Av Ann Ighe och Marit Kapla
I västerländsk media är troligen 2016 seklets mest utskällda år. Satirtecknare avbildar det som en illa sedd gäst som vägrar fatta att det är dags att gå hem. I sociala medier bönar och ber folk om att året ska ta slut. Varför?
En vanligt förekommande teori är att särskilt många stora artister dog i år, med de manliga popikonerna David Bowie, Prince och Leonard Cohen som främsta exempel. Ja, många har dött, och vi liksom många andra sörjer att världen går miste om deras fortsatta gärning. Särskilt ledsamt är det när människor som troligen hade mycket mer kvar att säga försvinner. Vi får nu aldrig läsa Bodil Malmstens oskrivna dikter, aldrig höra Freddie Wadlings och Olle Ljungströms osjungna sånger.
Men handlar inte de i år så häftiga offentliga sorgereaktionerna ganska mycket om andra saker? Artister som Bowie, Prince och George Michael blev berömda i en ny era av masskommunikation och nådde fler människor med sin musik än vad som tidigare var möjligt. Och digitaliseringen har medfört att var och en numera kommunicerar sin sorg i högre grad än förut, kanske delvis med ett personligt identitetsbyggande som drivkraft. 2016 fick således karaktären av ett sorgens år, inte eftersom fler artister än vanligt dog, utan på grund av att ungdomsidolernas betydelse för en medialiserad generation kunde manifesteras i aldrig tidigare skådad omfattning.
Något som blir uppenbart i summeringen av den offentliga sorgen över kända västerlänningar är hur manligt dominerad populärkulturen hittills har varit. I exempelvis Svenska Dagbladets uppräkning av kulturpersonligheter som gick ur tiden 2016 (här är länken) är över 80 procent män. Idag är Carrie Fischer en avvikare i skaran av avlidna filmstjärnor, men det är långt ifrån bara i de nya Star Wars-filmerna som männens position tonas ner till förmån för starkare kvinnliga rollfigurer. En rimlig förutsägelse är att vi i framtiden kommer att sörja många fler kvinnliga kulturskapare. Kanske kan det vara en anledning att se framåt med tillförsikt, inte bara för att vi så snabbt som möjligt vill bli av med 2016.
Och är det inte också så att sorgen efter älskade artister som lämnar oss kan vara en projicering för en djupare känsla av förlust? När den världspolitiska utvecklingen, åtminstone i den västerländska vänsterliberala filterbubblans händelsestyrda nyhetsflöde, tycks gå åt helt fel håll, får sorgeyttringarna i sociala medier extra kraft och betydelse. Under alla ”RIP” ljuder en dov grundton sprungen ur frustration över smältande polarisar, oförsonligheten i världens väpnade konflikter och över att USA:s nya president gång på gång uttalar sig rasistiskt och misogynt.
I det här sammanhanget är det bra att påminna sig om att inte “alla” ser 2016 som ett förlorat år. De bakslag för demokratin som många ser i länder som USA, Ryssland, Turkiet, Ungern och Polen, hyllar andra som framgångar. Det är också här vi är övertygade att kulturtidskrifter som Ord&Bild har en roll att fylla. Ögonblicksbilder och omedelbara reaktioner är mänskliga uttryck, men det är också förmågan till eftertanke och reflektion; att vända och vrida på handlingar och deras konsekvenser. Vi avslutar därför tidskriftsåret med att tillgängliggöra ännu några texter ur Ord&Bilds utgivning 2016.
I vårt senaste nummer (5/2016) med tema Antibiotikaresistens skriver professorn i praktisk filosofi, Christian Munthe om antibiotikaresistens och etik (här är länken). Alla åtgärder för att minska de dramatiska konsekvenserna av antibiotikaresistensen innebär nackdelar som längre sjukskrivningar, minskat semesterresande, dyrare kött och strängare isolering vid smittsjukdomar. Men vem ska betala priset?
I höstens dubbelnummer med tema kulturarv (3-4/2016) frågade sig Ann Ighe i essän Arvet efter 2015 (här är länken) hur historiska narrativ bygger europeisk identitet, och vad året 2015 kommer att lämna i arv. Många av frågorna kvarstår vid årsskiftet mot 2017.
I samma nummer tog Marcia Sá Cavalcante Schuback och Johan Hegardt sig an begreppet “kulturarv” under rubriken Ordet (här är länken), och benade särskilt i dess arvsled. Är det överhuvudtaget en rimlig idé att slå fast vem som är arvinge till historien?
Som avslutning tipsar vi om två andra texter ur Ord&Bilds utgivning 2016. De berör den fråga vi själva anser tyngde 2016, trots vår ovan uttryckta positiva årsrelativism: nämligen migrationen, eller snarare våra samhällens hantering av dess orsaker och verkningar. Flyktingar och migration har fått hela det politiska systemet i Europa att gunga. Att svaret än så länge är stängda gränser och en underminerad asylrätt, gör det nödvändigt att i en kritisk tradition fortsätta att tänka på och tala om hur vi egentligen skapar gränser, hur vi överbryggar dem och hur vi bygger rättigheter i våra samhällen.
I årets första nummer (5/2015–1/2016) publicerade vi en text av Lyndsey Stonebridge (här är länken), som i Hannah Arendts efterföljd uppmärksammade den utsatta position som den statslösa människan befinner sig i. I vårt sista nummer för året utvecklade Paul Gilroy (här är länken) sina förhoppningar om att det i denna mörka tid kanske ändå kan finnas ett visst hopp för den europeiska civilisationen och för det vi kallar humanism. Även han refererade till Hannah Arendt, genom att sätta sitt hopp till den banala godheten som parafraserar Arendts banala ondska. Denna förhoppning är oupplösligt sammanflätad med ett benhårt gränssättande mot rasismen, och den kommer därför inte infrias av sig själv.
Vi hoppas att ni ska vilja fortsätta se samtiden i vitögat tillsammans med oss och våra skribenter och andra medverkande under det kommande året då Ord&Bild fyller 125. Med anledning av en annan jubilar - den hundraåriga ryska revolutionen - spår vi ymniga reflektioner över revolutionsbegreppet under 2017. Själva börjar vi med ett temanummer om byråkrati i början av mars!