Av Arne Melberg
Tidskriften Kris grundades 1977 och fick stort inflytande över det intellektuella klimatet i Stockholm de följande decennierna. I en personlig betraktelse skriver Arne Melberg, som var en av grundarna, om sin bild av tidskriftens utveckling. Kunde postmodernismen i Sverige ha tagit en annan väg?
Not: Eftersom Arne Melbergs text innehöll så många referenser till Horace Engdahl gav vi på Ord&Bild honom möjlighet att svara. Engdahls svar finns längre ner.
Tidskriften Kris har numera en mytologisk status och tillskrivs ett kolossalt inflytande. I ett färskt nummer av ETC (6/1-2020) skriver Sven-Eric Liedman, en granskare som jag sätter högt, att tidskriften, främst genom Horace Engdahl och Stig Larsson, var ansvarig för en genikult som lösgör litteraturen från allt ansvar och som därmed har bidragit till det mesta av den ”dumhetens kultursyn” som råder idag. I Matilda Gustavssons utmärkta historieskrivning i Klubben får man ett intryck av att tidskriften invaderades av paret Arnault och Frostenson och därmed blev instrument för den kulturella aktivitet, inklusive de depravationer, som kom att utspelas på just ”Klubben” – kulturscenen Forum. Det tycks ha blivit en vedertagen sanning att Kris var ansvarig för att postmodernismen fick fäste i det tidigare oskyldiga Sverige, vilket ledde till en inflation i sanningar och satte verkligheten, den svenska skolan och det demokratiska samhället i gungning.
Tidskriften startades 1977. Jag var med i det första gänget som höll igång en bit in på 80-talet innan en ny redaktion trädde till. Kris var hela tiden en esoterisk tidskrift med en synnerligen begränsad läsekrets. När tidskriften fyrtio år senare mytologiseras känner jag mig tvingad att försöka minnas och tänka efter: var det verkligen så? Behövde det verkligen bli så? Vad har jag och vi andra som startade tidskriften för ansvar för dagens situation? Jag är inte mycket för att gräva i mitt eget förflutna, här följer dock en ansträngning som är ett försök att modifiera myten om Kris.
I början av 1970-talet var jag inställd på att samhället krävde förändring och att en kraftigt reformerad litteraturvetenskap var rätta vägen att gå. Jag var med andra ord både naiv och arrogant, en inte helt ovanlig kombination hos unga män som vill ta sig fram. Jag hade disputerat i Stockholm 1973, alltför brådstörtat tycker jag i efterhand, och fick en tidsbegränsad anställning som forskare – märkligt nog, tyckte jag då och tycker jag nog fortfarande. Plikterna var ringa, framför allt skulle jag forska, något jag betraktade som en smått revolutionär aktivitet. Forska, det handlade om att skriva nytt och märkvärdigt och framför allt – att lära nytt. Och lära sig gjorde man bäst i grupp, i små sällskap där man fritt diskuterade gemensam läsning.
Jag skulle tro att den där idén om att lära i grupp gick tillbaka ända till min gymnasietid, då vi som var litteraturintresserade bildade just en grupp där vi samtalade om vår läsning och lockade varandra att göra nya upptäckter. I alla händelser blev mitt 70-tal gruppsamtalens stora tid. Jag minns en oändlig mängd sådana seminarier, åtskilliga organiserade av mig. En del försiggick på universitetet, en del utanför, inte sällan hemma hos mig. Alla var löst sammansatta, vi improviserade och tog en gång i taget. Horace Engdahl dök så småningom upp i några av dessa grupper. Snart var han med i alla.
Horace hade gått hos professor Tigerstedt, och uppmuntrats till att disputera på den engelska 1700-talsestetiken. Jag tror han började tröttna på den ganska hopplösa uppgiften och sökte stimulans till annat och det fick han i våra grupper. På universitetet höll vi en grupp gående där vi studerade hermeneutik: tolkningslära. Vi läste, sida för sida, Hans-Georg Gadamers väldiga verk Wahrheit und Methode. Gadamer var Heideggers efterföljare och gjorde mästarens filosofi användbar för litteraturmänniskor. Hermeneutiken går tillbaka till antiken och var ett viktigt inslag i juridik och religionstolkning men vi fann således litterär användning. Snart läste vi – Horace och jag, Anders Olsson, Ola Holmgren, Roland Lysell – också andra filosofer med hermeneutisk relevans och snart hade vi snickrat ihop en antologi, som rätt och slätt fick heta Hermeneutik. Den kom ut 1977.
Vi hade långt kvar till poststrukturalism och postmodernism men en förmedlande länk fann vi i en annan hermeneutiker, Hans Robert Jauss, som kallade sig receptionsestetiker. Jag fick kontakt med Goethe-institutets chef, Karin Hildebrand, och med hennes hjälp fick vi Jauss till Stockholm. Horace och jag måste ha gjort en smula intryck för vi blev båda inbjudna, först till hans universitet i Konstanz, därefter till en konferens i hans regi i Innsbruck. I Konstanz blev Horace och jag till ett: vi blev hembjudna på middag till Jauss, en i taget. Jag hade inte tänkt på att ta med mig någon middagslämplig klädsel – det var ju 70-tal – men Horace hade en ljusblå kostym som jag fick låna, varefter han använde den själv dagen därpå. Jauss assistenter skämtade sen om ”den så kallade svensk-kostymen”, der sogenannte Schweden-Anzug.
Några år senare kunde Horace och jag samarbeta i något som vi kallade “radioessäer”. Vi övertalade Sveriges Radio att vi skulle få åka med bandspelare till Berlin på en Hegel-utställning, intervjuade där tyska filosofer och kom hem med timvis med band som skulle klippas ner till ett program. I “essäerna” blev vi gradvis mer proffsiga; vi bestämde oss för ett ämne, läste in oss, satt en dag och gjorde ett körschema och gjorde sedan nio timslånga program utan manus där vi improviserade en dialog som förstås förutsatte våra noggranna förberedelser. Jag minns det som ett perfekt samarbete, det bästa vi förmådde.
Hemmaseminarierna lierades med Nordiska Sommaruniversitetet, NSU, en lös organisation där man runtom i Norden studerade gemensamma ämnen för att sedan träffas under en hektisk sommarseans. NSU, som fortfarande är verksamt, var och är konstant nedläggningshotat men drivs vidare av pur entusiasm. Under 70-talet läste vi sådant som vi kallade ”Proletärlitteratur” och ”Litteratur och utopi”. Horace var livligt engagerad i allt detta, liksom i sommarseanserna. Sommaren 1977, i Lövånger utanför Umeå, räddade han för övrigt livet på en gemensam norsk vän, som dök på grunt vatten och bröt nacken: Horace fick upp honom i sista sekunden.
Öppenhet: så minns jag våra seminarier och gruppsamtal – präglade av generositet, vänskaplig öppenhet och entusiasm. Och den främste av entusiaster var Horace. Det gällde alla gruppsamtal liksom alla fester, där han alltid var kvar till sist. Horace imponerade på oss med sin beläsenhet och sitt goda minne men han var aldrig dryg, aldrig dominant. Han verkade ointresserad av position och karriär. Han skrev inte, inte förrän han värvades till Expressen och sen som danskritiker till DN. (Jag minns att DN:s ledande kritiker Lars-Olof Franzén frågade mig: ”Horace, är det en pseudonym?”)
Vid någon NSU-seans dök några unga grabbar från Umeå upp: Stig Larsson, Åke Sandgren och några till. Samtalet fortsatte, som det ofta gjorde, i vårt kök. Grabbarna var inställda på film, hade fått till några nummer av en filmtidskrift och som tack fick de en slant från Filminstitutet. De ville fortsätta göra tidskrift, nu med oss. Efter flera köksmöten fastnade vi för namnet “Kris”: kort för Kritik, Estetik, Politik. Gänget hade vidgats med Carl-Johan Malmberg, Magnus Florin och några till. Entusiasmen levde vidare och överfördes nu till tidskriften. Vi gjorde verkligen allting själva: inte bara skrev utan monterade även sidorna och drog in bildkonstnärer. Vi blev ganska duktiga på detta men förblev odugliga på distribution: inställningen var att tidskriften skulle marknadsföra sig själv, varvid den gick de flesta obemärkt förbi. (Jag kanske romantiserar den här epoken men jag är i så fall i gott sällskap: Horace ger själv en vacker bild av den första och så att säga heroiska Kris-tiden i uppsatsen ”Man lär sig ingenting av andra …” i Ordens negativ. Festskrift till Anders Olsson, 2009).
Efter några år fick vi en smula uppmärksamhet med ett nummer där vi översatte en litteraturkritisk text av Jacques Derrida. Det var första gången Derrida dök upp i Sverige men han var välkänd i NSU-sammanhang och hade introducerats redan tio år tidigare i Danmark. Att det handlade om ”dekonstruktion” och “poststrukturalism” med fatala kunskapsteoretiska konsekvenser föll oss inte in. För oss var Derrida en litteraturfilosof som skrev spännande. Att hans dekonstruktion var kritisk till hermeneutiken tänkte vi inte på: för oss var dekonstruktionen helt enkelt en fortsättning på den kritiska impulsen. Hermeneutik, receptionsestetik, dekonstruktion: allt detta var för oss spännande sätt att läsa litteratur.
Här finns det skäl att – med dagens perspektiv – stanna upp och försöka tänka kritiskt på den egna historien. Kan det kanske vara så att vi den gången sådde frön som inte borde ha blivit sådda – att den kritiska hållning och relativisering av etablerade sanningar, som vi hyllade, i själva verket beredde marken för det sanningsförakt som idag blivit så påfallande? Att vi var godtrogna förkämpar för den verklighet som idag tycks innebära att var och en kan hävda sin egen verklighet som den enda giltiga? Att vårt fascinerade kretsande kring den spännande litteraturen betydde att vi blåste upp litteraturen till ett värde i sig, ovan all moral och politik?
Derridas il n’y a pas de hors-texte – texten har ingen utsida – brukar dras fram som ett fatalt bidrag till en sådan utveckling. Likaså den andra mästerdekonstruktören, Paul de Man (som vi också översatte i Kris), och hans minutiösa analyser där han demonstrerar hur den litterära textens retoriska mekanismer punkterar författarens avsikter. Båda varianterna var under en period stapelvara i den dekonstruktiva ansatsen. Båda prioriterade språkets mekanismer framför all välmenande ideologi och båda kan kanske fungera destruktivt snarare än dekonstruktivt, nihilistiskt snarare än kritiskt. Men jag tyckte inte då, och kan inte heller tycka idag, att destruktion och nihilism skulle vara nödvändiga konsekvenser. Snarare vill jag hålla fast vid det som jag den gången, en bit in på 80-talet, tyckte mig förstå: dekonstruktionen som en kritisk impuls och därmed som en fortsättning på en filosofisk hållning som varit en underström i tänkandets historia alltsedan antikens skeptiker. Inte heller tror jag att vi bidrog till att lösgöra litteraturen från den moraliska eller politiska sfären. Kris betydde ju “Kritik Estetik Politik” vilket betydde att vi snarare ville se litteraturen i dess sammanhang. Och man bör nog vända sig till de klassiska modernisterna, snarare än postmodernisterna, om man vill hitta förespråkare för litteraturens och konstens absoluta autonomi. Likaså tyckte jag då, och tycker nog fortfarande, att om man ska leta i filosofihistorien efter syndabockar som kan skuldbeläggas för att moraliska och politiska frågor satts på undantag så ligger den språkanalytiska filosofin närmare till hands, den som särskilt har odlats och odlas i anglosaxiska länder och hos oss och som en gång i världen förordade parentes kring alla “värdeomdömen”.
Men även språkanalytikerna är förhållandevis oskyldiga och jag tror också att vi i Kris var ganska oskyldiga. För vad är det som betingar idéutvecklingen? Minst lika mycket som på idéerna själva, tror jag på de sociala omständigheterna. När det gällde Kris så betydde det förstås mycket att Kris var ett grabbgäng. Dock inte alldeles cementerat: min fru Enel satt gärna med vid köksbordet och tvekade aldrig att påminna oss om att det fanns kvinnor i kulturvärlden. Hon medverkade också i Kris, förmedlade bidrag av Channa Bankier och Elisabeth Hermodsson och såg till att vi gjorde den första svenska introduktionen till den franska feministfilosofen Luce Irigaray.
Men den grabbiga hållningen fanns där och den tilltog. Jag fick för mig att det var ett resultat av kemin mellan Horace och Stig: de eggade varandra. Så tror jag det var Stig som fick våra möten förflyttade från vårt köksbord till restaurang Prinsen. Därmed upplevde jag att det var slut på den öppenhet och entusiasm som hade präglat våra grupper och seminarier liksom tidskriftsarbetet. Vid krogbordet blev det istället uppvisningar och profileringar, nu handlade det om att ta ordet och fånga uppmärksamheten. När det började bli en vana att gå på Prinsen kände jag att det räckte: jag var ju, till skillnad från de andra i grabbgänget, familjeman och hängde inte gärna på krogen. Och jag saknade den generösa öppenheten och det goda samtalet.
I samma veva började jag pendla till Oslo för att jobba på universitetet och några år senare flyttade vi dit. Ur Stockholmsperspektiv betydde det att jag “försvann”. Flytten gav perspektiv på Stockholmskulturen som plötsligt kändes snäv, som ett slutet sällskap där alla mest tittade på varandra, ungefär som Krisgänget när det hamnat på krogen. Jag började inse att några av de många idéer och infall vi bollat med under de goda samtalens tid kunde bli till dogmer, att grabbigheten kunde bli misogyn, dekonstruktionen destruktiv, att litteraturintresset kunde betyda litteraturens upphöjelse över allt annat. Det var ingen nödvändig utveckling; jag såg den som betingad av den klaustrofobiska Stockholmskulturen. Jag tillskriver denna misstänksamhet mina sociala förutsättningar som nu hade blivit alldeles annorlunda än de var för Horace och de andra Krispojkarna. Jag blev universitetslärare och hade mycket med studenter att göra, framför allt blev jag, särskilt på 90-talet, handledare till en hel flock doktorander. Jag tog jobbet på allvar vilket betydde att jag lärde mig att lyssna: att lyssna mig fram till vad den andre, den jag samtalade med och lyssnade till, ville ha sagt och sen uppmuntra till att få det sagt. Jag tror också att språket spelade en roll: min svenska blev förstådd och jag förstod det mesta av norskan, men för att helt förstå måste jag skärpa mitt lyssnande.
Dessutom fick jag resurser och kunde bjuda en rad av mina inspiratörer till Oslo, till exempel Derrida. Jag hade mästerdekonstruktören på flera besök i Oslo och hälsade dessutom på några gånger i Paris, och fann att han var en öppen människa i ständig utveckling. Hans filosofiska och politiska paroller vid denna tid var hospitalité, gästfrihet, och amitié, vänskap. Vilket betydde att han stod under inflytande av sin vän och lärofader Emmanuel Lévinas, vars filosofiska appell handlade om öppenhet och mottaglighet för den andre, en hållning som hade och har en uppenbart politisk relevans. Vid ett tillfälle kunde jag avlyssna en diskussion mellan Derrida och en av mina tidigare idoler, Hans-Georg Gadamer, i Paris. Hermeneutikern Gadamer var en pigg 95-åring som förgäves försökte övertyga Derrida om att han visst var öppen för den andre, ja att hela hermeneutiken handlade om just det. Jag gav gärna båda rätt.
Att jag var verksam i Oslo betydde förstås att Stockholm kom på avstånd. Lika viktiga var de impulser jag fick: det handlade om att lära sig lyssna, att odla gästfrihet, vänskaplighet, öppenhet för andra och annat. Det blev helt enkelt en fortsättning på det goda samtalet i en ny miljö, det där samtalet som jag hade lärt mig redan i skolan och som jag inbillar mig att jag praktiserade på 70-talet och som jag upplevde under de första Kris-åren.
Så upplevde jag däremot inte Stockholm när jag besökte de gamla vännerna. När Horace tog säte i Svenska Akademien upphörde vårt umgänge och jag insåg att vi inte längre var vänner; våra sociala omständigheter hade dragit oss åt alldeles olika håll. Vi hade förstås aldrig varit nära vänner, även om vi båda, under en period, var delar av en stark vänkrets, där vi kunde odla samtalskonsten. Jag tror att våra ”radioessäer” var ett bra exempel på detta. Att jag nu, långt efteråt, kan beskriva mig själv som en som förblev nyfiket lyssnande och som fortsatte att odla det goda samtalet betyder inte att jag upphöjer mig till moraliskt föredöme. Hade jag stannat i Stockholm hade jag förstås blivit en del av Stockholmskulturen; också jag hade nog hamnat i “Klubben”.
Det finns, kort sagt, flera vägar vidare ur både Kris och postmodernismen. För enkelhetens skull kallar jag en väg ur postmodernismen för dialogisk, en annan för monologisk. Den förra vägen tyckte jag mig uppleva när vi startade Kris och den fick, för mig, ett slags fortsättning i mitt Osloliv. Den senare tyckte jag mig se i Stockholm när jag fick Stockholm på avstånd. Och jag måste konstatera att det är denna väg som blivit allfarvägen för dagens kultur och litteratur. “Kulturprofilen” har avslöjats och andra storheter har detroniserats, likväl är det profil och profilering som gäller. Det gäller att visa sig. Att ta ordet är viktigare än att lyssna. Att lyssna till den andre och det andra har kanske aldrig stått högt i den kulturella kursen. Men den lyssnande, vänskapliga och välkomnande samtalskulturen var också en postmodern möjlighet.
MINNET AV KRIS
Av Horace Engdahl
Det första numret av Kris utkom vid Luciatid 1977. Det hade skapats av en redaktion bestående av Stig Larsson, Arne Melberg, Anders Olsson och mig. Som redaktionssekreterare fungerade inledningsvis Åke Sandgren. Denna grupp hade träffats vid ett antal tillfällen under hösten 1977 för att diskutera tidskriftens inriktning. Initiativtagare var Stig Larsson, som kontaktade oss andra i augusti detta år för att be oss att medverka i skapandet av en ny kulturtidskrift, som skulle ersätta tidskriften Kod. Kod hade utgetts i Umeå under några säsonger och framför allt haft sin spridning inom en krets av unga filmintresserade. Kris övertog Kods kassa men innebar i övrigt en ny start.
Den redaktion som konstituerades hösten 1977 drev tidskriften i elva år. (Dock förlorade vi Arne Melberg några år in på 80-talet, då han fick anställning vid universitetet i Oslo.) 1988 övertogs verksamheten av en ny redaktion, bestående av Hans Ruin, Daniel Birnbaum, Aris Fioretos, Sven-Olov Wallenstein och Erik van der Heeg, som fortsatte i ytterligare nio år. 1997 upphörde Kris att existera.
Det jag kan svara för är tiden 1977–1988. Några få meningar förslår inte till att ge en föreställning om det intellektuella äventyr som tidskriften var för oss som levde med den under dessa år, men kanske är det möjligt att undanröja några missuppfattningar.
Kris företrädde ingen skola, hade inget program och inget propagandistiskt syfte. Vi var fria intellektuella, utan förankring i någon social rörelse eller institution. Vi tjänade inga pengar på att hålla på med Kris, tog inte ut några arvoden varken för vårt redaktionella arbete eller för våra bidrag i tidskriften. De flesta av oss levde på en ytterst blygsam materiell nivå. Det var en underbar tid.
Våra läsare var inte många men hängivna. Vi bjöd in dem – faktiskt hela prenumerantregistret – till de stora fester vi ordnade när det fanns pengar över sedan tryckeriräkningarna hade betalats. Jag stod i baren och serverade den berömda Dödsdrinken. Några kommer ännu ihåg Krisfesterna. Kanske kommer deras rykte att överleva själva tidskriftsnumrens.
Någon kvalificerad person får ta och titta på vad vi faktiskt skrev, en dag när sinnena har lugnat sig. Den som gör det kommer förhoppningsvis att ana sig till den leklust som döljer sig bakom djupsinnet i våra betraktelser. Vi var när allt kommer omkring ganska unga när vi satte igång: jag och Anders 28, Stig och Åke 22. Arne var med sina 34 år var den vuxne i sällskapet, ovärderlig för sin organisatoriska talang och sin förmåga till ansvarstagande. Något år efter starten utökades redaktionskretsen med två målare – Jan Håfström och Håkan Rehnberg – och med två framstående skribenter – Magnus Florin och Carl-Johan Malmberg.
Vi behärskade själva våra produktionsmedel. Den genomtänkta gestaltningen av bild och text, samspelet mellan estetisk form och reflektion, gjorde att Krisnumren slog an på skapande utövare inom alla konstarter. Gjorde vi skada? Gör våren skada? Vi behärskades av ett slags oskuldsfullt högmod som räddade oss från inriktningen på frågor som redan hade diskuterats till leda av vår svenska samtid. Vi var elitister, men vad är det? Det är att avsky sådant som är tröttsamt och dumt.
Till det tröttsammaste i livet hör missförstånd mellan gamla vänner. För mig är Arne Melberg ännu en vän, och minnena av vårt samarbete – som varade långt upp i 90-talet i hägnet av hans Estetiska seminarium i Oslo – tillhör det jag värderar mest i min biografi som humanist. Att det skulle ha skett någon brytning i och med mitt inträde i Svenska Akademien kan jag inte finna. Mina Osloresor hade då redan upphört, eftersom seminariets verksamhet hade upphört eller åtminstone det projekt där jag var inblandad. Arne tillhör så vitt mig bekant inte de kritiker och författare som framträdde på Forum. Han kan därför inte veta så mycket om den verksamhet som bedrevs där, vilket framgår av att han fäster onödigt stor tilltro till den skräcklegend som uppstått på senare tid. Men allt det där är petitesser. Hans skildring av våra gyllne år är på det hela taget härlig och sann och värmer mitt hjärta.