Sanningskonst: samtal om ett författarskap
Sven Lindqvist, Stefan Jonsson
Albert Bonniers Förlag (2018)
Av Catharina Thörn
Det finns en fantastisk passage i första kapitlet i boken Sanningskonst – samtal om ett författarskap. Stefan Jonsson har tagit initiativ till den här samtalsboken om Sven Lindqvists författarskap – som sträcker sig från 1955 fram till idag. Boken består av tolv kronologiska och tre tematiska kapitel. Det är på många sätt en svindlande berättelse som rör sig från svenskt 1950-tal till Lindqvists reportageresor i världen och framåt mot vår tid. Passagen jag tänker på återfinns i det inledande samtalet som handlar om hur Sven Lindqvist blev författare. Där beskriver Lindqvist hur han som tonåring tillbringade timmar med att vänta på Södra Station, på ett försenat tåg till Älvsjö som aldrig tycktes komma. Mitt i tristessen, kylan och stanken upptäckte han att det gick att sätta ord på just den erfarenheten. Genom orden förändrades erfarenheten och tillvaron blev förtrollad. Orden lyfte helt enkelt tillvaron ur dess futtighet och skapade en ny värld. Lindqvist talar om hänförelse. Från och med då visste han att han aldrig mer behövde ha tråkigt.
Det är något med den passagen som talar direkt till mig. I mina sena tonår var Sven Lindqvist min största idol. Faktum är att jag länge tänkt att utan hans böcker hade jag aldrig vågat sätta min fot på universitetet. Jag förstod inte allt han skrev om. Min hänförelse låg i att hans böcker gjorde världen både större och mer komplex på samma gång som den också blev gripbar – möjlig att förstå. Och i kraft av detta också möjlig att förändra. Att skriva, säger Lindqvist i boken, är en social handling. Han misstror den opersonliga sakprosan – lika mycket som krönikans personliga kåseri. Hans strategi har istället varit att alltid föreställa sig att han skriver direkt och rakt till en särskild person – för ”kan man verkligen tala till en enda, så kan man tala till alla”.
Sven Lindqvist kallar sitt skrivande för Sanningskonst. Genom sitt författarskap har han medvetet arbetat för att utveckla och förnya essän som form. Själv beskriver han det som att han vill utmana läsarens autopilot. Genom att texterna inte går att genrebestämma utan hämtar näring från så väl litteratur, poesi som statliga dokument och handlingar tvingas läsaren till uppmärksamhet. Det är också böcker som i hög grad präglas av en estetik och en stil som trots att den skiftar alltid bärs av en tydlig författarröst som har något att säga. Ja, faktiskt drivs av en vilja att säga något av största vikt och på stort allvar.
I boken berättar Sven Lindqvist att hans barndom präglades av andra världskriget. Han läste beredskapsskrifter och erfor en känsla av hur otroligt svårt det kan vara att föreställa sig att världen skulle kunna vara annorlunda. Den tid vi befinner oss i, som på så många sätt utgör en naturlig och självklar ram för vårt liv och de val vi kan göra, begränsar helt enkelt vårt synfält. I boken Nu dog du skriver han (citeras också i Samtalskonst sid 208-209):
Det just pågåendes självklarhet är i varje givet ögonblick nästan omöjligt att genomskåda. Det kräver en enastående ansträngning att inse att tusen andra “nu” en gång varit lika självklara och ytterligare tusen “nu”, som aldrig funnits, skulle kunna vara det. Ännu svårare är det att inse att det “nu” vi idag råkar uppleva är lika tillfälligt och övergående som 1939 års “nu” en gång var.
Tillgång till språk handlar både om att kunna formulera och sätta ord på världen men också – att med hjälp av språket – skapa en distans till nuets självklarhet. Först då går det att föreställa sig att allt skulle kunna vara annorlunda.
Det finns en röd tråd som löper genom Sven Lindqvists författarskap och som Stefan Jonsson vid flera tillfällen plockar upp: demokratins (o)möjlighet. I dess allra mest grundläggande form handlar demokratin om en särskild form av maktutövning – folkstyret – där var person har en röst. Så långt finns en idé om jämlikhet inbäddad i demokratin. Men vilka som ska räknas till folket har varit föremål för historisk kamp – ofta våldsam sådan, inte minst för att själva idén om folket ofta knyts till föreställningar om ras och etnisk renhet. Och, som Lindqvist påpekar i boken har rasismen genom historien ingått i en paradoxal förening med demokratin. Vidare är den jämlikhet som den liberala demokratin utlovar politisk, inte ekonomisk, vilket möjliggör att länder med extrema ekonomiska skillnader ändå kan ses som demokratiska. Lindqvist har genom sitt författarskap sökt finna vägar att diskutera demokratins inneboende paradox – dess löfte om jämlikhet samtidigt som flertalet av dess institutioner också reproducerat våldsamma ojämlikheter. Det finns ett fint stycke i boken där Lindqvist talar om att rasismen är bekväm för vita personer. Han berättar om hur han som artonåring reste runt i USA och till en början skämdes för att han återkommande fick gå före i busskön, och därmed undslapp att vänta i den stekande hettan, av det enda skälet att han var vit. Men det tog inte mer än några gånger innan han började tycka det var skönt att slippa trängseln och istället kunde ta plats i bussens vita avdelning. Privilegier gör demokratin skör.
Boken Gräv där du står, som är en av mina personliga favoriter, tematiserar detta på ett tydligt sätt. I den undersöker Lindqvist en bransch – cementindustrin – från trettio olika vinklar. Den har formen av en handbok – syftet är att handfast beskriva för arbetare hur de själva kan undersöka hur kapital och arbete format deras arbetsplats. Det är otvivelaktigt en av Lindqvist mest lästa böcker – den inspirerade till tusentals studiecirklar där människor började undersöka sina arbetsplatser. Men även om den yttre formen är en handbok är detta en fantastiskt skickligt genomförd essä där den bokstavligt talat dammiga cementindustrin beskrivs på ett sätt som griper tag i sin läsare och skapar just den där känslan av att sakernas tillstånd mycket väl skulle kunna beskrivas på ett annat sätt – och i förlängningen också borde vara på ett annat sätt. Här finns exempel på den montageteknik som han och Stefan Jonsson diskuterar, där konkreta råd (köp en ringpärm för att bevara dina anteckningar) blandas med de offentliga handlingarnas torra redogörelser av dödsfall på arbetsplatsen och med Lindqvist kondenserade, pregnanta och bitvis poetiska språk. ”Dramatisera stoffet” säger Lindqvist i samtalsboken och i Gräv där du står dramatiseras cementfabrikens vardag i kontrast till fabrikörens intjänade pengar. En central grundtematik i boken är att historien lever kvar genom det kapital som tjänats in på arbetaren. Han skriver:
Historien är viktig därför att resultaten av den finns kvar. Det förflutna ger fortfarande avkastning. Det förflutna ger fortfarande makt (Lindqvist 1978/2009:22).
I linje med det går det att säga att det förflutnas makt, i form av kapital, ägarkoncentration, privilegier osv. också är det som begränsar vårt synfält i samtiden helt enkelt därför att maktskillnaden mellan kapitalägaren och arbetaren i historieskrivningen gjorts självklar och naturlig. Men historien lever också kvar i de arbetandes kroppar. Kapital som sparats in på säkerhetsåtgärder både skadade och dödade de som arbetade i fabrikerna. Asbesten följde med arbetskläderna in i hemmen och skadade även barnens lungor. Kapitalet gick i arv, liksom asbesten. I ett viktigt stycke i boken skriver Lindqvist:
För att partiprogrammets krav på ekonomisk demokrati skall kunna genomföras måste programmets företagskritik vara förankrat i det lokala medvetandet. Varje människa måste kunna översätta de allmänna satserna i programmet till sina egna förhållanden, till sin egen historia – i det jobb hon har, på den ort där hon bor. Men så vitt jag vet har inget företag undersökts med den utgångspunkten (Lindqvist 1978/2009:36).
Gräv där du står genererade flera år av studiecirklar och en växande grävrörelse. Den översattes till norska, danska och tyska, där den också fick ett efterord anpassat för tyska arbetsförhållanden. Boken lästes inte bara, den genererade en praktik som är oumbärlig för att fördjupa och vidga demokratins löfte om jämlikhet. Vad arvet från Gräv där du står lär – bortom själva texten – är att demokrati inte är något som finns utan något som görs – och den måste byggas underifrån.
Men vi lever i en annan tid. Att läsa Gräv där du står idag är att drabbas av en känsla av förlust. När den gavs ut 1978 fanns ett sammanhang. Den landade rakt in i folkrörelsernas och studiecirklarnas verksamhet. Idag ser arbetsförhållanden för många helt annorlunda ut – med bemanningsföretag och osäkra arbetsförhållanden. Näringslivet är transnationellt och svårare att granska. Folkrörelserna har tappat kraft och den politisering av samhället som då fanns från vänster har ersatts av en högerpopulistisk våg.
I samtalsbokens inledning skriver Jonsson om hur han vid en omläsning av Lindqvists bok Myten om Wu Tao-tzu först nu, i vår tid, förstår dess fulla innebörd. Sanningskonst präglas av Stefan Jonsson vilja att få svar, att ta vägen via Lindqvists författarskap för att utforska hur vår tid med dess växande rasism och auktoritära tendenser kan förstås på ett bättre sätt. Samtidigt är Lindqvists författarskap djupt rotat, och det med rätta, i den tid som böckerna skrevs. Jag upplever det ibland som att Jonssons, och för den delen min egen, vilja att få svar på särskilda frågor som väcks i vår samtid bildar en slags fond för samtal som ömsom flyter på och ömsom hakar upp sig. Vid flertalet tillfällen irriterar jag mig därför på att vissa av de frågor Jonsson ställer inte får några direkta svar av Lindqvist utan leder någon annanstans. Det väcker en slags otålighet i mig som jag bär med mig genom hela boken. Men i efterhand märker jag att det är i de skarvarna utrymme skapas för egen reflektion.
Mot slutet av boken säger Lindqvist till Jonsson att redigeringen av samtalen framställer honom som mer politisk än vad han är. Det är ett påstående som jag finner både intressant och märkligt. Märkligt för att Lindqvist böcker spelade en så otroligt viktig roll i mina unga år och i mitt eget politiska uppvaknande. Och när jag läser om honom idag slås jag av hur starkt politiskt driven han är och hur ovanligt det är med en författarröst som hans idag. Men det politiska hos Lindqvist blir aldrig det partipolitiska. Istället finns det en vilja att vrida och vända på resonemangen för att upptäcka risker med alltför enkla politiska svar.
Det finns en vacker idé från boken Handbok som återkommer under Jonssons och Lindqvists samtal – att människan saknar en inre kärna – vi har, helt enkelt, många inre jag. Uppriktighet är ett ord för att de många skilda jagen inom oss har fått komma till tals. Lindqvist kallar detta för den inre demokratin. Och den mångmedvetenhet som behöver prägla det inre livet behöver också manifesteras i det offentliga samtalet. Det är en vacker tanke som samtidigt är så utopisk att den nästan provocerar. Och boken slutar med andnöd. Bokstavligen. Allt skapande, säger Lindqvist, är förbundet med rädsla och han gör kopplingen till sin egen ovana att sätta i halsen. Bristen på luft gjorde honom som ung panikslagen. Nu har han lärt sig att istället för att försöka andas in ska man använda den luft som finns kvar i lungorna för att andas ut. Det finns alltid luft kvar.
Jag tänker att det är en fin bild att lämnas med. Sven Lindqvists böcker är en skatt som tål att läsas om. Och den här samtalsboken ger en unik inblick i hans författarskap och hans metod. Men den brist på syre som jag och många med mig upplever i vår samtids offentlighet kan han inte hjälpa oss med. Vi kan lära men våra egna svar måste vi hitta själva. Det finns alltid luft kvar i våra egna lungor.