Ner till norr

Bildmuseet, Umeå

Visas till den 14 januari 2024

Av Sara Meidell

Medverkande konstnärer: Ragnar Axelsson (Island), Jordan Bennett (Kanada), Jason Brown (USA), Reggie Burrows Hodges (USA), Christopher Carroll (USA), Jóhan Martin Christiansen (Färöarna), Lauren Fensterstock (USA), Gideonsson/Londré (Sverige), Julie Edel Hardenberg (Grönland), Joan Jonas (USA), Jessie Kleemann (Grönland), Justin Levesque (USA), Anna Líndal (Island), Meagan Musseau (Kanada), Ann Cathrin November Høibo (Norge), Mattias Olofsson (Sverige), Frida Orupabo (Norge), Katarina Pirak Sikku (Sverige), Bita Razavi (Finland/Estland), Joshua Reiman (USA), Hans Rosenström (Finland), Máret Ánne Sara (Norge), Magnús Sigurðarsson (Island), Andreas Siqueland (Norge), Peter Soriano (USA), Anders Sunna (Sverige), Superflex (Danmark), Snæbjörnsdottír/Wilson (Island/Storbritannien), D’Arcy Wilson (Kanada), Arngunnur Ýr (Island)

Curatorer: Anders Jansson, Jaime DeSimone och Markús Þór Andrésson

Efter att ha tagit del av nästan samtliga trettiotal konstnärskap i utställningen Ner till norr blir jag en längre stund stående vid Justin Levesques installation på Bildmuseets plan fem. Det är inte utställningens starkaste konstverk, men ett barn i min bekantskapskrets leker på golvet framför det och jag blir kvar och funderar med henne kring om det skulle gå att hjula inne i konstsalen? Framför verket sammansatt av tusentals AI-lästa bilder av Arktis framstår situationen som symbolisk för ett av utställningens starka teman: barnet i lek framför bilden av en destabiliserad idé om de norra regioner där framtidens ödesfrågor koncentreras. Geographical Problems (your files are too powerful) lyder titeln på verket, som ställer sig mitt i en av AI-samtidens mest akuta frågor om autenticitet och vem som äger agens och makt över de bilder vi avläser världen genom. Generiska arktiska vyer formar här ett gungfly av påstådda sanningar; vi är utlämnade åt reproduktionerna, fantasierna, myterna, allt en sammansmältning av historiska och samtida exploatörers begär och behov. I Levesques version; facebookblå.

Utanför skenar såväl klimatkatastrof som AI-utvecklingen och eldar på de redan akuta frågorna: vad är en människa – vilka livsvillkor behöver hon?

Ner till norr är en kraftsamling som kanske inte ger svar – men som kommer så långt konsten väl kan – nämligen med en potential att både gestalta och bidra med ny förståelse och kunskap om den arktiska regionen, just den plats på jorden där världens ödesfrågor på flera sätt i dag koncentreras. Klimatkrisen, kapitaliseringen av naturresurserna, exotiseringen av det andra, spåren tillbaka till urfolkens förhållningssätt till naturen. Allt detta i en region som inom sig bär komplexitet och konflikter, i sin tur mer eller mindre dolda eller ignorerade av den centralmakt som historiskt annekterat berättelsen om de nordliga delarna av klotet.

Ett brett samarbete mellan museer – Portland Museum of Art i Maine, USA, Reykjavik konstmuseum och Bildmuseet i Umeå – och likaledes en bred representation bland medverkande konstnärer och uttryck skänker tyngd åt satsningen, som lyckas beröra de flesta fält av intresse i fråga om platsens historia, samtid och framtida utmaningar. Men det breda anslaget är inte bara en styrka. Det resulterar även i en utställning som bitvis spiller ur sig svagare och mer lösryckta bidrag.

Med ett så tydligt undersökningsfält och ett så politiskt aktuellt tema aktualiseras förstås frågan om konst som aktivism och eventuell våda av det. I Ner till norr adresseras det hela elegant genom de många verk som avsiktligt eller ej leker med en estetisering av apokalypsen – ett fenomen i tiden, efter en sommar då turistdestinationernas bränder har aktiverat den moraliska frågan om hur länge det är möjligt att göra ännu en sista semesterresa, än en gång söka det vackra, innan allt förkolnats och arterna dött ut.

Den isländske fotografen Ragnar Axelsson är en av många som faller in i detta fält med sitt grafiskt sobra fotografi. Terminus, glaciärens yttersta utlöpare, där den doppar tån i landytan, är ett av hans motiv, konstnären som med 40 år av återkommande observationer av Arktis isar, djur och hav, byggt ett eget kapital av tid som skänker auktoritet och som uppfordrande skärper betraktarens blick för detaljer och dolda lager i bilderna. Drömmar, hopp och förluster utgör en egen struktur i det krympande istäckets topografi, i havets gåtfulla rörelser.

Just auktoriteten är genomgående hos konstnärerna, antingen den kommer från en dedikation till platsen och gedigen research, eller från levd eller nedärvd erfarenhet av Arktis natur och kulturella tradition. Här återfinns en annan bärande konfliktyta; den om arv och erfarenhet, om tolkningsföreträde, om glappet mellan historia och en alienerad nutid – i utställningen tydligast företrätt genom Arktis urfolkskulturer, vilka berörs av en rad medverkande, flera själva från och med urfolksbakgrund.

Den kanadensiske konstnären Jordan Bennett, verksam i Ktagmkuk, Newfoundland, presenterar till exempel sin svit 13 Moons, grafiska tryck som fångar mi´kmaq-folkets årscykel, från siwkewikús (mars), till apunknajt (februari). Symboler och färger är distinkta och skenbart enkelt avkodade; samtidigt slutna för den betraktare som hunnit förstå att den inte förstår, som står i den nya medvetenhet som tacksamt men långsamt sprider sig om historisk kolonialism och urfolksfrågor.

Jordan Bennet, *13 Moons.* Foto: Mikael Lundgren

I Ktaqmkuk, men med rötter i l’nu’k-folket, bor och verkar Meagan Musseau som gör en liknande aktivering av urfolkstraditionen och presenterar en idé om ett nytt platstagande och en transformation in i samtiden genom sina uppförstoringar av boethuk-folkets traditionella benhängen, här uppskalade till manshöga laseretsade plexiglas. Med samma angreppssätt arbetar Máret Ánne Sara med sina samiska rötter, i denna utställning med det högt laddade objektet kranier, renskallar som klätts i traditionella samiska mönster och utsmyckningar; en hård uppercut från ett Sapmí i pågående och långtifrån avslutade försonings- och repatrieringsprocesser.

Máret Ánne Saras, *Wear the downs as your ups, couse this dance will twist you inside out*. Foto: Karl Alfred Larsen

Två videoverk (representationen av videoverk är för övrigt påfallande stor och av genomgående hög kvalitet) ägnar sig åt liknande personliga utgrävningar av en urfolkshistoria. I Jessie Kleemanns Arkhticós Doloros/Arktiska smärtor förflyttas vi till en Grönländsk katastrofscen, där inuitiska ritualer och schamanism blir improviserade besvärjelser över marker som är vattensjuka av smältande glaciäris.

Jessie Kleeman, *Arkhticós Doloros/Arktiska smärtor*

Om det melodramatiska draget i hennes verk möjligen är oavsiktligt, finns desto mer glimt i ögat hos Jason Brown i hans mashup av identiteter, mytologier och symbolik. Med svenska rötter och tillhörande penobscot-folket från Wakanabi-området i nuvarande New England har han i verket Wabanavia skapat en fantasyvärld av wabanaki-folkets hälsningssånger, nordisk och skandinavisk musik och mytologi – yvigt och lättillgängligt

Med Arktis historia som exploatörernas och upptäckarnas lekplats och råvara blir inslagen av olika grepp på våra historiska arkiv oundvikliga och nödvändiga. Idag behöver konstnärernas expeditioner till Arktis ge helt andra svar och insikter än de som historiens kolonisatörer sökte. Referenserna till de naturhistoriska arkiven och museerna är många: bland annat i Bryndís Snæbjörnsdottírs och Mark Wilsons serie av sidentryck av skelettdelarna hos den isbjörn som sköts inför deras ögon på Island för ett decennium sedan och som de senare återkommit till.

I samma fält placerar sig Katarina Pirak Sikku, som med samma konsekvens som präglat hennes tidigare konstnärskap vänder sig till sin egen historia och här presenterar en lågmäld men drabbande kartläggning av en samisk familjehistoria av gravplatser, landmärken och renmärken, hur de skiftat över tid och vad de bär med sig. Vid mitt besök stöter jag ihop med en bekant som står vid detta intrikata arkiv och söker spåren efter en släkting – så lever verket och förgrenar sig vidare ut i en samtid, något som också sker genom det större bokprojekt, Arvstrådar [recenseras av Paulina Sokolow i Ord&Bild 2 2023, reds.anm.] som dessa anteckningar och skisser är en del av. Rasbiologiska och koloniala underströmmar flätas samman med det personliga minnesarkivet och gör verket blytungt uppfordrande: det måste komma med ett högt pris att blunda.

Katarina Pirak Sikkus arkiv: *Piraks och Klementssons vandringsvägar och förfäders renmärken*

En slutsats helt enig med Anders Sunnas, även han en konstnärernas arkeolog i ett eget familjesår, i hans fall från 1971, då familjen fråntogs sitt renmärke och tvångsförflyttades. I den storskaliga målningen Torne STYX, ovanligt avskalad för denna starkt collagebaserade konstnär, öppnar även han museiväggarna mot omvärlden, dockar mot Umeälven just nedanför och låter döden eller om det är en samisk Karon med sitt fickur stå som observatör av de smärtsamma flödena mellan liv och död, historia och samtid.

Mera poetiska och en smula melankoliska betraktelser över människans försök att domesticera och institutionalisera – eller ja, estetisera – naturen visas av de båda Maine-baserade konstnärerna Christopher Carroll och Lauren Fensterstock. Carroll med sin fotoserie av Maines regionspecifika växter, utvalda för sin roll i platsens myter, utlagda över ateljégolvet – Fensterstock med sin triptyk, The order of Things, ett tjärsvart skåp övervuxet av en svällande snäcksamling och fossilerade blomster. Människans megalomani liksom fångad i dödsögonblicket. Hur fruktlöst patetiska är vi ändå inte med våra senkomna, om ens det, insikter om arternas utdöende medan vi sorterar och katalogiserar våra byten i haven och markerna?

Lauren Fensterstock, *The Order of Things*

För välkommen humor i det dystopiska svarar bland annat D’Arcy Wilson, med filmen #1 Fan (Long Run), i vilken hon iscensätter något av en postkolonial hallucination i skärningspunkten mellan turistreklam och vanitasmotiv. Längs de branta klipporna vid havet i västra Newfoundland ser vi konstnären drönarfilmad utföra sin fysiska kärleksförklaring till ett sönderexploaterat landskap, dödsföraktande och dödsdömt.

Satir bidrar även den isländske Magnús Sigurðarsson med i sin glammiga hyllning till torsken, denna transatlantiska nyckelkaraktär och i dag utrotningshotade basföda. I ett sobert upplyst skyltfönster glittrar torskleveroljan i upphöjd glamor, en kitschig vision av ekologisk och ekonomisk kollaps.

Bredden är som sagt både en styrka och en utmaning. På våningsplanen under Ner till norr pågår Konsthögskolans masterutställning och dess anda är stundom närvarande även här, med en röd tråd till det arktiska fältet som ibland känns väl tunn. Som hos Frida Orupabo som med utgångspunkt i den svarta kvinnans kropp och afrikanska arkiv ställer frågor om rasism och kolonialism: teman som visserligen är relevanta för Arktis och dess urfolk, men som ändå blir lösryckt i sammanhanget. Andra konstnärskap hade mått bättre av egna eller större presentationer – Jóhan Martin Christiansens jättemussla av armeringsjärn och lysrör är en rak men ganska platt kommentar till konflikten mellan urbanitet och natur och den grönländska konstnären Julie Edel Hardenbergs danska flagga, ihoptråcklad med svarttufsiga testar av mänskligt hår, är tveklöst ett effektivt stycke postkolonial kritik, men ett verk som man hade velat ta del av i en större exposé av ett konstnärskap.

Känslan av skattkammare vinner dock, där motsägelserna, ambivalensen, och de många riktningarna gör utställningen väl värd flera återbesök – se där, ännu en markering av norr som utgångspunkt och självklar scen för konstsamtalet. Det kroppsliga är ett av de favoritspår jag finner vid en återkomst, med sektionen där duon Lisa Gideonsson/Gustaf Londré visar installationen Arch, klunsiga valv av träblock, som ett litet gym mitt på utställningsgolvet, en meditationsplats för att reflektera över det trauma och den förlust av kunskap människan led när hon reste sig upp på två ben. På väggarna runt omkring, Andreas Siquelands storskaliga målningar i en serie med blinkning till Hilma af Klint, skapade under en båtfärd över Atlanten, av en kropp försatt i ständig rörelse.

Andreas Siqueland, *Painting Across the Atlantic*

Det mest lokala verket måste också omnämnas, Umeåkonstnären Mattias Olofssons fotoinstallation från det projekt han driver i Storbrännan tio mil norr om Umeå. I utflyttningsbygd har han placerat sig och aktiverat nya gemenskaper mellan människor, som porträtterats framför sina hus. Ett ömsint upprop för de värden som bygger verklig hållbarhet; erkännandet och relationerna, omsorgen om banden mellan historia, samtid och framtid.

Med kärlek till framtiden presenterar också gruppen Superflex sitt bidrag, installationen Pink Element/Vertical Migrationsom består av ljusrosa genombrutna tegelstenar som staplats i kuber – konstruktioner anpassade efter koraller och havslevande varelsers behov, att ärvas och förvaltas i lugn och ro när mänskligheten slutligen lagt världen under vatten.

Joan Jonas och Joshua Reimans videoverk är lindrande att avsluta besöket med. Den amerikanska Jonas (som tidigare besökt Bildmuseet i vintertid och då fascinerats av yrsnö över älven i ett minnesvärt samtal) går här ned i havsdjupen med ett gripande collage av sceniska och litterära fragment, en civilisation vilset svävande i djupet. Gripande är också Reimans verk, Time Washes Over Us från 2022, där världens mest långlivade djurarter står i centrum – den isländska musslan, den röda sjöborren i Vancouver och grönlandshajen på Baffin Island. En barnröst, sonen Ole, följer undervattenskameran med poetiska och avskalade observationer. Låter oss stå där avklädda och begrunda vår infantila mänsklighet.