Förtryck och frihet
Simone Weil
Översättning: Gustav Sjöberg
Bokserien Subaltern nr. 3
h: ström
Av Filip Lindberg
Det finns en sekvens i den franska författaren Robert Linharts roman Året i bilfabriken (1978) som jag ofta tänker på. Bokens berättare är nyanställd på en bilfabrik i Frankrike och har som hemligt syfte att organisera fabriksarbetare fackligt. Under en dag i fabriken fastnar berättarens blick vid en äldre retuschör som arbetar vid sin station. Förundrat beskrivs det hur mannen, vid namn Demarcy, i detalj lyckats utforma den bänk som han utför sitt arbete på. Detta till den grad att han har ”blivit ett med den, och han kan alla dess möjligheter utantill”. Bänkens form är ett resultat av den arbetande kroppens rörelser; oräkneliga repetitioner har gjort redskapen till en förlängning av arbetaren. Detta gör honom till en ”hantverkare, närapå en konstnär”.
Senare möter vi Demarcy just efter att hans arbetsbänk tagits ifrån honom. Hans kropp underställs nu en standardiserad bänk som kräver att han anpassar sig efter den. Förödmjukelsen och förvirringen är akut: decennium av kunnande har gått förlorat i ett svep. Han står stilla, ”tafatt och osäker, lutad över ett arbete som plötsligt blivit främmande och skrämmande”.
Det läsaren tar del av i Linharts roman är ett ödesdigert moment ”när verktygen upphör att modelleras efter den mänskliga organismens struktur och tvärtom tvingar den att anpassa sina rörelser efter deras form”. Denna formulering skrevs runt femtio år tidigare av den franska filosofen, religiösa mystikern och politiska aktivisten Simone Weil (1909–1943), och är hämtad ur samlingsverket Förtryck och frihet som nu utkommit i svensk översättning och med förord av Gustav Sjöberg på förlaget h:ström. Tidigare har även tidskriften Subaltern (som utges av h:ström) publicerat ett nummer med titeln ”Våld och under: Simone Weil om det moderna krigets natur”, som med fördel kan läsas parallellt med Förtryck och frihet.
Förtryck och frihet består av en samling texter som skrevs mellan 1933 och 1943. Boken publicerades postumt i Frankrike 1955 under titeln Oppression et libertè. Texterna är olika sett till form och längd, vilket vittnar om de skilda roller de haft i sina ursprungliga sammanhang. Bokens två första texter trycktes exempelvis i vänsterpolitiska tidskrifter 1933, medan de övriga fullbordades under 1930-talet eller skrevs under 1940-talets första år i form av fragment eller artikelutkast. Men även om texternas former och funktioner skiljer dem åt delar de ämnen och ärenden. Generellt kan boken beskrivas som en kritik av arbetets roll under kapitalismen samt av marxismens teoretiska grunder, formulerad med syfte att förnya och stärka dess bärkraft. Därför är texterna polemiska. Skriftens ärende genererar dess stil, inte tvärtom.
Fabriken är den arbetsplats som får mest utrymme i analysen. I den inledande texten “Perspektiv. Är vi på väg mot en proletär revolution?” skriver Weil om hur kvalificerade fabriksarbetare tidigare förfogat över maskiner, medan nyare maskiner nu förfogar över samma arbetare. Genom denna omkastning avskaffas utrymmet för initiativförmåga och kreativitet i arbetet, vilket kunde bringa det mening och frihet, till förmån för en genomgripande effektivisering där arbetaren underkastas produktionen. En process som i sin tur lyder under kapitalismens krav på tillväxt. ”Den rationaliserade fabriken, där människan till förmån för en orörlig mekanism är berövad allt som stavas initiativkraft, intelligens, vetande och metod, är ett slags bild av dagens samhälle.” Detta leder till att det finns socialism först ”när den dominerande funktionen är själva det produktiva arbetet”. Under läsningen av Förtryck och frihet hägrar alltjämt scenen med Demarcy vid sin nya arbetsbänk för min inre syn. Scenen bildar en illustration av det huvudsakliga ämne som Förtryck och frihet uppehåller sig vid: den underordnade och ensidiga roll som den arbetande människan får i ett allt mer effektiviserat och rationaliserat kapitalistiskt samhälle. Processer som har en nedbrytande och isolerande verkan på arbetaren. För det förtryck som Weil beskriver kan omfattas av begreppet alienation, vilket Marx etablerade och utvecklade i flera texter. Vad som skiljer Weils utgångspunkt från marxismens är först och främst att hennes analys tar sin startpunkt i individen snarare än kollektivet. ”Underordnandet av samhället under individen är definitionen av sann demokrati, och även av socialism.”
Detta fokus på individen – eller människan – innebär en mindre instrumentell förståelse av förtryckets och inte minst förnedringens konsekvenser. Kort sagt förhållanden som utmärker fabriksarbetet i synnerhet och arbete inom det kapitalistiska samhället i allmänhet. Den grundläggande analysen av förtryckets intima mekanismer, såväl inom som utanför det kapitalistiska samhället, motiveras även av att det enligt Weil saknas tillräcklig förståelse om förtrycket hos Marx själv. Marx ”ställde föreställningen om förtryck i centrum för sitt verk, men försökte aldrig analysera den. Han frågade sig aldrig vad förtryck är”.
För att förstå bakgrunden till Weils kritik behöver den centrala separationen mellan individ och kollektiv beaktas i hennes tänkande. Individen framställs som självständig och förmögen till tänkande, medan kollektivet uppfattats som konformt. De kollektiva entiteter som åsyftas är i regel storskaliga sådana. Exempelvis samhället, kyrkan eller politiska partier, vilka har gemensamt att de utövar ett tryck på sina medlemmars sätt att tänka. I Förtryck och frihets längsta text ”Reflektioner över frihetens och samhällsförtryckets orsaker” sägs det till och med att kollektivet inte kan vara en form för att driva igenom social och politisk tillväxt: ”Alla gånger som de förtryckta har försökt bilda grupper förmögna att utöva ett reellt inflytande har dessa grupper, oavsett om de bar namnet partier eller fackföreningar, helt och hållet reproducerat alla defekterna hos den regim som de gjorde anspråk på att reformera eller bekämpa”.
Denna tankegång kan läsas i förhållande till det historiska och politiska sammanhang texterna skrivs i. Det vill säga i en tid då fascismens och nationalismens framfart över världen var ett faktum. Samtidigt som texterna är en uppgörelse med den egna sidans misslyckanden att hejda fascismens framfart. Men även om de historiska sammanhangen är betydelsefulla är separationen mellan individ och kollektiv betydligt mer strukturellt och metafysiskt bestämd i dessa texter. I Weils senare verk betonas att ingen institution äger förmågan att härbärgera sanning – och att så fort en sanning upptas av en kollektivt driven verksamhet korrumperas den. Det bör även sägas att Weil var en hängiven läsare av Platon, i vars filosofi det existerar absoluta sanningar. Weils antaganden om de högre idéerna och idealen är inte alltid uppenbara i de politiska texterna, men de formar likväl flera etiska och metafysiska utgångspunkter i dem. Jag återkommer till det – för i föreliggande text formuleras som sagt misstron mot kollektiva sammanslutningar huvudsakligen som en kritik mot marxismen, vilken genomgående liknas vid en religion: ”Termen religion kan överraska när det handlar om Marx; men tron att vår vilja överensstämmer med en mysteriös vilja som skulle vara verksam i världen och hjälpa oss att segra innebär att tänka religiöst, att tro på försynen.”
Orsaken till detta tankesätt är att Marx ersätter anden hos Hegel med materien som historiens drivande faktor. Materien tillskrivs andens väsen, som utmärks av en strävan efter utveckling, vilket utgör grunden för en religiöst betingad tro. Det medför att marxisterna ser ”ekonomin som nyckeln till den sociala gåtan”, samt att de använder ”ett språk som på ett beklagligt sätt blandar religionens med vetenskapens klichéer”. I bokens texter finns flera dylika formuleringar. Förutom att detta utgör en rätt så underhållande läsning har Weil tydliga poänger här. En baksida hos större politiska förbund och partier är såklart att de på en behavioristisk och intellektuell nivå tenderar att avkräva lojalitet och likatänkande. Kort sagt att individen anpassar sig till gruppen. Samtidigt slår det mig att merparten av resonemangen i Förtryck och frihet texter struktureras kring motsatspar, liksom det mellan individ och kollektiv. Dessa motsatser bör inte läsas som en retorisk konstruktion, utan som grundade i värden som hålls för sanna. Texternas politiska argument och etiska värdeomdömen tar alltså stöd i metafysiska antaganden om vad som är gott och sant. Men om dessa motsatser strukturerar och ger kraft åt textens kritik är det ibland på bekostnad av att själva problemfrågeställningen generaliseras. För när Weil kritiserar kollektivet som konformt är hon samtidigt inte sen med att idealisera individens förmåga att tänka självständigt. Kollektiva krafter må enligt henne vida överskrida de individuella på alla områden, med undantag för tänkandets domän. Tankeförmågan är det enda hos människan som är väsentligt individuellt, ty ”tänkandet formas endast i ett sinne som ställs inför sig självt; kollektivet tänker inte”.
I tänkandet ligger människans frihet. Om vi förmår tänka är vi i viss bemärkelse fria. Så långt greppar jag argumentationen. Men sedan kommer en förbryllande sats: ”ingenting kan hindra en människa från att utöva sin tankeförmåga eller beröva henne kontrollen över sitt eget tänkande”.
Att individers frihet även ligger i deras förmåga att förverkliga sig själva genom ”det produktiva arbetet” är rimligt och riktigt. Att människors tänkande måste vara verksamt under arbetets hela förlopp i ett idealt och fritt produktionssätt likaså. Men att ingenting skulle kunna hindra en människas tänkande är ett märkligt påstående. Och Weils tro på den tänkande människans förmågor motsvarar här hur Marx, enligt henne själv, gör proletariatet till en utvald grupp i historiens utveckling. Weil var en bestämd och kompromisslös tänkare. En styrka som ibland får henne att lägga fram självrättfärdigande och absoluta satser. Men jag misstänker också att hennes resonemang rörande människans tankeförmåga kan spåras tillbaka till Platon och hans idélära, där verklig kunskap endast kan nås med hjälp av förnuftet. Att tankeförmågan tillmäts en avgörande betydelse i relation till människans omvärld, då den enligt Weil tillåter oss kan höja oss över naturen – vilket gör den tänkande människan och ”den livlösa materien” till varandras motpoler – hör också hit. Att det naturbegrepp som denna syn ger upphov till idag framstår som daterat behöver knappt sägas, då vårt geopolitiska och ekologiska läge gör att människans och naturens oskiljbarhet istället behöver betonas. Att denna tankegång nog också kan spåras till Platon gör att jag låter det vara, trots att det inskränker textens kritiska potential. För ovanstående påstående förvirrar mig mer då Weils tro på människans tankeförmåga är svår att kombinera med analysen av förtryck. Jag tycker mig här se ett problem med hur förtryckets konsekvenser framställs i förhållande till tron på människans tankeförmåga.
Det ska nämnas att Weils analys av förtrycket är informerad av tiden som okvalificerad fabriksarbetare på fabrikerna Alsthom och Renault i Paris mellan 1934 och 1935. Hon tar under ett år ledigt från sin tjänst som lärare och lyckas efter mycket möda träda in på fabriken under täckmantel. I en anteckningsbok (som publiceras postumt under titeln Journal d'usine; Fabriksdagbok) skisserar hon konturerna av förtryckets intima former. Under sin tid i fabriken slutar Weil att betrakta arbetsplatsen som en startpunkt för politisk organisering. Hennes erfarenhet gör det tvärtom klart att fabriken ”förslavar” människor; att den omintetgör tänkandet.
Att de texter i Förtryck och frihet som analyserar fabrikernas repressiva och omfattande maktstrukturer publicerades under samma tidsperiod som Weil utförde detta uttröttande fabriksarbete är värt att uppmärksamma. Erfarenheten från fabriken motsäger påståendet om att ingenting kan beröva människan hennes förmåga att tänka. Själva diskrepansen gör att frihetsbegreppet i bokens texter – vilket i slutändan beskrivs som möjligheten att tänka självständigt – blir svårt att greppa. För om ingenting kan beröva människan förmågan att tänka, och hennes frihet ytterst består i förmågan att tänka, är hon inte alltid fri då? Eller är det snarare så att fabriksarbetets inskränkning över människans förmåga att tänka måste betraktas den yttersta inskränkningen av hennes frihet?
Kanske ställer jag fel frågor, formulerade utifrån en avgränsande läsart. Men genom läsningen av Förtyck och frihet får jag känslan av att vissa grundantaganden inte visar sig, eller att de inte är fullt utformade. Weil var skicklig på att formulera vassa och medryckande argument, men var inte alltid lika angelägen att styrka sina egna utgångslägen. Mitt sökande efter teoretisk koherens föranleds därtill av texternas stil: den resoluta tonen gör att jag söker efter motsägelser (och det på ett sätt jag inte brukar). Stilen gör att jag ibland försöker systematisera något som inte alltid är avsett att vara systematiskt. Här är det även värt att påminna sig om att texterna i Förtryck och frihet inte är sammanställda av Weil – och att en förenad filosofisk teori skulle kunna utrönas ur just denna bok kan inte begäras. Snarare bör Förtryck och frihet läsas samman med hennes verk i övrigt. Med dessa tankar i bakhuvudet stannar jag till vid ett ofullbordat stycke i bokens sista text ”Finns det en marxistisk lära?” från 1943, året då Weil dog : ”Materialismen räknar med allt, med undantag för det övernaturliga. Det är ingen liten brist, för i det övernaturliga inryms allt samtidigt som det överskrids oändligt.”
Intrycket av att något undanhålls i läsningen kvarstår, men undanhållandets karaktär blir betydligt mer precist när det övernaturliga introduceras som kategori. För i de sista texterna i Förtryck och frihet – vilka skrivs i London efter Weils religiösa vändning 1938 – får läsaren en nära inblick i själva övergången mot ett teologiskt tänkande, och hur denna dimension återverkar på det politiska. Det blir tydligt att det teologiska synsättet samverkar med den politiska analysen av förtryckets förutsättningar och konsekvenser. Texternas insisterande på människan, förstådd som en lika transcendent tänkande som fysiskt sårbar varelse, vittnar om att Weils filosofiska ärende i lika hög grad var etiskt som politiskt. Det är denna osvikliga solidaritet och rättvisepatos som utgör texternas fortsatta dragningskraft. Som gör att min smärtsamma, inre syn av Demarcy vid sin nya arbetsbänk bara ökar i styrka under läsningens gång.
Det är därför glädjande att Weils politiska texter på allvar börjat översättas till svenska. Det vidgar förståelsen av hennes verk överlag. I sammanhanget uppskattar jag Sjöbergs och Subalterns arbete med Weils filosofi, främst då de sammanför ett kontextualiserande och kritiskt perspektiv på hennes idéer. Att de inte reflexmässigt försvarar Weil eller framställer henne som en helgongestalt, utan på ett filosofiskt plan lyfter fram de möjligheter och begränsningar som texterna bär på och genererar, är enormt välkommet. Det är så Weil behöver läsas framöver.