal som anser värnpliktsmotstånd vara väsentligare än kvinnofrigörelse slutar med att bli med barn och oskadliggörs för båda dessa strider. Om vi tar vår historiska roll på allvar, kommer vi att ha eller inte ha barn på politisk grund.
Sexualitet och celibat
Kontroll över vår egen sexualitet är annars ett mål redan på kort sikt. Vi tror alla på födelsekontroll och legaliserad abort. Men det talas föga om periodisk, självpåtagen avhållsamhet. Vi är hjärntvättade av massmedia med sexig reklam och pratar inom rörelsen jämt om att knulla så mycket som möjligt. Många av oss har redan gått på p-piller längre än vi medicinskt klarar av. Och en hel del av oss ligger säkert med den och den killen i förtvivlans mod för att vi anser oss tvungna och undrar vad våra vänner skulle tro om vi lät bli ett tag. Celibatet har alltid varit ett verktyg för dem som för en tid vill stoppa världen och hoppa av. För en ogift kvinna kräver det mycket mera tid att upprätthålla ett sexuellt förhållande än för den manliga parten, och många av dessa förbindelser är andligt uppslukande. Radikala kvinnor kunde vinna mycket tid, energi och samling om de tidvis begagnade sig av denna taktik. Vi måste sluta vara bönder på massmedias sexuella schackbräde och tänka igenom hela spelet på nytt.
Åtgärder för icke-separatister
De radikala kvinnor som redan är gifta men är barnlösa bör besluta sig för hur de vill ha sina liv inrättade för att få tid till politisk aktivitet. Frånsett vem som arbetar, studerar osv. ska du begära lika mycket tid för ditt egna. Detta innebär ett krav på din man att åta sig halva hushållsbördan: i fråga om matlagning, disk, tvätt, värdskap etc. Behärskar han inte dessa saker nu kan du lära honom dem. Om du planerar att leva med din man måste du börja genomföra förändringar i det äktenskapliga mönstret. Och om han inte får gå igenom en grundlig och radikal analys, är det stor sannolikhet för att denna väg för ditt äktenskap till skilsmässa.
Har du redan barn, är det manligt-kvinnliga förhållandets mest förödande mönster sen länge upprättat. Menar du allvar med politisk verksamhet och kvinnlig frigörelse blir du kanske tvungen till väsentliga justeringar av ditt liv. För närvarande arbetar du från gryningen tills din man somnar på kvällen. Han måste åta sig tillräckligt av barnpassningen och hushållssysslorna för att ge var och en av er lika stor fritid under dagen. Hans chefsattityd blir hotad, hans tid förbrukas och hans möjligheter att leva sitt liv i manssamhället decimeras. Centra för kollektiv barnpassning och kollektiva måltider är på kort sikt verkande medel som tjänar det långsiktiga målet att befria kvinnan till en fullvärdig medborgares personliga och politiska funktion. Vad som är centrum av vårt problem är vår fullständiga alienation från andra kvinnor. Vi får lov att komma ut ur våra hus och möta dem i allvarliga frågor. Den allvarligaste frågan just nu är inte kriget, värnplikten, presidentposten, rasproblemet utan vårt eget program. Vi behöver varandras stöd och råd för att nå frigörelsen. Vi behöver behöver tid att studera, läsa, skriva, debattera med varandra. Tid att organisera politiska handlingar.
Ingen kvinna kan gå den vägen ensam. Terrängen framför är okänd, skrämmande och verkar enslig. Vi måste börja med att bilda föreningar som kan erbjuda känslomässigt stöd och en intellektuell bas för att utforma ett handlingsprogram. Ska vi in i striden och dessutom försöka bevara våra äktenskap kommer det att kräva att vi nalkas problemen i grupp. Det kräver en realistisk uppskattning av kvinnornas historia, som vi måste utforska och sammanställa. Det kommer kanske att kräva nya program för ekonomisk självhjälp för att förekomma manlig vedergällning.
Homosexualiteten
Något som ligger under mycket av det undvikande, osäkra och direkt dumma i kvinnornas reaktion när de konfronteras med möjligheten av en kvinnlig befrielserörelse, är det stora manliga vapnet – anklagelsen för homosexualitet. Det är bäst att inleda en öppen diskussion av homosexualiteten i hopp att den kommer att tas upp i privat tänkande och framtida konferenser.
Den radikala kvinnan är troligen, av speciella skäl, mer bigott när det gäller homosex än andra kvinnor. Detta är en av de egendomliga paradoxerna i rörelsen; på många sätt tenderar de som engagerar sig i den att uppträda överdrivet puritanskt. De flesta av oss slöt oss till rörelsen på bas av enkla medelklassvärderingar. Våra föräldrar hade lärt oss alla grundsatser för ett rent och snyggt liv, inklusive rasjämlikhet och humanitet, och när vi kom till college förstod vi att detta var science fiction. Vi tappade vårt andliga fotfäste men gick på ett möte någonstans, blev engagerade, och några få av oss radikaliserades av upplevelsen. Även om yngre radikaler ofta är mer cyniska och kanske har friare livsstil, så har vi alla att släpa på ett arv som är väsentligen puritanskt. Det är ”fel” med homosexualitet.
Man kan anlägga politiska aspekter. De som går in för organisationsarbete ogillar t.ex. ett knarkande som får folk att skolka från politiken. Vi ser på de homosexuella som inte öppet vill protestera mot konventionerna som anpasslingar. Men samtidigt som vi är inställda på att bekämpa samhällsordningen och accepterar att bli bannlysta från våra familjer, vi som nu lever i ett skymningsland både inne i och utanför systemet, samtidigt har vi lärt oss tusen legala och psykologiska knep att komma undan den definitiva krocken. Vi har för oss att homosexualitet är något som skulle föra vårt redan spända förhållande till det omgivande samhället till bristningsgränsen.
Och så finns det praktiska aspekter. Vi bär inte med oss in i rörelsen någon kunskap om homosexuell teknik, och våra barndomsutflykter in på denna mark verkar inte avancerade ens i jämförelse med den allra tafattaste heterosexuella erfarenhet.
Rörelsen gynnar inte homosexualitet. Fast alla ropar på mer meningsfulla personliga relationer, mer självuttryck, mer tillgivenhet och mindre hämningar i vår livsstil, är det ingen som i radikala tidningar säger ut att man med detta kan mena homosexualitet. Vi skulle för vår del föredra att inte få stämplade som homosexuella de nya former av mänsklig gemenskap vi vill uppleva.
– – –
Kvinnor som vände sig från män för en tid för att bygga upp en politisk och intellektuell gemenskap och skapa en miljö för organisationsarbete måste då och då komma i kontakt med någon de förälskar sig i. Den allra minsta grad av kvinnofrigörelse kommer att medföra en ny förmåga att uppfatta precis vad för slags gensvar, och hur mycket, som kvinnor kan uppväcka hos varandra. I allvarligt menad kommungemenskap och politiskt skyttegravsliv skulle kanske en kvarstående skräck för homosex bli den sista tåt som manssamhället kunde dra i för att återigen få oss under kontroll. I det förflutna har det varit vårt stora misstag att undertrycka den politiska dragning vi har till vårt eget kön. Det skulle vara lika felaktigt att inte verkligen begagna de kvinnliga kommunerna till experiment med nya former av familjeliv och hushållsbildning. Ett rent politiskt innehåll kommer inte att kunna fylla det behov som varje människa har, att med Lévi-Strauss’ ord, ”vid en korsväg minska tempot och vila ut”. Det blir inom ramen för dessa kommuner och andra mindre strikta varianter av kvinnlig skälvupptäckt som vi kan lära oss att få fram nya hemarrangemang som i framtiden ska kunna göra vår samexistens med männen desto mer human och jämlik. Och att utforska en icke elitinställd, icke-kolonial kärlek ska kanske lära oss former för politisk styrka av mycket större värde än gerillateatern.
Vi får lov att sluta slänga kring oss termer som ”fikus”, ”torsk” och ”lesbisk” för att försäkra männen om vår absoluta solidaritet. Detta är ett språk som säkrar varje mans rätt att äga en slavinna och varje kvinnas tvång att bli en förr eller senare.
Det finns en del intressanta paralleller till det slags krypskytte från manligt håll som går ut på insinuationer om den homosexuella faran med varje kvinnlig befrielserörelse. Det är som de signaler de vita i Södern sätter upp: ”En vit kvinna och en neger som är ensamma fem minuter, då vet man väl vad som händer.” Det liknar kommunistjakt. Vårt svar till kommunistjägarna passar bra här med. Anklagelsen för homosex – som vi kommer möta mer öppet från män utanför rörelsen – står för en skräck för någonting värre, precis som kommuniststämpeln när svarta och vita hjälptes åt i medborgarrättsrörelsen: skräcken för att de skulle lära sig hjälpas åt. En genuin målmedveten befrielserörelse av vilka undertryckta människor som helst är ett värre hot än ”kommunism” och ”homosex”, och anklagelsen är bara en taktik för att hindra och bromsa organiseringsverket.
Vi borde börja tala om homosexualitet, bereda oss på försvar mot manligt krypskytte i den frågan. Det viktigaste är att vi inte bara talar om ”tillgivenhet” i stället; dvs. inte förrän vi kan definiera tillgivenhet mellan människor via erfarenheten av vår frigörelse och sen stå för vår kunskap vad den än må gå ut på.
Analogin med tredje världen
Analogin med tredje världen har krånglat till det en hel del för den radikala manliga vänstern. Med blicken riktad på revolutionära rörelser i u-länder har man lurats till ett slags förtvivlat tvång att handla likadant. Och till stor skada för sig själv lyckas vänsterns vanligtvis bara i form av ett slags teaterföreställningar härma efter blodet och modet i det verkliga livets revolutioner.
Det väsentliga för oss kvinnor är att vi inte låter oss luras kvar i detta ofta vettlösa ursinne. Tredjevärldsanalogin är irrelevant för oss. Först och främst är villkoren under pågående revolutioner helt enkelt annorlunda och kräver ett annat uppträdande. För det andra är de kvinnoradikaler som åberopar analogin omedvetna den roll kvinnorna faktiskt har spelat i den kubanska, vietnamesiska och algeriska befrielsekampen. Eller om de beskriver denna roll sannfärdigt går de vidare till att romantisera den och i största allmänhet sälja oss den som någonting önskvärt, när det i stället förhåller sig så att denna roll ingår i ett historiskt mönster påtvingat imperialismen – och inte är vald av dem som gör uppror. – – –
Marilyn Webb i New Left Notes 10.6.68 (Women: We have a Common Enemy) pratar strunt så att det låter som förnuft. Hon hårddarr analogin mellan vänstern i USA och FNL precis så pass att det börjar se lockande ut för de amerikanska kvinnor som inte kan vara med i den svarta kampen och ändå vill göra något, att uppfatta sig som vietnamesiskor. Men vi måste förstå att kvinnorna i Vietnam får möta helt andra villkor än vi. Deras barn, liksom de själva, mördas varenda dag, och en tredjedel av befolkningen går omkring som krymplingar. Är man under ständigt militärt angrepp tvingas man att avstå från planer på nya institutioner, bara för att överleva. De vietnamesiska kvinnorna har inget val. Vi som stöder värnpliktsmotståndet bombarderas inte bokstavligen bort ur tillvaron. Och framför allt, kvinnor som bara stöder värnpliktsmotståndet gör inte allt vad de kan i vad som egentligen är en revolutionär rörelse. I USA borde kvinnor organisera kvinnor för att öka de politiskt missnöjdas skara. I ett land som är på offensiven i hela världen är det vårt jobb att reorganisera våra institutioner så att de inte längre kan vara funktionella instrument för kolonialism och krig. Marilyn säger oss att vietnamesiskorna har förstått att enda sättet för dem att nå jämlikhet är att delta i den nationella befrielsekampen. En strikt analogi med detta resonemang om Vietnam kan formuleras mer realistiskt: de amerikanska kvinnorna skulle få mycket mer jämlikhet om de gav stridbart stöd åt vår nationella kamp: att kolonisera, mörda och förslava. Den analogi med tredje världen som passar bäst är vad man nämner om de algeriska kvinnornas ”kusliga, gälla klagan”. Denna klagan är redan vår egen.[1]
(Ur Beverly JOnes/ Judith Brown: Toward a Female Liberation Movement, Southern Student Organizing Committee. P. O. Box 6403, Nashville, Tennessee)
Övers. L. Bm
[1] I anslutning till publiceringen av texten tryckte redaktionen följande citat ”För ögonblicket är vår grupp övervägande vit. Ibland kommer det en svart kvinna på våra möten och det är utmärkt. Våra möten är öppna för alla kvinnor. Det finns emellertid en ovillighet bland vita kvinnor att utgå från att svarta kvinnor vill vara med i en ”integrerad” grupp. Vi tänker oss att de svarta kvinnorna kanske vill gå ihop själva först. Vidare, vi är alla systrar men en del av våra problem är mycket olika. Många stridbara svarta kvinnor ser sin kamp som en kamp vid sina mäns sida för att överleva; en del säger att bara vita medelklasskvinnor har råd att bry sig om sin frihet som kvinnor. En del icke-vita kvinnor börjar emellertid organisera sig kring kvinnosaken, så tydligen avvisar man inte helt idén. Förhoppningsvis kommer alla kvinnor till sist att kunna gå ihop och låsa för vissa program. Detta bör också resultera i minskad makt för vita herrefolkattityder, eftersom vita kvinnor går samman med icke-vita på bas av likartade behov. (Ur ett samtal, Women of the World Unite – We Have Nothing to Lose but Our Men!, sammanställt av Carol Hanisch och Elizabeth Sutherland i Notes dröm the First Year, New York Radical Women), även följande rader ur Beverly Grant: visa för anti Miss-America-demonstrationen trycktes:
A pretty girl in this society
Is judged by looks alone
What you see on her face
Is often the waste
Of chemicals developed for the war
Judith Brown var en amerikansk radikalfeminist och aktivist. För en kvinnlig befrielserörelse, eller Towards a Female Liberation Movement finns i en rad engelska utgåvor. I längre engelska originalutgåvor står även Beverly Jones med som medförfattare.
Digitalt jubileumsbibliotek publiceras med stöd av Göteborgs Stads projektstöd Pronto.