Mitt namn: en bomb i det vita rummet.
Orden är hämtade från den palestinske poeten och journalisten Mohammed El Kurds debutbok Rifqa. Boken är en samling dikter om att växa upp som palestinier i Jerusalem, om hemmet som del av ett kollektivt minne och om ögonblick av det liv som äger rum mellan våldet och döden. Den är också en kärleksförklaring till en farmor, hon som bär namnet Rifqa, som flytt sitt hem i Haifa under Nakba år 1948 och som bar en längtan livet igenom om att återvända. ”Hem i mitt minne” skriver El Kurd, ”är en grön, nött soffa och min farmor i varje dikt.”
El Kurd växte upp tillsammans med sin farmor i Sheikh Jarrah i Östra Jerusalem. Hans far gjorde en tillbyggnad på huset under 1990-talet för att göra plats åt den växande familjen. Tillbyggnaden dömdes som illegal av israelisk domstol och 2009 flyttade israeliska bosättare in. Händelserna skildras i en kort dokumentärfilm som gjorde familjen, och inte minst den då 11 år gamle Mohammed El Kurd, internationellt känd. Han fick besöka den amerikanska kongressen och Europaparlamentet för att tala om sitt bostadsområde. I dikten This is Why we Dance skriver han:
This is why we dance
My father told me, "Anger is a luxury that we cannot afford"
Be composed, calm, still, laugh when they ask you
Smile when they talk, answer them, educate themThis is why we dance
Because if I speak, I'm dangerous
You open your mouth, you raise your eyebrows, you point your fingers
This is why we dance
Wounded feet but the rhythm remainsThis is why we dance
Because no matter how many adjectives you stack upon my shoulders, I define me
Now, this is why we dance
Because even my poetry isn't free
Now can you please just tell me
Why is anger, even anger, a luxury to me? [i]
Dikten skildrar en omöjlig position att tala ifrån, än mindre vara människa i. Senare utvecklade han dessa tankegångar i den föreläsning han höll på Princeton University, USA i februari 2023 till minne av den palestinske kulturteoretikern Edward Said och som vi nu publicerar.[ii] Föreläsningen är en uppgörelse med sympatins politik – den som söker skapa en motbild till palestiniern som terrorist genom att lyfta fram det oskyldiga offret. Problemet med föreställningen om det oskyldiga offret är att det sätter villkor för att räknas som människa. Det oskyldiga offret behöver vara otvetydigt god, helst med amerikanskt eller brittiskt pass, gärna med ett nobelt yrke, eller vara ett barn eller en kvinna. I föreläsningen ber Mohammed El Kurd sina åhörare att reflektera över vem som räknas som ett offer, och vad den allt snävare definitionen av ”det perfekta offret” har för pris, för såväl palestinier som för förståelsen av vad det är att vara en människa. Föreläsningen har senare omarbetats till en bok med samma namn som i februari 2025 gavs ut av Haymarket Books.
–––
[i] Förutom att dikten finns publicerad i Rifqa (2021), utgiven av Haymarket Books, går den också att lyssna på This Is Why We Dance uppläst av Mohammed El Kurd och musiksatt av Clarissa Bitar. Den upplästa dikten skiljer sig något från den i boken och citatet här är hämtat från den tonsatta dikten.
[ii] Föreläsningen har tidigare publiceras i The Nation.
–––
Översättning och presentation: Catharina Thörn
Mohammed El Kurd. Bild: Ryan Brand
Det perfekta offret och sympatins politik
Idag ska jag tala med er om de perfekta offren och sympatins politik. Det palestinska folket existerar, via tv skärmar eller i den större offentliga sfären, i en falsk dikotomi. Antingen är vi offer eller så är vi terrorister.
De av oss som blir kallade för terrorister får inte möjligheten att agera kommentatorer på de där tv-skärmarna.
De är nästa mytiska figurer, hämtade från skräckhistorier: Stora stygga vargen med buskiga ögonbryn, vassa tänder och en skrämmande politisk inkorrekthet. De stryker runt gatorna, mumlar på aggressiv arabiska, plundrar och skjuter allt inom räckhåll.
De kommer för att ta dig, göm era fruar, göm era plan, göm era mänskliga sköldar.
Många av er kan föreställa sig vilka jag talar om.
Vi som är offer och skildras i tidningar och dokumentärer som sårade, klagande och svaga får å andra sidan ibland mikrofonen.
Men att fatta mikrofonen kostar. Dessa offer måste uppfylla vissa villkor. De är ofta kvinnor, barn eller äldre. De har amerikanska eller europeiska pass och utövar humanitära yrken eller har funktionsnedsättningar. Alla säger att de ”aldrig skulle göra en fluga förnär.” Och även om de en gång var vargar, är de nu fogliga och utan huggtänder, ylande sin smärta mot månen. De attackerar aldrig, och jagar inte i flock. De driver bara sina egna frågor, utifrån sina egna personliga tragedier, av humanitära behov snarare än politisk ideologi.
Låt mig berätta en historia. Förra året [2022] den 11 maj vaknade jag, liksom många andra runt om i världen, till nyheten att den älskade palestinska TV-reportern Shireen Abu Akleh blivit skjuten och dödad av israeliska ockupationsstyrkor under en räd i flyktinglägret i Jenin på den ockuperade Västbanken. Några minuter efter att nyheten kom ut hittade jag ett anonymt mejl i min inkorg, med ett tips. Mejlet löd: ”Mycket brådskande och nödvändigt, vänligen meddela på Twitter och Facebook att Shireen Abu Akleh är amerikansk medborgare. Detta är ett faktum, inte ett rykte. Israelerna dödade en amerikansk journalist.” Jag meddelade naturligtvis inte detta. Och när jag skrev om mordet på Shireen Abu Akleh, såg jag till att inte referera till henne som amerikansk medborgare utan snarare som innehavare av ett amerikanskt pass. Men det spelade ingen roll. Nyheten om att Shireen var amerikan spreds inom de följande timmarna, och hennes påstådda amerikanska identitet gjorde henne plötsligt mänsklig.
Den här anekdoten ger oss en möjlighet att ställa oss själva tre frågor: Vem är ansedd sörjbar i den allmänna västerländska opinionen? Vem görs mänsklig? Och till vem ges mikrofonen?
Shireen Abu Akleh var en människa, just för att hon var en människa. Men för den genomsnittlige amerikanen var hon en människa för att hon var kvinna, kristen, amerikan, en journalist med en tydligt synlig pressväst. Hon hade till och med en hund. För att vår död ska skapa rubriker eller för att våra dödsfall ska spela någon roll när vi dör, måste vi ha varit extraordinära människor eller dött en extraordinärt våldsam död. Och när jag säger "extraordinärt våldsam" tänker jag på någon som Mohamed Abu Khdeir, en 16-årig pojke som bodde mitt emot min gymnasieskola i Shufat, i det ockuperade Jerusalem, som kidnappades framför sitt hem och brändes till döds av israeliska bosättare.
Vad innebär det att praktisera sympatins politik?
Under årtionden har välmenande journalister och kulturarbetare använt ett humaniserande ramverk för att representera ett förtryckt folk i förhoppningen om att motverka det vanliga porträttet av palestiniern som terrorist. Det skapar inte bara en falsk dikotomi mellan terrorister och offer, utan gör också det offerskap som framträder till det perfekta offerskapet, ett etnocentriskt krav för sympati och solidaritet.
Vi överbetonar ofta en förtryckt persons icke-våld, ädla yrke eller funktionsnedsättningar; vi omger dem med beröm. Och vi gör detta inte bara i det palestinska sammanhanget, utan också när det gäller svarta amerikanska offer för polisbrutalitet: ”De var konstnärer” eller ”De var psykiskt sjuka” eller ”De var obeväpnade.” Det är som om det är tillåtet att fördöma staten för att ha sanktionerat en svart persons död endast om den dödade är en oförvitlig amerikansk mönstermedborgare. Man kan säga samma sak om offer för sexuella övergrepp: Vi måste påminna lyssnaren om att offret var nyktert och klätt på ett passande sätt.
Nu säger jag naturligtvis inte att de som engagerar sig i sympatins politik ska brännmärkas. Många gör detta i god tro. Ofta säger de att det är en strategi. När vi säger att Shireen Abu Akleh var amerikan eller att Alaa Abd Fattah, den egyptiske politiska fången, är brittisk medborgare, hävdar vi att det finns en strategi bakom detta. Det ska göra dem lätta att relatera till för den amerikanska allmänheten; för att rättvisa ska bli mer uppnåelig för dem. Men i själva verket begränsar detta bara vad som kan omfattas som mänskligt och förstärker en hierarki av lidande. Det gör kravet på att bli "mänsklig" snävt och svårt att uppnå. Och dessa praktiker av vad jag skulle kalla ”avväpning” reproducerar den dominerande kulturella ordningen där palestinier berövas sin egen handlingskraft, sin rätt till självbestämmande och slutligen, som Edward Said en gång uttryckte det, rätten att berätta sin egen historia.
Vem är det som ses som sörjbar?
Här är ett annat exempel på en perfekta offer-situation som handlar om två unga bröder från Beit Rima, en by nära Ramallah på den ockuperade Västbanken. De kom från en välbärgad familj och den ene hade ett välbetalt jobb på Arab Islamic Bank medan den andre studerade datateknik vid Birzeit University. När den israeliska armén genomförde en räd i deras by, som den illegalt ockuperar, försvarade dessa bröder sitt samhälle med stenar. De blev skjutna och dödades med bara några minuters mellanrum. Deras namn var Jawad och Thafer Rimawi.
Sedan dess har deras syster Ru’a Rimawi, som studerat till barnläkare, påbörjat ett kampanjarbete, något som hon knappt har någon erfarenhet av. Hon har delat minnesord och anekdoter om sina bröder med sina följare på sociala medier. "Efter varje inlägg på sociala medier bryter jag ihop," berättade hon för mig. Hon vill hålla deras minne vid liv, inte minst då de existerar inom ett ramverk som gör att de palestinier som dagligen dödas får liten eller ingen uppmärksamhet alls i medierna. "Men det är svårt," sa hon, "att övertyga världen om att mina bröders liv hade betydelse." Det är inte nog att de dödades – hon måste visa att de hade karriärer och inte var ivriga att kasta sig i döden. "De hade ambitioner och drömmar, precis som vem som helst i världen."
Jag har följt Ru’a den senaste månaden medan hon har försökt få en debattartikel om sina bröder publicerad. Vi föreslog den för The Guardian, The Washington Post och Los Angeles Times. Vi försökte inte med The New York Times. Alla vägrade eller ignorerade artikeln. När vi talade med en medieexpert om detta, sa han att hennes artikel inte blev publicerad för att hennes bröder kastade stenar på armén. Deras offerstatus var inte perfekt, så de får ingen plats i LA Times.
Vem är det som får mikrofonen?
Vanligtvis föredrar jag att under mina föreläsningar rapportera om sionismens brutalitet snarare än att diskutera utmaningarna med representation, eftersom dessa utmaningar oundvikligen bleknar i jämförelse med det förtryck och våld som palestinierna utsätts för. Men det är just det våldet som gör att vi ibland måste ta upp representationens predikament, då det snärjer förespråkare för palestinsk befrielse i västvärlden.
Som en reaktion på kriget mellan Israel och Libanon 1984 publicerade Edward Said texten ”Permission to Narrate” där han kritiserade västerländsk medias vinklade rapportering för att den främjade den israeliska berättelsen och exkluderade det palestinska perspektivet.
Idag befinner vi oss i en likande situation. Israeliska politiker och analytiker talar på TV och ger sin bild av konflikten, medan det endast är palestinska offer som ges möjligheten och då blir de mer förhörda än intervjuade.
Jag är i en unik position. Å ena sidan är jag ett offer som har förlorat mitt hem, mitt hus i Sheikh Jarrah blev stulet av bosättare. Å andra sidan är jag en journalist och författare. Jag blir ibland inbjuden till CNN – nåja, en gång; jag verkar aldrig bli inbjuden till samma kanal två gånger.
Men jag vill undersöka varför jag ibland ges mikrofonen. Är det för att jag ser bra ut? Är det för att jag talar med en amerikansk accent? Kanske. Jag har talat offentligt i många år och ibland oroar jag mig för att det inte handlar om vad jag har att säga utan att jag har gjorts till en symbol.
När jag var elva år var jag med i en dokumentär. Efter det fick jag besöka Europaparlamentet och den amerikanska kongressen. Och jag minns att jag gick till en affär i Jerusalem och köpte fejkade glasögon för att se smart ut. Jag satt där på ett podium i Europaparlamentet och i kongressen och hade ingen aning om vad jag pratade om. Jag tänkte ”Wow dom tycker att jag är så klok och mogen”. Först flera år senare förstod jag att så inte var fallet.
Mitt under Unity Uprising år 2021 blev jag kontaktad av olika amerikanska senatorer och kongresspersoner, inklusive Chuck Schumer [demokrat och minoritetsledare i kongressen] som frågade mig om jag kunde – och jag citerar direkt: ”tillhandahålla ett palestinskt barn som kunde berätta om hur dennes drömmar om fred ser ut”. För att översätta deras förfrågan: Den enda palestiniern som är trygg nog att placerad vid deras bord är ett barn.
Den västerländska publiken, liksom många av deras politiker, verkar inte villiga att lyssna till vuxna palestinier, vars rakbladsvassa kritik skulle kunna förolämpa dem. På grund av detta lägger vi en börda på våra barn att bära ansvaret för att mänskligheten ska se oss med mänskliga ögon. Vi skickar delegationer med palestinska barn till the Hill. Vi får dem att memorera PowerPoints om fred och samexistens. Vi säger åt dem att visa bilder på sitt eget blod och sina skadade lemmar i förhoppningen om att detta kommer att förändra åsikterna hos amerikaner som är kraftigt påverkade av propaganda eller själva starkt propagandistiska.
Jag vet detta av egen erfarenhet för jag gjorde detta när jag var väldigt ung. Men inte heller jag är en person som är lätt att tolerera. Se er omkring, det är typ 7000 poliser här. Det finns flertalet artiklar, uttalanden och flyers som protesterar mot denna föreläsning redan innan den började. Jag är tydligen farlig.
Så om inte jag kan få tillgång till mikrofonen vem kan det? Den person vi hedrar idag, Edward Said, en av de mest hyllande intellektuella i vår tid, kunde få tillgång till mikrofonen. Men inte ens Edward Said, en person av hans rang, gavs alltid den möjligheten. Under ett besök i Libanon år 2000 kastade han, med sina egna ord, småsten, på ett israeliskt vakthus vid gränsen. Alla blev rasande. Edward Said var inte längre mänsklig. Han talade inte längre deras språk. Rubriken på artikeln i Columbia Daily Spectator var: “Edward Said anklagad för att ha kastat sten i södra Lebanon.” Freudsällskapet i Wien ställde in en föreläsning med honom. The Washington Post publicerade en artikel som inledde att Said var ”lite för korpulent, lite för distingerad för att kasta stenar mot israeliska soldater… Kunde det vara så att Edward Said… hade anslutit sig till leden av palestinska stenkastare?" Artikeln var väldigt fördömande men några tyckte inte den dömde tillräckligt. Två skribenter skrev i The Daily Spectator: “Den inledande meningen upprör oss, eftersom den tycks antyda att handlingen att kasta sten över en internationell gräns mot okända civila och soldater i ett grannland skulle vara acceptabel eller åtminstone förståelig om den utfördes av vanliga, yngre, mindre korpulenta eller distingerade individer.” De kallade hans handling för “en onödig handling av slumpmässigt våld.”
Om inte ens någon som Edward Said släpps fram till mikrofonen, vilka har då rätten att berätta palestiniernas historia? Det är israeler. Då och då säger en israelisk politiker offentligt: ”Vi kommer utsätta er för ännu en Nakba, vi kommer att ge er ett folkmord. Vi kommer att se till att ni packar och åker till Jordanien.”Eller så åker en israelisk soldat, som inte längre kan sova för att han minns barnen han dödat, på turné och föreläser i USA. Eller så citeras Theodor Herlz, en av sionismens pionjärer, som 1895 skrev:
”Vi måste försiktigt expropriera den privata egendomen på de gods som tilldelats oss. Vi ska försöka smyga den fattiga befolkningen över gränsen. Både exproprieringsprocessen och förflyttningen av de fattiga måste genomföras diskret och försiktigt.”
Herlz skrev också: ”Antisemitierna kommer bli våra mest trofasta vänner, och de anti-semitiska länderna våra allierade.”
Mitt tydligaste exempel kommer från Ze’ev Jabotinsky som grundade Irgun, den sionistiska paramilitären som var ansvariga för bombningen av Hotell King David i Jerusalem och Deir Yassin massakern i april 1948. Han skrev att det inte finns något ”enda exempel på en kolonisering som har genomförts med den inhemska befolkningens samtycke. Den inhemska befolkningen har alltid gjort motstånd mot kolonisatörerna, oavsett om dom är civiliserade eller vildar.”
Vi – palestinier och välmenande aktivister och journalister – är besatta av detta. Det vattnas i våra munnar över möjligheten att citera dessa människor. Mina far- och morföräldrar har berättat om de plågsamma massakrer på vilka den sionistiska staten är byggd, men deras vittnesmål är inte nog. Det krävs bekännelser från en före detta soldat eller en senkommen mirakulös insikt hos en människorättsorganisation för att få världen att lyssna.
Palestinier har länge talat om apartheid, vi har till och med passerat det nu – men det tog Human Rights Watch, Amnesty International och B’Tselem decennier att bekräfta det.
När jag växte upp var fältarbetare och mänskliga rättighetsforskare ständiga gäster i vårt hus. Medan de satt vid vårt bord och åt maqluba varje fredag visade jag dem bilder av hur vår farmor blivit slagen av bosättare för att göra min poäng tydlig. Och jag gav dem min analys ”det här är vad jag anser pågår” men dom avfärdade den. Det var som att de egentligen sa: ”jag vill bara ha bilder på dina blåmärken, ett blodprov och sedan kommer jag att berätta vad som pågår.”
Då och då försäger sig israeliska politiker, de stoltserar med att ha dödat araber eller lovar palestinier ännu en Nakba. Ibland går det att läsa i en sionistisk tidning att Israel är en bosättarkoloni och vi citerar deras ord i all oändlighet. Men varför väger deras ord så tungt? Varför ger vi de som har mördat och tvångsförflyttat oss auktoritet att berätta historien när knappheten i deras samvetsnöd gör att ärlighet inte är garanterad. Varför väntar vi på att dom som bär batongerna ska tala när våra sönderslagna kroppar säger sanningen?
Jag vet att jag är infödd Jerusalembo, inte för att Jabotinsky har sagt det, utan för att det är vad jag är. Jag vet att sionisterna har koloniserat Palestina utan att behöva citera Herzl. Jag vet detta för att jag lever i det. För att ruinerna av oräkneliga avfolkade byar är materiella bevis på en kalkylerad etnisk rensning. När vi palestinier talar om denna pågående och ignorerade etniska rensning, som för övrigt är inbyggd i den sionistiska ideologin, ses vi i bästa fall som passionerade och i värsta fall som arga eller hatiska. Sanningen är att vi är pålitliga berättare. Jag säger inte detta för att vi är palestinier. Det är inte utifrån en identitär position som vi måste ges eller ta makten över berättelsen. Utan för att historien har lärt oss att de som förtrycker, som har monopoliserat och institutionaliserat våld, inte kommer att berätta sanningen, än mindre kommer de att hålla sig själva ansvariga.
De senaste åren har varit intressanta för palestinier. Vi har fått sitta med vid bordet, ibland till och med styra konversationen. Det här öppnar upp för möjligheten att förändra retoriken, förändra diskursen, och skapa ett skifte i den allmänna opinionen om Palestina och palestinier. Det är upp till oss som kulturarbetare, kunskapsproducenter, akademiker, journalister, aktivister och sociala mediekommentatorer att vara modiga. Detta är inte ögonblicket att vända bort blicken eller gömma sig bakom förbehåll.
Och för dom av oss som är journalister handlar det inte bara om att vara modiga. Det handlar om att göra vårt arbete. Och om det är att rapportera sanningen måste vi rapportera sanningen.
Jag vill beröra en sista sak. När jag går upp på scen brukar jag skämta mycket. Jag gör det medvetet, främst för att jag tycker att jag är rolig. Men det finns en annan anledning: alla palestinier som befinner sig i rampljuset, i synnerhet de som har utsatts för i våld, förväntas bete sig på ett särskilt sätt. Du förväntas vara olycklig, med huvudet böjt, klagande, svag och be om nåd. Du förväntas vara artig i ditt lidande. Jag vägrar detta. Jag vägrar sympatins politik. Jag vill inte appellera till någon. Jag kan uppleva både travesti och tragedi och jag kan vara med om djup förlust och fortfarande skämta om det. Det är vad som inryms i hela spektret av palestinsk mänsklighet – ja i mänskligheten i stort. Vi är mänskliga inte bara för att vi gråter när vi förlorar våra mödrar, eller våra hem, eller för att vi har husdjur och hobbys. Vi är också mänskliga för att vi känner vrede och avsky och för att vi gör motstånd. Och jag är helt ärligt tacksam för min avsky, för den påminner mig om att jag är människa. Jag är tacksam för min vrede för att den påminner mig om min förmåga att reagera naturligt på orättvisa. Jag är tacksam för möjligheten att vara nonchalant, att satirisera och håna min ogenomträngliga och beständiga ockupant. Och jag vill be er alla att skärskåda era fördomar och vad som får er att vilja villkora palestiniers mänsklighet när ni lämnar den här föreläsningen. Och jag ber er än en gång att vara modiga.
Tack så mycket.