Dark Days
James Baldwin
Penguin Random House (2018)
Av: Sandy Harry Ceesay
Drygt trettio år efter James Baldwins död gav Penguin Random House 2018 ut Dark Days innehållande tre essäer författade mellan 1965 och 1985: “Dark Days”, “The Price of the Ticket” och “The White Man’s Guilt” som alla kan sägas beröra centrala frågor i Baldwins författarskap. Här finns såväl det självbiografiska som det politiska. Jag menar att dessa essäer ger insikter om Baldwins författarskap i stort men också om vår samtid.
Det är valår i USA, 1980. Ronald Reagan vinner en ödesmättad seger mot Jimmy Carter som fyra år tidigare slagit den då sittande presidenten Gerald Ford. Samtiden, som alltid har haft inflytande över Baldwins skrivande är lika närvarande det året som alla andra år han skriver.
I den första essän i samlingen Dark Days, med samma namn, först publicerad i tidningen Esquire, i oktober 1980, beskriver Baldwin sitt liv som afroamerikan med ord som: konfrontation, förändring (assimilering) och utbildning.
Baldwin beskriver den afroamerikanska erfarenheten i Harlem under 30-talets Amerika som någonting inskrivet i historieböckerna. När Baldwin väl börjar röra sig på gatorna som sjuåring, där essän börjar, är det för att lära sig något om världen. “The educational system of this country is, in short, designed to destroy the black child.” Utbildning, som han redan tidigt förstår det, är någonting som sluter sig för människor som ser ut som honom – samtidigt som den öppnar sig för den vita befolkningen i resten av landet. Det är denna förtryckande systematik Baldwin skriver om, som han kommer att, med sin litteratur, sina ord och sin kärlek, kritisera under hela sitt liv som författare, och som svart homosexuell man.
Gemenskapen i Harlem beskrivs som en kollektiv, hemtrevlig men samtidigt tillrättavisande atmosfär; en hård miljö att växa upp i. Baldwin pratar om en respekt inför de som formar hans existens, genom vilken hans världsbild uppfattas; föräldrarna; och jämställer därmed utbildningen han får av världen med uppfostran. “Civilization with a large C is something else again. So is education with a large E. In the lowercase, education refers to the relations that actually obtain among human beings. In the uppercase, it refers to power.” Utbildning är alltså inte bara något som uppstår mellan hemmets fyra väggar utan även på gatan, menar Baldwin. Och det är där, bland folket som rör sig utmed Harlems gator, som Baldwin lär sig sjunga, det är där hans skrivande ton grundar sig. Det finns en känsla närvarande i det han berättar, att livet hela tiden är det som lär en, och det som lärs ut, det som gång på gång skrivs in i de kroppar Baldwin växer upp tillsammans med, och det är enbart världen som kan lära en det som måste läras – oavsett hur plågsamt eller vackert det är.
De människor som är hans vänner, familj och alla grannar i kvarteren, inuti dem stöps den obotliga viljan från landets vita majoritet, känslan av utanförskap; att de som minoriteter ska känna sin plats. Brännmärkas. Detta faktum tar plats, inte bara i titlarna på essäerna; “Dark Days”, “The Price of the Ticket” och “The White Man’s Guilt” men även i största delen av Baldwins författarskap: ett skrivande som är oskiljaktigt från hans liv och de erfarenheter han växer upp med.
Titlarna i denna samling fungerar fortfarande som portaler till den tid han levde i, samtidigt som de speglar vår egen samtid.
När Baldwin skriver om “Education with a large E”, skriver han också om lärare i Harlem som är antingen avtrubbade eller ansedda som radikala; vita lärare som exkommuniceras från sina institutioner och afroamerikanska lärare som gör allt de kan för att så frön av hopp och kunskapshunger hos de unga svarta eleverna.
Baldwin skriver att 1980-talets skolsystem i USA är programmerat för att förgöra det svarta barnet. Om det så är genom att dumpa narkotika i utsatta områden eller isolera det ensamma svarta geniet på Harvard så finns det ett uppsåt och en illvilja inför den svarta hudens upprättelse.
I Baldwins USA finns två bilder som återkommer av den svarta kroppen, två val att låta sig definieras av – portföljen eller nålen. Båda handlar om utbildning. Samma utbildning som ges till dem som vuxit upp i Harlem, i USA, alla de afroamerikaner i landet som osynliggörs, förskjuts och skadas, systematiskt sedan nationen grundades 1776, förbi 1980 då texten skrevs, fram tills idag. Baldwin skriver:
And there is, after all, no reason not to be dependent on one’s country or, at least, to maintain a viable and fruitful relationship with it. But this is not possible, if you see your country and your country does not see you
Och såhär bara någon dag sedan den f.d. polismannen Derek Chauvin dömts för tre fall av dråp, ekar Baldwins upptakt om valåret otröstligt som en röst från det förflutna som på något sätt blivit vår samtid.
Baldwins text blir i den stunden en spegel. En våldsamt återupprepande sång som inte verkar klinga av. Våldet som sköljer över svarta kroppar, utsatta kroppar, kvinnokroppar och transpersoners kroppar.
Tiden är en återupprepande sång. Baldwin sitter i en rättegångssal i Birmingham för att stötta sin vän pastorn Fred Shuttlesworth, som han inte sett på två årtionden. Den anklagade gärningsmannen döms till minimistraffet – tio år – och kan gå fri mot en borgensumma. Baldwin jämför återigen rättsväsendets med utbildning. Han minns hur han under en lektion i en integrerad klass på Bowling Green State University möts av en fråga kring den spänning som infinner sig mellan vita och svarta i samhället. Baldwin blir ställd, enligt honom är det alldeles för tidigt på läsåret för sådana diskussioner. Men samtidigt som diskussionen tar form förvånas han av vad som sker. Baldwin blir i den stunden, som så många andra gånger i sina texter, ett vittne, en åskådare till någonting otroligt och ljust. En annan typ av utbildning, utan okänd rädsla eller fördömande, med en hunger för förståelse, empati och kunskap gentemot den andre, han skriver:
They were trying to become whole. They were trying to put themselves and their country together. They would be facing hard choices when they left this academy. And why was it a condition of American life that they would then be forced to be strangers? The reality, the depth, and persistence of the delusion of white supremacy in this country causes any real concept of education to be as remote, and as much to be feared, as change or freedom itself
Bokens andra essä, “The Price of the Ticket”, är författad bara två år innan Baldwins död 1987, och handlar om hans vänskap med Beauford Delaney, som praktiskt taget bor i Baldwins hus i södra Frankrike.
Många resonemang och situationer ekar kvar än idag, i både “Dark Days” och “The Price of the Ticket”, skildrade med vardaglig ironi och mångbottnad empati. Cassius Clay Jr., även känd som Muhammed Ali, boxningsvärldsmästarensom vägrar strida i Vietnamkriget då han ser det strida mot sin muslimska tro. Han blir sedan fråntagen sin titel som världsmästare, samtidigt som skyltarna med orden: “Be true to your faith” syns överallt på New Yorks gator.
Finns det någon som kan säga att det faktiskt blir bättre? Är det någon som tror att vår samtid inte bara är en förvrängd och upptrappad variant av det som redan tycks ha hänt för ett halvt sekel sedan? Den mondäna upprepningen är både en sanning och en osanning.
Marelene Dumas, James Baldwin (from the series Great Men), 2014. Med tillstånd från konstnären.
De tre essäerna fungerar som historiska speglar. Frågan om utbildning (“Education with a large E”) löper som en röd tråd genom alla tre essäer, och lämnar läsaren med frågor som: vad vill vi att vårt arv ska vara? Vad vill vi lära dem som hör våra röster?
I frågan om nationen klargör Baldwin att den romantiska föreställningen om förräderi inte funkar i ett land som man själv inte äger makten över.
Baldwins texter är på det sättet konstanta ekon av vår samtid lika mycket som historiska vittnesmål, och fungerar både som en sanning och en osanning, en lögn och en saga. Det förflutna upprepas. Vardagen är annorlunda än tiden då Baldwin skrev sina essäer, men systemet sitter fortfarande inpräntat, och ihoptrasslat med en idé om nationen och den vita amerikanens identitet.
Baldwin ställer sig, redan i titeln, “The Price of the Ticket”, frågan om en kostnad:” Part of the price of the black ticket is involved – fatally – with the dream of becoming white”. Här problematiserar Baldwin vad det kostar att äga en dröm under USA’s historia. Priset, som nästan alltid, enligt Baldwin, är på den afroamerikanska personens bekostnad kopplat till en fysisk eller psykologisk förlust. Priset är en omfattande del av livet, om inte livet som helhet.
Baldwins svar på dessa frågor ekar i omgångar genom de olika essäerna. Texten blir stundvis tät och enormt detaljerad. Det personliga blandas med det politiska, som när han skriver om vännen Eugene som hoppade från George Washingtonbron rakt ner i Hudsonfloden vintern 1946. Han nämner hur hans far går bort, tre år tidigare och hur vännen Beauford Delaney hjälper honom med begravningen. Texterna bär också på tomrum. Trådar som trasslar ihop sig. Men inte på ett oredligt sätt, tanketrådar och resonemang går som i en tjock skog av bilder, idéer och känslor. Baldwin berättar om bror som är nio år äldre än honom.
Baldwin minns hur brodern under en permission kommer hem för att hjälpa till med begravningen, och hur han ser att broderns händer darrar. Baldwin låter honom darra. och förklarar senare att det finns något i den bilden som också skakar även honom. Hans brors uniform känns malplacerad på den svarta kroppen.
Han beskriver det i ett stycke där de pratar under hemvistelsen:
My brother, describing his life in uniform, did not seem to be representing the America his uniform was meant to represent: he had never seen the America his uniform was meant to represent. Had anyone? did he know, had he met, anyone who had? Did anyone live there? judging from the great gulf fixed between their conduct and their principles, it seemed unlikely
Relationen till familjen har spelat en stor roll i Baldwins litteratur. Begreppet ’familj’ blir för Baldwin komplicerat då han själv under längre perioder av sitt liv inte levde nära sin familj. 1943 flyttade han till Greenwich Village, ’downtown’, ett område som framför allt var befolkat av vita människor. “We: My family, the living and the dead, and the children coming along behind us”. Baldwin skriver att efter flytten var Harlem nästan lika främmande och alienerande, om inte mer hotfullt än vad det var innan han började leta efter sig själv i världen, och beskriver priset för denna sanning som en skuld.
I den tredje, och sista essän i samlingen, “The White Man’s Guilt”, skriven 1965, tar Baldwin upp de kollektiva processer som ligger till grund för den skuld som ligger under ytan i den amerikanska historien. Teman som står så starkt i hans författarskap och identitetsskapande. Exil, kärlek och konst som räddning. Detta kan ses som Baldwins försök till att inte bara utbilda, men också försvara den afroamerikanska befolkningen i landet som han älskade så mycket.
Här får läsaren känslan av att Baldwin försöker starta en konversation kring den gemensamma historien, det övergrepp som slavhandeln var, och essän blir den plats där han iscensätter de samtal kring ersättningar som skall ges till ättlingar av de slavar som, på grund av den transatlantiska slavhandeln berövats sin frihet. Ett övergrepp som varade i fyra hundra år.
Samma övergrepp som till följd av detta kolonialhaveri, fortfarande systematiskt färgar vardagen för den afroamerikanska befolkningen, och personer ur den afrikanska diasporan världen över.
Baldwin menar att det är den vita amerikanens ovilja att prata om övergreppen som ligger till grund för den spänning som plågar de olika grupperna i landet. “I have often wondered, and it is not a pleasant wonder, just what white Americans talk about with one another”.
Baldwin beskriver sig själv, sin hudfärg, som en “most disagreeable mirror”. En spegel där skulden blottar sitt fula ansikte, och fortsätter:
This is utterly futile, of course, since they do see what they see. And what they see is an appallingly oppressive and bloody history, known all over the world. What they see is a disastrous, continuing, present, condition which menaces them, and for which they bear an inescapable responsibility. But since, in the main, they seem to lack the energy to change this condition, they would rather not be reminded of it
Tillsammans utgör de tre essäerna en stark sammanfattning av den politiska realitet som afroamerikaner mött historiskt, Baldwins eget liv, och de människor han mött på vägen. Texterna speglar den politiska samtid som icke-vita lever i än idag, världen över. I dessa fortfarande intensivt aktuella texter finns styrka att hittas för de som söker den.