Foreigners everywhere, 60:e upplagan av Venedigbiennalen

20 april – 24 november 2024

Av: Paulina Sokolow

Venedig med sin månghundraåriga överdådighet blir under ett par månader ytterligare anrikad med noga utvald konst av namnkunniga curatorer. Sedan 1895 hålls vartannat år en utställning som påverkar hela Venedig, då främst dels området Giardini, där de olika nationella paviljongerna finns, och dels i en enorm lagerbyggnad som förr i tiden använts som vapenförråd och flotta, därav namnet Arsenale. Det är dessa två baser som är biennalens epicentrum. Därutöver finns runtom i stadens palats, kyrkor och torg provisoriska paviljonger, eftersom alla länder av olika anledningar inte har egna fasta byggnader inne på biennalområdet, vilket givetvis mest gäller det globala syd. De många stenvillorna tjänar också som rum för evenemang kopplade antingen till de olika ländernas medverkan eller för lokala initiativ som Peggy Guggenheims Palazzo Venier de Leoni eller privat bekostade skrytutställningar. Jag återkommer till den sista kategorin lite senare.

Den största attraktionen måste ändå vara den utställning som organiseras av en inbjuden curator som får producera en jätteutställning som brer ut sig Arsenale och i Giardini under ett aktuellt tema och med hundratals konstnärer inblandade. Förväntningarna är skyhöga: utställningen bör vara inkluderande, historiskt pregnant och fingertoppsprecist avvägd i avseende både unga och äldre, helst förbisedda, äldre konstnärskap. Med andra ord: ett uppdrag som i princip tigger om att bli sågat av tusentals luttrade konstkritiker.

Årets curator är brasilianske Adriano Pedrosa, som också är den första sydamerikanska och öppet queera person som fått den ärofyllda uppgiften. De omständigheterna, plus att han är museiman och chef för konstmuseet i São Paulo, blir bestämmande för hela hans mastodontprojekt.

Resultatet är gediget, generöst och oklanderligt. Tyvärr samtidigt på bekostnad av den sinnliga upplevelsen, som om Pedrosa velat lämna över ett viktigt, rikt dokument för vidare studier, snarare än att trolla fram en upplevelse som kommunicerar mellan konst och betraktare. Är det bara dåligt? Jag kan inte bestämma mig. Men jag känner mig säker på att det han överlämnar till publiken är sant och värdefullt.

Ett av de första rummen i Giardini-utställningen ägnas åt den abstrakta konströrelsen i Nordafrika i början av 1900-talet. Ett till nyligen okänt kapitel i många konstöversikter. I efterhand läser jag in mig på Casablanca-skolan som etableras 1919 av fransmännen och som i samband med självständigheten bryter med den kletiga eurocentriska akademismen för att under sextiotalet frikoppla modernismen i riktning mot regionens egna abstraktioner i form av berbisk vävtradition. Studenterna, och senare lärarna på skolan är bland andra Mohamed Melehi (1936 – 2020), vars lekfulla målning med blå och gula stiliserade vågor och Mohamed Chabâas (1935 – 2013) arkitektoniska färgkompositioner ger en vink om vilken guldgruva det var och vilken värdefull pusselbit den nordafrikanska historien är för förståelsen av abstraktionens globala varianter. I efterhand pendlar jag fortfarande mellan en känsla av tacksamhet över att ha fått en rollodex av nyupptäckta konstnärer och att drabbas av mångfaldens blindhet. Men nu är det så han gör, Pedrosa. Han slänger upp dörrarna till arkiven för andra att gräva vidare på egen hand.

Vidare till Arsenale. Över vattnet i ett gammalt båthus hänger neoninstallationen som gett hela biennalen namn: Stranieri Ovunque, Främlingar överallt, ett verk från 2006 av den Paris-baserade konstduon Claire Fontaine. Orden svävar i olikfärgat neonljus och upprepas på jordens alla språk, dubblerat i lagunens böljande blågröna vattenspegel. Ett uttalande som kan tolkas antingen relativt, att vi beroende på sammanhang, alltid och på ett existentiellt plan alltid är omgivna av främlingar. Eller ironiskt klingande som uttalat av någon av de numera många högerextrema politikerna i deras idoga försök att hamra in ett budskap som ställer människor mot varandra.

I entrén till mastodontutställningen står Yinka Shonibares skulptur Refugee Astronaut VIII (2024), i mänsklig storlek, iklädd konstnärens signaturmönster: batiktyg med bomull från England, infärgad i Holland och såld i Västafrika där det blivit ett signum för färgstarka saronger och skjortor. I Moderna Museets samling finns ett helt Vasaskepp med det här tyget som segel. Här antyds den slutliga resan. Farväl till jorden eller helt enkelt människan som evigt svävande i ovisshet? Shonibares verk känns lite väl publikfriande som inledning.

Betydligt mer storslagen är installationen som jag strax befinner mig i. De massiva murarna är med hjälp av hundratals, kanske tusentals ståltrådar, uppspända genom rummet, förvandlat till ett cyborgskt rymdpalats. Det är ett verk av Mataaho Collective, en grupp på fyra maoriska kvinnor. Jättevarpen Takapau är gjord med i en traditionell teknik, använd för ceremoniella textilier. Det sätter den rätta stämningen in i de vidare tjugofem tusen kvadratmeterna, som presenterar en som det känns aldrig sinande källa av himmelskt vackra, ibland burleska, ofta folkloristiska, alltid skickligt utförda vävar, applikationer och broderier med berättarglädje som svämmar över alla bräddar. Upphovspersonerna är ett kollektiv av andiska och andra latinamerikanska ursprungsbefolkningar.

Jag får också lära känna Tarsila do Amaral (1886 – 1973), en brasiliansk kubist, som efter studier hos Léger i Paris på 1910-talet gör den senare fasen av stilriktningen helt till sin, med glödande färger och tropisk växtlighet och Anita Malfatti (1889–1964) som under samma tid tog med sig influenser från Berlin och utvecklade en skarpögd expressionism. Tack för det!

Takhöjden i Arsenale utnyttjas till flera skrymmande verk. Ett av dem är en installation av Dubai-baserade Dana Awartanis Come, Let Me Heal Your Wounds. Let Me Mend Your Broken Bones (2024). Stora, flortunna, kvadratiska tygstycken i gult och orange hänger fritt i luften och bildar en svävande abstrakt komposition med akvarelleffekt. Det är måleriskt, textilt, monumentalt och fjäderlätt på samma gång. Sidenet är infärgat med medicinalväxter och på de hängande tygstyckena syns lagningar över stora revor. På skylten läser jag att konstnären med den helande handlingen vill sätta ljuset på förstörelsen av historiska och kulturella byggnader och platser i Arabvärlden och att den version som presenteras även inkluderar Gazas destruktion efter Israels bombningar.

Det pågående kriget i Gaza tar annars mycket lite utrymme. Ryssland är sedan invasionen av Ukraina 2022 inte välkomna till biennalen, men precis som i Sverige gjorde Venedigs borgmästare klart att någon bojkott av Israel inte var aktuell. Tvärtom kallade han den lista med över 24 000 underskrifter för kravet att utestänga Israel för “hatisk och skamlig”. Men i motsats till den polariserade stämningen på Eurovision där en schlagertävling förvandlades till en fullskalig diplomatisk kris, valde Ruth Patir, den inbjudna israeliska konstnären att ställa in i sista stund. Stängt tills Israel utropar eldupphör och gisslan släpps, stod det på en lapp upptejpad på paviljongens fasad. Ett klokt beslut som på samma gång placerade Israel i kylan tillsammans med Ryssland, visade på konstnärens insikt om sin ofrivilliga roll som nationalistisk spelbricka och undvek en eskalering av de fulaste högerkrafterna att luras ut ur sina hålor och kidnappa hela showen. Initiativet Art Not Genocide, ANGA, var tidiga med att protestera mot Israels medverkan och nöjde sig inte med att konstnären visserligen stängde ner utställningen, men lät en video stå på synligt utifrån, utan de stod fast vid kravet på bojkott. Själv tycker jag att det fick bättre effekt det som blev. Det hade varit förfärligt om hela biennalen kommit att bli en megafon för Israels regeringen eller IHRA-definitionen av antisemitism, så som det hela slutade på documenta i Kassel 2022.

För den som känner till Yael Bartanas drastiska och trollbindande filmbaserade installationer var förväntningarna på tyska paviljongen skyhög. Med sina nästan övertydligt antisionistiska fotoprojekt, där den israeliska (numera svenskbaserade) konstnären bland annat klätt ut sig till både SS-soldat, bosättare och sionismens fader Teodor Herzl, hade åtminstone jag förväntningar på kontroverser, med tanke på Tysklands cancelleringsvåg av såväl judiska som icke-judiska kulturarbetare som protesterat mot Israels krigsbrott. Den tyska paviljongen (invigd 1938), en byggnad som sticker i ögonen med sitt nazistiska formspråk, har gjort det i princip omöjligt för inbjudna konstnärer att inte förhålla sig till arkitekturen. Men Bartana bryr sig inte om sådant. Istället är hennes bidrag en sinnesomslutande film- och holograminstallation där publiken blickar upp mot ett mörker i vilket ett hologram av en insektsliknad rymdfarkost svävar. På en stor skärm utspelar sig parallellt en sorts hednisk kitschig ritual. Har människorna gett upp? Ska de också lämna jorden nu som Shonibares astronaut? Jag känner mig inte övertygad. Verket har tekniskt briljanta och trollbindande kvaliteter, men nu tycker jag nog att en teatral och tomt ekande dramatik tagit över. Dessutom är det en många som varit fundersamma över att Bartana obekymrat representerar ett av de länder som fortsätter med vapenförsäljningen till Israel. Konst och politik går helt enkelt inte att skilja åt. I synnerhet inte om man som Bartana gör anspråk på att utgöra fingret i samtidens öppna sår.

Venedigbiennalen pågår till och med november och det finns både för- och nackdelar med att komma som vanlig konstturist jämfört med att ackreditera sig till pressdagarna. Å ena sidan missar man festerna och mottagningarna. Det är också de första dagarna som performanceprogrammen är i full gång. Å andra sidan slipper du långa köer till de mest omtalade utställningarna och den vidhängande hetsen från stressade konstkritiker. Oavsett: ett besök är en av de mest njutbara kunskapsresor som erbjuds i detta liv. Så om du kan: Åk dit!

Fem måsten:

1. Egyptiska paviljongen: Den libanesiska konstnären Wael Shawky är en av världens klarast lysande stjärnor och en berättare av guds nåde. Hans tidigare sagolika filmer med handblåsta glasmarionetter som berättar om kända historiska händelser från ett arabiskt perspektiv kan få vem som helst att kapitulera i salig konstupplevelse. I Drama 1882 (2024) berättas, nu med människor som rör sig som dockor i snören, historien om den brittiska kolonialmakten i Egypten.

2. Kanadensiska paviljongen: Som att gå in i ett smycke, eller ett påskägg i sockerkristall. Kapwani Kiwanga har hittat världshandelns ursprungliga, minsta frö: glaspärlan. Med dessa små enheter, tillverkade på grannön Murano, sammanfattas tusentals år av människor, utbyten och rörelser i en gnistrande installation.

3. Två filmverk på Arsenale: Kom ihåg att ta en avstickare i de små sidorummen i Arsenale. Två pärlor (!) är Karimah Ashadus snygga film om unga män som arbetar som bud på extremt trafikerade motorvägar i Lagos megastäder samt starkt berörande Ahmed Umars Talitin, The Third, där konstnären framför en förförisk dans, iklädd traditionell muslimsk bruddräkt.

4. Jean Cocteau på Guggenheim: Peggy Guggenheim (inte att förväxla med de ultrarika släktingarna i USA) räddade många konstnärer och deras verk undan Nazistysklands klappjakt på avvikande. I det förtjusande palatset visas en ny utställning av underbarnet Jean Cocteau, vars romanklassiker som Les enfants terrible (1929) och La voix humaine (1930) utgör en queer urkälla. Utställningen visar hans konstnärskap i helfigur.

Hoppa över:

1. Englands paviljong: John Akomfrah är en stor konstnär och grundare av Black Audio Film Collective 1982. Men ibland räcker inte en idé för flera våningar av samma sak. Det blir just bara stort. Och samma sak.

2. Pinault collection, Pierre Huyghe, Liminal på Palazzo Grassi: Jag upprepar: stort och samma är inte lika med bra. Huyghe är en omistlig konstnär ifråga om att på ett intelligent sätt sätta ljuset på människans plats i den tunna hinna i universum som är biosfären. Men utställningen, hur bombastisk och högteknologisk den än är, så blir inte konsten bättre av carte blanche-budget.

Not: Nordiska paviljongen, cureraterad av Asrin Haidari från Moderna Museet, innehåller ett allkonstverk med inramning av svenska Lap See Lam, textilkonstnären Kholod Hawash från Finland och kompositören Tze Yeung Ho från Norge. På grund av vänskapsband recenseras inte paviljongen i denna text.