Följande text är ett föredrag skrivet på engelska hållet den 22 oktober 2024 på SPUI25, Academish-cultureel podium, Oude Luterske Kerk i Amsterdam, Nederländerna.
Översättning: Marie Silkeberg
Olivkvist i Nablus
Pandoras ask
Min far är äldre än Israel.
Han var sex månader 1948 under Nakban, när Israel fördrev min familj från vårt hem i staden Ashkelon. Ashkelon är den enda delen av Gaza, som Israel ockuperade 1948. 1967 blev resten av Gaza ockuperat.
Mina förkrossade farföräldrar tog sina barn och husnycklar och flydde till Gazaremsan, till det som nu kallas Khan Yunis flyktingläger.
Min farfar dog i flyktinglägret några kilometer från sitt hus. Han blev bara trettiotre år gammal. Min farmor fick ensam ta hand om barnen, och flyktingtältet blev långsamt ett hus av tegelsten med takpannor av zink.
När min far 1967 blev 18 år, ockuperade Israel Gaza, Västbanken och Östra Jerusalem, de ockuperade Egyptens Sinai och Syriens Golanhöjder. Israel växte tiofalt, från 20 000 kvadratkilometer till 200 000 kvadratkilometer.
Den israeliska armén arresterade min unga far och många andra unga män, tog dem på en fyra dagar lång resa genom Sinaiöknen till Suezkanalen. Under fyra dagar fick de ingen mat, bara några få droppar vatten att dricka. Sedan slängdes de över på den egyptiska sidan av kanalen. Min far tog sig då från Egypten till Jordanien och landade i Syrien, där han mötte min syriska mor, och jag föddes i Yarmouks palestinska flyktingläger i Damaskus.
Min farmor lämnades ensam kvar!
[…]
När Israel fördrev min far från sitt hemland till Egypten efter 1967 års krig, lämnade de min farmor i Khan Yunis flyktingläger i Gaza. De lämnade henne ensam, och hon förblev ensam resten av sitt liv.
Jag prövade allt för att få ett svenskt medborgarskap så att jag skulle kunna hälsa på min farmor i Palestina innan hon dog. Jag behövde ett svenskt pass eftersom, som vi alla vet, kan vem som helst i världen åka till Palestina, utom palestinierna. Tyvärr dog hon 2012 innan jag blev svensk medborgare.
Medan jag fortfarande var kvar i Syrien kunde min familj och jag inte tala med min farmor eftersom inga telefonsamtal släpptes igenom mellan Syrien och Israel, och eftersom Gaza är ockuperat av Israel, har det samma internationella riktnummer som Israel.
Till slut, efter flera försök, lyckades jag fly från Syrien och den syriska diktaturen i början av september 2008 och anlände till Sverige.
Så fort jag kom till Stockholm, började jag leta efter min farmors mobilnummer i Gaza, det visade sig att hon inte hade någon mobiltelefon, men hon hade en stationär telefon i sitt hus och jag lyckades få tag på numret.
Jag ringde omedelbart upp henne och pratade sedan med henne nästan varje dag – vilken fantastisk kvinna! Hon hörde dåligt på grund av sin höga ålder, men hon var en fantastisk historieberättare med ett knivskarpt minne. Hon överskred mina förväntningar på alla sätt. Hon berättade hundratals onödiga historier för mig om mina oräkneliga kusiner i Gaza, som jag inte kände, aldrig hade träffat, och inte visste något om. Jag fick höra om en mängd oviktiga familjedetaljer om åtminstone hundra kusiner som hette Mohammed Almadhoun, Ahmed Almadhoun, och Ali Almadhoun, såklart, och så vidare. Jag skojar inte, hundratals kusiner med namnet Mohammed Almadhoun!
Så fick jag en idé. Jag köpte en annan mobiltelefon och ringde min farmors hus i Gaza och med den andra mobilen ringde jag min far i Syrien och jag satte på högtalarna på båda telefonerna. Så kunde min farmor prata med sin son, min far, efter alla dessa år.
Plötsligt, mindre än tre månader efter att jag kom till Sverige, började Israel i slutet av 2008 och början av 2009 ett krig mot Gaza och det första de gjorde var att bomba telefonmasterna, så att all kommunikation med Gaza bröts.
Jag kunde inte längre ringa min farmor och länge visste jag inte om hon levde eller om hon hade dödats i en israelisk bombräd. Det tog lång tid, efter att Israels krig hade upphört, för palestinierna att bygga upp masterna och återställa kommunikationerna.
Då nådde jag henne och hörde hennes röst över linjen. Hon talade full av stolthet, som om hon nyss trätt fram ur en segrande strid. Hennes röst var klar och skarp, hög och entusiastisk, full av kraft och energi. Hon talade med en heroisk ton, som om hon var självaste Yassir Arafat, eller som om Al Jazeera sände henne live. Hennes ord ljöd med orubblig klarhet: ”Vi är här. Vi är ståndaktiga. Vi kommer fortsätta att göra motstånd. Judarna kan inte krossa oss!”
– Åh, du menar israelerna, inte judarna.
– Vad menar du? svarade hon.
– Jag tror att det du försöker säga är, att det är israelerna som inte kan krossa oss, inte judarna.
– Vad är skillnaden? frågade hon.
Det uppstod ett ögonblicks tystnad mellan oss, och jag minns att jag tänkte varför ska en kvinna född i Palestina på 1920-talet veta hur man uttalar sig, mätt med västvärldens måttstockar, politiskt korrekt? Varför skulle hon veta att det finns något som kallas antisemitism i Europa, att européer förföljde judarna, att det 1930 i ett land kallat Tyskland, på en avlägsen kontinent kallad Europa, fanns ett parti vid makten som kallades nazistpartiet, som leddes av en man kallad Adolf Hitler. Att de europeiska judarna flydde för sina liv och att de kom till hennes hemland och tog hennes vackra hus i Ashkelon och deporterade henne till ett tält i ett flyktingläger och sen kom tillbaka och tog hennes barn och deporterade dem till ett annat land och lämnade henne ensam?
Varför skulle en kvinna som fötts för ett sekel sedan, som aldrig haft tillgång eller möjlighet till utbildning som vi, kunna europeisk historia när Europas intellektuella inte vet någonting om Mellanösterns historia bortom klichéer, stereotyper och i bästa fall förutfattade meningar?
Sedan sa jag:
– Glöm det, det var inget fel på det du sa.
Latifa, min farmor, dog 2012, och jag mötte henne aldrig.
Latifa, hennes arabiska namn betyder: söt.
Latifa, modern och fadern till min far.
Latifa, den mest intelligenta mänskliga varelse jag någonsin känt.
Latifa, den vackraste, roligaste, kvinna- full-av-liv som jag någonsin talat med på telefon.
Jag fick inte se henne och hon fick inte se Khan Yunis läger utplånas från kartan. Khan Younis förstördes fullständigt tillsammans med hela Gazaremsan som ett resultat av Israels invasion och bombningar efter 7 oktoberattacken, och bombas fortfarande medan jag står här framför er, sedan över ett år av krig mot civila.
[…]
Rassem Almadhoun, min far, hamnade i Syrien, där han träffade min syriska mor, Najieh Abo Nabout, en vacker lågstadielärare från Daraa. De gifte sig 1978 och jag föddes den 19 juli i Yarmouks palestinska flyktingläger i Damaskus.
Såklart vill jag inte tacka ockupationen, tvärtom, förbannad vare ockupationen för alltid, men om det inte hade varit för ockupationen skulle jag inte stå framför er nu, eftersom chanserna att min pappa skulle åka till Syrien för att träffa min mamma skulle vara mindre än en på miljarden.
Det jag säger är att vi är resultatet av den här världens motsägelser, och det man hatar mest, kan också vara orsaken till ens existens. I min dikt ”Israel” skriven 2010 finns raderna:
Israel
Utan Israel hade min far aldrig utvisats från Palestina
Hade han inte flytt till Syrien
Han skulle inte ha träffat min mor
Jag skulle inte ha existerat
Du skulle inte vara min älskade
[…]
Det är begripligt att min farmor inte kände till europeisk historia, men det kan inte appliceras på mig som tillhör den generation som, som ett resultat av denna mörka historia, föddes i ett flyktingläger.
Så det blev alltså min fars uppgift att svara på barnets frågor, som kretsade kring ”varför är vi inte syrier, vad innebär det att vara palestinier, varför är vi inte i Palestina, varför tog judarna vårt hemland” och det var extremt svårt, om inte omöjligt, för min pappa att förklara för en sexåring att det finns en kontinent som heter Europa, där det finns ett fruktansvärt begrepp kallat antisemitism, som är ett djupt, vidrigt hat mot judar, enbart grundat i rasism, och att invånarna på den kontinenten systematiskt har förföljt, plågat och diskriminerat judar de senaste tio seklen. Till sist samlade de dem i koncentrationsläger, dödade miljontals i gaskammare och brände sedan deras kroppar i stora ugnar. De som överlevde dessa grymheter flydde med hjälp av samma västvärld som utsatt dem för detta lidande, till vårt land, Palestina, på flykt från den vita mannen. Och sen, med hjälp av samma vita man i samma västvärld, ockuperade de vårt hemland, fördrev oss och gjorde oss statslösa. Vi blev hemlösa, levde i tält i flyktingläger i främmande länder utan några rättigheter, medan de nu bor i våra hus som byggdes av våra farföräldrar.
Kan ni föreställa er att försöka förklara detta för en sexåring?
Senare, när jag blev äldre, växte jag upp med många frågor i luften. I mitt outtröttliga sökande efter svar, insåg jag betydelsen av frågor, särskilt de obesvarade, och vikten av instabilitet, och hur nödvändigt det är för konst och litteratur att ha en utomståendes perspektiv. Att inte ha ett hemland gör dig till en blandning av outsider, landsflykting, immigrant, statslös, vagabond, fördriven, nomad, flykting och det är på sätt och vis ett privilegium om du är en författare dessa dagar; det befriar dig från alla kedjor som binder dina händer, och besparar dig från de kompromisser som många författare måste upprätthålla för att behålla sina positioner – du har inget att förlora om du har förlorat ditt hemland.
Den enda anledningen att jag inte hatar mitt land är att jag inte har något land. Som jag säger i en dikt.
[…]
Född i Damaskus som son till en palestinsk far, ärvde jag min fars exil i samma ögonblick som jag föddes. Senare var jag tvungen att fly in i min egen exil, för att komma undan Syriens diktatur 2008 och jag lyckades komma till Sverige.
När revolutionen i Syrien började 2011, var jag hundra procent för den. Ändå var jag fysiskt långt borta, och fick för första gången möta det faktum att jag varken var här eller där, men någonstans parallellt.
Jag är den palestinsk-syrisk-svenska flyktingen, som har Levi’s-jeans som skapades av en judisk immigrant från Tyskland i San Francisco, som fyller sin kamera med bilder, som en rysk bondkvinna fyller mjölkhinken under sin ko, nickar som någon som lär sig en läxa – krigets läxa.
– skrev jag i min dikt Schizofreni 2015.
Förstörelsen av Syrien är så smärtsam därför att mitt minne av det minnet är allt som är kvar, och precis så som min fars minne är det enda beviset för honom på att Palestina är verkligt, har mitt minne blivit det enda beviset på att Damaskus någonsin varit verkligt.
Förstörelsen av Damaskus skakade allt inom mig. När Damaskus fanns, kunde jag säga att vilken stad som helst som jag bodde i var min, för att jag visste att en dag, när jag blivit utmattad av att vandra likt en nomad, skulle jag återvända dit. Men när Damaskus försvann, försvann förvissningen som jag lutade mig mot, och stabiliteten jag brukade känna, läckte som vatten mellan mina fingrar.
Det mest bitterljuva som jag ärvt från min far är att vara en statslös palestinier, och en av de mest bitterljuva sakerna med att vara statslös palestinier är att med det kommer en permanent exil.
Ett statslöst barn fött i Damaskus, tvingad att fly den syriska exilen till en europeisk, sökte, i denna dubbla exil, skärningspunkten mellan diasporan han ärvt från sin far, och den diaspora han blev tvungen att välja.
En palestinier född i Syrien som förlorade bägge länder.
I detta dilemma skrev han sitt nya livs paradox genom minnets speglingar. Hans skrivande blev en dagbok för att överleva, en terapi för att läka det inre såret och en översättning till dikt av verkligheten han plötsligt befann sig i. Han tillhör inte längre Mellanöstern och han kommer aldrig att bli 100% västerländsk, han är en ny art, tvingad i exil från exilen, någon som lever ett parallellt liv. Han har blivit parallellen.
I Palestina kallar de mig den syrisk-svenske poeten.
I Syrien kallar de mig den palestinsk-svenske poeten.
I Sverige kallar de mig den palestinsk-syriske poeten.
[…]
När jag flydde från Syrien, bytte jag ut diktatur mot exil. Fastän exilen är bitter, kommer den med frihetens sötma. Den här friheten var den mest utsökta jag någonsin smakat, men den kom med en Pandoras ask full av underbara saker, som alla i väst, särskilt högern som vi vet, älskar nuförtiden – jag är arab, muslim, palestinier, immigrant, flykting, man och poet.
Att bli ovälkommen på det ena eller andra sättet, sammanblandat med detta nya outsider-perspektiv tvingade mig att omvärdera allt, även de mest uppenbara saker, inklusive vad det innebär att vara poet. Jag kunde distansera mig från mitt etablerade jag, från den poetiska entitet som jag hade simmat i med lugnet hos någon som vet konsekvenserna av att simma mot strömmen. Jag övergav alla de poetiska verktyg jag använt i Damaskus, och denna förändring tvingade mig att omforma mina poetiska verktyg och anpassa dem till den nya verkligheten. Rädsla för den regerande makten var inte längre ett villkor för att skriva, och frånvaron av censur medförde en radikal förvandling. Jag behövde inte längre gömma mig bakom symboler för att undvika censur, och inte längre linda in mina åsikter i metaforer för att undvika straff. Jag började förlita mig mindre på metonymier och mindre på de verktyg som en gång hade skyddat mig. Denna förändring var mer än lingvistisk; den handlade också om att avtäcka min dolda, djupa poetiska röst, och jag började vidröra det jag nu tror är poesins väsen.
Poesins väsen, tror jag, är vandrande själars röst, vittnesmål från vittnen som förvägrats rätten att vittna. Det är genom en outsiders ögon som en poet kan se världen klart, och att vara utan fast punkt är ett imperativ för poeten för att till fullo kunna omfatta sin roll.
Jag ville att mina ord skulle vara direkta och indirekta samtidigt, att de låtsas att de inte bryr sig och sen plötsligt vidrör såret, att de viskar intimt i en kvinnas öra och samtidigt säger makten sanningen, att de samtidigt underhåller och kritiserar.
Men kritik förväntas inte uttalas av främlingen. Med exilen kom en massa dålig kärlek med goda intentioner i toleransens namn. Jag är väldigt mycket emot tolerans. Tolerans implicerar i själva sin natur en hierarki – en person eller grupp placeras över en annan och bestämmer sig för att tolerera från en överlägsen position. Nej, ingen borde ’tolerera’ någon annan. Människor måste vara jämlika.
Tolerans implicerar också tacksamhet och kräver av dig att vara tacksam, och jag vill inte vara tacksam mot någon eller något. Tacksamhet distanserar dig också från kritik, och jag anser att rätten att kritisera är ett av de viktigaste verktygen för att kunna mäta yttrandefrihet inom konsten. Det är också bra att dra sig till minnes vilka som genom historien har förbjudits att uttala kritik: urinvånare mot kolonisatörer, slavar mot herrar, kvinnor mot patriarkatet, judar mot nazister, och palestinier mot den israeliska ockupationen.
I samma ögonblick en flykting kritiserar något, säger den vite mannen: åk tillbaka till ditt hemland.
Just det, det är min dröm, att få återvända till mitt hemland: Palestina.
I min dikt Schizofreni 2015 skrev jag:
Jag tänker på Palestina, landet som Gud uppfann och som orsakade en slakt på miljontals människor i Guds namn, landet av mjölk och honung där det inte finns någon mjölk och ingen honung, det heliga landet för vars skull vi har påbörjat heliga krig, där vi har lidit heliga nederlag, från vilka vi tvingats i helig landsflykt, för vars skull vi har levt i heliga flyktingläger och dött en helig död. Jag tänker på Palestina och hemsöks av imamens röst som upprepade en vers från Koranen varje gång jag ifrågasatte honom: ”I som tron, spörjen icke om saker som kunde göra eder ont, om de uppenbarades för eder.” Jag fortsatte att fråga mig själv: Vad är längst från jorden, Jupiter eller en tvåstatslösning? Vad är närmast min själ: en soldat från mitt land eller en poet från min fiendes land? Vad är det värsta som Alfred Nobel uppfann? Dynamiten eller Nobelpriset?
[…]
Att vara fysiskt avskild från platsen jag kände till, tillät mig att se min poetiska potential annorlunda. Skrivandet fick en mer existentiell betydelse – något jag inte hade insett medan jag levde i Damaskus, där vartenda ord vägdes av rädsla för det beryktade straff Syrien är ökänt för: försvinnande.
Under de trettio år jag bodde i Syrien, en av historiens mest brutala diktaturer, hade jag, i rädslan att jag en dag skulle försvinna, utvecklat verktyg för att slåss mot totalitarism; hur överleva och hur inte bli galen.
Det är viktigt att klargöra att yttrandefrihet är fullständigt avgörande för mig som författare. Det är därför jag flydde från Syrien 2008. Ändå tar jag inte demokratin i väst för given, men tror på nödvändigheten att tillåta åsiktsskiljaktigheter för att bevara en hälsosam demokrati, och att konst i en fri omvärld är totalitarismens största fiende.
Och som vi alla vet så har ord inga konsekvenser i västvärlden, eller så förmodas det vara. Eller så trodde jag. Låt oss bara säga att jag hade fel.
Jag förväntade mig aldrig att jag skulle behöva kämpa mot totalitarism i demokratier. Men här är jag nu, 2024, och kämpar för andra gången i mitt liv mot censur, men den här gången i västvärlden generellt och i Tyskland i synnerhet, och det går inte, särskilt inte därför att de verktyg jag utformat för att bekämpa totalitarism i diktaturer, inte varit avsedda för att bekämpa totalitarism i demokratier.
Tyskland har lärt sig så lite av sin historia. Våra demokratiska värden trycks där ner brutalt. Vi går igenom en svår och skrämmande tid i ett land, ökänt för sitt mörka förflutna, och vi bevittnar en period av systematiskt förtryck och cancelkultur i massiv skala. Allt har ställts in och förbjudits, från poesiuppläsningar och boksläpp till inställda prisceremonier och musikuppträdanden. Utställningar, filmvisningar, föreläsningar och litterära seminarier har ställts in, akademiker har tvingats avgå och även kulturcentrum har stängts. Det är viktigt att notera och förstå att listan över utfrysningar under enbart ett år är den längsta i den europeiska samtidshistorien. Det skrämmande är att cancelkulturen i det fascistiska Europa på 1930-talet var förutsägbar, för det är vad man förväntat sig av totalitarism, men det som händer nu, händer i en demokrati.
Vad som är till och med mer skrämmande är, att om vi tittar på denna offentliga lista, så ser vi att ungefär 22% av de 180 konstnärer som utsatts är judiska, och om vi tar med i beräkningen att det finns ungefär 83 miljoner människor med kristen bakgrund i Tyskland, och det finns högst två hundra tusen judar, så betyder detta att om vi matematiskt jämför antalet vita tyskar som utsatts med antalet judiska, är förhållandet 830:1, med andra ord är procentandelen judiska konstnärer som utsatts för cancelkulturen jämfört med tyska 83,000 %. Detta betyder att Tyskland igen officiellt fryser ut judar.
Så är vi här och bevittnar för andra gången i historien hur tyskarna, dess regering och dess invånare, höger- och vänsterorienterade, grupper och individer, både offentligt och privat, oberoende och institutionellt, i en systematisk, organiserad, kollektiv aktion, gör allt för att censurera, tysta, utesluta och utplåna en grupp människors röster, denna gång palestinierna, förvägra dem deras rättigheter, behandla dem som fiender och avhumanisera dem.
I tillägg till det faktum att vi förlorade Palestina på grund av den mörka tyska historien, som gjorde att vi fick betala vårt hemland som kompensation, lösning och upplösning på Förintelsen som utförts av vita härskare, befinner vi oss – som den största palestinska gruppen i världen utanför Mellanöstern i en mycket giftig atmosfär i ett fientligt samhälle som systematiskt stämplar vår identitet som farlig, vår strävan efter jämlikhet som politiskt inkorrekt och ser vår längtan efter frihet som ett hot.
Jag var den första konstnären som utsattes för cancelkulturen i Tyskland.
Den mycket respekterade organisationen Haus für Poesie i Berlin, med vilken jag haft många uppdrag; läsningar och projekt i över ett decennium, hade bestämt sig för att ställa in ett boksläpp av poesiantologin: Kontinentaldrift – Das Arabische Europa som jag, på deras uppdrag, hade sammanställt och redigerat.
Haus für Poesie skickade ett mejl till mig den 12 oktober 2023, fem dagar efter attackerna den 7 oktober, och informerade mig om att de ställt in evenemanget. Jag vill gärna klargöra att de skickat ett tidigare mejl till mig den 5 oktober, två dagar innan attackerna, och bekräftade att allt var färdigt för att antologin skulle presenteras.
Nu, vid tiden det här skrivs, är vi mer än 180 konstnärer som drabbats av cancelkulturen i Tyskland och vi har bestämt att göra det offentligt, de flesta av oss är inte längre inblandade i några aktiviteter, har förlorat inkomster och är oförmögna att förstå eller hantera detta nya fenomen i demokratin.
Var snäll gå in och läs på Archive of Silence på nätet
Det ska understrykas att de 180 fallen som dokumenterats i Archive of Silence är bara de konstnärer som gått med på att göra sina namn offentliga. Ett stort antal beslutade sig för att inte göra det, för om de gjorde det, så skulle hela Tyskland se det, de skulle anklagas för antisemitism och de skulle förlora sina jobb och få sina karriärer förstörda.
Jag vill gärna tillägga att jag anser min utfrysning vara en av de allvarligaste som ägt rum i Tyskland, och jag ska förklara varför genom att använda exemplet med den inställda prisceremonin på Frankfurtmässan för en roman av den hyllade palestinska författaren Adania Shibli.
Adania Shiblis bok har med Palestina att göra. Den berättar en historia baserad på verkliga händelser, som ägde rum den 12 augusti 1949 och som avslöjades av den israeliska tidningen Haaretz 2003. Romanen berättar om en palestinsk flicka, som utsattes för en gruppvåldtäkt av tjugo israeliska soldater, och sedan avrättades och begravdes i öknen.
Vad som gör min inställda lansering till en av de allvarligaste är att antologin som jag sammanställde inte hade något med Palestina att göra utan innehåller dikter av trettioen arabiska poeter som bor i Europa. Den är en del av en serie antologier som publicerats av Haus für Poesie, de tidigare har varit Das Schwarze Europa, 2021 och Das Persische Europa, 2021.
Antologin är inte politisk, nämner inte ockupationen eller något som kan anklagas för hat eller antisemitism. Det finns ingen som förbinder boken med Palestina eller någon kritik av Israel, och jag har inte gjort några offentliga kommentarer.
Allvaret i min utfrysning ligger i det faktum att jag avbokades på grund av min palestinska identitet, och bara därför, vilket är exakt det som Tyskland var känt för under 1930-talet, att utesluta människor på grund av deras identitet.
Människor säger alltid ”Vi visste inte vad som hände på 1930-talet.” Okej, jag berättar för er, för att jag vill att ni ska vittna om tiden vi lever i.
NU VET NI!