Sakprosaåret 2024
Av: Hjalmar Falk
Under hösten 2024 slogs det i svensk kulturdebatt fast att sakprosan är i kris. Det är den inte ensam om i ”polykrisens” tid. Detta begrepp, ursprungligen myntat av Edgar Morin, men på senare år populariserat av bland andra Adam Tooze, betecknar ett komplext och instabilt tillstånd, där olika kriser överlappar och samverkar i en situation av beständig osäkerhet. Upplevelsen av att befinna sig i ett permanent kristillstånd är kanske en central aspekt av moderniteten, men just polykristanken syftar på något mer specifikt och ett skarpare läge.
Sedan några år tillbaka har det talats om något liknande en ”1930-talets återkomst”, utifrån ökad stormaktsrivalitet, nationalistisk chauvinism, ekonomisk oro, auktoritära rörelsers frammarsch och demokratins tillbakagång. Åberopandet av 1930-talet sker ofta i politiska och kulturella sammanhang där den historiska analogin som tolkningsverktyg i sig inte blir till föremål för djupare reflektion, men det finns också en litteratur där den faktiskt träder fram som en fråga och underkastas särskild belysning.
Givet föreställningen om 1930-talets betydelse för vår tid känns det nästan uppfriskande med ett försök att i stället spegla oss i en annan del av mellankrigstiden, ”det glada” 1920-talet. Det är upplägget i Klas-Göran Karlsson och Kim Salomons 1920-talet. En spegel för vår tid. Här finns en lovvärd ambition att skildra årtiondet liksom ”inifrån”, utan att ta en utgångspunkt i medvetenhet om att det kringgärdas av två katastrofala episoder med världskrig och spanska sjukan på ena sidan och totalitarism och världskrig på den andra. Boken utmärks alltså av denna ambition att försöka ”levandegöra 20-talet på dess egna villkor”, något som kompliceras redan av undertiteln som röjer ambitionen att använda decenniet som ”en reflektionsyta som ger perspektiv på den tid vi lever i”. Det här är på sätt och vis, kanske, en svaghet, men det verkligt givande med läsningen är de historieteoretiska reflektioner som föranleds av upplägget med tillhörande problem.
Det rör sig om ett välkommet försök att ge konsumenten av populärhistoria övning i en helt central aspekt av det historiska hantverket. I sin brottning med frågan om historikerns sätt att förhålla sig till det förflutna blottlägger Karlsson och Salomon olika möjliga positioner visavi materialet. De försöker renodla tre (vilka kanske egentligen är två, där det tredje alternativet i själva verket skulle kunna utföras i linje med endera av de två första) olika synsätt på historiska lärdomar: det kan handla om fokus på kontraster mellan då och nu, eller likheter och kontinuiteter, eller begrepp och tankefigurer ”som fortfarande är meningsskapande” och som kan härledas till det förflutna.
Karlsson och Salomon tycks inte vara särskilt bekymrade av att de i den här tankegången nuddar vid problem av djup etisk och estetisk betydelse. För dem är det mer en fråga om praktiskt hantverk och hållbara slutledningar, om att sanningsenligt representera det förflutna på ett kunskapsmässigt försvarbart vis. Men även om frågan om representation här framträder på ett något torrt och begränsat sätt bidrar det ändå till att förse idén om 30-talets återkomst, eller snarare den historiska analogins betydelse för vår självförståelse, med en välkommen eftertanke (även om det görs i relation till 20-talet).
Det finns mer konstfärdiga och estetiskt medvetna försök att hantera denna fråga i årets utgivning. Harald Jähners förra bok Vargatider. Livet i Tyskland efter Tredje Rikets fall 1945–1955 blev en relativ succé 2021 och kom till och med ut i pocket. Om denna tidigare bok kombineras med den 2024 utgivna Hisnande tider. Livet i Tyskland 1918–1933 framträder en sorts omvänd Karlsson och Salomon, där nazitidens katastrof omfattas av två andra erors före och efter. Ingen av dem kan dock kallas lugn, lycklig eller fredlig, annat än möjligen just i kontrast till hitlerregimens 1933–1945. Hisnande tider skildrar en mer allmänt känd historia än Vargatider, men kanske just därför tycks ansatsen här mer driven.
Liksom Karlsson och Salomon vill Jähner understryka vikten av att inte se Weimarrepubliken som en ödesmättad väg fram till Hitlers Tredje rike – ”[o]m man vill veta hur det kändes att leva i Weimarrepubliken får man inte envisas med att utgå från dess undergång” skriver han i inledningen och följer lite senare upp med konstaterandet ”[n]ationalsocialismen var inte oundviklig”. Det är två utsagor som inte nödvändigtvis hänger ihop med varandra, men som nog säger något viktigt om den historiska lärdom som Jähner vill dra ur sin rekonstruktion av Weimarrepubliken. Hitler var inte oundviklig eftersom, med Jähners ord, ”[v]arenda person hade ett val, inte minst i valbåset”.
Hisnande tider har alltså en tydlig moralisk tendens, orienterad mot det individuella ansvarets princip. Läsaren skrivs inte på näsan, men förväntas vara med på tåget: en studie i Weimarrepubliken är en studie i hur en demokrati kan falla samman genom att avskaffa sig själv. På det viset berör dess exempel oss. Det här är mer underförstått förmedlat och inte plakatmässigt påträngande. Den före detta kulturjournalisten Jähner är en skicklig stilist och hans sätt att öppna boken med en beskrivning av ett fotografi av den nakne boxaren Erich Brandl (taget av Frieda Riess, vilken skildrade Brandl ”som män brukade göra med kvinnokroppen”) knyter elegant an både till den precisa beskrivningen av hans tillvägagångssätt – han säger sig utgå från ”scener” för att ”måla upp ett panorama” – och till hans idé om förbindelsen mellan då och nu – Weimarrepublikens tid framstår för honom som ”en blåkopia av vår egen”, eller ”en 3D-bild som växlar mellan det förvånansvärt nutida och det förunderligt främmande om man rör på den”.
Det är givet bildmetaforiken, vars betydelse understryks redan i den inledande betraktelsen kanske inte så märkligt att Jähner väljer att avsluta sin framställning med ett citat av Siegfried Kracauer, en av filmanalysens pionjärer. Då Kracauer bevittnade riksdagshusbranden i Berlin iakttog han en grupp skolbarn bland åskådarskarorna som gladde sig åt uppståndelsen och konstaterade att ”[n]är de är vuxna kommer historieböckerna att lära dem vad riksdagshusbranden i själva verket innebar”.
Jähners epilog, som avrundas med Kracauers citat, utgörs i stort sett av en sammanställning kortbiografier över ett urval personer som förekommit i boken och som redogör för vad som hände dem efter 1933. Det här är ett grepp som känns igen från den med Jähner även i övrigt besläktade kulturjournalisten Uwe Wittstock. Den senare gjorde även han härom året succé med en bok i svensk översättning, Februari 33. Litteraturens vinter, där det tyska kulturlivets reaktion på Hitlers maktövertagande skildrades med påtaglig nerv och närvaro. Lika spännande är den 2024 publicerade uppföljaren Marseille 1940. Den tyska litteraturens flykt. Här står försöken att organisera flykten undan nazisterna och Vichyrepublikens statsapparat i centrum. Wittstocks framställning med olika individer – konstnärer, politiker och intellektuella av monumental betydelse för 1900-talets kultur – i fokus skapar en oerhört stark närvarokänsla. Boken kan tveklöst läsas som ren spänningslitteratur och man häpnar över inledningens uppgift om att allt i boken går att belägga och är fritt från fiktiva inslag.
Hos Wittstock är framställningen i ännu högre grad än hos Jähner uppbyggd på scener – redan i anmälningarna av Februari 33 påpekades det filmiska anslaget. Den mycket namnkunniga ensemblen dyker upp och spelar ut och fokus skiftar snabbt till något annat. Det säger sig självt att det här är ett mycket effektivt sätt att göra de inblandade personerna närvarande och verkliga. Utan historieteoretiska utflykter placerar Wittstock oss där och då, så distansen mellan oss och 1940 trollas bort. Wittstock tycks mindre bekymrad av förutsättningarna att kunna dra historiska lärdomar än Jähner eller Karlsson och Salomon (de är för honom helt självklara). Distans är inte hans grej – och därmed kanske inte heller analys.
Utan att ta parti uttrycker Wittstock sig i sina för- och efterord mycket mer politiskt än tidigare nämnda författare. Han kontrasterar här mot Jähner på ett särskilt intressant sätt: trots att Wittstocks framställning, både i Februari 33 och Marseille 1940, är så upphängd på individuella erfarenheter och öden, så framhålls här särskilt det namn- och ansiktslösa kollektiv som led och gick under vid sidan av de mer berömda flyktingar vars öden Wittstock faktiskt kan komma åt på grund av deras namnkunnighet. Marseille 1940 är till och med tillägnad de ansiktslösa förlorade. Men med hänvisning till uttalanden från några av sina huvudpersoner är Wittstock också angelägen om att lyfta fram det kollektiv som möjliggjorde flykten för så många. Wittstock skriver att ”de förföljdas överlevnad” i hög utsträckning ”berodde på det tysta samarbetet mellan de många människor som – ofta med risken för sina egna liv – vägrade att acceptera de vidriga lagar och bestämmelser som nationalsocialister och andra fascister utformade”.
Hos Wittstock är det ett okvalificerat, avindividualiserat kollektivs mer eller mindre osynliga och diskreta samarbete i det tysta som utgör både egentlig huvudperson och potential – hos Jähner är det ytterst upp till den enskilde, som väljare och privatperson. Är distinktionen substantiell eller illusorisk (de kollektiv Wittstock beskriver konstitueras trots allt genom individuella, informella val)? Det beror kanske på historieskrivningens betoning: ligger tyngdpunkten på individens ansvar eller på insikten om ett kollektivt val av tillit över misstro?
I andra änden av händelsekedjan i förhållande till Wittsocks Marseille 1940 återfinns 2024 års kanske mest imponerande inhemska bidrag till svensk sakproseutgivning: Daniel Pedersens Natt och aska. Förintelsens litteraturer. Här gäller det de som inte räddades undan det värsta, även om den avhandlade litteraturen är skriven av överlevare. Pedersen, litteraturforskare, förläggare och författare, balanserar skickligt både innehållsligt och formmässigt mellan akademi och litterär, essäistisk offentlighet. Natt och aska kombinerar tyngden i akademisk kunskap, akribi och strävan efter klara definitioner med lättheten hos en elegant prosaist. Det är helt enkelt en anslående bok, samtidigt som den trots sitt ämne och övertygande upplägg är så påtagligt anspråkslös i tonen.
Förintelsens litteraturer hade varit relevanta för oss alldeles oavsett vårt eget politiska tillstånd, men det är ofrånkomligt att detta civilisationsbrott får en särskild laddning genom att det återkommande åberopas inte bara som ett definierande förflutet, utan även som en ständigt hägrande möjlig framtid. Pedersen behöver egentligen inte adressera detta och gör det inte heller i direkt mening, men i hans framhållande av litteraturen som en betydelsefull och viktig kunskapsform, i kontrast mot till exempel en historievetenskaplig, finns ett viktigt bidrag till en vidare diskussion som lätt går förlorad om det betraktas som gällande ”enbart” förintelsens litteraturer.
Men Pedersens sätt att förstå litteraturen som kunskapsform går ändå på tvärs mot ett visst sätt att förstå och förhålla sig till förintelsen och här uppvisar verket en motvilligt politisk tendens. Litteraturen utgör enligt Pedersens förmenande en icke- eller möjligen rentav antimetafysisk form av kunskap och förintelsens litteraturer ger därför inte tillgång till någon upphöjd förståelse av någon unik form av ”absolut ondska”. I stället upprättar den en direkt relation mellan människor, över tid och kulturer: ”I läsningens ögonblick upphävs tiden och man befinner sig parallellt, ansikte mot ansikte”, skriver Pedersen. Litteraturen gäller ”det gemensamt mänskliga”, det som ”gör oss till de vi är: vårt ursprung, våra intressen, våra förmågor och svagheter, våra band till tidigare generationer, våra föräldrar och våra barn, vårt språk, vår tro, våra övertygelser”. Skrivandet och läsningen är som två led i en relation som är på en gång individuell och universell, där den personligt partikulära historien blir själva förutsättningen för en delad universell erfarenhet.
Det är ett tilltalande och vackert sätt att tänka, men det måste påpekas att dessa definitioner av både litteraturen och det gemensamt mänskliga i sig är högst metafysiska. Idéerna är tätt knutna till en epok då en viss typ av litteratur spelade en avgjort viktig och kulturbärande roll och där författarens tilltal också ofta tillskrevs en särskild moralisk betydelse. Det är en epok som till stor del överlappar med den historiska period då den litteratur Pedersen förhåller sig till författades (alltså efterkrigstiden). Genom att lyfta denna kontextbundna förståelse av litteraturen ur sitt historiska sammanhang och hypostasera den gör Pedersen med litteraturen samma sak som de han kritiserar för att lyfta förintelsen ur dess sammanhang och göra den ahistorisk och metafysisk. Just här finns inte utrymme att vidare utforska innebörden av denna ofrivilliga nostalgi och jag vill inte reducera Pedersens verk till detta problem, men det är ändå påtagligt och relevant för frågan om förhållandet mellan litterär framställningsform och möjligheten att tänka historiskt och därmed om den historiska analogin och lärdomens betydelse. Om man med Pedersen vill förstå det historiska i kontrast till det metafysiska blir risken med en motsvarande hypostasering av kulturen uppenbar.
Det är en händelse som ser ut som en tanke att Anders Rydells boktrio om nazismens konstrov – Plundrarna. Hur nazisterna stal Europas konstskatter, Boktjuvarna. Jakten på de försvunna biblioteken och Stulen musik. Nazisternas plundringar och musik som motstånd – under 2024 gavs ut i ny trebandsutgåva. Dessa i sig mycket läsvärda böcker bidrar, tillsammans med verk som Wittstocks och Pedersens, till känslan av en ny subgenres framväxt på bokmarknaden, en sorts finkulturell version av andra världskrigsmilitaria. I kontrast till den senare förskjuts här den heroiska kampen mot det absoluta (men kittlande) onda till kulturens slagfält.
Jag själv tillhör målgruppen och har som ivrig läsare av genren (jämför bara ovan) svårt att kasta första stenen, men ur ett mer cyniskt perspektiv hade man nog kunnat säga något syrligt om ett medium för sofistikerad spänning eller tragedier, anpassat efter ett marknadssegment med finkulturella intressen som här finner en synnerligen bekräftande inramning. Skapandet och konsumtionen av kultur ges helt enkelt en upphöjd, avgörande betydelse, något extra begärligt i en situation där politiskt auktoritära krafter och marknadsliberaler tävlar om att få strypa det fria kulturlivet, i sin skadeverkan nästan lika drabbande som allmänhetens ointresse. I värsta fall riskerar detta att lägga grunden för kulturidealism av en typ som efterkrigstidens engagerade litteratur utgjorde en uppgörelse med.
Det är kanske inte helt rättvist att knyta denna idealistiska tendens direkt till Ida Ölmedals Där man bränner böcker. Berättelser om förbjudna ord och utrensad litteratur, men Ölmedal sätter trots allt sina resonemang i samband med historiska erfarenheter som bland annat förintelsen och inbördeskriget i forna Jugoslavien. Själva titelns anspelning på Heinrich Heine visar på anspråket: det som står på spel i angrepp på kulturen är alltid mer än kulturen själv. Kulturkampen är i själva verket en föraning om fysisk strid. Ölmedal samlar en rad frågor rörande yttrande- och tryckfrihet inom samma ramverk och utforskar i en serie essäer som mest av allt påminner om kulturreportage hur hoten mot det fria ordet kan se ut i det västerländska samhället (eller mer precist: USA och Sverige). Här diskuteras koranbränningar tillsammans med ”wokeness” och ”cancelkultur”, triggervarningar och MeToo-rörelsens efterspel.
Ölmedals bidrag till diskussionen vill vara kritiskt, men i sin uppställning av ärenden blir det snarare symptomatiskt. Hennes inledande exempel på ett nedbränt bibliotek utgörs av granatattacken mot Nationalbiblioteket i Sarajevo 1992. Det är i relation till detta svårt att bortse från att långt innan Där man bränner böcker publicerades i september 2024 hade israeliska angrepp sedan länge redan förstört merparten av om inte alla bibliotek och större arkiv i Gaza. Gazaoffensivens våld mot kulturinstitutioner, intellektuella och journalister kan med välvilligast tänkbara formulering beskrivas som urskillningslöst (med tanke på att den alternativa förklaringen vore att det rör sig om en riktad aspekt av en folkmordskampanj).
Men när Gaza nämns av Ölmedal är det med lättnad, konstaterande att de palestinasolidariska protesterna vid Eurovision i Malmö avlöpte fredligt. Ölmedals deklarerade engagemang för Dawit Isaak är i sig lovvärt, men i svensk offentlighet fullkomligt okontroversiellt (dessutom kan man påpeka att exemplet förpliktigar: Isaak riskerade faktiskt något). Hypostaseringen av kulturen tenderar på det här viset snarare att understryka dess ofarlighet, något som i termer av samhällelig relevans riskerar att falla över i farlighet genom osynliggörandet av verkliga konflikter.
Det ligger förmodligen i analogins själva form att något slutgiltigt inte låter sig sägas om dess natur. Det den pekar på är en förbindelse, inte en absolut identitet. Karlsson och Salomons öppna arbete med frågan om den historiska lärdomen är i sig en värdefull lektion om det problem vi står inför. Historien är ju på en gång likhet och kontrast, närhet och djup, men likt våra föregångare lever också vi inte bara i någon sorts relation till utan faktiskt i historien och dess spel mellan hopp och förtvivlan, hågkomst och glömska, öppenhet och slutenhet. Vi behöver verktyg för att bearbeta och fortsätta tänka kring den belägenheten. Men det kan inte bara gälla historiska fakta, utan också förutsättningarna för hur vi ordnar och tillägnar oss dem. Sakprosemässig saklighet bygger inte bara på innehåll, utan också förmedling, i termer av både form och institutioner som kan bära den.
Vi vet ännu inte vad förstörelsen av Gaza kommer att beteckna inom ramarna för den rådande polykrisen. Med Kracauers ord angående skolbarnen vid riksdagshusbranden i Berlin 1933 kan vi konstatera att det blir framtidens historieböckers uppgift att berätta för oss vad de händelser vi ser utspela sig idag faktiskt kommer att ha varit en del av. Vi vet inte om sådana framtida eventuella historieböcker kommer att läsas, eller för den delen skrivas. Ölmedal kontrasterar i sin inledning Nationalbiblioteket i Sarajevos öde mot historien om biblioteket i Alexandria, vilket trots myten om en våldsam förgörelse troligen snarare långsamt gick under genom en lång period av misskötsel och ointresse. Ölmedals bok handlar trots detta nästan helt uteslutande om eldfaran, även om hennes exempel med det andra biblioteket säger något minst lika viktigt om vår belägenhet. Viljan att bränna och förbjuda går i dessa dagar hand i hand med det aktiva ointresset. Kanske är det direkta angreppet det mer smickrande hotet, givet att det ändå tillskriver tänkandet och språket ett värde. Men nog är det så att en sakprosa, oavsett frågan om förmedlande inramning, som inte förmår beröra sakernas egentliga tillstånd helt enkelt förtjänar att glömmas bort.
Litteratur:
Vargatider. Livet i Tyskland efter Tredje Rikets fall 1945–1955, Harald Jähner, övers. Svenja Hums, Daidalos 2021.
Hisnande tider. Livet i Tyskland 1918–1933, Harald Jähner, övers. Svenja Hums, Daidalos 2024.
1920-talet: En spegel för vår tid, Klas-Göran Karlsson & Kim Salomon, Natur & Kultur 2024.
Natt och aska. Förintelsens litteraturer, Daniel Pedersen, Nirstedt/litteratur 2024.
Plundrarna. Hur nazisterna stal Europas konstskatter, Anders Rydell, Norstedts 2013.
Boktjuvarna. Jakten på de försvunna biblioteken, Anders Rydell, Norstedts 2015.
Stulen musik. Nazisternas plundringar och musik som motstånd, Anders Rydell, Norstedts 2024.
Marseille 1940. Den tyska litteraturens flykt, Uwe Wittstock, övers. Jens Christian Brandt, Nirstedt/litteratur 2024.
Där man bränner böcker, Berättelser om förbjudna ord och utrensad litteratur, Ida Ölmedal, Albert Bonniers Förlag 2024.