Nr 1 2019

Tema: Science fiction

Innehåll

REDAKTIONELLT Ann Ighe & Marit Kapla

INTA KRISBEREDSKAP, DE STORA BERÄTTELSERNA ANFALLER. DYSTOPIN OCH DET KTONISKA I SVENSK 2010-TALSLITTERATUR Joni Hyvönen

HELVETET SOM RETREAT. ETT E-POSTSAMTAL OM ANIARA Trinidad Carrillo, Ann Ighe, Marit Kapla, Cecilia Verdinelli, & Susanne Wigorts Yngvesson

OCH ALLTING NU¹ ¹ Pär Thörn

DRÖMMAR OM FRAMTIDEN Catharina Thörn

URSULA K. LE GUIN – FRÅN SUBLITTERÄR GENRE TILL NOBELPRISTIPPAD Lena Jonsson

ELDSKEN Ursula K. Le Guin

LE GUINS DJÄRVA SEGLATS Anna Remmets

ANTECKNINGAR FRÅN SLUTET Trinidad Carillo & Marit Kapla

J. G BALLARD – ANTROPOCENS APOKALYPTIKER Hjalmar Falk

KRITIK

DEN NYA EVAS PASSION Per Klingberg

THE THREE-BODY PROBLEM, THE DARK FOREST, DEATH’S END Andrés Stoopendaal

RETROTOPIA Kristina Fjelkestam

MORMORORDNING, HÄGRINGSÖAR & LÄS MINA LÄPPAR Ylva Gripfelt

JOHN ASHBERY: DIKTER Joel Duncan

DET SKRIVANDE LIVET Karin Brygger

Redaktionellt

Av Ann Ighe & Marit Kapla

“Los Angeles November, 2019”. Snart är vi där. Inte nödvändigtvis i Los Angeles men väl framme vid tidsangivelsen för händelserna i filmen Blade Runner (1982), ett av de senare science fiction-verk som mest framgångsrikt varit med och format, kanske inte bilden av framtiden men bilden av framtidsvisionen.

Science fiction, denna mötesplats för vetande och fantasi, har varit en viktig genre för litteratur, film och tv under ett drygt sekel. I vissa tider har den kanske närmast stått för hopp, i andra varit ett sätt att leva ut förtvivlan. Rent definitionsmässigt är science fiction, eller spekulativ fiktion som många kallar genren, en form av fiktion där miljöer och intrig bygger på spekulativa idéer som inte får strida mot vedertagna historiska, tekniska eller andra kunskaper. Men denna vetenskapstrogenhet till trots – går tanken inte numera raka vägen från begreppet science fiction till begrepp som dystopi och apokalyps? Det kopplar science fiction-genren till en mycket äldre tradition av berättelser om jordens och mänsklighetens undergång, med Eddans Ragnarök och Bibelns Johannes uppenbarelse som exempel.

Många sf-verk som skapas idag utspelar sig i en postapokalyptisk värld, där en för mänskligheten förödande katastrof har ägt rum. Det känns inte orimligt att tänka sig att det föreställda tidsavståndet från nuet fram till undergången har krympt i takt med att människor blir allt mer medvetna om smältande glaciärer och utdöende arter. I sin text “Drömmar om framtiden” skriver Catharina Thörn om hur människor numera kan sägas lida av ett slags pre-traumatiskt stressyndrom. Termen kommer inte förvånande ur diskussionen om klimatförändringar och våra individuella, samhälleliga och kollektiva reaktioner på dessa. Den amerikanska psykiatern och klimatpolitikern Lise van Susteren har använt begreppet, och kulturteoretikern E. Ann Kaplan har också talat om pretraumatisk fiktion. Mycket science fiction och fantastik idag präglas av en medvetenhet om att den människoskapade katastrofen ligger rakt framför oss.

En central fråga i klimatdebatten är frågan om i hur hög utsträckning en sådan medvetenhet leder till handling eller passivitet. Vår tidskriftskollega Glänta gjorde häromåret ett helt nummer med temat Klimatångest – ett begrepp som förefaller besläktat med detta pre-traumatiska stressymptom – där många av bidragen utgick från upplevelsen att utrymmet att förändra planetens situation genom egna handlingar är obefintligt. Kan nästa fråga vara hur fiktion relaterar till handling? Fungerar dystopin som väckarklocka eller bedövningsmedel? Det leder vidare till numrets första text: “Inta krisberedskap, de stora berättelserna anfaller! Dystopin och det ktoniska i svensk 2010-talslitteratur”. Där läser Joni Hyvönen en hög mörka framtidsskildringar i svensk litteratur från de senare åren och frågar sig: “varför dystopin – nu?” Dystopins samhällskritiska filter gör att den ofta uttrycker en teori om världen, menar han, och därmed kan den kanske sägas återupprätta de stora berättelser som filosofen Jean-François Lyotard dödförklarade för fyrtio år sedan – vilket enligt ett sätt att se på saken skulle göra dystopin smygoptimistisk.

Vid en av genrens gränser, och samtidigt i fantastikens mitt finner vi den amerikanska författaren Ursula K. LeGuin. Glädjande nog kan vi i det här numret presentera en novell av henne, som publicerades för första gången i Paris Review sommaren 2018, och som vi nu trycker för första gången i svensk översättning. Läsaren möter Ged från böckerna om Övärlden, där han ligger framför en eldstad och ser tillbaka på sitt liv. Lena Jonsson skriver i en annan text om hur det är att översätta Le Guin, och Anna Remmets beskriver den utveckling Le Guins författarskap rymmer, inte minst när det gäller hur kön gestaltas.

Fem av numrets skribenter gick på bio, och såg ny, svensk science fiction, filmatiseringen av Harry Martinsons diktepos Aniara, och brevväxlade sedan om sina upplevelser. Det är ingen högoddsare att samtalet mycket kom att handla om olika förhållningssätt till klimatförändringarnas traumatiska kraft och om hopp kontra hopplöshet. Ombord på Aniara tankar passagerarna romantiska naturdrömmar i Mimahallen för att stå ut med den brutala insikten om att de aldrig kommer att beträda jorden igen, eller Mars heller för den delen.

Catharina Thörn skriver i sin text om just drömmar – den sömnrelaterade varianten snarare än den Mimaframkallade – och hur de kan vara en särskild form av tänkande. Och varför skulle detta tänkande inte formas av den vakna tidens verklighet? Hon ställer den frågan både till sina egna drömmar och en rad texter, från Freud till Mark Fisher. Hjalmar Falk går i sin essä om J.G. Ballard, “antropocens apokalyptiker”, vidare in i en slags den inre världens science fiction. Kanske är vi där också i “Anteckningar från slutet” där vi får en bildsvit av Trinidad Carrillo och en dikt av Marit Kapla. Bilderna har också de något drömskt över sig och i dikten ljuder larmet i ett tomt hotell. I Pär Thörns dikt och allting nu¹ ¹ ställer författaren en rad frågor där summan av dem tycks teckna en bild av en både storslagen och futtig framtid, inte helt olik den tid vi lever i nu.

I kritikdelen vänder vi blicken mot både nyare och mer klassisk science fiction. Per Klingberg har tagit sig an Angela Carters nyutgivna Den nya Evas Passion från 1977. Han noterar dess samtidighet med Egalias döttrar, men den senkapitalistiska mardröm som Carter skriver om tar delvis andra vändningar i sitt könsbändande än den skandinaviska satiren. Andrés Stoopendaal skriver om en mäktig trilogi i “hard science fiction”-genren, av den kinesiska författaren Liu Cixin. Filmatiseringen av en novell av samme författare har legat på biotoppen i Kina under det kinesiska nyåret och på två veckor gett intäkter på över 600 miljoner dollar. Vårt förra nummers tema, den kinesiska kulturrevolutionen, ekar in i trilogin, och Stoopendaal reflekterar också över en stelbent gestaltning av förändrade könsrelationer. Kanske är det så att kön och genusrelationer som de ser ut i den egna samtiden, i ett science fiction-verk ofta representerar trygghet och konstans? Och att en framtidsskildring som inte lyckas få fram en vision av intressant omförhandlade sådana relationer alltid kommer att lämna efter sig ett skorrande läte?

Vi bad också genusvetaren Kristina Fjelkestam att läsa översättningen av Zygmunt Baumans sista bok, Retrotopia. Bauman går här ganska hårt åt det starka intresse för historia och skyggande för framtiden som han ser i vår samtid. Drömmen om det förflutna, menar han, innehåller många ideologiska aspekter som inte alls är särskilt oskyldiga. Fjelkestam ger Bauman rätt i mycket, men menar att han låser sig vid en strikt uppdelning mellan då och nu, och därmed också missar emancipatorisk potential i somt av dagens skapande av kollektiva minnen och historia.

Ylva Gripfelt läser två av årets svenska lyrikdebutanter: Kalle Hedström Gustafsson och Lina Rydén Reynols. Joel Duncans kritiktext rör ett avslutat författarskap, genom den samling av dikter av John Ashbery som kom på svenska 2018, året efter Ashberys död. Och Karin Brygger läser (ännu) en nyutgiven bok där en författare skriver om skrivande, nämligen Annie Dillards Det skrivande livet. Författaren Brygger läser Dillard men längtar efter Duras.

Vid ett samtal på temat apokalypsfilm under Göteborgs filmfestival tidigare i år, fick filosofen Peter Szendy frågan om han trodde att dystopiska framtidsvisioner kan söva snarare än väcka engagemang för att avvärja en klimatkollaps. Szendy var av uppfattningen att film och tv i sig varken gör till eller från när det kommer till människors handlande. Men vi läser i alla fall kapitlet om Blade Runner i hans bok Apocalypse-Cinema. 2012 and other ends of the world (2015) som en vacker, och kanske mer och mer akut, påminnelse om att varje enskilt människoliv är en värld i sig. Och när ljuset i den människans – eller replikantens – ögon släcks, går en hel värld under. Som replikanten Roy Batty, spelad av Rutger Hauer, säger i filmen: “I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion … All those moments will be lost in time like tears in the rain.”