Tomhet och ömhet

Isabella Nilsson

Ellerströms (2025)

Av: Nora Wurtzel

Men det är ju bara ovetenskapligt vanvett, rent nonsens alltsammans’, säga förståndiga människor inför dessa ting; och visst är det nonsens; men det är det mest otroligt lysande nonsens som någonsin åstadkommits […]

Så skriver Frans G. Bengtsson i essän ”Framför en bokhylla” om den del av hans bibliotek som består av texter vars läsning alstrar extatisk glädje. Och visst har nonsens och vanvett en förmåga att vara lysande? Som i Isabella Nilssons författarskap, där hon gång efter annan uppvisar en förmåga att ta litteraturen, rimmen och orden på största allvar – utan att för den sakens skull vara allvarlig.

Isabella Nilsson är tillbaka med en ny samling texter, hundra för att vara exakt, med titeln Tomhet och ömhet. De rör sig över genre- och formgränser, men som en röd tråd löper frågan om kärleken och dess baksidor – och självfallet dess inverkan på skrivandet. Återkommande är relationen mellan textjaget och den gifta man som blivit hennes älskare. Redan i andra texten har hans fru hört av sig, och meddelat att hela affären bara varit en tanklös verklighetsflykt. Att detta skulle stå i motsats till kärlek motsätter sig dock berättaren: ”Ursäkta, men en kärlek som inte erbjuder en flykt från svensk diskbänksrealism – vad i hela friden ska man med en sådan till?”

Nilssons författarskap skapar en rad problem när man, av en vän eller bekant, får frågor kring vad man läser just nu. För den som försöker förklara att det är det roligaste man läst, för att i nästa mening berätta att det är nonsensdikt om en anorektiker som lovat sin mamma att skjuta upp sitt självmord ett år, framstår lätt som okänslig. Men det är för det inte mindre sant, se bara hennes Nonsensprinsessans dagbok (2018).

Även i Tomhet och ömhet finns den galghumor som kännetecknat Nilssons tidigare böcker. Humorn ligger i ordlekarna, i det som efter en googling visar sig heta “paronomasi”, och som på Wikipedia exemplifieras med ”katt åt ben, gick bort”. Det skulle gå att bygga ett helt Wikipedia om allehanda ordlekar och retoriska krumbukter kring Nilssons dikter:

jag lägger band på min förtvivlan
jag lägger olika slags färgglada band på min förtvivlan
billiga sidenband som jag köpt i en pysselbutik
vid Fridhemsplan

[…]

förtvivlan var lika kompakt när jag kom hem
nu lägger jag band på den
för din skull, för att jag älskar dig mer än livet självt
och lite för att få använda min nya limpistol

En annan aspekt som förtjusar, både i Nilssons tidigare verk och i Tomhet och ömhet, är besjälningen: Verkligheten är bristfällig och vårdslös i sitt förmyndarskap över mänskligheten. Jagets inre traumatiserade versioner – variationer av självet – äter smörgås och löser korsord, har hjälm och knäskydd. Ord smyger förbi ett papper i en lek som går ut på att inte fastna där, och textjaget funderar stilla på hur poängräkningen går till. Nilssons texter är som alltid underbart världsfrånvända. Här är litteratur livsviktig – men ändå ett skämt, lite som livet självt.

I Tomhet och ömhet skissas ramar för en hel livshållning fram, som kan sammanfattas med att ”allt är tomhet, idel tomhet”. Detta faktum kan bemötas med två olika strategier: antingen blir man en existentiell slacker, eller så kan man välja eskapism och romantik. Nilsson väljer det senare alternativet, att ”bejaka illusionen, bejaka berättandet, göra livet till ett konstverk, göra livet till litteratur”. Genom att bejaka illusionen väljer man estetens livshållning; esteten vars uppdrag går ut på att ”omvandla tyngd till lätthet”.

Att läsa Nilsson är en sysselsättning som väcker skrivlust. Både i texternas tro på att litteraturen kan vara en väg ut, och i det vårdslösa hanterandet av form och ord. Denna vårdslöshet ska på inget sätt misstas för slarv eller lathet utan snarare ses som någon form av mod. Med det romantiska i åtanke kan vissa av de korta texterna inte kallas mindre än sublima. Nilsson skriver i text no. 55 fram en scen, i vad som skulle kunna klassas som en mycket kort novell, som utspelar sig i ett trapphus där en granne håller på att flytta in. På en enda sida fångar hon där livets svindel: ”denna bonanza av sinnesstimuli är mer än vad min februarideprimerade sömngångarkropp klarar av”.

Det är lätt att bli något moloken vid tanken på hur dessa korta texter, vars briljans ligger i just dess korthet, ofta saknar ett naturligt forum i den litterära offentligheten. Nilsson rör sig i ett sagolikt miniatyrformat och ger ut böcker som är svåra att placera i något fack. Kanske ses det därmed som mer ”svårtillgänglig” litteratur än vad det faktiskt är. Vilket är synd eftersom Nilsson, i sällskap av Fredrik Nybergs Ruin-häften – även de en blandning av prosa och poesi i kortformat – och Gunnar D. Hanssons omfångsrika produktion, tillsammans utgör den mest intressanta om än bångstyriga fåran av svenska litteratur idag.

Gunnar D. Hansson är förövrigt en av de författare som Nilsson återkommer till i Tomhet och ömhet, bland annat i relation till det litterära montaget. Det handlar hos Hansson om en egenartad förmåga ”att få saker och ting att hålla samman, i och igenom poesiboken.” (Nilsson citerar här Filip Lindbergs text ur OEI:s Gunnar D. Hansson-nummer), och skriver vidare: ”Jag måste också erövra denna egenartade förmåga, om jag ska bli en bra mamma.” Detta i relation till att textens huvudperson under en passage är gravid, men kan likväl förstås i relation till skrivandet. För visst besitter Nilsson som författare denna förmåga. På något omöjligt sätt blir Tomhet och ömhet i all sin galenskap och spretighet ett sammanhållet verk, ett montage, som rör sig till livets alla skrymslen där texten öppnar små sprickor ut ur den trängande verkligheten. Naturligtvis är ”allt konstens fel. Utan måleriets, litteraturens, filmens, musikens, teaterns, dansens obegränsade förmåga att för människans syn trolla fram den bästa av världar skulle hennes vistelse hos verkligheten troligen inte kännas alls lika torftig.”

Den absurda aspekten av Nilssons texter har med rätta påtalats i mottagandet av hennes tidigare verk. Och även i Tomhet och ömhet finns något borgeskt över texterna, vilket bland annat Joel Kellgren skrev i sin recension av En bok för ingen (2022) i Aftonbladet. Han skriver där att han ser ”det förtätade ensidesuppslaget som hade kunnat utgöra grunden för en hel roman men som är perfekt som det är”. Detta är i hög grad aktuellt även i Tomhet och ömhet. Ta till exempel texten om den ambitiösa doktoranden som en dag får en gudomlig ingivelse om att alla de fragment han studerar innehåller sängar. Det är det ingen som tänkt på tidigare! ”Det var bara det, att han inte begrep vad det betydde. […] Upptäckten han gjort var i ordets varje bemärkelse sensationell men den var meningslös, den öppnade inte upp för en ny eller fördjupad förståelse…” Upptäckten betydde helt enkelt ingenting. När han är klar med sin avhandling börjar smulproblemet på allvar; allt han rör vid löses upp i små smulor. Två händelser med oklart orsakssamband, ett inslag av magi och en litteratör i huvudrollen. Borgeskt är definitivt det rätta ordet.

Om Borges sägs skrivit för just författare, bibliotekarier och alla som på något sätt ägnar sitt liv åt litteratur, skriver Nilsson för alla oss som älskar märkliga små texter. Hon skriver för den som inte bryr sig om lite sammanblandning mellan fiktion och verklighet, privat och personligt, sant och falskt – Tomhet och ömhet är en litterär lösgodispåse där gravallvarligt nonsens möter seriöst trams.

I dialog med Duras försöker Nilsson ringa in ett tomrum, något som rör kärlek och ensamhet. Duras största brist – tillika förtjänst – är att lyckas göra livets faddhet sexig. Det ska sägas att det är mer knull i Tomhet och ömhet än i Nilssons tidigare verk. Det uppstår i mötet mellan textens jag och hennes gifta älskare en våldsam lek, med kroppsvätskor och förnedring. Om Tomhet och ömhet i sin syn på litteraturens roll är en romantisk bok, som dessutom tematiskt rör sig kring romantik som synonym till kärlek, finns det dock ingen tillstymmelse av romantik i sexakten. Sex är snarare våld och förnedring. De gånger det går att skönja en ömhet, är det för att älskaren sover.

Det är lätt att läsa Isabella Nilsson i dialog med Anne-Marie Berglund. Även hon skrev ”de inlagdas litteratur” med en fascination för sex och erotik men helt utan lust. Likt i Berglunds Dagen då jag tog ledigt från romanen är sex hos Nilsson snarare att likställa med en plikt eller något lydigt. En annan beröringspunkt Nilsson och Berglund emellan, är skrivandet som en form av paus från Det Verkliga Projektet. I Dagen då jag tog ledigt från romanen möter vi Berglunds ljudkänsliga berättare som ”hoppar av” något, kanske romanprojektet, kanske jag-projektet. Ändå finns där ett förlag som väntar, ett manus som inte är färdigt i en text som i sig blir större än vad en färdig roman någonsin kunde blivit. I en liknande anda skriver Nilsson: ”Jag vill helst bli en misslyckad poet. En poet med ihållande skrivkramp” och vidare: ”Men så är jag ju alltså en misslyckad poet och något krav på alstring av poesi föreligger av naturliga skäl inte.” I Tomhet och ömhet ryms inte några stora mängder poesi, även fast den i hög grad uppehåller sig vid just poesiskrivande. Det är just en prosabok, kanske en prosabok om att ta ledigt från poesin.

Den nytillkomna sexuella grovheten gifter sig med den i övrigt drastiska formuleringsglädjen. Om det är något som stör i läsningen av Tomhet och ömhet är det snarare ”du”-tilltalet. Texten vänder sig återkommande till detta du, den gifta mannen, älskaren. Det som skaver i detta tilltal är att Nilsson skapar världar som jag inte vill dela med en tredje part, jag vill ha nonsensprinsessan för mig själv. Det är självklart högst orimligt att avkräva monogami från en litterär konstruktion, men samtidigt finns det få författarskap som lika stolt står upp för rätten att vara helt jävla orimlig. För när allt kommer omkring vill jag traska runt ensam i Nilssons absurda litterära värld, utan att bli störd av påminnelser om en verklig – tråkig – kulturman. Detta oavsett om han är ”av medellängd och löst baserad på verkliga händelser”.

Det är nästintill omöjligt att ta sig an Tomhet och ömhet utan att se Isabella Nilsson i relation till en rad andra verk och författarskap. Förutom de hittills nämna bör listan utökas med Nietzsche, Lagerkvist, Pessoa, Beckett, Dagerman och Houellebecq med flera. Nilsson skriver genomgående i relation till andra, via parafraser, tolkningar och bitvis i en mer traditionell essäform. För även om det kanske är rent nonsens alltsammans, så är det inte nonsens i ett vakuum. Det är en dialog över nationsgränser och tider, där döda möter de levande, där litteraturens märkliga sprängkraft och plåsterfunktion står i centrum. Det som är säkert är att Tomhet och ömhet, tillsammans med Nilssons tidigare verk, hör hemma i nonsenshyllan med förmågan att genom läsningen alstra extatisk glädje.