Av: Håkan Forsell
Publicerad i Ord&Bild nr 4 2022
I samband med den tyska återföreningen skapades Treuhandanstalt, ofta kallat Treuhand, en myndighet med uppdrag att privatisera, eller avveckla, de statliga företagen i DDR. På bara ett par år förlorade miljoner östtyska män och kvinnor sina jobb, och de sociala skillnaderna har bestått i decennier. Håkan Forsell söker i denna essä efter i bildvärlden det sena DDR och dess återklang. Kanske är det nu lika viktigt att söka i Treuhands arkiv som en gång i Stasis.
Arbetare protesterar mot Treuhands stängning av en industrianläggning i Leipzig 1993. Foto: Waltraud Grubitzsch/DPA, Wikimedia
I.
Bad Frankenhausen är känt för två saker: ett lutande kyrktorn och en massaker. Den medeltida frankiska småstaden, under 1800-talet kurort i Thüringen, söder om Harzbergen, ser i dag annars ut som om den fått sin materiella substans utbytt mot ersättningshus och avspolningsbara fasader från 1990-talet. Man stöter på dem överallt i de nya förbundsländerna; orter, knappt igenkännbara från äldre fotografier förutom enstaka signaturbyggnader, som resolut och kärlekslöst sanerats. Dementa och barnlösa vilar deras tomma torg, ingen lyssnar på deras krämpor och de blir aldrig mer sig lika.
Från Leipzig, på baksidan av centralstationens katedral, kan man hyra en bil och köra de dryga tolv milen västerut. Snart avlöses förortsvillorna av mindre gårdar. Landskapet öppnar sig, vägarna följer skogbeklädda höjder och himlen blir högre i eftermiddagsskymningen. När det går att skymta Harzbergen vid horisonten kommer kvällningen och med den en dimma som hastigt lägger sig över vägen. Avfarten mot Frankenhausen är lätt att missa. Hotellets restaurang serverar idel kötträtter. På rummet har man ställt ihop två enkelsängar och kallar det för ett rum med dubbelsäng. Men det är ingen dubbelsäng om de sovande, älskande, grälande, inte delar samma madrass. Det är bara två som ligger i var sin säng och andas bredvid varandra i samma rum.
II.
Uppe på den trädlösa kullen någon kilometers vandring från den lilla staden befinner sig Panoramamuseet, en silverglänsande cylinder från mitten av 1970-talet. Under DDR-tiden kallades den i folkmun för ”elefanttoan”. Den är synlig från långt håll, placerad på det slagfält där legoknektar under hertig Georg av Sachsen och Filip I av Hessen den 15 maj 1525 slaktade en bondehär på 6000 man ledd av prästen Thomas Müntzer. Slaget var kulmen på flera år av social oro och revolter som dragit genom de tyska rikena under reformationen. Staden Halle hade år 1972 varit initiativtagare till byggnaden med ambitionen att den också skulle rymma en panoramamålning över bondekriget och slaget vid Frankenhausen. Förverkligandet av denna målning skulle bli en av de mest omfattande statliga arkitektur- och konstsatsningarna i Östtyskland. Den ekonomiskt svaga staten kom under åren fram till muséets öppnande i september 1989, två månader före murens fall, att investera närmare 80 miljoner Mark (i dagens värde ca 12 miljoner Euro) i ett fullständigt oheroiskt, apokalyptiskt och bildningstungt konstverk. Så var inte ambitionen från början. Edith Brandt, ansvarig minister för vetenskap, folkbildning och kultur i Halle, som personligen föreslagit projektet, hade varit på resa i Sovjetunionen och blivit inspirerad av panoramat vid Sevastopol och Borodinopanoramat i Moskva, som dramatiskt iscensatte fältslag under Napoleons ryska härtåg i en realistisk, hjältemodig konsttradition. Panoramat var en beprövad form av åskådningsanläggning i socialistiska nationer för att skapa sammanhållning kring historiska händelser. Men bondeupproret i Thüringen på 1520-talet hade i verkligheten lett till ett förödande nederlag för bönderna, gruvarbetarna och småfolket, de som den socialistiska arbetarnationen identifierade sig med. Det var ett riskabelt uppdrag hur denna historiska händelse skulle framställas, särskilt som gällde en offentlig konstsatsning. Det fanns inte heller någon redan tilltänkt konstnär som skulle kunna ta på sig det omfattande arbetet med panoramabilden och finna en övertygande gestaltning hur ett historiskt blodbad kunde omformas till en ideologisk seger.
Werner Tübke, en av DDR:s mest kända och kontroversiella konstnärer, skrev under avtalet för det statliga uppdraget den 1 januari 1976. Panoramamålningen över det tyska bondekriget skulle uppföras på en 123x14 meter stor duk inuti rotundan. En särskild kanvas tillverkades av textilarbeterskor i Sovjetunionen. Det kommunistiska broderfolket skickade också med en grupp ikonexperter till Bad Frankenhausen som med långa, våta borstar grundade den jättelika duken. Det rådde en vag övertygelse inom det politiska etablissemanget att konstverket i slutänden skulle uppvisa en beprövad didaktisk, realistisk, uppbygglig krigsscen.
Men Tübkes stilideal låg långt från socialistisk realism. Den estetiska oklarheten och oenigheten mellan myndigheterna om i vilken genre man egentligen önskade få målningen uppförd, tillät Tübke att trumfa igenom en lista på krav – tretton punkter – i enlighet med hans egen konstnärliga övertygelse. (punkt 7: ”Efter de inledande förberedelserna har jag fria händer att utföra arbetet, ingen försöker övertala mig om annat, ingen får fullständig insyn.”)
Tübke förkastade målsättningen att verket skulle återge de officiella historiska förklaringarna om bondekriget och slaget vid Frankenhausen som ett resultat av klasskamp med socio-ekonomiska drivkrafter, eller förklaras genom 1500-talets allianser och ideologiska ledare. Panoramaformatet, som saknar någon tydlig början eller slut, presenterade den mänskliga existensen som cyklisk, inte progressiv och teleologisk, som annars var den socialistiska partistatens förespråkade ideologi. Med ett visuellt språk som var starkt influerat av renässansen och det tyska 1500-talets pamfletter och boktryckarkonst, skildrades en världsbild där mänskligheten upprepar sina misstag gång på gång. Tübke ville utforma en tidlös bild av conditio humana utifrån en värdeorienterad traditionalism. Panoramat vrider sig över årstiderna, överrik på analogier, allegorier och dunkla berättelser. Bondekrigets huvudperson, prästen och revolutionären Thomas Müntzer står i stormens tysta öga, en förlorad figur i en kaotisk stridscen under regnbågen och solglorian, som han för sina anhängare anfört som tecken på kommande seger. Istället befinner han sig i det överhängande nederlaget och låter folkets fana falla till marken.
Detaljer ur Werner Tübkes Bondekrigspanorama trycktes i augusti 1989 som frimärken i DDR, till minne av upprporsledaren och prästen Thomas Müntzer. Frimärkena var giltiga fram till den 2 oktober 1990, dagen före Östtysklands upplösning. Bild: Wikimedia
III.
Vägarna västerut i Thüringen, mot Heilbad Heiligenstadt, där man når Tysklands mittpunkt, leder till gränsen mot Niedersachen och Hessen, genom ett landskap som under olika makthavare och politiska regimer har varit präglat av jordbruk, mineralutvinning och textilframställning. Det är ett politiskt landskap; ett historie-materialistiskt landskap, skulle kanske Friedrich Engels ha hållit med om. Det är också de fruktlösa protesternas landskap.
I Bischofferode – skylten flimrade förbi vid vägkanten – stred arbetarna i kaliumkloridfabriken Thomas Müntzer under 1990-talets första år för att få behålla sina jobb och att tillverkningen inte skulle avstanna. Utsikterna var nedslående. Företagare inom den västtyska kaliumkloridindustrin hade fusionsplaner som omfattade miljardbelopp. Treuhands förvaltningschefer var på plats, förklarade att det inte existerade något alternativ till att lägga ned produktionsanläggningar likt den i Thüringen med tanke på överkapacitet, kollapsande försäljningsområden och europeiska kartellregler. Egentligen en "vardaglig" historia under återföreningsåren, hundratals liknande nådde inte ens notisspalterna i de större tidningarna. Vad ingen dock förväntade sig var den massiva protesten i Bischofferode och demonstrationerna som kulminerade i försöken att storma Treuhands högkvarter i Berlin. Den 1 juli 1993 gick tjugofyra arbetare från Thomas Müntzer-fabriken ut i hungerstrejk i protest mot nedläggningen. Några dagar senare anslöt sig flera andra av samhällets invånare. Hungerstrejken kom sammantaget att pågå i 81 dagar.
Treuhand. Vad var denna plötsliga, autoritära makt från ”väst” egentligen? Ett politiskt holdingbolag? En statligt sanktionerad spekulant? En kostymgrå Vergilius som ämnade leda den vilsegångna nationen ut ur statssocialismens helvete? Omedelbart vid Treuhands bildande 1990 blev det världens största tillfälliga arbetsgivare. En hel nations samlade näringsliv skulle omvandlas från ett ekonomiskt system till ett annat, från ett socialistiskt till ett marknadskapitalistiskt. Treuhand genomförde mellan 1990 och 1994 den snabbaste och mest genomgripande systemförändringen i modern europeisk historia. Bolaget privatiserade, sanerade, likviderade verksamheter på löpande band. Statliga företag med hundratals medarbetare kunde säljas till privata investerare inom loppet av minuter. Uppdraget ansågs slutfört 1994, då hade ca 2,5 miljoner arbetsplatser i Östtyskland försvunnit, ca 4000 företag slagit igen, och de tidigare socialistiskt styrda förbundsländerna stod med över 250 miljarder D-mark i skulder och ett fullständigt sönderslaget socialt skyddsnät – även förskolor och semesteranläggningar hade varit delar av ett kollektivt helhetssystem som inte längre existerade.
Bilderna på de utmärglade arbetarna i Bischofferode som med sina försvagade kroppar försökte stå upp mot det västtyska "privatiseringsmonstret" spred sig över världen och blev en påminnelse om i vilken utsträckning den så hyllade tysk-tyska enheten rymde en kris, en kris som krossade människors sammanhang och tillhörighet i skuggan av återföreningens och läkandets enkla, naiva symbolik. Ansiktena på dessa människor kämpade med maktlöshet och rädsla. Varje dag var en samling kring ett nederlag. Vid sidan av nedmonteringen, utförsäljningen, uppbrotten ökade antalet självmord dramatiskt i östra Tyskland i början av 1990-talet, men för detta fanns inget språk, det kunde inte nämnas vid namn. De benämndes i korta notiser som ”handlingar av förtvivlan”.
Bischofferode förlorade sin befolkning. Gruvan vattenfylldes. Senare uträkningar uppskattade att det fanns motsvarande 12 miljarder Euro i tillgångar under vattenmassorna. Var det sant? Blev egentligen Thüringens gruvnäring och kanske hela Östtyskland förrått i återföreningsprocessen? Det var rykten och svårbevisade påståenden som fortsatte att blåsa liv i förödmjukelserna, konspirationsteorierna och vreden.
Bara ordet Treuhand utövar fortfarande en mörk magi. Säg det i ansikten på någon som blev kvar i Östtyskland och med ens finns det inte något tidsligt avstånd till vreden och besvikelsen. Med Treuhand inställer sig frågor: Varför finns det alltjämt så mycket hopplöshet i de östra förbundsländerna? Är en stat alltid liktydig med sina medborgare?
Alexander Koch, en av de första styrelseledmöter i Treuhand som svarade på kritik om institutionens arbetssätt i ett offentligt framträdande 1991, yttrade: ”Moderniseringen av det östtyska näringslivet måste med nödvändighet bli en mycket hård process.” Det kunde inte undvikas. ”Treuhand kommer att ses som en grym och skoningslös inrättning under kommande år, med tanke på de beslut som måste träffas.” Reaktionerna var våldsamma. En tysk höst hade återkommit. Under det första verksamhetsåret blev Treuhands chef mördad i sin bostad i Düsseldorf (RAF tog på sig dådet, men ännu har ingen gripits för mordet), Berlinkontoret i Prenzlauer Berg ockuperades ett flertal gånger och brändes slutligen ned.
Treuhand förde över närmare 8400 företag i det forna DDR till det nya marknadskapitalistiska systemet. När transformationen var klar hade 80 procent av företagen som ännu ansågs lönsamma fått nya ägare i Västtyskland, 15 procent hade sålts till utländska ägare och endast 5 procent av företagen hade stannat kvar i öst.
Trettio år efter återföreningen har en östtysk kommun i genomsnitt hälften så stora skatteinkomster som en västtysk. Företagsskatt betalas där företagen har sina huvudkontor, och det är till övervägande del i västra Tyskland, även om fabriker och anläggningar förlagts till östra Tyskland. Av de 464 största företagen i landet har endast 36 huvudkontor i en östtysk stad.
Denna obalans gäller inom alla samhällssektorer av betydelse: handel, media, kulturverksamhet och högskolor. Skillnaderna i ekonomi och livskvalitet mellan de nya och de gamla förbundsländerna framstår som ohjälpligt cementerade. I öst existerar en känsla av att vara förlorarna och de bedragna i samhällsutvecklingen. Ett stycke obearbetad historia spricker likt ett sår i en samtid som i östra Tyskland präglats av växande stöd för extrema politiska rörelser som Alternativ für Deutschland och Pegida, och i skuggan av Coronaepidemin också av vaccinförnekare och allmänna missnöjesmedborgare. Man ser dem vandra genom städerna med sina plakat, sina svarta tröjor, flaggor, armbindlar, stjärnor, västar. Eller de står längs motorvägarna med banderoller, tysta, ansiktena slutna, i protest mot det som berövats dem. Inte bara var återföreningen riggad från början, menar de, förräderiet och plundringen har fortsatt. Och så länge man i Östtyskland lever med övertygelsen att man blivit bedragen behöver man inte på allvar ta tag i de hemmagjorda problemen, ekonomins och demokratins tillkortakommanden. Man blev ju underkuvad. Koloniserad.
Så kallade missnöjesmedborgare, “Wutbürger”, protesterar vid motorväg B96 utanför Bautzen, juli 2020. Foto: Sebastian Leber, Wikimedia
IV
Vid en allvarlig bristning i den kapitalistiska väven har den socialistiskt influerade tankevärlden återvänt till Thomas Müntzer och bondekrigen. Friedrich Engels gjorde det efter de misslyckade revolutionerna år 1848. Karl Kautsky under högindustrialismens idéformering av arbetarrörelsen på 1890-talet. Ernst Bloch efter första världskrigets katastrofala slut. Även situationisterna uppförde pjäser om Müntzer under 68-rörelsen och senast Éric Vuillard i kortromanen De fattigas krig, ett litterärt uppviglingsförsök i efterföljden av Gula västarnas protester i Frankrike 2019.
Thomas Müntzer luktar ursinne och blod, ett otyglat, hett efterlängtat våld nedifrån och upp, från massorna mot överheten. Men bara ett land gjorde honom till nationalsymbol, och det landet finns inte längre. Müntzer, liksom DDR, hann aldrig transformeras, nederlaget kom omedelbart. Upprorets misslyckande innebar att Müntzer och hans gelikar kunde dö som martyrer och aldrig behövde överge några principer. Den plötsliga undergången av DDR, upplösningen och inlemmandet i en annan stat, kom på liknande sätt att ge näring åt en myt om vad landet hade kunnat bli. Detta DDR levde vidare i ett skuggrike av kontrafaktiska blomstrande landskap, stundtals mer levnadskraftiga än den reella samhällsutvecklingen.
Thüringens historiska betydelse för social kamp och uppror hade egentligen manifesterats redan med Friedrich Engels studie Die Deutsche Bauerkrieg från 1850. Regionen tilldelades i den östtyska historieskrivningen särskild förklaringskraft till det socialistiska samhällets tillkomst och utveckling. Thüringen, liksom Sachsen, hade upplevt en ekonomisk blomstring under sent 1400-tal tack vare gruvnäringen och textilproduktionen. Den ekonomiska utvecklingen hotade att spränga feodalismens förtryckande form. Men gruvarbetare, textilarbetare och bönder lyckades inte med sina handlingar skapa ett nytt politiskt samhälle utan blev i tilltagande grad hänsynslöst utnyttjade av jordägare och adel. Landsherrar, grevar och hertigar orkestrerade den primitiva ackumulationen i form av privatiseringar och markinhägnader som skapade armod hos bönderna. Ställda inför ökade pålagor och sämre levnadsvillkor sökte lantbrukare, gruv- och textilarbetare omstörta makthavarna. Bonderevolten var klimax i en process som reformationen hade drivit fram.
Engels argumenterade att reformationen hade resulterat i att härskande klasser, men även nya samhällsgrupper, kunde tillkämpa sig materiella fördelar bakom en religiös täckmantel. Detta var reformationens ”teologiska kätteri”, den handlade egentligen inte om religiösa motsättningar utan var en strid om produktionens överskott. I DDR skulle i stort sett alla historiker som studerade 1500-talet luta sig mot detta antagande – reformationen var i sin kärna en socio-ekonomisk konflikt. Västtyska historiker däremot analyserade ännu under 1980-talet reformationen uteslutande som en teologisk fråga.
Reformation blev en grundarmyt för den kommunistiska DDR-staten som letade efter historiska händelser som kunde understryka det revolutionära arvet. Böndernas uppror mot feodalt förtryck och utsugning kunde porträtteras som det tyska folkets första radikala försök att omdana sitt samhälle, något som sedan skulle komma att ”lyckas” år 1949 med upprättandet av den östtyska staten. Det fanns ett behov att visa att DDR värnade ett särskilt tyskt socialt arv som inte stod att återfinna med samma tyngd i den andra tyska nationen.
Men bondekrigen spelade inte bara en historisk-mytologisk och identitetsskapande roll, de användes även för att legitimera konkreta, samtida politiska reformer, särskilt inom jordbrukssektorn. Edwin Hoernle, DDR:s första jord- och skogsbruksminister förklarade nödvändigheten i ”demokratiska” jordreformer och bildandet av kollektivjordbruk med referenser från Thüringens tidigmoderna historia. Bönderna i Thüringen hade under upproren år 1525, hävdade Hoernle, stridigt mot de stora lantgodsen och härskarklassens ägande, ledda av den radikala prästen Thomas Müntzer. Müntzer porträtterades just som en ledare för folket, en social revolutionär, som befriade massorna från feodalismens ok. DDR framställdes som ett land som hade fullbordat en historisk strävan, där den exploaterade arbetarklassen hade befriats från kapitalistisk dominans med hjälp det socialistiska partiet. DDR var en fortsättning och en fullbordan av den befrielsekamp som hade inletts, och misslyckats, med bondeupproren 1525.
V.
Kulturministeriets avdelningschef för bildkonst, Fritz Donner, fick ett särskilt ansvar för Panoramaprojektets genomförande, en arbetsgrupp bildades och Werner Tübke övertalades att åtminstone tillåta en viss insyn från historiker när arbetet fortskridit för att undvika faktafel och historiska oegentligheter. Under täcknamnet ”Fritz” var Donner samtidigt inofficiell Stasi-medarbetare och kom med åren att bli den främsta förmedlande länken mellan konstnären – i Stasi-akterna benämnd ”Dr Werner” – och det politiska etablissemanget.
Werner Tübke intervjuas 1982 av östtysk TV i sitt hem i Leipzig. Han fingrar på sin pipa, pratar fort och otydligt med pipskaftet i munnen. Den långa, magra kroppen hopvikt i en blekt fåtölj. Han är självsäker, på gränsen till arrogant, tillrättavisar journalisten och omformulerar hennes frågor som han sedan själv besvarar. Den östtyska konstvärlden föreföll vid denna tidpunkt vara befriad från all uttalad statlig kulturpolicy. Särskilt i Leipzig och Halle hade istället experimentella former och individuella stilar fått utvecklas. Väst upptäckte DDR:s konstscen genom den så kallade Leipzigskolan, där just Werner Tübke var en av de mest framstående utövarna.
Tübke hade i december 1981 avslutat en treårig fas i arbetet: en fullständig version av målningen i skala 1:10. En utvald grupp av medarbetare och studenter vid konsthögskolan i Leipzig hade skolats i den tübkeska historiska målartekniken, för att stiltroget kunna överföra verket till duken inuti cylindern på Bad Frankenhausens kulle. Av privata fotografier kan man följa hur verket växer fram, hur Tübkes bildforskning tar honom från Albrecht Dürer, Peter Bruegel, Hieronymus Bosch och manierismen till boktrycksförlagor, framför allt träsnitt, smädesskrifter och religiösa-politiska pamfletter. De ger Tübke den bildvärld han letar efter: vacker bortom ord och oåterkalleligt fördömd, befolkad av hotfulla väsen från underjorden, av narrar och pilgrimer, av övergrepp, fåfänga och förtvivlan. De sista scenerna i en värld som går under.
Tübke tar pipan ur munnen och förklarar att det inte handlar om någon historisk representation, utan om ”måleri som medium”; ingen uttalad politik, ingen exegetik, utan en ”historisk-emotionell kanalisering av måleriet”. Det skall sippra fram i färgen och i kompositionen; all gemenskaps sönderfall ska förnimmas i färgen, säger Tübke. Journalisten har inga följdfrågor på detta.
Det socialistiska partiet behandlar Tübke som om han fått ett hemligt kommandouppdrag. Stasi upprättar en särskild operation ”Panorama” för att tillgodose hans behov. Konstnären känner sig plötsligt rädd för sin egen säkerhet. Villan i Leipzig och lägenheten i Frankenhausen måste säkras, begär han. En direkt telefonledning till säkerhetspolisen, galler för fönstren, larmanläggningar vid dörrarna.
Ingen vet riktigt vad han målar, men Werner Tübke och hans uppdrag har blivit oundgängligt, livsviktigt för den östtyska staten. De klamrar sig fast vid varandra: konstnären och staten. Tübke använder säkerhetspolisen som handfast familjeterapeut. Han skriver i februari 1986 till Fritz Donner att han har enorma konflikter med sin son, Albrecht. Han ber honom om hjälp, hans produktivitet har blivit lidande, han fruktar att han inte kan slutföra arbetet. Sonen måste bort från honom. Donner lyckas utverka att kulturministern kontaktar armégeneralen Heinz Kessler och ber att Tübkes son – som nu misstänks stå under inflytande från ”statsfientliga, asociala och kriminella element” – omedelbart inkallas till militärtjänst. Kessler uttryckte sin djupa förståelse och förverkligade sina omsorger om konstnären och hans viktiga verk i en skyndsam inkallelseorder som landade lagom till Albrechts artonårsdag.
Tübke höjer tempot, han börjar även arbeta under helgerna med sina medarbetare. ”Verket måste stå mig nära, i någon mån vara ett familjeporträtt”, säger han i samband med att han lägger sista handen på målningen 1987. ”Men senaste tiden kände jag, att det kunde komma en dag då jag inte hade något intresse mer.”
När panoramabyggnaden öppnades under en ceremoni den 14 september 1989 hade Tübke arbetat på verket i närmare tolv år. Arbetet hade brutit ned hans kropp till följd av den ständiga kylan i den dåligt isolerade rotundan och det mödosamma målandet från byggnadsställningar. På filmen från invigningen bär han käpp, rör sig långsamt. Och den döende östtyska staten hade, utan avsikt, fullbordat sitt eget mausoleum. I den målning som nu kunde beskådas av allmänheten fanns inga löften om framtiden, ingen förfluten seger att luta sig mot och tas som inteckning för kommande framsteg. Istället öppnade sig en komplex väv av betydelsehorisonter som konsekvent undvek en partisk ståndpunkt. Att målningen stilmässigt sökte sig bakåt i det förflutna gav den en stilistisk och ikonografisk självständighet, ett pansar mot samtiden, som endimensionella tolkningar av verkligheten inte kunde tränga igenom.
VI.
Rött ljus i trafiken. En dekal i bakrutan på en bil: «Ostdeutschland. Heimat kann man nicht kaufen!“ Östtyskland. Hembygd kan man inte köpa. En text som inte kunde ha skrivits då, för trettio år sedan. Vad uttrycker den? En grumlig mix av ekonomiskt-politiskt ställningstagande, lokalpatriotism och omfattande konspirationsteorier? En förändrad östtysk identitet?
Demonstration mot Treuhand i Berlin den 28 november 1990. Foto: Ralf Hirschberger/dpa-Zentralbild, Wikimedia.
Det är belysande för det kollektiva minnet att det idag är en generation som är född flera år efter murens fall som tar upp frågan om samhällsutvecklingen i början av 1990-talet. Vad hände egentligen? Vad dolde sig bakom den obskyra devisen ”försoning genom hemlighållande” som Treuhands styrelse yttrade om sitt arbete? År Noll är för denna generation inte en punkt i tiden, utan en utdragen skugga, i vars nedsläckta areal allt redan har skett; provinsen definierats, arbetslösheten permanentats. En uppväxt i 1990-talets tomrum: speed, bomberjacka, blekta jeans, arbetarstövlar med stålhätta. Musikern Hendrik Bolz (född 1988 i Stralsund) från rapduon ”Zugezogen Maskulin” gav våren 2022 ut den uppmärksammade självbiografiska ungdomsskildringen Nullerjahre: Jugend in blühende Landschaften, där en namnlös besvikelse ärvs och förs vidare i nynazistisk vokabulär och i gangsterrap.
Konsekvenserna av Treuhands omvandlingar av det östtyska samhället har inte bearbetats, varken av dem som blev direkt drabbade, eller av deras barn och barnbarn. Med varje förbundsval i Brandenburg, Mecklenburg-Vorpommern, Sachsen, Sachen-Anhalt och Thüringen återkommer krav på att ”orättfärdigheter” ska dras fram i ljuset.
Philipp Rubach, grundare av debattforumet ”Aufbruch Ost“ som arbetat för ett öppnare och mer liberalt östra Tyskland för unga generationer, såg sig ständigt konfronterad med Treuhand i sin familj under uppväxten. Vid varje familjeträff berördes ämnet, hur konsulterna från väst kom med svarta portföljer, hur arbetsplatser försvann, sommarbyar såldes till väst. Men den etablerade politiken lyssnade inte på alla dessa berättelser, på frågorna och bitterheten. ”Vi vill leva här, Östtyskland skulle kunna återindustrialiseras och det skulle gå att skapa en ekonomisk bas igen, men det finns ännu i dag inget rum för att berätta om det som man som samhälle gemensamt har gått igenom”, sade Rubach: ”Varje östtysk borde inte bara gå igenom sin egen Stasi-akt, utan även få insyn i Treuhand-akterna.” Ibland är det akut att få en ny berättelse om framtiden. Och för att vara beredd att pröva en sådan måste man först lägga grunden för en ny historia.
Treuhands förnyade aktualitet i dag hör också samman med att arkivspärren på 30 år successivt har börjat släppa. Sedan 2020 kan nya frågor ställas om hur den ekonomiska återföreningen egentligen skedde och arkiven har blivit föremål för historikernas, statsvetarnas och nationalekonomernas intresse, och inte enbart debattörernas, propagandisternas och ideologernas.
Den hittills publicerade forskningen visar på några gemensamma drag, som först i efterhand blivit tydligare. Den återföreningsprocess av ekonomi och arbetsmarknad som Treuhand ansvarade för styrdes inte bara av neoliberala ideologier, som just då gick sitt segertåg i Västtyskland (och i övriga västvärlden, ofta med Margret Thatchers politik i Storbritannien som främsta representant). Istället var händelserna och besluten i början av 1990-talet långt mer komplexa och med överraskande växelverkningar.
Treuhand var en organisation utan erfarenheter, kaotisk, osystematisk och improviserad. Där fanns ingen klok, genomtänkt strategi för hur den globala marknaden fungerade. Den hade instiftats utifrån grundsatserna i en konservativ ekonomisk efterkrigspolitik, en social marknadsliberalism som inte ens Västtyskland själv kunde försvara mot den globala utvecklingen på världsmarknaden. Återföreningen var underkastad tre samtida, växande kraftfält: neoliberalisering, globalisering och digitalisering. Därför skedde privatisering och strukturomvandling närmast parallellt, vilket även gav företag i ett återförenat Tyskland ringa chanser att förbli oförändrade om de ville överleva. Treuhands representanter utsattes för en ”praxischock”, skriver historikern Marcus Böick i en avhandling om bolagets interna organisation. Några unga nationalekonomer såg sig som ”näringslivets revolutionsregim” eller ”privatiseringshövdingar i Vilda Östern”(!) men de flesta var helt oförberedda på att försöka återuppbygga ett samhälle som befann sig i en dödskamp.
Andra forskare, som sociologen Yana Milev, verksam i schweiziska St. Gallen, hävdar oförtröttligt den långsiktiga kolonialiseringsstrategin som förklaring till desintegrationen av Östtyskland, som i studien Treuhand Trauma: die Spätformen der Übernahme (2020). Ingenting av det som hittills kommit fram ur akterna motsäger tolkningen att återföreningen inte var någon spontan akt i alla delar, hävdar Milev. Det var en politisk strategi som började formuleras redan under Konrad Adenauers tid som västtysk förbundskansler efter andra världskriget. När vändningen väl kom efter murens fall, så skedde transformationen under krigsliknande omständigheter. Det var ingen “fredlig revolution” – den var våldsam, men pågick bakom en förlåt av acceptans, av att ”det här måste ske”.
Var det återföreningens ”demokratiska kätteri”? Bakom fasaden av demokratiska reformer härskade marknadskapitalistisk rovdrift på gemensamma tillgångar och en möjlighet till primitiv ackumulation som, i den kapitalistiska logiken, inte får gå till spillo:
”Vi blev arbetslösa, företagen försvann; det fick inte bildas någon östtysk ’elit’ efter återföreningen, i det nya landet hindrades vi från att göra karriär, våra städer gentrifierades, eller tömdes, och vårt nederlag firades som en exempellös världspolitisk framgång.”
VII.
När Müntzer kommer till Thüringen är han övertygad om att historien är på väg att ta slut, en sista akt av förändring är allt som behövs för att skjuta världen över kanten, mot fullbordan. Han hade hoppats få med sig några inflytelserika ur medelståndet i sina tal om en värld utan privilegier, utan egendom, utan stat. Men de mer besuttna och med inflytande blir oroliga, de drar sig undan. Till slut kommer bara de fattiga vara kvar. Han håller sin berömda predikan till hertigarna och prinsarna den 13 juli 1524, mindre än ett år innan bondeupprorens blodiga slutpunkt. Den sociala oron är tilltagande, den har löpt från Schweiz, Bodensjön och upp över Centraleuropa. Bibeltexten är andra kapitlet i Daniels bok, tolkningen av Nebukadnessars dröm, en ofta använd text för att förklara historiens övergångar, tidens avgränsningar och brott. I Müntzers predikan blev det en febrig tolkning med skarp dragen linje mellan de utvalda och de fördömda, mellan Kristus och Antikrist.
Müntzer uppmanar herrarna att förgöra ondskan och befria de fattiga och förtryckta som nu är förödmjukade under rådande förhållanden, såsom Kristus en gång också var förödmjukad. Müntzer citerade sedan Jesus i Matteus 10:34: ”Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd.”
Vad ska man göra med svärdet? frågade Müntzer retoriskt. Detta: förgöra de gudlösa som står i vägen för evangeliet. Ta dem ut ur cirkulationen. Men om prinsarna inte vill utföra den gudomligt beordrade handlingen, kommer svärdet tas ifrån dem.
De gudlösa – var det en social kategori? För Müntzer utgjorde furstarna, prinsarna och det korrupta prästerskapet hinder för folkets frälsning. Den förestående undergången av människans värld var för Müntzer en anledning att accelerera jämlikheten, ingen världslig auktoritet kunde stå i vägen för Guds rike. Hans besatthet vid eskatologiska fantasier om religiöst legitimerat våld föddes och närdes av social frustration. Han tågar i maj 1525 genom Thüringen med bondehärar från Allstedt och Müllhausen. De är 6000 när de samlas och slår läger på kullen ovanför Frankenhausen. Furstarna och grevarna vill ha honom utlämnad. De erbjuder fri lejd åt folket om han lämnas ut. Filip I av Hessen samlar sina legoknektar och avvaktar. Müntzer håller mässa.
”Så länge [de gudlösa] lever, är det omöjligt för Er att bli tömda på mänsklig fruktan. Ni kan inte få berättat för Er om Gud så länge de styr över Er. Angrip dem! Så länge det ännu finns dagsljus! Gud leder Er väg – följ! Följ!”
Müntzers antitetiska förståelse av ande och skrift var helt oförenlig med Luthers bibel- och textnära föreställning om frälsning. Müntzer var inte ordets man, utan smärtans. Hans radikalteologiska vision om frälsning grundade sig i en mystisk upplevelse av korsfästelsen; genom korsets erfarenhet blev människan utvald, oavsett samhällsställning. Och då släppte alla fördämningar. De utvaldas handlingar kunde alltid rättfärdigas. Guds stad föll ned från himlen och förenades med den jordiska.
Müntzer fängslades efter slaget vid Frankenhausen och fördes till Burg Heldrangen där han torterades i tre dagar. Innan han halshöggs nedtecknades hans bekännelse, att han deklarerat att ett jämlikt samhälle endast kunde skapas med våld mot överheten:
”Detta är vår övertygelse och det vi vill förverkliga – allt är gemensamt /omnia sunt communia/ och bör fördelas som tillfället kräver, enligt allas olika behov. Varje prins eller hertig, eller baron som är ovillig att acceptera det, efter att ärligt ha blivit påmind om denna sanning, ska halshuggas eller hängas.”
I den latinska översättningen av Apostlagärningarna förekommer uttrycket omnia sunt communia två gånger, vers 2:44 och 4:32. Alla former av kristen kommunism förutsatte en djupgående kritik av sakernas tillstånd. Den teologiskt inspirerade kritiken av orättvisa och förtryck ledde till att grupper organiserade sig jämlikt och avskärmade sig mot samhället – men ibland har det enda svaret varit revolt. Dessa båda poler: den kommunitära och den revolutionära har dock ofta existerat samtidigt, i en och samma rörelse. När Karl Kautsky i slutet av 1800-talet skrev sitt stora verk om socialismens rötter i den kristna historien fann han här nyckeln till den framväxande arbetarrörelsens etik: den kristna urförsamlingens arbete för det gemensamma. Müntzer stod för Kautsky i direkt förbindelse med Paulus.
VIII.
Kort efter öppnandet av panoramamuséet uttryckte kulturministeriet en viss oro att befolkningen kunde missförstå monumentalmålningen politiskt. En sociologisk besökarundersökning organiserades mellan den 28 oktober och den 3 november 1989, i huvudsak kring två frågor: hur mottogs konstverket? och hur många besökare hade för avsikt att besöka konstverket igen? DDR hade avskaffat religion som skolämne, och nu stod man med en offentlig, religiöst präglad målning, och en potentiell anstormning av skolklasser, utan att ha varken begrepp eller tolkningsförmåga att förstå vad detta verk ville säga.
Samtidigt utvecklades måndagsdemonstrationerna i Leipzig till gigantiska protestmöten, den 30 oktober hade drygt 300 000 människor samlats för att kräva samhällsförändringar. Panoramamuséets enkäter färgades av missnöjet: ”Kärran står djupt ned i gyttjan! Den gamla kusken måste stiga av!”, ”Vi har inget förtroende mer, 40 år räcker!” Men flera tillfrågade såg också konstverket som en samtidskommentar: ”Där finns vår nuvarande situation i republiken närvarande överallt, vi går en förvirrad tid, en våldsam tid tillmötes.”
I Bad Frankenhausen anordnades gästföreläsningar under oktober 1989. När historikern Siegfried Hoyer föreläste på temat ”Müntzerbilden enligt marxist-leninistisk tolkningsmodell” blev han häftigt kritiserad av representanter för stadens protestantiska kyrka. Müntzers värld var alltigenom religiös och hans handlingar motiverade av bibliska tolkningar, menade deltagarna från kyrkan. Att tilldela honom en annan roll vore inte ideologiskt hållbart. Werner Tübke yttrade plötsligt liknande åsikter, även han märkbart påverkad av protesterna i Leipzig under hösten 1989:
”Att förhärliga Müntzer, som i en socialistisk statshögtid, är mig vansinnigt främmande. […] Kulten kring Müntzer i DDR har aldrig trängt in i medvetandet hos den vanliga medborgaren. I måndagsdemonstrationerna i Leipzig, i rytmen och rörelsen på gatorna och torgen, där kommer människors verkliga vilja till uttryck.”
IX.
Den 29 mars 1991 kastades en brandbomb in på Treuhands huvudkontor i Prenzlauer Berg i Berlin. En grupp som kallade sig ”Thomas Müntzer Wilde Haufen” (Thomas Müntzers vilda gäng) tog på sig dådet. Det spekulerades huruvida det var en separat cell av Röda arméfraktionen, en östtysk ungdomsliga eller uppsagda poliser från den östtyska landsorten som dolde sig bakom namnet. New York Times, som den 1 maj samma år rapporterade kort om händelsen fann anledning att också förklara Thomas Müntzer, så oklar och till stora delar bortglömd var han överallt utom i östra Tyskland: en social revolutionär, skrev journalisten, som också fått ett museum upprättat över sig, där nu världens största målning hänger. ”Besökare från väst har börjat strömma till, och många känner sig bortstötta av verkets monumentalitet, våldsamhet och överdrivna retorik. [---] I Bonn har man lovat att hålla muséet öppet”, skrev New York Times, ”och kanske även målningen behålls som en kuriositet eller en turistattraktion, om den inte plockas ned.”
Slagfältets kulle i Bad Frankenhausen gnistrar av frost i gräs och på trädstammar. Bergen är inte långt borta, det blir snabbt kyligt.
Inne i muséet sitter enstaka besökare på pallar i mörkret eller har sökt sig närmare målningen och fokuserar på någon figur eller detalj. Bondekrigspanoramat breder ut sig som ett himlavalv, först oöverskådligt och överväldigande, men snart mildare, försonande, mer intimt. Och plötsligt är det som om ett ansikte återkommer, ställer sig i blickfånget, kliver fram ur bakgrunden, resignerat, men även förvånat med lätt öppen mun och förvridna ögonbryn: Vad hände mig? Vad gjorde världen mig för ont?
Framför dessa förgängliga, häpna, lidande, står en gränsgångare mellan vinter och vår, mellan mundus perversus och den gudomliga ordningen: narren Herr Niemand.
Den medeltida narren “Herr Niemand” i Tübkes tolkning. Bild: Wikimedia
Herr Niemand var en gång under medeltiden en syndabock, en spottfigur för sådant som ingen annan ville ta på sig ansvaret för. Men med reformationen förändrades Herr Niemands ikonografiska roll. Ursprungligen hade han ett lås för munnen så att han inte kunde säga emot eller försvara sig mot beskyllningarna och föraktet som kastades mot honom. Med reformationen hade hans fängsel lösts, han kunde tala fritt. Han blev en förespråkare för förändring och nya tider.
Men på bondekrigspanoramat förblir Herr Niemand stum. Från att ha varit fängslad och sedan befriad, har han ändå ingenting att säga. Han är bevingad som Hermes, har skrinnat lätt över förödelsens landskap, som att det inte bekom honom. Han rycker uppgivet och löjligt på axlarna. Han bär ingen skuld, inget ansvar. Han är blott en narr.
Historikern Reinhard Koselleck formulerade en gång en sentens, att historien berättas av segrarna endast ur ett kortfristigt perspektiv, ur det längre perspektivet är det förlorarna som skapar historien. Segrarna kan dra begränsad lärdom av det som hänt, de ju har vunnit. Förlorarna, däremot, slutar aldrig att begrunda hur många tusen olika sätt de har förlorat på.
Texten är producerad med hjälp av Västra Götalandsregionens stöd till essäer och kvalificerad kulturjournalistik
Referenser
Behrendt, Harald; Werner Tübkes Panoramabild in Bad Frankenhausen. Zwischen staatlichem Prestigeprojekt und künstlerischem Selbstauftrag, Kiel 2006.
Boer, Roland; Red Theology. On the Christian Communist Tradition, Leiden / Boston 2019
Böick, Marcus; Die Treuhand: Idee, Praxis, Erfahrung 1990-1994, Göttingen 2018.
Engels, Friedrich; Die Deutsche Bauerkrieg, [1850] 2011.
Gillen, Eckhart; „Das Ende der Geschichte: Staatsutopie oder Apokalypse. Tübkes Bauernkriegs-Panorama und das Ende der DDR“, Zeitschrift des Forschungsverbundes SED-Staat. Schwerpunkt: Recht und Ordning, 2010.
Grosser, Dietman; Müller, Hanno; Raue, Paul-Josef; Treuhand in Thüringen: Wie Thüringen nach der Wende ausverkauft wurde, 2013.
Hoffmann, Dierk; Neue Forschung zur Geschichte der Treuhandanstalt. Zeitgeschichte im Gespräch. Band 31, Berlin 2020
Kautsky, Karl; Die Vorläufer des neueren Sozialismus, 1895
Kiehl-Walinski, Robert; „Reformation History and Political Mythology in the German Democratic Republic“, European History Quarterly, 2004
Kinzer, Stephen; “Bad Frankenhausen Journal; A Hero and a Picture From History's Attic” New York Times, 1.5 1991.
Milev, Yana; Treuhand Trauma: die Spätformen der Übernahme, Berlin 2020
Muntzer, Thomas; Sermon To The Princes. Translated by Michael G. Baylor, London 2010.
Rubach, Philipp; „Friede, Freude, Einheit?“ Rosa-Luxemburg-Stiftung 2020, Web: https://www.rosalux.de/news/id/43044/friede-freude-einheit
Panoramamuseet i Bad Frankenhausen: https://www.panorama-museum.de/de/
Filmmaterial:
Entkoppelte Gesellschaft. Gesprächsreihe „Transformation“. Thomas Krüger, Yana Milev, Christoph Tannert. Livestream 22.04 2021. https://vimeo.com/542814405
Zeugen des Jahrhunderts. Werner Tübke: Im Welttheater der Geschichte. Dokumentation, Gespräche, Bundesarchiv, Bundesrepublik Deutschland, 1989 / ZDF 2007. (DVD)