Publicerad i Ord&Bild nr 2 2019
Av Karolina Enquist Källgren
Hur har ultranationalismen kunnat överleva inom ramen för den spanska administrationen? Genom turerna runt kvarlevorna efter General Franco och alla de av inbördeskrigets offer som finns i massgravar undersöker idéhistorikern Karolina Enquist Källgren hur administrativa institutioner fungerar som bärare av ideologi.
Si me quieres escribir
Ya sabes mi paradero
En el frente de batalla
Primera linea de fuego
Ny och gammal spansk nationalism
”Om du vill skriva till mig, så vet du var jag är, vid stridens front, vid eldgivningens första linje.” Sången var en av de vanligast förekommande under det spanska inbördeskriget (1936–1939) och sjöngs av soldater påbåda sidor. Om du vill skriva till mig, så vet du var jag är… Såhär i efterhand kan man konstatera att för många av de överlevande blev fronten den sista lokaliserbara platsen för deras familjemedlemmar. Inbördeskriget lämnade en mängd massgravar efter sig, det stora flertalet bestod av döda republikaner. Idag har 150 av ett beräknat antal på 2741 massgravar öppnats, och ca 1400 offer har begravts officiellt. Man beräknar att i de kvarvarande ligger ca 120 000 oidentifierade offer, till vilka måste läggas de ca 40 000 – 50 000 icke-identifierade lik som mellan åren 1959–1977 grävdes upp ur massgravar över hela Spanien och flyttades (oftast utan de efterlevandes vetskap eller medgivande) till nischer i kryptan i Francos stora monument Valle de los Caídos.[1] Spanien är i dag det land i världen, efter Kambodja, som har det största antalet rapporterat försvunna människor.
Diskussionen om vad som skall göras med Francos gravmonument, som byggdes mellan 1940–1958 som ett förment försoningsoffer för fallna på båda sidor av konflikten, har pågått sedan demokratins införande i Spanien. I ljuset av den misslyckade katalanska självständighetsförklaringen 2017, och att den politiska spelplanen i Spanien radikalt förändrades när det socialdemokratiska partiet Partido Socialista Obrero Español (PSOE) lyckades avsätta högerregeringen – som haft majoritet under två mandatperioder – genom ett misstroendevotum stött på regionala självständighetspartier, så har frågan på nytt blivit dagspolitik. Efter den katalanska självständighetsförklaringen hösten 2018 så har den spanska central-nationalismen vuxit sig stark mycket snabbt på flera håll i Spanien. Det ultra-nationalistiska partiet Vox har på bara några månader gått från att inte finnas till, till att vinna fem procents stöd i det andalusiska regionalvalet. Detta i en region som dominerats av PSOE sedan demokratins införande. I det nationella parlamentsvalet i april där PSOE stod som segrare fick Vox tio procent av rösterna, samtidigt som den traditionella högern gjorde sitt sämsta val sedan demokratins införande. Partiet driver ett reformprogram som vänder sig mot abort och mot finansiering av myndigheter som arbetar med genusfrågor, ofta formulerat i ordalag direkt tagna från Franco-regimens officiella bulletiner: ett nationellt enat och centralstyrt Spanien, byggt påfamiljevärderingar och anti-islamism.[2] Efter förlusten av misstroendevotumet har även högerpartiet Partido Popular (PP) drivit starkt åt höger, ibland i samarbete med Vox och med tydligt nationalkonservativa uttalanden om allt från invandrare till kvinnors rättigheter. Bland annat uttryckte den nye partiledaren Pablo Casado nyligen i relation till de låga födslotalen i Spanien, att kvinnorna måste ställa upp och säkra de framtida pensionerna genom att föda fler barn. I sitt uttalande kopplar han Spaniens enhet direkt till ett förslag om inskränkt aborträtt. [3] Även centerpartiet Ciudadanos föreslog i början av 2018 en ny liberal patriotisk plattform, som hittills, i ljuset av de snabba rörelserna på högerytterkanten kommit att bli föga mer än allmänna yttranden om vikten av den spanska nationen.
I en parallell process och sedan socialdemokraterna kom till makten 2018 har den nu sittande regeringen drivit hårt att Francos grav skall grävas ut och hans kvarlevor flyttas och frågan har kommit att bli den socialdemokratiska regeringens motsvarighet till högerkantens nya nationalistiska projekt. Det är ett genialiskt drag att använda Francos grav som en nationell symbolfråga. Utgrävningen har passivt stöd från alla stora partier i riksdagen, och spelar en viktig symbolisk roll även i relation till Katalonien som konstruerar åtminstone delar av sina självständighetsanspråk i direkt relation till Francos förtryck av de regionala identiteterna. Dessutom tros en betydande del av de kvarlevor som ligger i Valle de los Caídos komma från massgravar i just Katalonien.[4] Att flytta Francos kvarlevor är alltså ett nationellt projekt som självständighetsrörelsen kan stödja samtidigt som den förespråkar frigörelse från Spanien.
Utgrävningen är vidare ett projekt med nationell symbolkraft som tydligt riktar sig emot den typ av nationalkatolicism som Francoregimen förespråkade ideologiskt och som högerpartierna på olika sätt hänvisar till, vilket gör att utgrävningen kan framställas som ett försvar av demokratin. Vilken modern demokrati har en diktator på lit de parade? Och argumentet framförs ofta att det är ett demokratiskt misslyckande att helgedomen får stå kvar på de villkor som Franco rent faktiskt uppreste. Trots det har utgrävningen mötts av så starkt motstånd att regeringen har tvingats lagstifta om rättigheten att gräva ut Francos grav och slutligen också vänt sig till Vatikanen för att få dess stöd. Motståndet kommer från Francos familj, som menar att kvarlevorna inte kan grävas upp utan deras medgivande, samt från ett antal olika offentliga eller halvoffentliga institutioner som motsätter sig utgrävningen. Den viktigaste av dem är det benediktinerkloster som ligger i anslutning till kryptan och som sattes av Franco att vårda monumentet.
Den här essän handlar om ultranationalismens överlevnad inom ramen för den spanska administrationen, och syftar till att undersöka hur olika typer av administrativa institutioner kan fungera som bärare av en ideologi, långt efter att ideologin och det politiska system som uppbar den har försvunnit. Det är viktigt att förstå inte bara i relation till Spanien så som ett europeiskt grannland, men också utifrån frågor som handlar om hur en politisk modell kan försvaras eller undergrävas genom institutioner. Det spanska exemplet blir därmed extra intressant eftersom det är det land i Europa som levt längst under en fascistliknande totalitär diktatur, i vår nära samtid, men också i relation till ett allt mer radikaliserat politiskt europeiskt klimat. I Sverige håller den svenska modellen på att ersättas av en modell som i hög grad tillåter privata, statliga och kommunala administrativa utförare parallellt, och i Europa bidrar en ökad europeisering till flera nivåer av administration vars kompetenser ibland överlappar varandra. Samtidigt med den utvecklingen har populistiska och proto-fascistiska rörelser snabbt vuxit sig starka med risken att de i en snar framtid kommer att kontrollera europeiska administrativa organ. Mot bakgrund av den utvecklingen vill jag med den här essän ge ett bidrag till att förstå hur olika typer av institutioner upprätthåller och ’minns’ politiska ideologier. Genom en historisk analys med början i den nutida konflikten kring Valle de los Caídos, vill jag undersöka hur ideologi och administration hänger ihop när ett samhälle styrs av ett pluralt administrativt system. I det här fallet handlar det om ultra-nationalismens överlevnad i de spanska administrationerna.
Ingången till Valle de los Caídos. Foto: Wikimedia Commons/ Merce
Benediktinerordern, kulturminnesmärket och den statliga administrationen
I La Basílica de la Santa Cruz, det största kyrkorummet i Valle de los Caídos, hålls mässan enligt den traditionella liturgin: på latin, i en traditionell ordning och helt och hållet sjungen. Mässan är vacker och känslosam när den enorma kupolen fylls av mässande musik och bröderna utför en sorts rituella processioner innanför altarringen. Deras gröna klädnader rinner fram mellan rökelsekaren, ljusen och korgossarnas vita kåpor. Under ett ögonblick släcks hela basilikan ner, de bedjande sitter i mörker. Sedan hålls en kort predikan på spanska. Samtidigt som prästerna vänder sig mot korset och lyfter händerna mot himlen, vänder de sig också mot Jose Antonio Primo de Riveras grav, hans sarkofag fungerar som huvudaltare i basilikan. Jose Antonio Primo de Rivera grundade Falange Española, det spanska fascistpartiet. I huvudnavets väggar leder dörrar ut till kryptor som löper parallellt med kyrkorummet, där ligger – i fem nivåer – de upp till 50 000 oidentifierade döda vars ben har tvångsförflyttats dit. Mässan hålls i ett kyrkorum vars väggar faktiskt helt består av (huvudsakligen) de republikanska förlorarnas benknotor.
På söndagarna är bilköerna kilometerlånga för att få lyssna till mässan, och kyrkorummet är fullt till bristningsgränsen. Från predikstolen fördöms det samtida samhället som har avvikit från den naturliga lagen, nedlagd av Gud, vilket bevisas av att abort är tillåtet, och att familjebildningar ”som aldrig kommer att vara någon familj” tillåts. Många är de barn som nu lider under de alternativa familjeformerna och som i sitt lidande kommer att ifrågasätta fädrens naturliga auktoritet över nya generationer. När mässan är över besöker många av deltagarna Francos grav, de kysser den, gör korstecknet, lägger ner blommor och gör Franco-hälsningen. En präst välsignar graven genom att låta rökelsekaret fara fram och tillbaka över den och de trognas huvuden.
Den 20 november varje år hålls en mässa till Francos och J.A. Primo de Riveras ära, där man ber för deras själar, och för alla dem som dog i inbördeskriget. Vid mässan 2018 höll abboten Santiago Cantera en kort förbön, som kommenterade de dödas närvaro. ”De kristna har alltid begravt sina döda, därför att vi tror påsjälens uppståndelse. Därför vet vi, att de värdsliga benen kommer att korrumperas naturligt, att de inte kan skada oss, men att de ändå bör respekteras och få vila i frid.” Det måste tolkas som en direkt kommentar på frågan om utgrävningen inte bara av Franco utan av alla de andra döda som ligger i kryptan, och som Benediktinerorden med Cantera som talesman fast emotsätter sig. Fridsanspråket och den uttryckta önskan om att inte låta det förflutna göra skada i nuet skall ställas emot det faktum att medan Franco ligger i en grav som konstant bekläs med blommor på en central plats i kyrkan, så ligger de andra i fuktiga schakt där de träboxar som separerade benresterna har förmultnat så att rester från hundratals olika personer ligger blandade huller om buller i vad som mest liknar långa stentråg; omöjliga att identifiera och svårligen separerade och i skeletthögar som är direkt synliga för den som besöker schakten. Även med DNA-metoder skulle identifikationen ta många år.
Franco talade om sitt maktövertagande som ett korståg ”la Cruzada” och som ”Caudillo” var han både Spaniens överhuvud och den spanska kyrkans överhuvud. När byggnationen av Valle de los Caídos påbörjades var Franco fortfarande i livet, och monumentet byggdes som hans personliga böneplats. Strax intill ligger El Escorial, som byggdes av Filip den II 1557 för att hylla Spaniens seger över Frankrike. Den enorma byggnaden var tänkt som ett palats, gravplats för Spaniens kungar, samt ett universitet där kontrareformationen skulle stärkas. Francos val av plats, och hans uttalade vilja att det skulle tjäna som en helgedom för hans familj med sin egen orden, kan alltså förstås som ett sätt att upprätta en ny politisk-religiös dynasti med historiska kopplingar till det katolska spanska imperiet. Kyrkan kom därför att få en avgörande såväl politisk som administrativ roll i den nya tänkta dynastin.
Totalitär eller fascistisk regim?
Frågan om huruvida Francodiktaturen var en totalitär eller fascistisk regim har diskuterats flitigt i forskningen, där en vanlig position är att kalla Francos ideologi för nationalkatolicism. Regimen uppfattade sig själv som ett brott med den förfallna liberala demokratin, och som ett delvist återupprättande av den traditionella regim som rått under de katolska kungarna (dock utan kung, eftersom Franco själv var statsöverhuvud). På sin dödsbädd 1940, ett år efter inbördeskrigets slut, uttryckte Isidro Gomá, dåvarande kardinal i Toledo, att han lämnade den spanska nationen ”genomsyrad av Gud” och innesluten i en ”gudomlig totalitarism.”[5] På flera områden kom kyrkan att bli en del av den statliga administrationen, bland annat utbildningsdepartementet och de offentliga skolorna styrdes av kyrkan, men också genom att inneha olika statliga funktioner, som att döpa, utföra vigsel, och upprätta befolkningsregister. Inom rättsväsendet påverkade den kyrkliga administrationen straffpåföljden vid politiska brott. Strax efter inbördeskrigets slut inrättades en central myndighet, vars intellektuella fader var jesuiten Pérez del Pulgar, och som administrerade strafflindring genom arbete till hundratusentals politiska fångar. I praktiken handlade det om slavarbete, med en minimal ekonomisk ersättning. Ministeriet kontrollerades av kyrkan och dess arbete utfördes till delar av kyrkan. Strafflindring var enbart möjlig om fången bekänt sig till katolicism, och den minimala ersättningen ökade något om fången var gift. Mot regelbundna ideologiska inspektioner för att försäkra ett katolskt familjeliv, enligt lagen om Represión de la Masonería y el Comunismo (Repression av Frimurare och Kommunister, 1940), betalades ersättningen sedan ut till familjerna. Bland de ca 280 000 politiska fångar som satt i fängelse och koncentrationsläger vid inbördeskrigets slut gifte sig ca 2000 under 1940, och sedan firades runt 1000 bröllop per år fram till på 50-talet, i princip uteslutande mellan manliga fångar och kvinnor i frihet.[6]
Benediktinerklostret som styr Valle de los Caídos inrättades 1959 efter Francos uttryckliga vilja, och dess nuvarande abbot har en personlig relation till den nationalkatolska ideologin. Cantera var själv medlem i Falange under 90-talet, innan han blev munk, och ställde upp på dess lista i Europaval och i nationella val. Även om det är staten som äger Valle de los Caídos, som ingår bland nationalmonumenten, så är det benediktinerorden som styr dess verksamhet. Allt från underhåll av byggnader till mässans utformning till hur besökarna skall ha tillgång till området styrs av benediktinerorden, som årligen får ta emot pengar från staten för att driva verksamheten, i följd av den överenskommelse som upprättades mellan klostret och diktaturen. Det finns därmed en direkt kontinuitet mellan kyrkans roll under Franco-regimen och klostrets nuvarande uppdrag.
Klostrets nuvarande administrativa roll är ett gott exempel på den typ av administrativa system som uppstod i och med den spanska demokratins instiftande, där tidigare delar av den offentliga administrationen privatiserades men fick behålla sina uppdrag. Det gjorde att de kunde agera både som administrativa upprätthållare av offentligheten och som politiska aktörer. I frågan om utgrävningen av Francos rester har Cantera, tillsammans med Francos sju barnbarn, drivit flertalet olika rättsprocesser mot staten för att förhindra utgrävningen. Under 2018 antog riksdagen en förändring i den lag som reglerar kvarvarande offentliga monument från Francoregimen, Ley de la Memoria Historica, som försäkrar att utgrävningen är tillåten. Lagen kräver vidare att gatunamn och minnesmärken skall tas bort, och förbjuder offentliga hyllningar av regimen. Denna lag och det efterföljande utgrävningsbeslut som regeringen har tagit, har klostret och familjen överklagat i Spaniens högsta domstol Tribunal Supremo. På lokal nivå har ett dussin överklaganden riktats mot kommunala bygglov som krävts för att få lyfta på gravstenen i det kulturminnesskyddade monumentet. Eftersom klostret inte tillhör den statliga administrationen så kan ingen kontroll av dess verksamhet utkrävas, trots att det utför ett statligt uppdrag och att det när uppdraget gavs tillhörde en del av den statliga administrationen, med ett övergripande ansvar för regimens ideologiska arbete. Under övergången till demokrati avskildes kyrkan, liksom militären, från den statliga administrationen som en generell princip, och i utbyte mot att både kyrka och militär skulle få bibehålla fullständig kontroll över sin egen verksamhet.[7] Exempelvis övergick många offentliga skolor i kyrkans regi till att bli religiösa privatskolor. Benediktinerklostrets roll som administration och politisk aktör i samtiden visar dock tydligt på att det avskiljandet från staten – som på goda grunder skedde i demokratins namn –också bidrog till att skapa ideologiska fickor som upprätthålls av administrativa funktioner på lokal nivå. Idén om den liberala demokratins maktdelning, och avskiljandet av det privata (till exempelreligiösa övertygelser och trossamfund) från staten har i det här fallet bidragit till att göra privata enheter med administrativt uppdrag till priviligierade politiska aktörer.
Funktionärernas roll i den samtida politiken
Administrationens politiska karaktär syns inte bara i relation till benediktinerklostret. Ett antal kommissioner och statliga utredningar har slagit fast kopplingen mellan historiskt minne och mänskliga rättigheter i Spanien.[8] Flera av dem har letts av framstående forskare, och kommit med konkreta rekommendationer. Trots det, menar Francisco Ferrándiz – en av Spaniens mest erkända minnesforskare, anställd vid det spanska vetenskapsrådet (CSIC) och som själv deltagit i en sådan kommission – så genomförs rekommendationerna inte. Det har olika orsaker, men en viktig orsak är att både lokala administrationer och vissa delar av det juridiska systemet aktivt bedriver politik genom att motsätta sig lagarnas implementering. Det menar Ferrandiz är fallet i till exempel Comunidad de Madrid och Comunidad de Navarra, som under lång tid dominerats av PPs funktionärer. Och i den lokala administrationen i Badajoz, i samhällen som ocksåkontrolleras av PP, har funktionärer och borgmästare aktivt motsatt sig lagen om historiskt minne. Därför heter orterna fortfarande officiellt sådant som Guadiana del Caudillo (ungefär Führerns Guadiana) och Villafranco och centralt placerade minnesmärken upplyser fortfarande om att namnen är ”modesta offer”till Franco. I den förstnämnda pågår just nu ett medborgarinitiativ för att lagen om det historiska minnet skall appliceras, samtidigt som den autonoma regionen Extremadura har dragit in den kommunala administrationens ekonomiska subventioner.[9] Trots påtryckningar både från medborgare och från högre ort har de lokala funktionärerna och politikerna stor möjlighet att förhindra förändring.
Spanien består idag av 13 autonomier, med varierande grad av bestämmanderätt och självständig administration. Under dessa finns kommunal administration och över och parallellt med den autonoma administrationen finns statens centrala administration. I den autonoma administrationen och i statens administration är 72 procent av de anställda funktionärer, vilket betyder att de är livstidsanställda, oberoende av hur de politiska ledarna förändras.[10] I ett tydligt försök att separera det offentliga från privata intressen, är funktionärsrollen skyddad av konstitutionen, som sätter upp kriterier för hur funktionärer skall tillsättas, men också vilka principer som skall styra deras arbete: ”Den offentliga verksamheten tjänar på ett objektivt sätt de allmänna intressena och agerar enligt principer om effektivitet, hierarki, decentralisering, deskoncentration och koordinering, fullständigt underställd lag och rätt.”[11] Underställda lag och rätt skall funktionärerna tjäna de allmänna intressena objektivt, formuleringar som har historiska orsaker. Över funktionärerna styr ett skikt av politiskt tillsatta chefer, som kan ändras när nya politiska partier kommer till makten. Det innebär att en del av administration som under en längre period dominerats av ett visst politiskt parti, huvudsakligen kommer att ha anställda som sympatiserar med partiet, även när det politiska styret sedan förändras. Det är till exempel fallet i Andalusien, där flertalet funktionärer anställts av PSOE, men som nu sedan januari styrs av en högerkoalition.
Funktionärernas roll i det politiska livet i Spanien kan illustreras med en rad exempel från den senaste tidens politiska skandaler. Ett sådant exempel är den patriotiska polisen, la policía patriótica, som den föregående högerregeringens inrikesministern Jorge Fernandez Díaz skapade i hemlighet inom ramen för den nationella polisen under PPs två mandatperioder (Även vissa autonomier har egen poliskår som Ertzaintza i Baskien eller Kataloniens Mossos d’Esquadra). En parlamentskommission slog i slutet av november 2018 fast att den patriotiska polisen, på uppdrag av Fernandez Díaz själv, hade agerat för att samla, plantera och uppfinna politiskt svärtande anklagelser mot politiska meningsmotståndare; främst vänsterpartiet Podemosoch den katalanska självständighetsrörelsens ledare. Fallet genomgår just nu domstolsförhandlingar, och den poliskommissarie (vars anställning är som funktionär) som ledde enheten sitter sedan flera månader i fängelse. Bland annat planterades information om falska bokföringsbrott hos en tidigare generations katalanska självständighetsledare vilket tillsammans med verkliga korruptionsbrott ledde till att de avsattes och fängslades.
Den patriotiska polisens politiska arbete var omfattande. Med liknande tillvägagångssätt stals ocksåPodemos partiledare, Pablo Iglesias, mobiltelefon medan han arbetade som parlamentariker i Europaparlamentet. Telefonen återfanns sedan, av en slump, vid en husrannsakan hemma hos ovan nämnde poliskommissarie, men först efter att information från telefonen hade läckts till vänsterkritiska medier. En annan polis inom samma enhet står också anklagad för att ha tagit sig in hemma hos PPs kassör – vid den tiden förste vittne samt själv anklagad för att under tjugo års tid ha fört dubbel bokföring med hemliga och olagliga partisubventioner. Åklagaren menar att polisen, utklädd till präst, har tagit kassören och hans familj som gisslan i deras hem med syfte att komma över och undanskaffa de handskrivna kassaböcker som låg till grund för åtalet.
Det tål att påpekas att det fanns en snarlik polisenhet under Franco-regimen, då kallad Brigada Político-Social (Politisk-sociala brigaden) som omstrukturerades under demokratiseringen och sedan avskaffades. Den då ansvarige ministern Fernandez Díaz uttrycker inte ett starkt stöd för Franco-regimen offentligt, men väl för katolska organisationer som Opus Dei, som i sin tur hade stort inflytande under den sena diktaturen, främst genom att besätta högt uppsatta funktionärs- och ministerposter. I en intervju säger han att han ser politiken som ett fält för apostlagärningen, och att han har ”en intim övertygelse om att Gud är närvarande i Kongressen. Parlamentet är Statens lagstiftande makt, och Gud är universums lagstiftare.”[12] Flera av de höga funktionärer som var ansvariga för den hemliga polisen, fick innan enheten avvecklades status som aforados, vilket betyder att de inte kan dömas i en vanlig domstol. Det inkluderar Fernandez Díaz själv. I dagarna har han dessutom blivit styrelsemedlem för det katolska universitet åt vilket han uppdrog polisutbildningen under sin mandatperiod. Som exemplen antyder är stora delar av den spanska administrationen politiserad, devis beroende på att den anställningsform som skulle garantera funktionärernas självständighet och separation från den bestämmande makten också paradoxalt nog möjliggör deras långt gående politiska autonomi.
Francos konstituerande administrativa system och dess ekonomiska grund
Det spanska administrativa systemet kan förstås både som ett brott med och som en kontinuitet av Franco-regimens administrativa system. Inom detta senare kom administrationen, i avsaknad av en konstitution, att spela en konstituerande roll. Ytterst grundades Francos stat i diktatorns egen person. Det var som ett skydd mot denna organiska eller konstituerande modell som den demokratiska administrationen utformades. Funktionärernas plats i den nya demokratiska konstitutionen var ett led i ett maktdelningsprojekt som skulle separera det offentliga från det privata, men också försäkra att olika delar av den statliga administrationen förhöll sig å ena sidan lojal mot staten men å andra sidan självständig gentemot andra delar av systemet, såsom lagstiftare och domstolar som under regimen sammanfallit i Francos person. Trots det, och emot vad till exempelMontesquieu förutsåg i sin De l’Esprit des Lois så tycks maktdelningen inte så som en demokratins grundstruktur stå i motsättning till regimens envälde, utan också i praktiken utgöra en kontinuitet av Francos administrativa system.[13] Francos regim ersatte maktdelningsprincipen med ett pluralt administrativt system med en sorts konstituerande verkan, vars legitimitet härleddes ur diktatorns egen lagstiftande makt. Det administrationen gjorde, med Francos goda minne och direkta inblandning, kom också att bli lag.
Franco-regimens politisk-organisatoriska struktur uppkom ur en våldsam revolt som genom undantagstillstånd avskaffade den tidigare konstitutionen utan att införa en ny. Istället genomgick regimen en institutionaliserande period under vilken administrativ praktik, lagstiftning och Francos politiska vilja samspelade för att bygga upp den nya staten. Resultatet var ett antal grundlagar, med sin kulmen 1966 i Ley Orgánica del Estado där statens struktur beskrevs. Denna lag, liksom liknande lagar från 1938, 1939 och 1942 ställde Franco i egenskap av statschef utanför lagen och definierade honom som lagens ursprung. I den lag som återinförde parlamentet 1942 kan man läsa: ”…statschefen har den fortsatta yttersta rätten (suprema potestad) att diktera juridiska normer av generell karaktär (…) och organet som nu skapas kommer att vara ett effektivt instrument för samarbete i den funktionen, en princip som själv-begränsar maktens mer systematiska institution.”[14] Redan 1939 hade Franco tillerkänt sig rätten att som statschef utfärda hemliga lagar som hade direkt effekt och stod över alla andra lagrum. Historikern Ángel Viñas har visat att diktatorn gjorde flitigt bruk av sin direkt lagstiftande förmåga, bland annat för att säkra vinster för exportindustrin i tider av stark intern inflation.[15]
Den nationalkatolska regimens institutionaliserande process kan beskrivas som bestående av åtminstone tre totalitära projekt – Falange, militären och kyrkan – som inbördes kämpade om makten, endast begränsade av det faktum att man gemensamt ville kontrollera samhället som helhet.[16] Falanges roll kom dock snabbt att minska efter att axelmakterna förlorat andra världskriget. Mellan dessa stod starka ekonomiska intressen, som redan på ett tidigt stadium inte gick att urskilja från politiska intressen, både som sammanbindande faktor och som föremål för konkurrens. Som Viñas har visat gjorde Franco snabbt en privat förmögenhet genom att ta emot donationer till rörelsen och genom att sälja importvaror, till exempelkaffe, på svarta marknaden. Redan ett år efter kriget, när övriga Spanien befann sig i akut svält, hade Franco en förmögenhet på ca 34.303 miljoner pesetas. Det kan jämföras med den första statsbudgeten 1940 som omfattade 7.160 miljoner pesetas, och med Francos årslön 1940 på ca 50.000 pesetas.[17] Genom Francos direkta lagstiftande makt upprätthölls en kontinuerlig kamp mellan olika fraktioner av staten. Dessa kom att utveckla sina egna och ibland överlappande administrativa system. När det gäller den slavarbetskraft som byggde Valle de los Caídos till exempel, så organiserades den genom tre olika administrativa system: för det första fängelsesystemet, för det andra ett administrativt system för den intervenerade nationella ekonomin och som innefattade både staten, Francos direktlagstiftning och privata intressen (som ibland gick in i varandra), och för det tredje ett kyrkligt administrativt system för nationens ideologiska fostran. Samspelet mellan dessa olika instanser kommer till tydligt uttryck i det sätt på vilket den kyrkliga och militära fängelseadministrationen själva anpassade och utökade appliceringen av lagen om straffmildring genom arbete i takt med ökande efterfrågan på arbetskraft i offentlig och privat sektor.[18]
Maktkamp eller maktdelning
Hanna Arendt har beskrivit den totalitära staten som karaktäriserad av en maktkamp mellan olika administrativa enheter, oftast mellan parti och stat. I hennes beskrivning är det just maktkampen mellan olika enheter, och det faktum att byråkratin hela tiden utvidgas genom att gamla enheter ersätts med nya utan att de gamla avskaffas, som möjliggör ledarens absoluta makt. Arendt fokuserar på hur det ideologiska organiserandet av staten uppstår på ett sådant sätt att det råder kontinuerlig osäkerhet om vilken del av administrationen som har tolkningsföreträde, vilket ger utrymme för ledarens direkta maktutövande.[19]Arendts liksom för den delen Montesquieus analyser av den totalitära eller despotiska staten lägger ingen tyngd vid en beskrivning av de ekonomiska intressenas samspel med statlig administration såväl som parti och nationell rörelse. Arendt menar att den totalitära staten karaktäriserar av ett styre utan ekonomiska vinstintressen.[20] Hos Montesquieu är despotism och handel motsatta varandra, eftersom despoten inte försäkrar rätten till egendom.[21] Både Montesquieu och Arendt understryker istället godtycklighet, maktkamper och politisk osäkerhet som karaktäriserande för totalitarismen eller despotin. I Francos fall stod maktkampen mellan administrativa system vars kamper i högsta grad var sammanbundna med ekonomiska intressen. Och även om Francos Spanien periodvis karaktäriserades av administrativ osäkerhet och av undantagstillstånd, etablerades det snart ändå en ordning där huvudsakligen militären och kyrkan tävlade om makten över ministerier och administration. Falange fick tidigt stå tillbaka för vad som kallades El Movimiento Nacional och likställdes med staten, och vars värden inkluderade såväl militär disciplin som kyrkans moralkodex, men som fullständigt underbyggdes av ekonomiska intressen, där nationella respektive maktelitens privata intressen konstant sammanblandades. Samtidigt som Franco under 40-talet officiellt bedrev en interventionistisk ekonomisk politik så utvecklades en stor, helt oreglerad svart marknad, där Franco och hans generaler tycks ha varit viktiga aktörer. Det var på denna svarta marknad som Franco gjorde sina miljoner i efterkrigstidens krisekonomi, samt genom donationer till rörelsen som gick direkt till Francos privata konto.[22] Även den slavarbetskraft som var konsekvensen av lagen om strafflindring genom arbete innebar stora vinster för privata såväl som statliga företag. [23] Under 50-talet (då Opus Dei styrde i departementen) inleddes en viss liberalisering av det spanska samhället, först genom militära avtal med USA och sedan huvudsakligen genom Spaniens inkorporerande i olika internationella ekonomiska institutioner, som till exempel Världsbanken och Europeiska utvecklingsfonden.[24] Flertalet av de nu tillgängliga hemliga lagar som Franco stiftade gav ekonomiska direktiv, bland annat direktstöd till industrin och befogenhet över statens guldresurser. [25]
Redan från början tycks institutionaliseringen av en maktbalans mellan Franco, militären och kyrkan ha syftat till att möjliggöra inte främst en fullständig fascistisk omvälvning av samhället, utan i själva verket att upprätthålla och skydda de ekonomiska intressen som tillhörde den ägande delen av befolkningen, traditionellt representerade i både militären och kyrkan. Francoregimen krävde ideologisk lydnad inför de nationalkatolska värdena karaktäriserade i föreställningar om en organisk social enhet i en stat, en arbetarorganisation, en militär och en kyrka. Hans huvudfiende var och förblev kommunisterna och frimurarna som skulle utrotas ur samhällskroppen, och efter kriget kom en del av koncentrationslägren att fungera som omskolningsläger. Men i och med regimens institutionalisering kom en del av den tyngsta ideologiska propagandan att snarare centreras på att framhålla Francos person, och i mindre grad att förespråka en framåtgripande ideologisk revolution. De ekonomiska åtgärderna var desto kraftigare.
Redan 1936, i princip samtidigt med inbördeskrigets utbrott upprättades på den revolterande sidan dekret om återbördandet av egendom, kollektiviserade industrier och odlingsmark som hade exproprierats under republiken. Processen gick mycket snabbt och var ofta summarisk, mer än 95% av de presenterade anspråken godkändes och redan ett halvår efter inbördeskrigets slut ansågs återbördandet vara färdigt. Givet svårigheten med att avgöra vad som tillhört vem fick de presumtiva ägarna behålla allt gods som återfanns på platsen, oavsett om det från början hade tillhört inventarierna eller inte.[26] I de tidigare kollektiviserade industrierna och jordbruken ledde återbördandet till en ökad koncentration av ekonomiska resurser hos eliten eftersom kollektiviseringen inneburit att små jordbrukare lagt samman sina tillgångar påen egendom, som nu återtogs av en storägare.
Efter kriget upprättas Instituto Nacional de Industria, genom vilket staten och främst militären kom att kontrollera stora delar av den ekonomiska sektorn under de närmaste tjugo åren. Francos projekt att göra Spanien självförsörjande genom nationalisering innebar huvudsakligen att staten och militären skapade nya statliga företag med monopol eller övertag på den inhemska marknaden genom administrativt tilldelade fördelar. Internationella företag som ’förstatligades’ hamnade huvudsakligen i händerna på privata nationella ägare.[27]
Den totalitära staten i Spanien bestod av ett tredelat system, där statens, militärens och kyrkans administrationer löpte parallellt och där de ekonomiska intressena genomsyrade administrationen på alla nivåer. Trots att Spanien var en enpartistat ledd av en förment ’Caudillo’, gav den plurala administrativa strukturen upphov till ett stort nät av patron-klientrelationer där politiskt inflytande och ekonomiska fördelar kunde nås enbart genom rätt kontakter i byråkratin. Och det gällde såväl inom de katolska församlingarna som inom militären, partiet, polisen och industrin.[28] Francos grundlagar kan knappast ses som en konstitution, men systemet konstituerades genom spänningen och relationerna mellan de administrativa enheterna och Francos egen direkta legislativa makt.
Den plurala administrationens offentlighet: amnesti och konstitution
Det var denna totalitära treenighet som den spanska demokratiska konstitutionen från 1978 ville göra upp med. Redan i inledningstexten konstateras att konstitutionens syfte är att konsolidera en samhällsordning där legaliteten är ett uttryck för folkviljan, och därmed etablera en demokratisk styrelseform som garanteras av och begränsas genom konstitutionen och i enlighet med en rättvis (justo) social och ekonomisk ordning.[29] Konstitutionens syftar alltså explicit till att separera den offentliga verksamheten från enskilda gruppers och individers inflytande, genom att separera offentlig, religiös och militär verksamhet samt säkra en fri marknad (den rättvisa ekonomiska ordningen åsyftad i konstitutionstexten).
När konstitutionen antogs kom den allmänt att uppfattas som en kompromiss som lyckats förena segrare och förtryckta kring en demokratisk legalitet. Konstitutionstexten arbetades fram under en övergångsperiod från diktatur till demokrati, på spanska kallad la transición, och processen var kantad av våld och hot om våld från både militärer och bland annat ETA. Förutsättningarna för att kunna formulera en konstitution var dels att de tidigare förbjudna partierna tilläts, tryckfrihet och demonstrationsfrihet antogs, en liberaliseringsprocess inom regimen som kröntes av amnestilagen från 1977. Amnestin statsfästes av den sittande regimen, och sågs av alla parter som nödvändig för att kunna införa demokratin. För socialistpartiet (numera PSOE) och kommunistpartiet handlade amnestin om att deras egna medlemmar skulle släppas ur fängelser, och över partigränserna ansågs det nödvändigt att ta sig förbi och glömma konflikterna från inbördeskriget. Snarare än att förlåta begångna brott skulle amnestin upphäva brotten och därmed låta den nya demokratin byggas på ett förtroende som kunde utsträckas till alla sidor. Offren skulle minnas, men brotten skulle glömmas.[30]
Det administrativa systemet kom att utformas i spänningen mellan konstitutionens maktdelningsprinciper och amnestilagen. Den senare ger total amnesti för alla handlingar ”med politisk intention, oavsett dess resultat” och som begåtts före den 15 december 1976. Lagen ger amnesti för militärer som deltagit i inbördeskriget, och rätt för dem, liksom för administrativ personal, att återinsättas i tjänst. Kanske viktigast av allt ger lagen amnesti även för alla handlingar av politisk karaktär som kan ha begåtts av funktionärer och administrativ personal före 1977, det vill säga alla som arbetat under Francoregimen oavsett om handlingarna varit riktade emot regimen eller om brott begåtts mot människor till stöd för regimen.[31] Det innebar att trots att stora förändringar till förmån för maktdelning infördes i och med den nya konstitutionen så kunde den administrativa personalen som princip och i enlighet med amnestin arbeta kvar.
Amnestin fick också konsekvenser för sådana institutioner som Benediktiner-klostret i Valle de los Caídos. Samtidigt som klostret separerades från det offentliga skyddades dess status och möjlighet att fortsätta med offentliga uppdrag av lagen. Trots den politiska viljan att gräva ut massgravarna och flytta på Francos kvarlevor har amnestin i sitt spänningsförhållande till konstitutionen bidragit till att så inte har skett. I en rad deklarationer och lagtexter sedan 2000-talets början har flera spanska regeringar försökt att åtgärda detta utan att bryta mot amnestilagen. Inbördeskrigets och diktaturens offer har uppmärksammats i parlamentet och domar som utfärdades under Francoregimen har annullerats postumt (2006). Samtidigt har utformningen av dessa lagar och erkännanden varit avhängigt det faktum att amnestin är total och generell. I den nuvarande lagen om det historiska minnet (2007), som ger möjlighet att gräva ut massgravar, liksom Francos grav, formuleras erkännandet av offren under inbördeskriget och diktaturen i termer av rättigheten till familjens och individens minne. Emot amnestilagens generella amnesti för brotten, ställs alltsåindividens eller familjens rätt att få offentligt erkännande för sina lidanden och möjligheten att driva individuell process för att få de dödas kroppar återbördade.[32] Det politiska problemet med Francos grav i Valle de los Caídos är inskrivet i en lagsituation där brotten är generellt förlåtna, där den typen av aktivitet som utförs i basilikan trots det är förbjuden, och där familjens och individens rätt till kroppen är en grundläggande rättsprincip för Francos såväl som de saknades anhöriga.
Inuti Valle de los Caídos. Foto: Wikimedia Commons/ Merce
Transition, amnesti och minnespolitik
Det sätt på vilket demokratin genomfördes har därmed givit förutsättningarna för den spanska administrationens politiska roll i samtiden. Medan de offentliga institutionerna lyder under amnestin, är rätten till minnet individuell och privat. Hanna Arendt ställer det politiska och den offentliga sfären som tvåbegrepp som står emot den statliga administrationen och utgörs av det utrymme på vilket individer och till viss del sociala grupper kan agera som likvärdiga och autonoma politiska subjekt.[33] På så sätt skiljer sig hennes offentlighetsbegrepp från det som har använts i den här essän, men särskiljandet på en statlig sfär som upprättar en offentlighet, där det politiska kan fortgå, bland annat genom att individer och grupper kan driva politiska projekt, är snarlik. Detta utrymme konstitueras och formges av de rättigheter och friheter som den statliga administrationen tillåter, och innanför dessa ramar definieras de frågor som kan diskuteras politiskt. I Spanien besvaras politiska utmaningar ofta med svaret att det är möjligt att tala om frågan bara inom ramen för vad konstitutionen tillåter (till exempel när det gäller den katalanska självständigheten). Men amnestin föregick konstitutionen och har genom sin utformning formgivit de lagar som reglerar offentligt minne, spelplanen för det historiska minnet som politiskt projekt, och som skulle kunna möjliggöra utgrävning och lokaliserandet av de försvunna. Det innebär att amnestilagen trots att den är en av alla de lagar som ryms inom konstitutionen, också är en sorts konstituerande lag. Det är på amnestins grund som konstitutionens möjlighet vilar att separera den statliga regleringen av det offentliga från det politiska liv som pågår där. I relation till amnestin är minneslagen tydligt att betrakta som ett uttryck för det som kan förhandlas inom ramen för det politiska, trots att det inte är någon juridisk skillnad i status pålagarna. Medan konstitutionen avskilde tidigare administrativa system från det statliga, så garanterar amnestilagens generella formuleringar att de kan fortsätta att agera som en sorts halvofficiella administrativa enheter (benediktinerklostrets roll i att upprätthålla slavarbetskraftssystemet får inte undersökas) samtidigt som de så som privata kan agera som politiska aktörer i det offentliga utrymme som sätts av amnestilagen. Till detta skall läggas att de ekonomiska intressen som impregnerade Franco-staten aldrig heller har utretts eller diskuteras offentligt. De familjer vars rikedom ökade markant under regimen äger och besitter fortfarande sina egendomar. Däribland Francos egen familj.
Kombinationen av amnestilagstiftningen och konstitutionens utformning innebar alltså övergången från ett totalitärt men pluralt administrativt system där det offentliga, det privata och det politiska sammanblandades till ett nytt visserligen demokratiskt system men där det offentliga, det privata och det politiska likaledes sammanblandas och där ideologiska aktörer kunnat röra sig fritt mellan det politiska och det privata, ofta i kraft av sina administrativa positioner. Rörelsen mellan att uppbära en administrativ roll, att vara politiker och att vara privatperson med arbete i till exempel en företagsstyrelse brukar i Spanien allmänt benämnas som puertas giratorias, på svenska karuselldörr eller snurrdörr. Uttrycket syftar till att peka ut lättheten med vilken spanska politiker rör sig mellan ekonomiska, religiösa och beslutsfattande positioner, även på lägre nivåer.
Transitionen har alltså inneburit övergången mellan två plurala administrativa system, där konstanten varit de ekonomiska intressenas betydelse för statsmaktens administrativa utformning. Det blir extra tydligt om man dessutom tar i beaktande den roll som autonomifrågan spelade under demokratiseringen. Nationella partier, både fredliga och terrororganisationer som ETA, var viktiga för den sociala mobilisering som hjälpte till att driva fram regimens sammanbrott. I utbyte mot deras stöd drev bland annat socialistpartiet att den nya konstitutionen skulle erkänna Spanien som en enhet bestående av olika nationaliteter, samt att dessa skulle kunna ges långt gående autonomi.[34] Konstitutionens explicita öppning för autonomier fick till konsekvens att nya, alternativa och ibland med staten överlappande autonoma administrationer upprättats. Det innebär att det politiska som en arena för ideologisk kamp inte sätts bara av den reglering som staten ger genom exempelvis konstitutionen. Istället konstrueras det politiska i det samtida Spanien av den relation som de olika administrativa och halvadministrativa enheterna har till varandra när de på en gång agerar som offentlig administration och som politiska aktörer i relation till andra administrationer. Den autonoma administrationen kombineras dessutom i hög grad med lagstiftning som genom privatisering tillåtit privata aktörer att utföra administrativa sysslor. Det tydligaste exemplet är kyrkans fortsatta roll som utbildare under demokratin. I samband med transitionen blev de religiöst drivna skolorna avskilda från staten. Men eftersom kyrkan varit en betydande del av den offentliga skolan under Franco innebar det att den nya offentliga skolan helt enkelt inte kunde erbjuda undervisning åt alla barn. Därför tilläts en blandform mellan offentlig och privat skola där privat drivna huvudsakligen religiösa skolor betalas med skattemedel. En form som påminner om svenska friskolor och nu utgör ca en tredjedel av de spanska skolorna. Autonomierna kan själva reglera i vilken utsträckning som sådana skolor skall användas, och formen är vanligast i de autonomier som har störst grad av självständighet. Fallet som redan nämnts med den katolske ministern Fernandez Diáz är symptomatiskt. Efter avslutat uppdrag som minister och oberörbar av de anklagelser som nu riktas mot hans underställda i den patriotiska polisen, har han gått vidare genom att arbeta i styrelsen för det religiösa universitet som under hans tid vid makten var ansvarig för all polisutbildning.
Som vi har sett i fallet med benediktinerklostret i Valle de los Caídos, så innebar demokratins införande att enskilda enheter kunde fortsätta att fungera som halvoffentliga administrationer men som – eftersom de nu var privata – stod utanför statlig insyn. Och samtidigt med att mängden funktionärer ökade i och med de nya autonomierna, så stärkte konstitutionen och därav härledda lagstiftning deras ställning med syfte att skydda den nya statens anställda från utomkonstitutionella påtryckningar. Men det innebar också att den skyddsapparat som skulle försäkra demokratin samtidigt återupprättade ett pluralt administrativt system med många överlappande kompetenser och möjlighet för ideologisk dominans i enskilda enheter av systemet. Den reglering som var tänkt att skydda staten, och det politiskas separation från privata intressen inom ramen för konstitutionen, upprättade samtidigt administrationen som en månghövdad offentlighet där det privata, politiska och det offentliga fortsatt inte kan skiljas från varandra. Även en långt gången marknadsliberaliserad demokrati karaktäriseras alltså av otydlighet och maktkamp mellan parallella offentliga och privata administrativa system. Som en konsekvens kan de nya halvofficiella administrationerna, och de administrationer där autonomiernas kompetenser ställs mot statens, komma att fungera som ideologiska inkubatorer för en ultra-nationalism som snabbt kan mobiliseras antingen i form av passiva motståndshandlingar eller som aktivt stöd för en radikal politik (och ibland direkt brottslig verksamhet) på högre nivå. I princip kan det förstås också gälla andra politiska åsikter. Detta antyder att när ett statligt administrativt system går mot allt för hög grad av diversifiering, med offentliga och privata aktörer på alla nivåer så innebär det en organisatorisk pluralisering som luckrar upp gränsen mellan det offentliga, det politiska och det privata och som på sikt kan komma att ifrågasätta demokratins goda funktion. Det antyder också att ökad tillgänglighet till det offentliga – vilket i och för sig är önskvärt – inte kan vara ett argument för en pluralisering av aktörer genom till exempel privatisering som kommer att ifrågasätta den offentliga och opartiska roll som administrationen måste ha. Det antyder också att när de europeiska länderna går allt längre i det europeiska samarbetet så måste frågan om de administrativa kompetensernas roll i relation till den nationella politiken och till marknaden stå högt på dagordningen, oavsett hur dåligt den passar för väljarkampanjer.
I Spanien finns ett starkt stöd för att gräva upp Francos grav, och ett ökande tryck på att lokalisera de försvunna innan deras barn blir så gamla att de inte längre har någon chans att återfinna kvarlevorna. Även om det inte finns någon konsensus om vad som skall hända med Valle de los Caídos, bör det rivas eller ståkvar som ett mausoleum eller kanske bli ett museum, så borde detta vara en fråga som avgörs politiskt. Istället är det nu en fråga som skall avgöras i spelet mellan politik och administration – regering, högsta domstol, Benediktinerklostret och Vatikanen – och där parlamentets uttalade politiska vilja tycks spela mindre roll. Ultranationalismen överlever i Spanien som en konsekvens av den priviligierade politiska roll som starkt ideologiska enheter kan få i egenskap av sina administrativa uppdrag. Så, medan kvarlevorna väntar på att bli återfunna, väntar minnet på att bli lika allomfattande som amnestin.
Denna essä har skrivits med stöd av Västra Götalandsregionens stöd till essäer och kvalificerad kulturjournalistik.
***
[1] Lafuente, Isaías. 2018. Esclavas por la patria, un antídoto contra el olvido de la historia. Barcelona: Planeta, sid. 333. Som Lafuente mycket riktigt påpekar är det ingen som vet det exakta antalet offer som ligger i Valle de los Caídos. Benresterna fördes ofta dit i lådor, med inskriptioner som bara generiskt anger var de flyttats från och med tiden har fuktigheten i kryptan gjort att lådorna vittrat sönder och benen ligger nu blandade och spridda på hyllorna. I de officiella dokumenten registreras 35 000 lik, men forskningen är överens om att de högre talen är troliga.
[2] I Vox partiprogram kan man bland annat läsa: ”Spanien är en stor Nation som alltid har vetat att överskrida svåra tider tack vare sitt mod, sin bestämda riktning och sitt folks offer. Det får inte finnas plats för pessimism eller modlöshet i den period av svårigheter som vi genomgår. Krisepoker erbjuder de bästa möjligheterna för förändring och förbättring. Spanjorerna måste vara medvetna om att den kritiska patriotismen, på en gång ambitiös och seriös är det bästa vapnet för att på nytt finna vägen mot ett växande materiellt välstånd och moralisk styrka. VOX inbjuder sina medmedborgare att utan att tveka påbörja marschen mot de höga nivåerna av välstånd, prestige och tyngd i världen som ett enat Spanien, starkt och självsäkert, har möjligheten att uppnå och förtjänar.” Punkt 11, under rubriken Principios Inspiradores, Manifiesto Fundacional, VOX. Alldeles nyligen har en av VOX mest framträdande figurer i Andalusien, domaren Francisco Serrano, av den andalusiska myndigheten begärt ut namn och efternamn samt deras juridiska status för alla personer som på något sätt har arbetat vid centrum för våld mot kvinnor, och familje- och barncentrum mellan 2012 och 2019. Han menar att de systematiskt och felaktigt tror på kvinnor som anmäler sina män. https://www.voxespana.es/serrano-muchas-denuncias-se-basan-en-creer-a-la-denunciante, nedladdat 20190304.
[3] http://www.rtve.es/noticias/20190207/casado-volveria-ley-supuestos-del-aborto-ante-riesgo-del-sistema-pensiones/1880450.shtml
[4] En siffra på kvarlevor från strax över 8000 personer har registrerats för transport. Detta skall dock jämföras med närmare 20 000 bara från Madrid. I dessa siffror räknas bara sådana som på något sätt givit sitt medgivande in, och i vissa fall finns andra dokument som visar att ytterligare republikanska soldaters kvarlevor flyttats men utan att registreras i det officiella registret. I provinsen Lérida, till exempelflyttades officiellt fyra lik, medan ca 1500 republikanska soldater flyttades utan att formellt registreras. Se, Solé i Barjau, Queralt (2009) ”Inhumados en el Valle de los Caídos, los primeros traslados desde la provincia de Madrid”. I Hipasnia Nova, no. 9.
[5] ”saturada de Dios” och ”totalitarismo divino.” Citat i Julián Casanova (2001) La igelsia de Franco, Temas de Hoy: Madrid, sid. 270-271.
[6] Lafuente, Isaías (2018) Esclavos por la patria, sid. 67-68. En av anledningarna till giftermålen var att endast de fångar som bekände sig som kristna – och alltså inte var frimurare, levde i äktenskapsbrott eller var kommunister – kunde få nedsatt straff. Direkt, eller vad som var mer vanligt, genom slavarbete. Under 1940-talet och 1950-talet arbetade en stor del av de politiska fångarna som slavarbetare i olika statliga byggnadsprojekt, eller som utlånad arbetskraft till olika privata företag. Systemet hade sin egen adminstirativa enhet ’Patronato de redención de penas’ upprättad 1938.
[7] Juliá, Santos (2017) Transición. Historia de una política española (1937-2017), Galaxia Gutenberg: Barcelona, sid. 396.
[8] Ferrándiz, Francisco (2015) Landscapes of Terror: A Spanish Tale, i Necropolitics, mass graves and axhumations in the Age of Human Rights, eds. Ferrándiz och Robben, University of Pennsylvania Press: Philadelphia, sid. 92-118. Ferrandiz uttryckte åsikten om adminsitrationen i Madrid och Navarra vid ett samtal den 16 januari på CSIC, i Madrid.
[9] https://elpais.com/politica/2019/03/29/actualidad/1553856251_521015.html
[10] Encuesta de Población Activa, 2018, Instituto Nacionál de Estadísica.
[11] Constitución Española, 1978, artikel IV:1. ”La Administración Pública sirve con objetividad los intereses generales y actúa de acuerdo con los principios de eficacia, jerarquía, descentralización, desconcentración y coordinación, con sometimiento pleno a la ley y al Derecho.
[12] http://www.religionenlibertad.com/espana/19671/el-nuevo-ministro-de-interior-explica-su-reencuentro-con-dios-despues.html ”la íntima convicción de que Dios está muy presente en el Congreso. Las Cortes son el órgano legislativo del Estado y Dios, el gran legislador del universo.”
[13] Montesquieu, C. de S. 1758. De l’Esprit des Lois, Geneve: Banillot et Fils, bok 1.
[14] Ley del 17 de julio, 1942 (BOE, 18 juli, 1942), preambel: ”Continuando en la Jefatura del Estado la suprema potestad de dictar normas jurídicas de carácter general, en los términos de las Leyes de 30 de enero 1938 y 8 de agosto de 1939, el órgano que se crea significará, a la vez que eficaz instrumento de colaboración en aquella función, principio de autolimitación para una institución más sistemática del poder.” Parlamentets huvudsyfte var alltså att fungera som medhjälpare eller sammarbetspartner ’instrumento de colaboración’ i det lagstiftande arbete som huvudsakligen tillföll Franco, och parlamentet som en systematisk institution skulle själv-begränsa sin lagstiftande kompetens i relation till denne.
[15] Viñas, Ángel (2019) La otra cara del caudillo, mitos y realidades en la biografía de Franco. Crítica: Barcelona, sid. 103–114.
[16] Casanovas, Julián (2002) Una dictatura de cuarenta años, i Morir, matar sobrevivir. La violencia en la dictatura de Franco. Crítica: Barcelona, sid. 1-50.
[17] Viñas, Ángel (2019), sid. 292–293, 314–330. Och https://www.publico.es/actualidad/depresion-autarquia-1.html
[18] Lafuente, Isaías (2018), sid. 61-66.
[19] Arendt, Hannah (1976) The Origins of Totalitarianism. Harcourt Publishing: Orlando, Florida, sid. 389-419.
[20] Arendt, Hannah (1976), sid. 419.
[21] Montesquieu, C. de S. (1758), 4: bok 20.
[22] Viñas, Ángel (2019), sid. 298-311.
[23] Lafuente, Isaías (2018), sid. 335-342
[24] Viñas, Ángel (2015) Años de gloria, años de sombra, tiempos de crisis. I 40 años con Franco, red. Julián Casanova. Crítica: Barcelona, sid. 79-113.
[25] Viñas, Ángel (2019) sid. 104.
[26] Moreno Fonseret, Roque (2002) Política e instituciones económicas en el ”nuevo Estado”. I Pasado y memoria: revista de historia contemporánea. Sid 63, 67-68
[27] Moreno Fonseret, Roque (2002), sid. 68-69, och Jerez Mir, Miguel (1996) El régimen de Franco: élite política central y redes clientelares. I Política en penumbra, patronazgo y clientelismo políticos en la España contemporánea, red. Antonio Robles Egea. Siglo XXI: Madrid, sid. 254, 270.
[28] Jerez Mir, Miguel (1996), sid. 270-274.
[29] Constitución Española (1978) Preambel.
[30] Juliá, Santos (2018) Transición. Historia de una política española (1937-2017). Galaxia Gutenberg: Barcelona, sid. 429, 434-436.
[31] Ley 46/1977 de Amnistía. ”de intencionalidad política, cualquiera que fuese su resultado”
[32] Ley 52/2007, Ley de Memoria Histórica.
[33] Arendt, Hanna (1998) The Human Condition, University of Chicago Press: Chicago, sid. 22-73.
[34] Santos, Juliá (2018), sid. 477.