Innehållsförteckning:
REDAKTIONELL INLEDNING Ann Ighe & Marit Kapla OM PAUL GILROY OCH FÖRHOPPNINGEN OM EN NY HUMANISM Håkan Thörn HUMANISM TILL HAVS. OM ATT RÄDDA FLYKTINGAR OCH OSS SJÄLVA Paul Gilroy ÅTERUPPTÄCKTEN. DEN HAITISKA REVOLUTIONENS VIKTIGASTE DOKUMENT Carl Wilén
TEMA: ANTIBIOTIKARESISTENS
MIRAKELLÖSNINGEN SOM BLEV ETT PROBLEM Johan Svensson och Cecilia Verdinelli PROTOKOLL FÖR SKYMNINGEN Jonas Ulfvarson ANTIBIOTIKARESISTENS OCH DET KOLLEKTIVA HANDLANDETS PROBLEM Björn Rönnerstrand ANTIBIOTIKARESISTENS OCH ETIK Christian Munthe
LYRIK
HÄSTEN Karin Brygger DIKTER János Pilinszky
KRITIK
GUDS PIL Elise Ingvarsson MAO II Pål Börjesson DET GLOBALE PERSPEKTIV Magnus Berg A LIFE BEYOND BOUNDARIES Olav Fumarola Unsgaard DRÖMMEN OM DET RÖDA Evelina Johansson
Redaktionell inledning av Ann Ighe och Marit Kapla:
Tre rädslor
1.
Det här är ett nummer om antibiotikaresistens och om en mänsklighet på öppet hav. Valet att se närmare på antibiotikaresistens var förstås grundat i en allmän oro. FN:s generalförsamling, som höll sitt första möte någonsin om frågan i september, räknar med att 700 000 människor dör varje år på grund av att bakterier inte längre går att bekämpa med vanlig antibiotika eftersom de blivit motståndskraftiga – resistenta. Redan penicillinets skapare, Alexander Fleming, varnade för utvecklingen när han tog emot Nobelpriset 1945 och idag hotar problematiken på ett fundamentalt sätt människors liv och hälsa i ett globalt perspektiv. Ändå känns det som om (den västliga) mänskligheten fortfarande står och stampar vad gäller lösningarna, bunden av ett oändligt antal ”om” och ”men” som till största delen handlar om det obekväma i att avstå från privilegier som god hälsa, billig mat och globalt resande. Vi förstod att om vi ber läkare, filosofer, författare och statsvetare att utveckla den här avgörande framtidsfrågan i text så kommer det att resultera i en hel del dystra framtidsscenarion, för att inte tala om en regelrätt dystopi. Ändå kom texterna åt oss på ett oväntat sätt. Inledningen på Cecilia Verdinellis och Johan Svenssons text, om de fem barnen på Sahlgrenska sjukhusets neonatalavdelning som drabbades av multiresistenta bakterier bortom all behandling, ställde oss imaginärt i ett slag bredvid kuvöserna, maktlösa, utan förmåga att ingripa. Vi insåg att det är så här det kommer att bli. Våra livs vaknätter, som tack vare antibiotika slutat med att livet går vidare, i en sådan utsträckning att det blivit försåtligt trivialt, riskerar i framtiden att sluta på ett helt annat sätt.
2.
En mycket mer oplanerad och akut rädsla drabbade oss, när vi på resan till och från en konferens för det europeiska kulturtidskriftsnätverket Eurozine övernattade på färjan mellan Karlskrona och Gdynia. Det moderna resande som ofta sker i miljöer präglade av kommersiell distraktion och artificiell säkerhet förmådde inte riktigt upprätthålla illusionen när det blåste 16 sekundmeter på Östersjön. Vi är medvetna om vindstyrkans relativa futtighet och om hur alla de som arbetar på havet och inte minst de som tvingas resa över det av helt andra och oändligt mycket mer tvingande skäl än vi, har mycket större anledning till dödsskräck. Men icke desto mindre. Vi låg i våra smala våningssängar i hytten och upplevde om och om igen den hisnande känsla av tyngdlöshet som uppstod innan gravitationen än en gång skickade ner färjan och oss i en av de djupa vågdalarna. Billarmen gick igång på bildäck och vi tänkte på det vi läst om paniken på Estonia; hur människorna inte sa något alls när de pressade sig över varandra i de trånga korridorerna i kampen för att ta sig upp på däck, utan bara gav ifrån sig dova läten, som djur. Vi försökte att inte alls tänka på att vi själva nu var på ett sådant ställe: inuti ett plåtskrov på en oändlig, mörk yta av gungande sjö.
3.
Vi vaknade morgonen den 9 november och USA hade valt republikanen Donald Trump till president. Analytikerna talar om hur Trump framgångsrikt spelade på väljarkårens rädsla när han säkrade segern. Rädsla för framtiden är en ingrediens i valet av en rasistisk och misogyn president som under en hel valkampanj på ett förbluffande ospecificerat sätt lovat att göra ”America great again”. Vilket Amerika är det som ska bli stort igen? Och vilka är det som nu har anledning att känna rädsla? Rädsla är ordet vänner i USA använder. De är rädda för att inte veta på vilka vägar Trumps ledarskap kommer att föra landet. Rädda eftersom vita högerextremister nu kan känna sig legitimerade och skyddade av högsta instans. Rädda för inskränkningar av rättigheter för kvinnor och minoriteter, nedskärningar av allmän sjukvård, minskad tolerans och ökad fattigdom. Rädda för krig.
Hopp, resistens, solidaritet
När den polske sociologen Zygmunt Bauman talade på Göteborgs Stadsteater i oktober pekade han på att i den föränderliga tid vi nu lever i, hans ”flytande modernitet”, hänger samhällets överlevnad på individernas förmåga att uthärda ambivalens. Vi måste lära oss att leva med tanken på en oviss framtid. Dagens unga tror att de kommer att få det sämre än sina föräldrar, medan generationen före dem var säker på att de skulle få det bättre. Vi måste väja undan för rädslan, menade Bauman, och återuppväcka hoppet. Efter USA:s val av Trump och inför det svenska riksdagsvalet 2018 är det inte svårt att instämma i Baumans uppmaning om att den gemensamma uppgiften nu måste vara att skapa visioner som rymmer hopp.
En sådan vision vore att på allvar konkretisera de åtgärder som behövs för att möta hotet från antibiotikaresistensen. I sin text om det kollektiva handlandets problem, sätter Björn Rönnerstrand fingret på de faktorer som hindrar mänskligheten att lösa detta allvarliga problem. Han redogör för den amerikanska statsvetaren Elinor Ostroms optimistiska syn på vad människor kan åstadkomma genom frivilligt samarbete, men slutar ändå – ursäkta spoilern! – i en pessimism han bland annat delar med 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes.
Ett botemedel mot svartsyn finns för många människor i ett mycket praktiskt och konkret globalt samarbete för lösningar, både vad gäller antibiotikaresistensens utmaningar och andra. Konferensen på andra sidan Östersjön dit färjan förde oss, handlade om solidaritet och en av talarna var den tyska politiska teoretikern Ulrike Guérot. Alla vill kanske inte gå lika långt som hon gör när hon förespråkar en gemensam europeisk republik för att kunna ta sig an kontinentens utmaningar och stärka ett Europa genomsyrat av humanism, inte nationalism. Men hon artikulerade vinsten med ökat samarbete över gränserna väl genom att ta ett möte i Linz nyligen som exempel. Det var tysktalande högerextrema partier som samlades under parollen ”Defenders of Europe”, och Guérot tog det som intäkt för att dessa partier har en idé om vad Europa är, medan vänstern är splittrad. Det är hög tid att de krafter som vill kämpa mot de högerextrema partierna i valet till EU-parlamentet 2019 enar sig, menade Guérot.
Konferensen hölls i Gdansk, i Europeiska Solidaritetscentret, ECS, som byggts på platsen för Leninvarvet där fackföreningen Solidaritet en gång vann banbrytande segrar i kampen för yttrandefrihet och arbetarnas rättigheter under den polska kommunistregimen. Utställningen om Solidaritets historia gav mycket inspiration och insikter, även humoristiska sådana i form av en två meter hög version av den penna med vilken fackföreningsledaren Lech Walesa skrev under den framgångsrika överenskommelsen med staten. Glädjen mattas dock av att hela utställningen, och historien, slutar i ett vitt rum där påven Johannes Paulus II:s signatur går från vägg till vägg, och ingenting sägs om vad som sedan hände med alla förhoppningar som ställdes till den frihet som enligt souvenirshopens alla t-shirts och glasögonfodral föddes i Gdansk. Kommer de hundratusentals kvinnor som nu i höst tågade för aborträtten på polska gator kunna infogas i berättelsen om sociala rörelser och solidaritet?
I ett rum finns de plywoodskivor på vilken rörelsen skrev ner sina 21 krav på politiska och fackliga rättigheter. ”Vår Mona Lisa” säger guiden. Efter att undantagstillståndet deklarerats i Polen 1981 gömdes dessa skivor undan på en vind, för att åter komma fram 1996. I detta nummer berättar Carl Wilén den fantastiska historien om hur en annan urkund, den haitiska självständighetsdeklarationen, återfanns mer än 200 år efter den trycktes.
Så gungar vi denna höst på den flytande modernitetens ocean, mellan rädsla och hopp, mellan uppgivenhet och handlingskraft. Kanske är det just i havsmetaforen som nyckeln till framtidens humanism ligger. Det föreslår i alla fall den brittiske postkoloniale teoretikern Paul Gilroy i en unik text i detta nummer, baserad på en föreläsning han höll i Göteborg våren 2016. I en gripande passage beskriver Gilroy hur människor utlämnade till havets element har svårt att behålla synen på varandra som främmande. Den som åser ett skeppsbrott kan inte värja sig mot de nödställdas belägenhet. I vågorna blir vi mänskliga inför varandra.