Erik Andersson kontemplerar i denna essä James Joyce Ulysses som flanörroman, och läser den tillsammans med finsk dagdrivarlitteratur. Vad händer om man avstår från intrigen, frågar sig Andersson. Jo, då får bakgrunden en större betydelse: ingenting skymmer den. (Ur Ord&Bild nr 2-3 2017)
Av Erik Andersson
En sak jag har fäst mig särskilt vid i James Joyce Ulysses (1922) är Leopold Blooms vandringar. Han presenteras i det fjärde kapitlet, där han går och handlar en njure som han sedan steker och äter till frukost, han pratar med sin katt och sin fru, han går på dass och gör en lång rad små vardagliga saker som har tillförsäkrat honom en plats i läsarnas minne. Men det är i det femte och det åttonde kapitlet, då han vandrar omkring i Dublin, som han verkligen kommer till sin rätt.
Det fjärde kapitlet kan passera som ett inledningskapitel till en roman. Vi lär känna huvudpersonen, hans kynne och vanor, möjligen får vi reda på litet för mycket: tempot är så lågt, och ingenting, vare sig tankar eller göromål, hoppas över.
I det femte kapitlet blir det uppenbart att det är något som saknas. När skall det stora äventyret komma igång? Ja, frågan är ju om det någonsin gör det. För någon av oss.
Bloom går och köper en tvål. Det är sådant som sker i Dublin den 16 juni 1904.
*
Det är svårt att säga vad som var avsikten med att skriva Ulysses. Men om avsikten var att teckna en bild av Dublin så måste man säga att det lyckades ganska bra. Om man jämför med författarens första prosaverk, novellsamlingen Dublinbor (skriven 1904–07, utgiven 1914), så har det en lägre halt av pregnanta stadsbilder, förmodligen beroende på att det traditionella berättandet tar för mycket energi. Varje novell är en avslutad historia med en viss dramatik. Även berättelsen om Leopold Bloom började som en sådan novell men utvecklades på ett sätt som gjorde att den inte passade in i samlingen. Den blev liggande.
Vad händer om man avstår från intrigen? Då får bakgrunden en större betydelse: ingenting skymmer den.
Ulysses kan ses som långt experiment med att pröva olika stilar och tekniker för att lyfta fram det som den berättande prosan vanligen har svårt för. Leopold Bloom är den mest lyckade stilfiguren, åtminstone den mest anlitade. En platsannons skulle se ut ungefär så här:
SÖKES
Medelålders romanfigur med viss vana från den realistiska romanen sökes till modernistiskt experiment. Du bör vara intresserad av det mesta från dina medmänniskor till dagspolitik och fysikaliska lagar. Du för en ständig diskussion med dig själv. Du är en god iakttagare. Tre mål mat om dagen ingår samt grisfötter fram på småtimmarna. Lönen är evig berömmelse.
När nu valet föll på Leopold Bloom visade det sig att han även hade andra egenskaper som var lyckosamma. Som son till en invandrare (från Ungern) både tillhör han och tillhör inte det irländska samhället. Som konverterad jude är han en del av katolska kyrkan men inte på ett självklart sätt. Som annonsackvisitör på frilansbasis ingår han i yrkeslivet samtidigt som han står utanför det.
Hans främsta egenskap är rörligheten. För att kunna skildra staden måste han kunna röra sig i den; han har tillgång till många sociala miljöer, och han är inte främmande för att promenera. Och varje förflyttning sker liksom i realtid, med vidöppna sinnen.
*
Finns det något ord för det som Bloom gör? Det första ord som dyker upp hos mig är flanera. Jag känner instinktivt att det inte riktigt stämmer, men det kan ändå vara värt att ta reda på vad en flanör är.
Alfred Andersons En flanörs minnen utkom 1869. Titeln får mig att tro att författaren är en flanör bland många andra, att han har flanerat under större delen av sitt vuxna liv och att han nu är redo att sammanfatta sina rön. Men så är det inte alls. Enligt Svenska Akademiens ordbok var begreppet helt färskt 1869: flanera förklaras med ”gå och driva” och flanör följdriktigt som ”dagdrivare”. Några decennier senare skriver Nordisk Familjebok under flanera: ”promenera utan mål, gå och drifva på gatorna i behaglig sysslolöshet och ofta stanna för att betrakta än det ena, än det andra”.
Det är ungefär så jag tänker mig flanera i dag. Man tar på sig sin bästa kamelhårsulster och träder ut i söndagens friska vårväder. Kanske håller man händerna bakom ryggen, och kanske putar magen ut något mer än den borde. För att flanerandet skall bli riktigt lyckat krävs det att man är mätt och nöjd och behagligt borgerlig, tillhör det manliga könet och befinner sig i en större stad.
Det här låter inte som något man vill se i en roman. Och Bloom passar inte in här; för honom är promenerandet inte något självändamål eller något man tar till när man skall försöka få upp aptiten inför kvällsmaten. Han har en mängd ärenden som för honom över staden, och så är det nog med de flesta stadsvandrare i litteraturen: de saknar något viktigt, kanske sinnesfriden, kanske kamelhårsulstern. Jag tänker på Bâtons tröstlösa vandringar i Emmanuel Boves Mina vänner (1924). Han har ingenting.
Ändå finns det, erinrar jag mig, en särskild finlandssvensk genre som kallas dagdrivarromanerna, och jag bestämmer mig för att titta närmare på dem.
*
Jag behöver inte läsa många sidor i Torsten Helsingius Dagdrivare (1914) innan jag förstår att det här inte är flanerande i en modern mening, utan ett ganska provokativt dagdriveri av unga människor som borde ta sig samman och skaffa sig ett jobb och gå i fädernas spår och så vidare. Problemet är bara att fädernas spår leder bakåt men inte framåt. Så kanske alla unga människor känner det, men det finska 1910-talet var dramatiskt och inte utan beröringspunkter med det irländska 1910-talet. Samma år som Helsingius Dagdrivare kom ut inledde James Joyce arbetet med Ulysses.
Finns det då någon ambition hos Torsten Helsingius att skildra Helsingfors? Ja, på ett litet trevande sätt. Jag skall ge några exempel:
Han kom från Brunnsparken, där han sett natursvärmare sitta på strandklipporna vid Ulrikaborgs badhus och se ut över det blanka vattnet, fångande mycket i blicken: badhusets långa brygga … Harakka med dess stänk av lantlighet, som ökades av ett dragspels låt … Långörn, gripande som ett väldigt gravblock … de österländska kupolerna över Sveaborgs färgrika vyer … skogklädda holmar i öster … längst borta Gråhara fyr. Och över alltsammans vårkvällens höga himmel, vårkvällens underbara luft.
Det är inga kvalificerade iakttagelser, även om de karaktärsfulla ortnamnen Harakka, Långörn och Gråhara är snyggt inplacerade. Märkligt nog förmår han inte binda ihop iakttagelserna till hela satser, utan sätter bara tre punkter emellan. Mest skall väl stycket spegla huvudpersonen Ottos gryende förälskelse. Några sidor längre fram har han med sig sin Märta:
Vilken utsikt! I södra hamnen speglade sig varuhusens båglampor i vattnet, och Klippans torn strålade av festliga ljusgirlander. På Norra kajen lyste en gles lyktrad med sitt gammaldags lugna sken. Och då taptot tystnat, trängde ljuden från staden upp till terrassen: en ångare lossade i Södra hamnen, spårvagnar rullade över Skatuddsbron, på Kapellet spelades Toreadore; automobilsignaler och hästtramp hördes; röster från några individer i skuggan av magasinet nedanför nådde altanen. Som klippta ur silverpapper blänkte enstaka stjärnor.
Den här gången använder författaren semikolon för att binda ihop iakttagelserna, och intensiteten är litet högre.
I nästa roman, Utveckling, har Otto dragit sig tillbaka till en landsortsstad, där han är lärare och vantrivs på ett litet lågmält vis. För att förströ sig påbörjar han en roman som skall heta Överklassbarn. (Det är debutboken han syftar på; andra boken handlar om hur det kom sig att han skrev den första.) Här finns en fullt utbildad stadsvy:
Den lilla staden låg nedanför honom nästan som på en bricka, med de nya stadsdelarnas enformiga kvarter i rätvinkliga rutor, åtskiljda av rätt breda gator, medan gamla stadens oansenliga boningshus, årtyngda loft och bodar, branta gränder, fruktträd och plank i ett bisarrt och måleriskt virrvarr tycktes trängas om utrymmet på sin sluttning. Han räknade stenhusen i nya staden: rådhuset, lyceet, den stora vita folkskolan med sitt lysande röda tak, boktryckeriet, som tillhörde ett mäktigt finskt bolag, det nybyggda bankhuset, vilket i sin eleganta linjerenhet stack av från omgivningen som ett fullblod i ett lantligt stall; vidare postkontoret, apoteket och ett halvt dussin tråkiga, vitmenade privathus i två våningar. Bortom staden höjde sig det osköna vattentornet med ett klumpigt försök att göra sig gällande. Ett par fabrikspipor befäste intrycket av stad, men detta blev i alla fall inte det dominerande, ty runt omkring, så långt blicken bar, utbredde sig landsbygden med fält och gårdar och stora skogar. Ottos inbillning drogs bortom synranden i norr; han såg snötäckta odlingar, tunga skogar, vida, frusna vatten, byar och gårdar, bebodda av finsktalande män och kvinnor, teckna sin karta långt, långt mot norr — och han tänkte på huru oändligt litet han ändå kände av det land som nationalskalden sades hava sjungit samman …
Här finns ett uppriktigt intresse för staden, och till och med för landsbygden. Man känner den litet torra doften av empiri när han räknar antalet stenhus, och syntaxen förmår för första gången härbärgera iakttagelserna. Skildringen motiveras inte i första hand av vad den kan tänkas säga om Ottos själsliv, utan av hur väl den får omgivningarna att träda fram. Den andas ett stillsamt missnöje över att staden är för liten och landsbygden för finsk.
Henning Söderhjelm, som debuterade 1915 med Lärospån, har också en bekymrad ung man, Jan, i huvudrollen. I ett desperat försök att komma någon vart med sina studier far Jan till Köpenhamn. När han passerar Stockholm reflekterar han över att hemstaden, Helsingfors, föreföll så likgiltig och saknade karaktär, medan den svenska huvudstaden var ”en levande helhet och ett konkret begrepp”. Varför då? Jo, därför att han hade läst så många stockholmsskildringar i den nyaste litteraturen (Hjalmar Söderberg, kan man tänka): ”Historia och litteratur hade lärt honom att känna Stockholm bättre än han kände Helsingfors.”
Väl i Köpenhamn vantrivs han utan gräns. Han promenerar, och hans ensamma kval speglas av omgivningarna: träden är kala och asfalten klibbigt våt, människorna är också våta och det stinker från källarkrogarna. Efter hand skärps i alla fall iakttagelseförmågan:
En eftermiddag stod han nere vid Langebro och såg något, som han tyckte var storstadens själ. Det var de bullrande, rasslande, gnisslande kolelevatorerna som högt i skyn utförde sitt rastlösa arbete. Järnställningarna reste sig i skymningen som fantastiska torn, där uppe gledo plåtskjulen längs skenorna. De veno ut över ångaren, blåa lågor flammade under dem, den väldiga skovelkorgen löpte med brak ned i lastrummet, nafsade med sina järnkäftar åt sig en svart portion kol, rusade svängande och brakande upp igen och så bar det åter av över skenorna med ett tjutande, väsande ljud, tills kolet rasslande strömmade ned över kolgårdarnas svarta, väldiga berg. Där stodo fyra elevatorer i rad, fyra svarta ångare lågo under dem, fyra höga kolberg reste sig inne på land. De fina, svarta dammet yrde, man såg ej en människa, endast denna taktfasta, snabba, sjudande rörelse hos maskinerna uppe i skyn. Skovlarna grepo som glupska hundar i den lösa, svarta materien, det gick rastlöst upp och ned, av och an, varje minut, varje sekund var dyrbar, intet fick bryta rytmen; det var maskinernas lagbundna liv, deras ändlösa dagsverke, deras mäktiga rike Jan skådade.
Det här är också en projektion av ett inre själstillstånd, i så måtto att en Jan som inte varit fullt så förtvivlad knappast hade gått och drivit vid Langebro. Han behöver den här synen. Samtidigt är det något mer som uppenbaras för Jan: den moderna tiden, industrialismen, maskinåldern. Kolelevatorerna kan varken förbättra eller försämra studierna och kärlekslivet, men de påminner om att det finns ett liv utanför studentens snäva cirkel.
Staden kan visa det man vill se, men den kan också visa mer än man begär. ”Ty den visar sådant som har varit, sådant som är och sådant som kan tänkas ske”, som det heter om Galadriels spegel i J R R Tolkiens Ringens brödraskap (1954). Den trogne Sam får se hur träden fälls hemma i Fylke, tegelhus och skorstenar uppförs, svart rök bolmar. På så vis får han styrka att fortsätta den långa vandringen, så att den lantliga idyllen där hemma aldrig skall bytas ut mot Sarumans gruvlandskap. Henning Söderhjelm hade kunnat skriva kapitlet om Isengård.
*
Det kan tyckas som en märklig omkastning att Henning Söderhjelms romanfigur uppfattade Stockholm som en mer verklig stad därför att den hade ett litterärt (overkligt) liv, men det var också så att det i mitten av 1910-talet fanns mer välmående makt i Stockholm (och i Köpenhamn) än i Helsingfors. Läget i Finland, i tsarrikets utkant, var mycket ovisst. Ingen av dagdrivarna förmådde skriva en stor helsingforsroman.
Däremot blev Ulysses den stora dublinromanen — kanske den största romanen om en bestämd stad över huvud taget. Trots att utgångsläget inte var mycket bättre än för helsingforsförfattarna. Dublin var i mångas ögon en avkrok: en samling hus på det efterblivna Irlands ostkust eller ett brittiskt brohuvud i en kolonial lydstat. När Joyce skildrar Dublin som ett subjekt, där människor bor och verkar i egen rätt, visar han också att det finns ett ”vi”, en stolthet och ett nationellt medvetande.
Dublin var en brittisk stad, ett centrum för den koloniala förvaltningen, litet på samma sätt som man förr kunde se Kristiania som en dansk stad i Norge eller Åbo som en svensk stad i Finland. Jag fick upp ögonen för det här förhållandet när jag en gång gick genom stadsdelen Irishtown och började undra varför den hette så. Svaret var lika enkelt som oväntat: där bodde irländarna, de fattiga. I resten av staden bodde alltså inte irländarna.
1904, då romanen utspelar sig, befann sig staden i en mellantid. Parnell var borta, och därmed förhoppningarna om ett eget styre inom samväldet; det dramatiska påskupproret under Pearse låg ännu tolv år in i framtiden. Joyce inventerar de politiska stämningarna under den sömniga ytan och hittar åtskilligt: landligan och språkrörelsen till exempel, men också personer som förhånade självständighetssträvandena.
Låt oss ta en titt på Joyces teknik när det gäller Blooms vandringar:
Vid kranarna längs Sir John Rogerson’s Quay gick mr Bloom i måttlig takt, förbi Windmill Lane, Leasks linfröpressning, post- och telegrafkontoret. Kunde lika gärna ha uppgivit den adressen. Och förbi sjömanshemmet. Han drog sig bort från kajens förmiddagsbuller och svängde in på Lime Street. Vid Brady’s Cottages hade en soppojke dröjt sig kvar med avskrädeshinken i ett rep, rökte en sur fimp. En mindre flicka med ärr efter eksem i pannan tittade på honom och höll håglöst i sitt nötta tunnband. Säg åt honom att han stannar i växten om han röker. Äsch låt honom vara. Hans liv är ingen dans på rosor. Väntar utanför pubarna för att leda farsan hem. Kom hem till morsan, farsan. Lugnt just nu: inte många där. Han korsade Townsend Street, passerade Betels bistra fasad. El, ja: hans hus: alef, bet. Och förbi Nichols begravningsbyrå. Klockan elva är det. Gott om tid. Tror nog att Corny Kelleher lade beslag på jobbet hos O’Neills. Han blundade och sjöng. Corny. Vi träffades uti en park. I mörker på grönskande mark. Lockelsen stark. Lockbete. Hon sade sitt namn och adress med min toralom toralom lej. Ja, nog fick han det. En billig begravning i en sådan där. Med min toralom, toralom, toralom, toralom.
På Westland Row stannade han framför tekompaniet Belfast & Orientals skyltfönster och läste texterna på paketens stanniol: prima blandning, bästa kvalitet, hushållste. Rätt varmt. Te. Måste skaffa lite från Tom Kernan. Fast inte be honom på en begravning. Medan ögonen fortsatte läsa tog han av sig hatten och inandades stilla sin hårolja och lät höger hand med en lugn rörelse torka över panna och hår. En väldigt varm förmiddag. Under de tunga ögonlocken fann blicken det tunna svettbandet inuti hans förstklassiga ha. Just där. Högerhanden svann in i hattkullen. Fingrarna hittade snabbt ett kort bakom svettbandet och förflyttade det till västfickan.
Det här är ju inte direkt någon turistbroschyr som går igenom sevärdheterna i Dublin. Men det finns en stark närvaro, som beror på två saker: 1. Troheten mot Blooms perspektiv. Och därav följande: 2. Troheten mot Bloom. För om det är Bloom som tittar, då måste vi också få med en del annat, det vill säga det han kommer att tänka på utifrån sina iakttagelser.
Något som däremot motverkar närvaron är väl författarens försök att skapa någon slags berättelse av detta. I det här stycket förekommer meningen: ”Kunde lika gärna ha uppgivit den adressen.” Den stör miljöskildringen, men den behövs ändå eftersom den pekar fram emot Blooms stundande besök på postkontoret, ett annat postkontor än det som nämns. ”Klockan elva är det. Gott om tid” — det pekar också framåt, mot nästa kapitel då Bloom skall gå på begravning.
Joyce lägger ner mycket möda på att skapa en väv av händelser, en väv av tankar, som skall ge en bild av stadens liv. Hur kan det fungera? Ja, var och en får väl bedöma om det är intressant att Bloom förvarar ett visitkort bakom svettbandet i hatten och att detta kort inte bär hans eget namn. Någon kanske tycker att det hade varit mer intressant om Bloom hade blivit mördad någon gång under dagen. Eller ställt till med uppror eller …
Men det är inte den sortens roman. Ulysses är en roman som är organiserad enligt en annan princip än den gängse utvecklingsromanen. Ändå är det egentligen inget konstigt med berättandet i Ulysses. Det är lättare att förstå strukturen i Ulysses om man liknar den vid strukturen hos en vanlig dagstidning. Dagstidningarna var knappast ett nytt fenomen i början av 1900-talet, men det var förstås ovanligt att arbeta litterärt efter dagstidningens mall — att sträva efter att spegla livet i dess helhet med alla de olika avdelningar som en tidning har, och med alla de olika röster som naturligt kan samsas i en tidning.
Det är intressant för en tidning att ett stort fartyg har förlist. Men lika mycket utrymme kan anslås åt en annons där kontorsvaror utbjuds till försäljning. Det finns ett helt kapitel i Ulysses som utspelar sig på en tidningsredaktion, och det finns hur mycket referenser som helst till tidningsvärlden: Rektor Deasy som skriver en insändare om mul- och klövsjuka, notisen om Paddy Dignams frånfälle, tidningen med följetongen som Bloom läser på dass, slaktaren som slår in varor i tidningspapper, tidningen som Bloom tänkt kasta bort och som blir till ett vinnande tips till en hästkapplöpning, radannonserna där en respektabel flicka (katolik) söker plats med vana av frukt och fläsk, parodierna på referat från konserter och avrättningar, bilder på lättklädda flickor — och så förstås det faktum att den gode Bloom försörjer sig som annonsackvistör.
Det är möjligt att det här delvis var en tillfällighet. Joyce skrev hela romanen i exil, i Trieste, Zürich och Paris, och han skickade efter tidningar som var tryckta just kring den 16 juni 1904 för att hämta stoff, och det kan ju hända att materialet satte sin prägel på romanen.
Man kan lägga märke till att tidningsmannens yrke hela tiden är närvarande också i den finska dagdrivarlitteraturen— som det enda anständiga arbete som står öppet för den som tappat tron på det finska samhället — inte bara i Ture Jansons novellsamling Journalisten Bergman (1915). Flera av dagdrivarförfattarna kom att lämna litteraturen för journalistiken: Ture Janson hamnade på Aftonbladet i Stockholm och Henning Söderhjelm som litteraturredaktör på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.
*
James Joyce var inte enbart intresserad av att uppfinna nya sätt att skriva, han var också — och kanske framför allt — intresserad av att se hur långt det gick att föra dem. Tankefragmenten som interfolierar Leopolds iakttagelser bryts till sist ut och bildar det långa avslutningskapitlet, Mollys monolog, ett till synes outsinligt flöde av tankar. Och iakttagelserna kommer hela tiden i nya former, från olika perspektiv, så att inte ens den mångförslagne Leopold Bloom räcker till. Slutpunkten för stadsskildringen i Ulysses, liksom slutpunkten för all rimlig romantext, nås i det näst sista kapitlet. Det är upplagt som en katekes — det vill säga frågor och svar, där det är svårt att förstå både vem som frågar och vem som svarar. Vid ett tillfälle har Stephen och Leopold hamnat i det bloomska köket, och Leopold skall göra varm choklad som nattdryck åt dem båda:
Vad gjorde Bloom vid spisen?
Han flyttade kastrullen till vänster platta, reste sig och bar järnkitteln till diskhon i syfte att spola upp vatten genom att vrida på tappen och låta det rinna.
Rann det?
Ja. Från Roundwoodreservoaren i grevskapet Wicklow med en volym av 2 400 miljoner gallon, sipprande genom en underjordisk akvedukt med filterförsedda huvudledningar om enkla och dubbla rör som byggts till en anläggningskostnad av £5 per linjär yard genom Dargle, Rathdown, Glen of the Downs och Callowhill till den 26 tunnland stora reservoaren i Stillorgan, en sträcka om 22 engelska mil, och därifrån genom ett system av utjämningscisterner och med en nivåskillnad på 250 fot till stadsgränsen vid Eustace Bridge, Upper Leeson Street, även om vattennivån på grund av långvarig sommartorka och en daglig försörjning om 12 ½ miljoner gallon hade sjunkit nedanför överfallsdammens tröskel vilket var skälet till att den kommunala uppsyningsmannen och vattenverksingenjören mr Spencer Harty, civ. ing., på uppdrag av vattenverkskommissionen hade förbjudit all användning av det kommunala vattnet utöver förtäring (och räknade med att det kunde bli aktuellt att använda det odrickbara vattnet i kanalerna Grand och Royal som år 1893) särskilt som Södra Dublins fattigvårdsnämnd, ehuru tilldelad en ranson om 15 gallon per dag och understödstagare levererad genom en sextumsledning, genom mätaravläsning hade blivit fälld för att ha förslösat 20 000 gallon per natt vilket bekräftades av bolagets juridiska ombud, advokat mr Ignatius Rice, och därigenom vållat en annan del av allmänheten skada, nämligen de självförsörjande skattebetalarna, de solventa och sunda.