Det dokumentära och litteraturen – Anna Jungstrand, ellerströms (2020)
Av Marit Kapla
”Det är du som är författern!”, slår hon fast, på den uttrycksfulla värmländska jag aldrig lärde mig prata. Hon är en av de 42 personer jag har intervjuat för att kunna skriva boken Osebol (Teg Publishing, 2019) om min gamla hemby. Utgivningen närmar sig, vi sitter i hennes kök och jag har just frågat henne om hon vill läsa upp sina egna ord vid boksläppet i bygdegården eller om jag kan göra det. En vän till mig har nämligen väckt frågan om rätten till orden i ett dokumentärt verk, och i förlängningen frågan om vem som kan läsa dem högt med hedern i behåll. Frågor värda att ta på allvar, men när min gamla skolkamrat vänligt men bestämt avböjer erbjudandet om högläsning och levererar sitt svar med sådan självklarhet blir jag lite generad. Det känns som om jag har försökt undandra mig ett ansvar som ofrånkomligen är mitt. Att jag med min fråga tagit första steget mot en skendemokrati; velat skapa en föreställning om ett samrådsförfarande och ett kollektivt skapande som i det här fallet inte existerar. Visst har alla inblandade fått läsa sina egna citat och godkänna dem. Men, ja. Det är jag som är författaren.
Med sådana erfarenheter i bagaget är det befriande att läsa Anna Jungstrands bok Det dokumentära och litteraturen. Jungstrand är forskare och lärare i litteraturvetenskap, och har en yrkeserfarenhet som journalist bakom sig. Med sin nya bok fortsätter hon arbetet med en ny analysmodell för dokumentärt skrivande som hon påbörjade i sin doktorsavhandling Det litterära med reportaget (Ellerströms, 2013). Med stöd i teorier hämtade från bland annat dokumentärfilmsforskning och dialogfilosofi tar hon sig an dokumentärlitteraturen på dess egna villkor och angriper frågor som till exempel den nyss nämnda, om vem som är subjektet i en dokumentär text.
Hon hämtar sina exempel från den dokumentärlitteratur som blomstrade i Sverige i slutet av 1960-talet. Det rör sig om sex verk som samtliga är utgivna 1968 eller 1969: Sven Delblancs Åsnebrygga, P.O. Enquists Legionärerna, Sara Lidmans och Odd Uhrboms Gruva, Carin Mannheimers Rapport om kvinnor, Birger Normans Ådalen 31 och Birgitta Stenbergs Rapport. Jag tycker mycket om partiet mot slutet av boken, när hon sammanfattar vad hon genom sin nya analysmodell har utvunnit ut vart och ett av verken. Samtidigt tror jag det är som hon själv uttryckligen önskar i boken, att den har sin största poäng i de generella insikter den erbjuder, som lätt kan appliceras på dokumentärlitteratur inte bara från den här epoken.
Jungstrands grundinställning är att alltför mycket litteraturvetenskaplig forskning har satt dokumentärt skrivande i en position av att vara litteraturens ”andra”. Det vill säga använt det för att markera den yttre gränsen för det som egentligen ska utforskas, nämligen skönlitteraturen. Hennes ambition är att vända på perspektivet och i stället utgå från det specifika hos dokumentärt skrivande.
Det var just böcker som den här som jag letade efter när jag för några år sedan tog restpoäng i litteraturvetenskap (på en högst grundläggande nivå) och ville titta närmare på hur Svetlana Aleksijevitj skapar litteratur av sina hundratals intervjuer. Jag lyckades missa Jungstrands då färska avhandling och vid mina sökningar i bibliotek och databaser hittade jag i stället främst böcker och tidskriftsartiklar där Aleksijevitjs verk läggs som ett faktamaterial vid sidan av andra som behandlar samma ämnen: Röda armén under andra världskriget, Tjernobylkatastrofen, Sovjetunionens krig mot Afghanistan och den väldiga nationens slutliga upplösning. Jag fann också nog så intressanta fördjupningar i vittnesaspekten av hennes litteratur, men letade förgäves efter svar på de frågor jag själv hade om berättarkonstruktion, litterära grepp och poetisk kvalitet.
Kanske var mina sökningar inte så trubbiga trots allt, för Jungstrand skriver i inledningen till den senaste boken om hur dokumentär litteratur tycks ha fastnat i ett fack där det mest intressanta med den är frågor om representation. Till en dokumentär text ställs framför allt frågor som handlar om huruvida den skildrar verkligheten på ett rättvisande och vederhäftigt sätt. Inte alls oviktigt, säger Jungstrand, men för att fullt ut komma åt hur de enskilda verken arbetar med litterär estetik för sina dokumentära syften, avtäcka effekterna och upptäcka likheter och skillnader mellan dem, behöver man även ställa andra frågor.
Jungstrand tar avstamp i ett klarläggande om den gemensamma nämnaren för allt dokumentärt skrivande, formulerat av författaren och kritikern Göran Printz-Påhlsson i boken Slutna världar, öppen rymd (1971). Dokumentärlitteratur är framförallt en performativ akt, menar Printz-Påhlsson. Det vill säga, den måste själv berätta att den är dokumentär, annars är den inte det:
” Det är uppenbart omöjligt att tänka sig en dolt dokumentarisk roman […]. Det dokumentariska tjänar till att avslöja, inte att dölja.”
Det är ett tankeväckande citat i sig, som kopplar till frågor som inte sällan dyker upp i samtidens litterära debatt. Vad kan det finnas för verk som i grund och botten är dokumentärt men avstår från att ange det? Hur förändras författarens roll om i princip samma innehåll benämns som dokumentärt respektive om det inte gör det, utan kallas till exempel ”roman”?
Anna Jungstrand följer i nya boken upp Printz-Påhlssons definition med att direkt slå fast att eftersom ”det dokumentära” därmed inte innebär en textuell egenskap utan ett anspråk, står det inte i någon som helst motsatsställning till annan litteratur. Jag nästan hör tröttheten i Jungstrands ord när hon känner sig tvungen att återigen förklara varför det är en sådan återvändsgränd att använda motsatsparet ”fakta” respektive ”fiktion” när det handlar om litteratur. I den nya boken gör hon processen kort och infogar helt enkelt en fotnot som refererar tillbaka till hennes avhandling. Även om jag sympatiserar med att Jungstrand inte vill upprepa sig så tycker jag hon hade kunnat ägna resonemanget några stycken i den nya boken också, särskilt med tanke på att boken trots att den är utgiven i Ellerströms akademiska serie väl måste anses vara avsedd inte bara för forskarkollegor utan även för en intresserad allmänhet, där jag också tror den kan fylla en kunskapsspridande funktion. Åtminstone tycker jag att tankarna från bland andra estetikern och litteraturvetaren Wolfgang Iser om vad som händer när någon berättar en historia fortfarande kan ha en förlösande effekt. Enligt den tankefiguren är historieberättande ett sätt att välja saker som finns utanför texten, och plocka in dem i densamma. Källorna för det som plockas in i texten kan vara ”det reella”, det vill säga verifierbara saker som överensstämmer med verkligheten, eller ”det imaginära”, det vill säga idéer och tankegods. När dessa ingredienser, oavsett varifrån de kommer, vävs samman till en berättelse, kallar Iser det för en fiktionaliseringsprocess. I vardagligt tal glider ofta ordens betydelse så att ”fiktion” kommer att betyda både den imaginära källan för berättelsens stoff, och sättet berättelsen är ihopsatt på, medan ”fakta” ofta syftar på endast en av dessa två saker, nämligen den reella källan för materialet, och därför blir motsatsparet skevt.
För att åskådliggöra sin utgångspunkt i det performativa som grunden för all dokumentärlitteratur, hämtar Jungstrand stöd i modern dokumentärfilmsforskning, som hon menar har kommit längre än litteraturvetenskapen i att undersöka det specifikt dokumentära. En dokumentärfilm tar ju på ett mycket tydligt sätt hänsyn till två situationer: dels den som uppstår mellan filmskaparen och de personer och miljöer som förekommer i filmen, dels den som råder mellan filmskaparen och filmens publik. Samma dubbla situation råder i dokumentärlitteratur medan något motsvararande inte finns i skönlitteraturen.
En produkt av de dubbla situationerna i dokumentärlitteratur blev synlig i reportageskrivandet redan för över hundra år sedan, i samband med att kunskapsteoretikerna mer och mer övergav idén om att det finns en absolut sanning. Processen sammanföll dessutom med att den litterära modernismen började experimentera med subjektets gestaltning. Det blev vanligt att journalisten eller författaren i sin dokumentära skildring splittrade sitt subjekt. I sin avhandling kallar Anna Jungstrand det för ”ärlighetens retorik”. Den som skriver en dokumentär text använder sig då av två olika ”jag”: det upplevande jaget som möter händelser och människor i texten och det berättande jaget som i efterhand sätter ihop berättelsen. Inte sällan ifrågasätter det berättande jaget sitt upplevande jag. I sin relation till läsaren är det helt enkelt inte hållbart att det skrivande subjektet gör anspråk på en absolut sanning. Tveksamhet måste in, och det splittrade subjektet skapar utrymme för just det. En intressant tanke som Jungstrand framför i Det dokumentära och litteraturen är att denna stilfigur som fortfarande är välanvänd, tycks stadd i förändring och kan vara värd att ifrågasätta: ”Hur mycket av återbruk klarar ifrågasättandets figur och strategin med subjektets självtvivel innan det endast blir en enkel biljett för den dokumentära litteraturen att leverera nästan vilka sanningar om världen som helst?”
Trots att jag nyss efterlyste utbyggda grundläggande resonemang i boken är det är på den här nivån, det vill säga i de intressanta frågeställningar som föds när Jungstrand analyserar dokumentärlitteratur utifrån det performativa anslaget, som boken har sina långsiktiga förtjänster. Inte minst när hennes utgångspunkt i ”situationen”, ”mötet”, som grunden för det dokumentärlitterära verket för henne in på dialogfilosofins område. Hon använder sig av Emmanuel Levinas teorier om etik, där – mycket kortfattat – det är mötet med den andre som är grunden för både språk och subjekt. Subjektet skapas genom mötet med den andres ansikte och detta ansikte kräver ett svar. ”Det första som ansiktet ’säger’ enligt Levinas, är att ’du skall icke dräpa’, och den rörelse som detta väcker i subjektet handlar om en skyldighet att möta detta budord. Där börjar ansvaret, dialogen och etiken – men också subjektets tillblivelse”, skriver Jungstrand. Hon tar fasta på ett av Levinas följdresonemang, om att relationen mellan ett subjekt och den andre alltid är ojämlik. Ansvaret ligger alltid hos subjektet. Med ledning av dessa tankar landar Jungstrand i att det dokumentära verket, till exempel rapportboken, inte kan ha något annat subjekt än författaren: ”Inte ens i intervjuböcker där berättardiskursen helt träder tillbaka för personernas tal, eller i tredjepersonsberättade dokumentära texter kan vi säga något om den andres subjektsskapande process. Vi kan göra oss tydliga bilder av dessa personer, deras inre och yttre betingelser. Men deras status måste fortfarande jämföras med karaktärers status, och att betrakta dem som subjekt i texten vore ett misstag”, skriver Jungstrand.
Med subjektets, i det här fallet författarens, ansvar följer enligt Levinas en plikt att bevara den andres ”annanhet”. I dokumentärsammanhang kan det handla om att till exempel inte låta sig själv smälta ihop med personerna som är föremål för skildringen utan låta dem förbli oinvaderade. Ett sätt att göra det på är att utnyttja det talade språket – det som människorna i ”situationen” säger, så som de säger det. Jungstrand förankrar tankegången ordentligt i sina sextiotalsexempel. Till exempel har P.O. Enquist i sitt mästerverk om baltutlämningen, Legionärerna, tre sätt att återge vad de intervjuade säger. Dels tolkar han det sagda och återger det i sitt eget resonemang, dels är utsagorna insprängda i den löpande texten med citattecken runt och dels använder han talstreck för att helt återge replikerna. Jungstrand menar att variationerna i återgivandet av tal hos Enquist är en övergripande estetik för att manifestera legionärernas mänsklighet och mötenas originalitet Ju mer tveksam författaren står inför materialet, och vad det betyder, desto viktigare tycks det vara att bevara utsagorna i sin ursprungliga form. Att som i den engelska översättningen av Legionärerna från 1974 ersätta samtliga talstreck med citattecken är således att göra åverkan på verkets estetik.
Spåret med vardagsspråkets betydelse och funktion i dokumentärlitteraturen, som också väver in tankar från samtida litteraturforskare som Toril Moi, hör till de allra intressantaste uppslagen i boken. Här finns en rörelse som Levinas formulerar, i Jungstrands översättning: ”[…] i det vardagliga språket närmar vi oss vår nästa istället för att glömma hen i entusiasmen över vår vältalighet.” Jag är enormt nyfiken på att läsa mer om hur dokumentärlitteraturen gestaltar den här rörelsen, men får motvilligt acceptera att Det dokumentära och litteraturen bara kan ge glimtar av det. Bokens ambition är uttryckligen främst att öppna dörrar för vidare forskning och jag hoppas det ska bli resultatet. Som P.O. Enquist formulerar det i en intervju Jungstrand citerar, publicerad i Ord&Bild nr 5 1964: ”Man kan konstatera att verkligheten inte kan fångas, att romanfiktionen är en illusion – och ändå tvingas man att fortsätta skriva böcker och diskutera idéer. Då måste man ge sig in i bedrägeriet med öppna ögon.”