Dolda gudar – En bok om allt som inte går förlorat i en översättning
Nils Håkanson
Nirstedt/litteratur (2021)
Av Helena Fagertun
De senaste åren har jag både ägnat mig själv åt och kommit att alltmer intressera mig för de mer undanskymda rollerna inom litteraturen. Litteraturens traditionella fixstjärna författaren har fått stå tillbaka för sådana som översättaren, redaktören och förläggaren. Jag tycker mig också se att inte minst översättaren och översättningskonsten rent allmänt har börjat uppmärksammas mer. Det är i grunden en bra sak men för också med sig, eller snarare blottar, en del problem – alltifrån somliga läsares uppfattning om att det alltid är bättre att läsa på originalspråk (om man kan det) till en översättningskritik som sällan blir mer än korta omdömen (smidig översättning, tonsäker) och vissa förlags tro att man synliggör översättarskrået om man låter vissa särskilt uppmärksammade böcker översättas av personer som inte i förstone, eller i vissa fall inte alls, är översättare men däremot kända på andra sätt.
Jag återkommer till ett par av de här punkterna, men det som plötsligt slog mig när jag läste Nils Håkansons Dolda gudar var att de här problemen har sin grund i en genuin oförståelse för vad översättning egentligen är. Skulle jag lyfta fram en enda sak som gör Dolda gudar till helt omistlig läsning så är det just att Håkanson lyckas förklara översättandets själva grundfrågor, och det dessutom på en osedvanligt lysande sakprosa – jag kommer på mig själv med att vilja hänfalla åt liknande korta omdömen som jag kritiserar ovan men ska försöka undvika det och istället visa på vad det är han gör.
Titeln Dolda gudar tänker jag spontant syftar på översättarna och undertiteln Om allt som inte går förlorat i en översättning är en twist på den vanliga (miss)uppfattningen om att det är så mycket som förloras i översättning. Men när jag börjar läsa inser jag att det är betydligt mycket smartare och intrikatare än så: de dolda gudarna skulle lika gärna kunna vara själva kärnan i texten, det där som faktiskt klarar av överföringen genom översättningen, med andra ord det som inte går förlorat.
Håkanson börjar också sin bok med ytterligare en sorts gudar, det vill säga de religiösa, och grundfrågan om det överhuvudtaget är möjligt att översätta. Ja, har den kristna kyrkan (oftast) sagt, ”den heliga texten [är] helig, för det finns en gudomlig ingivelse i botten, men de specifika formuleringarna är mänskliga”. Nej, menar många istället inom islam: ”Den som försöker [översätta Koranen] kan för all del åstadkomma någonting annat av värde, en återberättad version, lite som en cover, men detta andra är inte Koranen, som finns uppenbarad av den Högste enbart i sin klassiska arabiska form och som anses omöjlig att stöpa om till andra språk utan att det heliga förvanskas och går förlorat.”
Med detta som utgångspunkt övergår Håkanson till att prata om bokens egentliga ämne, det vill säga det som befinner sig mellan heliga texter och en ”manual för råsaftcentrifug” (den krassa humorn i boken är för övrigt underbar), nämligen skönlitteraturen. Pedagogiskt visar han sedan att det islamiska synsättet på översättning egentligen är rimligare än den utbredda uppfattningen om att ett verk både kan och bör vara helt detsamma i översättning som i original, ”bara på ett annat språk”. Detta är i själva verket det enda som inte är möjligt: ”översättning innebär per definition förändring”.
Men hur ser då denna förändring ut? Även här är Håkanson föredömligt konkret, när han genom exempel från flera klassiska verk visar hur översättare, både till och från svenska, genom tiderna har översatt enskilda passager, och kommer fram till att det främst är där texten blir mer utmanande som översättarnas olika lösningar drar iväg åt olika håll och översättningarna därmed blir vad som ofta kallas för ”friare”. Också frågan om den aktuella bokens och författarens ställning påverkar översättningen, vilket något senare i Dolda gudar kallas för ”Vadstena princip” och postulerar att: ”Ju större respekt för originalverket, desto mer bunden översättning” samt det omvända: ”Ju mindre respekt för originalverket, desto mindre bunden översättning”.
Vid sidan av de kapitel som handlar om översättningens grundfrågor, eller med Håkansons formulering ”tar avstamp i någon teoretisk fråga”, utgör Dolda gudar också en historisk översikt över översättning i Sverige, från medeltiden och ända fram till idag. Även om jag tror att Håkanson har helt rätt i att den akademiska världen skulle behöva vakna och genomföra mer forskning på området är det oerhört välkommet med den här lättillgängliga men samtidigt väldigt initierade genomlysningen. Den som av läsningen kommer att intressera sig för både ämnet i stort och enskilda översättare kan sedan med fördel läsa vidare på Svenskt översättarlexikon, där Håkanson sedan länge är verksam som forskningsredaktör.
Analyserna kring de teoretiska frågorna i Dolda gudar får mig att betrakta översättning på ett nytt sätt och de historiska tillbakablickarna täpper igen mina stora luckor inom översättningshistoria. Som själv verksam översättare och aktiv inom översättningsfrågor på andra håll, inte minst som projektledare för Rum för översättning som arrangerar samtal om översättning och någon som tjatar sönder förlagens kommunikatörer genom att så ofta som möjligt uppmana dem att #nämnöversättaren när de publicerar inlägg om översättningar på sociala medier, tycker jag tyvärr att Håkansons bok är svagare när det kommer till analysen av översättningens tillstånd i den svenska samtiden.
Det kan mycket väl vara så att det i framtiden kommer att visa sig att ljudboken var vår tids stora ödesfråga för den svenska bokbranschen, men den bild Håkanson målar upp kring ljudboken känns väl enkel, och jag tror att han tydligare hade behövt visa på hur ljudboksutvecklingen är en del av en kommersialisering inom förlagsvärlden som har pågått under en längre tid. Det hade varit intressant att läsa Håkansons tankar kring hur det i Sverige de senaste åren framförallt har varit de mindre förlagen som har ansvarat för utgivningen av översatt kvalitetslitteratur, särskilt den litteratur som översätts från andra språk än engelska, norska och danska. Att denna decentralisering av litteraturen har nackdelar är uppenbart, inte minst för att det försvårar för läsarna att hitta fram till dessa böcker. Samtidigt finns det också fördelar med detta nischande, bland annat genom att man till skillnad från de allmänutgivande förlagen nästan med säkerhet kan veta att en översatt bok från exempelvis Rámus, Tranan eller Ersatz kommer att hålla hög kvalitet både litterärt och som översättning. Men jag tänker även på att några av de nyligen startade en- eller tvåpersonsförlagen drivs av översättare – Palabra respektive Komet som båda ger ut spanskspråkig litteratur och Prosak som fokuserar på polsk och argentisk litteratur. Precis som Håkanson beskriver har översättarna tidigare varit viktiga som förslagsgivare och introduktörer av utländsk litteratur i Sverige, men idag vittnar många översättare om att denna dörr är betydligt mycket mer stängd på förlagen än tidigare.
En annan punkt där jag saknar en samtida blick är den i övrigt högintressanta diskussionen kring klassikerutgivning. Håkanson beskriver hur det under 1800-talet och början av 1900-talet var vanligt att bearbetningar och moderniseringar av äldre översättningar betraktades som en sorts nyöversättningar, medan motsvarande arbete idag skulle ”uppfattas som parasitärt och utgöra ett plagiatbrott”. Efter denna diskussion kommer jag att undra vad Håkanson anser om den rätt omfattande återutgivning av äldre översättningar som inte minst Modernista har satt i system. Även detta har förstås ekonomiska motiv eftersom det är betydligt billigare och enklare att köpa loss en gammal översättning än att beställa en ny. Samtidigt är det dels rätt vedertaget att översättningar åldras snabbare än original (ytterligare ett fenomen jag gärna hade läst Håkansons tankar om!), dels har synen på och villkoren för översättning ändrats betydligt bara de senaste dryga hundra åren, något som också Dolda gudar lägger fram i all tydlighet.
Diskussionen om översättningskritik är mer djuplodande även i det samtida perspektivet, och jag hoppas innerligt att många litteraturkritiker kommer att hitta till – och rent praktiskt i sitt arbete använda sig av Dolda gudar. Både i det avsnitt som rör översättningskritik och i många andra exempel visar Håkanson nämligen på hur en översättningskritik värd namnet kan se ut och punkterar samtidigt uppfattningen att man prompt måste kunna originalet för att kunna granska översättningen som sådan. I en fotnot nämns också några positiva exempel på översättningskritik och där skulle jag vilja tillägga att det ofta är sådana kritiker som själva är översättare som även förmår att granska översättning på det sättet – jag tänker exempelvis på Emi-Simone Zawalls recension av Barbara Klickas Urkällan i SvD den 2 oktober 2021 och Margareta Flygts recension av Nathalia Ginzburgs Familjelexikon i Sydsvenskan den 26 maj 2021.
I ett samtal under Rum för översättning på Bokmässan i år menade översättaren Helena Hansson att översättaren ska vara osynlig i själva översättningen, en hållning som rimmar rätt väl med hur Håkanson beskriver att synen på det praktiska översättningsarbetet har utvecklats, men att fler översättare borde vara synliga i världen. Slutklämmen i Dolda gudar lyder: ”Kanske är det nu dags för [de dolda gudarna] att kliva fram i förgrunden”. Jag önskar att han hade vågat sig på att också peka ut några sätt som olika delar av den litterära apparaten skulle kunna främja det: Vad kan översättarna själva göra? Vad borde förlagen göra? Vilken nivå av översättningskritik är rimlig att kräva av kritikerna och redaktionerna? Hur kan jag som enskild läsare bidra?
Jag skickar med ett förslag som också anknyter till en av punkterna jag inledde med, den om förlag som tror att de uppmärksammar översättandets konst genom att anlita författare eller kändisar som översättare och sedan genom pressutskick betona att just denna person är rätt person för jobbet. Detta är, liksom så mycket inom bokbranschen idag, inget annat än ett rent kommersiellt drag och får i själva verket motsatt effekt, dels för att det verkar som att erfarna översättare i vissa fall, särskilt då av en viss typ av haussad poesi, inte är uppgiften mogen, dels för att det blir så uppenbart att motsvarande marknadsföring och betoning på att just denna översättare är rätt för det aktuella jobbet aldrig sker om översättaren heter låt säga Niclas Nilsson, Anna Gustafsson Chen eller Ulrika Wallenström. Ta det som en uppmaning, förlag!