Är en porslinsskärva med ett visst geografiskt ursprung muslimsk? Är islam en kultur? Kulturarv är ett västerländskt begrepp utformat för att beskriva en västerländsk betydelse av arv och historia, menar idéhistorikern Klas Grinell. Islam är på många sätt mer europeiskt än vad »det europeiska kulturarvet» berättar.
Av Klas Grinell
Alla människor formas av sitt arv. Vissa människor definieras av sitt arv, eller av något som andra tycker är deras arv. Allt kulturarv formas av människor. Vissa behöver i stort sett aldrig förklara vilka de är eller var de kommer ifrån. Deras arv ses som en naturlig del av det kollektiva arvet. Det räknas som svenskt. Samtidigt har de stor frihet att forma sin relation till kulturarvet själva, att välja och vraka. För andra är arvet något som ofta ifrågasätts, missförstås, inte ens är igenkännbart eller klistras på dem utan att de själva har någon närmare relation till det. Det påverkar naturligtvis de olika möjligheterna att fullt ut vara sig själv och att fullt ut verka som medborgare. Vidden av vad det betyder är svår att fånga för den som inte har egna erfarenheter av att ständigt ifrågasättas och behöva förklara hur man relaterar till kulturarv, eftersom man antas ha ett annat, eget.
Sveriges mångkulturella samtidshistoria
Kulturarvsfrågan är på många sätt ny, utanför de snävare museala och byggnadsvårdande kretsarna. För 20 år sedan var det istället många i den offentliga debatten som pratade om att identitet var något ganska flyktigt. Det framställdes som eftersträvansvärt och inte så svårt att välja, byta eller förändra sin identitet. Identiteter antogs inte relatera till kulturarv.
För tio år sedan firade vi mångkulturåret. Där handlade det nästan bara om etnisk kultur, vilket också fick mycket kritik från vad som kanske skulle kunna kallas postmoderna kretsar.
Idag har tron på det postmoderna försvunnit. Tradition och arv har blivit mycket viktigare i det offentliga samtalet, och identiteter förklaras återigen ofta som starkt kopplade till svårfångade kulturella enheter vars ursprung och gränser ingen riktigt kan beskriva. Religiösa identiteter har blivit framträdande på ett sätt som få anade för 20 år sedan. Detta gäller framförallt alla som inte är svenskar.
Svenskarna själva framställs fortfarande ofta som ett folk utan någon egen kultur. Folkhemmets officiella nationalism handlade inte om svensk kultur, utan om svenskt samhällsbygge, om det moderna och rationella. Den uppfattades inte ens som nationalism, eftersom alltför uppenbar nationalism inte ansågs rationell. Svenskarna var modernare än så. Det har gjort att de som dag vill framhålla svensk kultur och identitet ofta har svårt att avgränsa sig från sverigedemokrater och andra irrationella chauvinister.
Redan för 30 år sedan fanns det de som ville bevara Sverige svenskt. De kunde dock aldrig riktigt förklara vad Sverige var, eller beskriva vad det var som hotade att göra landet osvenskt. Hotet kom från invandrare, menade organisationen Bevara Sverige Svenskt. Invandrarna kallades ofta blattar och en förklaring till deras påstådda farlighet var att de inte var av svensk eller nordisk ras. Men det var lite som förenade invandrarna förutom att de var osvenska och hade svart hår. De var turkar, somalier, bosnier, makedonier, kroater, serber, araber, chilenare, eller från platser och nationer som få ens kände till. Så hände något. Ur europeiskt perspektiv brukar Rushdie-affären 1989 lyftas fram som symbol och delvis som orsak till skiftet. En massa olika invandrargrupper som tidigare inte ansetts ha så mycket med varandra att göra framstod nu ganska plötsligt som en stor enhetlig grupp – som muslimer. Det vaga osvenska hotet fick ett ansikte: det var islam som var motsatsen till det svenska, till det europeiska, till det civiliserade och moderna. 1989 var det tydligt hur olika oss de var. De brände böcker. Irans ledare Ayatollah Khomeini, som uppfattades som om han talade för islam, utfärdade en dödsdom över en framstående postmodern författare som var en av dem som verkligen förstått det där med identiteters hybriditet och flyktighet.
Att islam så pass snabbt kunde etableras som motsatsen till det moderna, sekulära europeiska arvet berodde naturligtvis inte bara på vissa muslimers våldsamma reaktion på Salman Rushdies roman Satansverserna, eller på att Europa ganska nyligen hade fått många nya invånare med kulturellt muslimsk bakgrund och möjlig muslimsk religiös identitet eller praktik. Islam har på många sätt alltid varit Europas främsta motbild.
Europa vs. islam
Termen européer användes först inom den karolingiska renässansen på 800-talet, första gången det nämns är i en krönika från 754 som beskriver de som besegrade en muslimsk här i Poitiers år 732 som »europenses». Europa var alltså från början föreställt i relation till islam, med islam som den fiende som skapade europeisk gemenskap. I muslimska krönikor finns slaget vid Poitiers knappt nämnt, trots att det blivit mytiskt som en slags Europas födelse och kristendomens räddning. Det pågick i stort sett ständiga strider från det att muslimska trupper seglade över Gibraltar 711 fram till att den umayyadiska dynastin föll år 750. Då tog den abbasidiska dynastin över det stora muslimska kalifatet. De flyttade sin huvudstad från Damaskus till Bagdad och riktade sitt främsta intresse österut mot persiska trakter av riket. Detta skedde dessutom efter att berbiska uppror under 740-talet skapat oro i Nordafrika. I klassisk muslimsk historieskrivning handlade avbrottet i den muslimska expansionen i västra Europa därmed inte alls om att de besegrades av de kristna. Expansionen avslutades snarare för att annat blev viktigare.
Senare i den medeltida Rolandssången blir denna miljö där de nobla kristna riddarna besegrade de lömska muslimerna, en stor europeisk saga. Islam som fiende återfinns alltså i själva hjärtat av den europeiska idén. Men striderna på den iberiska halvön stod inte på något enkelt sätt mellan kristna och muslimer, ofta var det allianser mellan muslimska och kristna riken som slogs mot andra tvärreligiösa allianser.
Islam i Europa
Islam är på flera sätt mer europeiskt än vad »det europeiska kulturarvet» berättar. Från 1362 till 1924 bar den osmanske sultanen kaliftiteln De rättrognas ledare, den formelle härskaren över hela den muslimska världen, Muhammeds ställföreträdare, bodde och verkade i Europa, först i Edirne (det gamla Adrianopel), sedan i Istanbul (Konstantinopel). Liksom det brittiska imperiet var det osmanska imperiet ett europeiskt imperium, där den ledande eliten kom från Europa även om huvuddelen av territoriet inte fanns i Europa. Balkan erövrades av osmanerna på 1400-talet. Stora delar av befolkningen i framförallt Bosnien, Makedonien och Albanien har varit muslimsk sedan dess.
Men muslimer levde i Europa långt dessförinnan, också i andra delar än på den iberiska halvön. Till dagens Bulgarien kom islam på 1100-talet, landet blev sedan osmanskt på 1400-talet. Fortfarande bor såväl turkiska, bulgariska som romska muslimer i Bulgarien. Tatarerna, som ursprungligen levde kring Volga, ska ha konverterat till islam på 900-talet. På 1300-talet kom de till Baltikum; främst Litauen, Polen och Vitryssland. Europeiska länder med gamla muslimska befolkningar inkluderar Ryssland, Litauen, Polen, Vitryssland, Rumänien, Moldavien, Bulgarien, Grekland, Bosnien, Makedonien, Serbien, Montenegro, Kosovo, Albanien, Österrike, Tyskland, Finland (och därmed Sverige).
Den polska konstitutionen från år 1791 är ett dokument influerat av den europeiska upplysningen och därmed en mycket viktig del i det moderna Europas berättelse. Där ges de tatariska muslimerna plats i parlamentet.
Enligt Ibn Fadlan som reste uppför Volga på det tidiga 900-talet träffade han där 5000 medlemmar av familjen Baranjar som hade konverterat till islam. Ibn Fadlan säger de byggt en moské av trä, men att det var han som lärde dem be. Vissa har velat hävda att dessa Baranjar var nordmän, andra att de var bulgarer. Oavsett exakt hur det är med det fanns det, via Volgaområdet mycket kontakt mellan Norden och muslimska länder vid denna tid. Sverige har till exempel en av världens allra största samlingar mynt präglade av muslimska härskare, över 85 000 silverdirhamer. Fram till slutet av 900-talet var mynt från den muslimska världen den vanligaste formen av silver i Norden. Ett antal andra föremål med muslimska inskriptioner från denna tid har också hittats i Sverige. Hur nära och informerade var kontakterna? Det är svårt att veta. Men visst kan det framställas som ett muslimskt kulturarv i Sverige oavsett.
Det finns också mer idémässiga influenser från den muslimska världen som fått viss plats i berättelsen om Europa, även om det ofta framställts som om det framförallt handlade om att muslimerna främst förvaltade det grekiska arvet som sedan kom »hem» till Europa igen. Oavsett: utan de som på latin kallades Alkendis, Alfarabius, Algazel, Avveroes, Algoritmi, Alfra-ganus, Geber, Rhazes, Avicenna, Alhazen, och en rad andra muslimska filosofer och vetenskapsmän, hade det knappast blivit någon skolastik, ingen renässans eller vetenskaplig revolution, och därmed inget modernt Europa. Kan man säga, även om kontrafaktiska påståenden inte kan beläggas.
Att inget av den ovan tecknade muslimska närvaron i Europa betraktas som europeiskt kulturarv är märkligt. Europa är ett namn utan något tydligt objektivt innehåll. Det är ett namn som kan knytas till en rad olika referenskedjor och på så sätt bli olika saker. Europa är sällan en rent geografisk term, oftare handlar det om en samling värderingar, eller om en historiskt framvuxen enhet, eller om en identitet. Vare sig man säger att islam är europeiskt, eller om man säger att islam inte är europeiskt så är det snarare ideologiska än historiska eller empiriska påståenden. Många saker måste definieras innan vi kan avgöra vad som egentligen menas med ett sådant påstående. Men det som oftast talas om som europeiska värderingar bygger på arv och historia som islam och kristendom delar, och som såväl muslimer som kristna i Europa har haft del i att utveckla.
Islam har aldrig ansetts höra hemma här
Som till exempel Talal Asad har argumenterat, är den europeiska förståelsen av Europa konstruerad på ett sådant sätt att muslimska invandrare aldrig riktigt kan vara en del av den. Islam framställs nästan alltid som något som hör hemma utanför Europa, som något som är nytt för Europa och som därmed inte är en del av det europeiska arvet. Men det är också viktigt att se att det finns en samtida Europabild som just relaterat till invandrade muslimer. Den får i och för sig styrka från den långa historien av stereotyper, men den har också en egen historia. Även om muslimer hade börjat framstå som lite hotfulla och skrämmande redan under oljekrisen 1973 var själva religionen inte i fokus då. Mer uppmärksamhet på islam blev det i och med den islamiska revolutionen i Iran 1979. Det stora hotet, inte minst som det framställdes i populärkulturen, var dock fortfarande sovjetiskt och kommunistiskt. 1970-talets terrorister och militanta befrielsegrupper var också vänsterradikala, även i den muslimska världen. Det förändrades som sagt 1989, vilket också var året då Sovjetunionen drog sig ur Afghanistan, besegrade av mujahedin.
Islams Europa
Det är naturligtvis så att även många muslimska traditioner och representanter har framställt och framställer Europa som något helt annat än islam. Ibland nämns skillnaden mellan dar al-islam och dar al-harb, islams land och krigets land. Det uttrycker föreställningen att allt som ligger utanför den muslimska världen egentligen borde vara ett krigets land, föremål för islamisk erövring. För att överleva i dar al-harb kan muslimer tillåtas taqiyah (att dölja sin tro). Detta är en föreställning som inte minst blivit populär bland europeiska populister som fruktar ett framtida Eurabia. Muslimer går inte att lita på, de har ju till och med religiös sanktionering att driva en dold agenda, tror dessa. Men taqiyah handlar om att under hot om grovt våld hålla inne med sanningen, inte om att bedriva någon slags spioneri eller femtekolonnsverksamhet.
Även om synen på Europa som fiendeland förekommer behöver Europa inte ses som vare sig dar al-islam eller dar al-harb. Redan den sunnitiske lagskolegrundaren imam al-Shafi (767-820) talade om ett alternativ till den enkla dikotomin mellan krig och fred: fördragets land (dar al-ahd). Det handlade om områden utanför det egna med vilka det råder en reglerad fred. Områden som inte styrs av muslimer kan också benämnas trygghetens land (dar al-amn); stater där muslimer mycket väl kan vara trygga och deras säkerhet och rätt till sin religion skyddas. Att vara muslim innebär bland annat att man ska vara ett gott föredöme och visa sin religion från en god sida. Enligt Tariq Ramadan, som varit framträdande i diskussionerna om att vara europeisk muslim, kan detta göras mer fullödigt i Europa än i många länder som räknas som dar al-Islam. I Europa och Sverige finns en lagskyddad frihet att leva i relation till ett muslimskt kulturarv och själv uttolka vad det innebär. Den svenska välfärdsmodellen har också, bland annat av den tunisiske politikern Rashid Ghannouchi, lyfts fram som en islamisk förebild.
Men frågan vad som är ett muslimskt kulturarv är mer komplicerad än så. Islam är ju en religion som finns i många olika kulturer. Tankefelet, som även mitt försök att visa på olika aspekter av islam och muslimskt kulturarv i Europa drabbas av, är att binda en religion till en specifik kultur. Då framstår frågan om någon är muslim eller europé fortfarande som rimlig. Men även om Europa ofta definieras utifrån sitt kristna arv finns som sagt många som fullt ut bär detta arv samtidigt som de fullt ut är muslimer.
Kulturarv är inte muslimskt
Hur lite islam ändå har med ett positivt europeiskt identitetsskapande att göra blir inte minst tydligt om man tittar på diskussionen om kulturarv. Själva definitionen av vad kulturarv är, och varför kulturarv är viktigt, är en väldigt västerländsk produkt. Exempel på kulturarv som relaterar till islam är mycket ovanliga i de centrala bidragen inom kulturarvsdiskussionen. I Laurajane Smiths ofta citerade bok Uses of Heritage från 2006 finns inget som helst omnämnande av islam, i Rodney Harrisons bok Heritage: critical app-roaches från 2013, som på många sätt definierar kritiska kulturarvsstudier, figurerar islam bara i en diskussion om hur de afganska talibanerna förstörde de världsarvsklassade buddastatyerna i Bamiyan. I den nästan alldeles nya Blackwell Companion to Heritage Studies nämns islam bara flyktigt en handfull gånger över de 570 sidorna. De egentligen enda undantagen jag lyckats finna är Ashgate research companion to heritage and identity från 2008 och Sharon Macdonalds bok Memorylands: heritage and identity in Europe från 2013. Islam nämns några gånger i Ashgates forskarledsagare, men inga egentliga diskussioner förs om muslimskt kulturarv. Islam finns med i mer övergripande hänvisningar till invandring, terrorism och olika former av hot.
Den enda verkliga argumentationen kring vad islam har att göra med europeiskt kulturarv som jag lyckats hitta är i Sharon Macdonalds Memorylands. Macdonald poängterar att det är problematiskt att sätta likhetstecken mellan europeiskt och kristet kulturarv. Hon talar utförligt om slöjan som ett muslimskt kulturarv och kopplar den europeiska diskussionen om denna till en större kamp om bilden av islam och av Europa. Det är, säger Macdonald, en trängande uppgift för europeiska minnesinstitutioner att utmana stereotypa föreställningar om muslimer och islam. Det kan göras genom att till exempel visa fram islams civiliserande kulturarv och islams långa närvaro och betydelse i Europa. Det är också enligt Macdonald viktigt att tydliggöra den stora spännvidden bland de olika specifika historier och minnen som kallas muslimska.
Islam på europeiska museer
Det finns en rad museer i Europa som har stora samlingar från »den muslimska världen». De som visas under benämningen islam utgörs nästan uteslutande av konsthantverk, keramik, glas, mattor och metallarbeten från det som kallas islams kärnområden. Den största delen av utställningarna av islamiskt konsthantverk visar föremål från 900–1200-talen. Det som är yngre är nästan alltid mattor. Sällan finns något tillverkat efter år 1800, förutom några miniatyrer från mogulriket i dagens Indien/Pakistan är materialet nästan uteslutande hämtat från arabiska, persiska och turkiska områden. Stora muslimska befolkningar i till exempel Indonesien, Malaysia, Kina, Etiopien eller Nigeria finns inte alls representerade. De ingår inte i museernas version av islam.
Historiskt har dessa samlingar betraktats som islamisk konst, vilket alltid varit ett ganska obskyrt fält för en liten grupp konnässörer. I spåren efter Rushdieaffären och elfte september har såväl museer som kulturpolitiker känt behov av att skapa en större förståelse för islam och muslimer. Stora museer som Louvren i Paris, Ashmolean i Oxford, Victoria & Albert och British Museum i London, samt Museet för islamisk konst i Berlin har eller håller på att färdigställa nya, påkostade utställningar av islamisk konst. Många fina ord om tolerans och kulturmöten har uttalats vid invigningarna av dessa. Men vad är det då som visas? Jo, samma gamla keramik och mattor. Föremål som aldrig samlats för att skapa någon förståelse för islam eller representera vanliga muslimers kulturarv. Det är föremål förknippade med hovkultur, med rötter i senantiken. Själva kategorin islamisk konst har skapats på museer. De konstnärer och hantverkare som tillverkat föremålen hade ingen uppfattning om att de ägnade sig åt islamisk konst, allra minst alla de som var kristna eller judar och verkade i muslimska stater.
Som för alla utställningar är det bara några få procent av allt som finns i museernas samling som visas. Men även om allt som samlats skulle ställas ut förändras inte bilden. Antalet möjliga insamlingsbara föremål från »den muslimska världen» är nästan oändligt. Museisamlingarna består av ett snävt urval, ur vilket ett än snävare urval gjorts till utställningarna. Utställningarnas innehåll beror av gamla principer för vad som anses värt att samla, samt av ekonomiska, politiska och logistiska förutsättningar som bestämt vad av det som ansetts värt att samla som faktiskt kunnat samlas in.
På många museer har många föremål som nu ställs ut som islamisk konst tillhört samlingar förknippade med det som kallas arts and crafts, kunstgewerbe, art deco eller jugend. Det sena 1800-atalets intresse för hantverk, och rustik och naturavbildande dekor ledde till att många samlade muslimskt konsthantverk för att få inspiration till eget skapande. I samma miljöer fanns också en stark orientalisk vurm där många i den europeiska aristokratin inredde orientaliska salonger. Intresset för Orienten riktade sig i vissa kretsar också mot islam som religion. Inte minst i London och Berlin fanns europeiska intellektuella som konverterade till islam, som de ansåg som en mer modern och förnuftig religion än kristendomen.
Föremål som samlades av män (jo, det var nästan uteslutande män) i denna miljö hamnade ofta också så småningom i museernas samlingar. Vid sidan av detta inredningsintresse fanns ett arkeologiskt intresse för Orienten som också förde in föremål till de europeiska museerna. Här var handlade det om att teckna kulturens historia genom föremål från alla olika stadier i den utveckling mot samtiden som tecknades till exempel i Bannister Fletchers inflytelserika »arkitekturens träd».
Om vi tar exemplet med museet för islamisk konst i Berlin ligger detta i Pergamon-museet. Museets tre våningar innehåller arkitektur och arkeologiska lämningar från dagens Turkiet, Syrien och Irak. Länder som tidigt blev del av den muslimska världen. Men bara vissa föremål därifrån sorteras som muslimskt kulturarv. Det som tillverkats under muslimsk överhöghet kallas islamisk konst, även om det är tillverkat av kristna eller judar. Men det äldre arvet blir enligt denna logik aldrig del av ett muslimskt kulturarv. Föremål från vitt skilda delar av den vidsträckta och disparata muslimska världen anses alltså höra ihop, medan föremål från samma plats sorteras som endera europeiskt eller muslimskt kulturarv. Pergamon framställs som en del av Europas historia. Det är märkligt. Allt som skapat lämningar på det som idag är svensk mark brukar kallas svenskt kulturarv. Varför blir det så annorlunda på platser som behärskats av muslimska riken?
När ett fält kallat islamisk konst så småningom formerades satte dessa tidigare insamlingspraktiker och kategorier i mångt och mycket de ramar som senare generationer hållit sig inom. Det handlade länge ganska lite om islam. Ingen tänkte väl sig att dessa föremål skulle skapa någon djupare förståelse för muslimer i samtiden. Men så, av världspolitiska orsaker, började det framstå som viktigt att visa att islam kan vara något fint och hedervärt. Helt nya ambitioner knyts så till föremål som kanske inte är de bäst lämpade att uppfylla dem. Dels förstärker denna ambition föreställningen att islam är något medeltida och omodernt, dels förstärker det föreställningen att islam är en annan civilisation som européer bara kan förstå utifrån. Istället för att skapa kontakter mellan muslimska och icke-muslimska medborgare i Europa serveras europeiska museibesökare en antikvarisk bild av en gammal kultur som en gång varit högstående, men som idag bara går att möta på museer.
Kulturarv, hembygd och islam
Vad säger oss då detta? Jo, att kulturarv är ett västerländskt begrepp utformat för att beskriva en västerländsk betydelse av arv och historia. Det handlar om det moderna västerlandets relation till sitt förflutna. Det är ett fält som till en alldeles överväldigande del diskuterar hur grupper och institutioner hanterar sitt egna arv, även när dessa diskussioner är kritiska till synen på arv som något statiskt, essentiellt och uppenbart. Samtidigt framhålls ofta kulturarvets möjlighet att skapa tolerans, förståelse och dialog.
Att, oavsett i vilken grad eller form, vara muslim innebär i relation till dessa diskussioner ofrånkomligen att vara mindre europeisk än landsmän och européer med kristet familjearv. Samtidigt bor det enligt Pew Institute ungefär 53 miljoner muslimer i Europa, så rent numerärt stämmer alltså inte den bild av Europa vi får av diskussionen om kulturarv i Europa. Naturligtvis säger Pews siffra väldigt lite om på vilket sätt alla dessa miljoner människor förhåller sig till religionen islam, men i alla fall. Många av Europas alla olika individer med muslimskt arv har många generationers historia som just muslimer i Europa, på de platser där de lever nu.
Kulturarv och integration
Hur lång tid tar det innan man är en del av sin hembygds arv, innan man har en del i förvaltandet av det arv andra lämnat i hembygden? Varje år flyttar över 200 000 svenskar från en kommun till en annan, bara under år 2013 flyttade över en miljon människor, det vill säga ungefär var åttonde person i Sverige. Visserligen flyttade två av tre inom samma kommun, men ändå. Om vi tar ett längre historiskt perspektiv blir det tydligt att väldigt få av oss bebor platser där vi har släktband som går flera generationer tillbaks i tiden. Är den plats vi bor på då vår hembygd? Hur länge måste vi ha bott på en plats för att räkna den som just vår hembygd och se det lokala kulturarvet som vårt? Gör det någon skillnad hur långt vi har flyttat? Gör det någon skillnad om vi är muslimer eller inte? Ja, utifrån kulturarvssektorns sätt att tala om kulturarv gör det det. Frågan är om vi vill ha det så.
När exkluderande och antimuslimska nationalistiska rörelser växer sig starka i dagens Europa ställs även kulturarvsinstitutionerna inför nya uppgifter. Det finns en alltmer spridd främlingsfientlig retorik där Europa och islam ställs upp som varandras motsatser. Islam framställs här som kvinnofientligt, homofobt och våldsbejakande, och sägs utgöra ett starkt hot mot Europa, européerna och de europeiska värdena (som sällan definieras). Även försök att argumentera för islams plats i Europa tvingas därmed ofta formulera sig utifrån dessa exkluderande berättelser. Det blir som att få frågan om man slutat slå sin fru. Tar du avstånd från islams våldsbejakande?
Utställningar om islam omges sedan 11 september 2001 av tal om kulturell dialog och tolerans, samtidigt som urvalet av föremål i dessa utställningar ofta förblivit oförändrade och konstanta. Islam gestaltas nästan alltid av exempel från det medeltida Mellanöstern. Liksom till exempel i Jan Guillous Arnböcker antas ett uppvisande av hur sofistikerad muslimsk konst, teknik och vetenskap var på medeltiden vara ett argument för att respektera muslimer i sin omgivning. Det är ingen självklar koppling. Kanske kan det snarare bli så att dagens muslimer framstår som degenererade. Dessutom förstärker detta grepp föreställningen att islam är något tidlöst och enhetligt, och att vi bäst förstår muslimer genom att studera grunderna för deras religion och kultur. Det är lite som om vi skulle arrangera en utställning av italienskt renässansmåleri för att motverka Berlusconi-influerade fördomar mot italienare eller katoliker.
Utställningar om islam är speciella på så sätt att de liksom många etnografiska utställningar visar och tolkar ett kulturarv som inte framställs som byggstenar i besökarnas egen identitet, vilket som sagt framstår som normalfallet inom kulturarvssektorn. Under största delen av 18- och 1900-talen var de som studerade, samlade och ställde ut islam i Europa övertygade om att islam var en historisk civilisation som bäst kunde studeras med samma metoder som tillämpades inom egyptologi och antikstudier. Liksom de andra klassiska civilisationerna sågs islam som ett slutet kapitel i världshistorien. Framsteg fanns bara i Väst. Dessutom har kulturarvsfältet alltid varit ute efter de mest typiska och bästa exemplen från en kultur. Även om dessa exempel används för att skapa tolerans och förståelse förstärker de idén om att kulturer är separata enheter med distinkta drag som kan fångas i ett antal föremål eller texter. Kulturen blir något annat och mycket snävare än alla de olika liv som utspelat sig i relation till olika kulturarv. När vi sedan tror att vi ska förstå människor genom att lära oss om deras kultur får vi väldigt begränsade bilder av vilka de är och vill vara. Ju mer begränsad bild av en kultur vi har, desto värre blir det. Det gäller islam, som, som redan påpekats, dessutom är en religion och inte en kultur. Det öppnar ytterligare en stor och svår fråga. Är det verkligen rimligt att blanda samman kultur och religion på det sätt som jag gjort här?
Litteratur
Allievi, Stefano (2005), »How the Immigrant has become Muslim: Public debates on Islam in Europe», Revue Européenne des migrations internationals, 21:2.
Asad, Talal (1993) Genealogies of religion: Discipline and reasons of power in Christianity and Islam, Baltimore: John Hopkins University Press.
Berg, Magnus (1998) Hudud: En essä om populärorientalismens bruksvärde och världsbild, Stockholm: Carlssons.
Grabar, Oleg (2012) »The Role of the Museum in the Study and Knowledge of Islamic Art», i Benoît Junod, Georges Khalil, Stefan Weber & Gerhard Wolf (red.), Islamic Art and the Museum. Approaches to Art and Archeology of the Muslim World in the Twenty-First Century, London: Saqi.
Graham-Campell, James & Williams, Gareth (2007) (red.) Silver economy in the Viking age, Walnut Creek, Left Coast Press.
Grinell, Klas (2016) Islams filosofihistoria, Stockholm: Molin & Sorgenfrei.
Gonella, Julia & Jens Kröger (2015) (red.) Wie die islamische Kunst nach Berlin kam. Der Sammler und Museumsdirektor Friedrich Sarre, Berlin: Museum für Islamische Kunst.
Harrison, Rodney (2013). Heritage: Critical approaches, London. Routledge.
Howard, Peter & Graham, Brian (2008) (red.) The Ashgate research companion to heritage and identity, London: Ashgate.
Ibn Fadlan, Ahmad, (2012) Ibn Fadlan and the Land of Darkness: Arab Travellers in the Far North, New York: Penguin.
Kamel, Susan & Gerbich, Christine (2014) (red.) Experimentierfeld Museums: Internationale Perspektiven auf Museum, Islam und Inklusion, Bielefeld: Transcript Verlag.
Larsson, Göran (2012) »The fear of small numbers: Eurabia literature and censuses on religious belonging» Journal of Muslims in Europe 1.
Larsson, Göran & Racius, Ergundas (2010) »A different approach to the history of Islam and Muslims in Europe: A North-Eastern angle, or the need to reconsider the research field» Journal of Religion in Europe 3.
Larsson, Göran & Spielhaus, Riem (2013) »Narratives of inclusion and exclusions: The study of Islam and Muslims in Europe as part of European studies», Journal of Muslims in Europe, 2:2.
Lewis, David Levering (2008) God’s Crucible: Islam and the Making of Europe, 570-1215, New York: W.W. Norton & Co.
Lockman, Zachary (2004) Contending visions of the Middle East: The history and politics of orientalism, Cambridge: Cambridge University Press.
Macdonald, Sharon (203) Memorylands: Heritage and identity in Europe today, London: Routledge.
Minucciani, Valeria (2013) (red.) Religions and Museums in Europe: Immaterial and material heritage, Torino: Umberto Allemandi & Co.
Peter, Frank, Domhof, Sarah & Arigita, Elena (2013) (red.) Islam and the politics of culture in Europe: Memory, aesthetics, art, Bielefeld: Transcript.
Ramadan, Tariq (2004) Western Muslims and the future of Islam, Oxford: Oxford university press.
Smith, Laurajane (2006) Uses of Heritage, London: Routledge.
Vernoit, Stephen (2000) (red.) Discovering Islamic Art. Scholars, Collectors and Collections, 1850–1950, London, New York: I.B. Tauris Publishers.
Artikeln är en del av det pågående forsknings-projektet Museological framings of Islam in Europe, finansierat av Vetenskapsrådet.