Modern självhushållning
Anders Rydell, Alva Herdevall
Natur & Kultur, 2022
Av: Po Tidholm
Det heter inte kokbok, det heter måltidslitteratur. Begreppet kokbok anses av somliga vara förminskande, lite som att minigolf egentligen heter bangolf bland de få entusiaster som ägnar sig åt saken på allvar.
Men jag förstår. Om jag själv skrev en kokbok skulle jag kanske vilja att den togs på allvar, ja att den skulle bli läst, inte bara bläddrad i eller ställd i en hylla för att skänka sin ägare status i bekantskapskretsen. Eller värre, hamna i samma reapall på Åhléns som ”Hollywoodfruarnas bästa frukostar”, ”Måns Zelmerlöws kärleksmums”eller Anna Books ”Marshmallows passar till allt”.
Sannolikt handlar det också om att skapa ett avstånd i förhållande till recepten. För sådana finns det ju ett överflöd av nuförtiden. Men recepten existerar sällan i en kontext och skänker nästan aldrig läsaren ett mervärde. Kokboken –eller ok, måltidslitteraturen då –är på samma gång användarvänlig och en livsstilsmanual. Trendspanare och samtidsforskare älskar kokböcker av just det här skälet, för få medier berättar indirekt så mycket om sin tid som dem. Om klass, kulturella och politiska strömningar, definitioner av etnicitet och nationella narrativ, eller dess motsats: de interkulturella flödena och hur de rör sig. Kokböcker går att tolka, och såväl dess skapare som ägare står avklädda inför våra ögon. Innehållet i kokbokshyllan avslöjar en människas livsstilssträvanden, hälsoambitioner, sociokulturella hemvist och alla innersta drömmar om att vara någon annan än den hon är.
Eller bristen på drömmar.
Min farmor åt till exempel nästan ingenting. Inte för att hon var anorektisk i vanlig bemärkelse, utan snarare för att hon inte förmådde glädja sig åt mycket i livet utom möjligen ett nysprättat paket gula Blend. Efter kriget, när hon var en modern ung kvinna, omfamnade hon konserverna som vore de vägen till mänsklig frigörelse. Och när jag hälsade på henne som barn lagade hon aldrig mat utan tog med mig till Vivo där jag fick välja en portionsförpackning ur butiksfrysen som innehöll pannbiff med lök, köttbullar med gräddsås eller kåldolmar.
Sedan såg hon glädjelöst på medan jag åt. I hennes kök fanns ett obläddrat exemplar av ”Vår Kokbok” från 60-talet. När farmor köpte den gavs det ut ungefär femtio kokböcker om året i Sverige. De senaste decennierna har siffran legat mellan 350 och 400 böcker om året, den ena mer långsökt än den andra givetvis.
Även skaran människor som kan tänkas skriva en kokbok har ständigt vuxit. Från anonyma provkökskvinnor till kändiskockar, tv-kändisar, artister, skådisar och influencers.
När redaktör Ighe på Ord & Bild mejlade mig och frågade om jag ville skriva den här texten var den största utmaningen hon gav mig friheten i att välja bok själv. Den behöver inte ens vara ny, underströk hon. Det viktiga var att utreda vad för slags bok en kokbok egentligen är. Går det att skriva kokbokskritik? Finns det en litterär kärna? Finns det i så fall en litterär förnyelse?
Jag insåg rätt snart att vilken jag än valde så skulle det kännas godtyckligt. Säg att jag begränsade mig till att välja ur de tre senaste årens utgivning. Det handlar då om över tusen titlar. Vissa har faktiskt en litterär kvalitet, som till exempel Annina Rabes och Anna Hellstens ”Kris, kalas och kolhydrater” eller Lotta Lundgrens ”10 lektioner i matlagning”. Båda böckerna har texten i fokus, och resonemang om matens roll, snarare än bara recept och möjligen en tillhörande anekdot om en särskilt minnesvärd kväll i Nice där den karismatiska Madame Tavernier serverade en bouillabaisse som stannade i minnet.
Men vad säger de om utbudet? Nästan ingenting. Övriga 998 böcker är ju ändå snudd på hjärndöda.
”Modern självhushållning” vann priset för ”Årets måltidslitteratur, alla kategorier” i den hyfsat prestigefulla tävling som Svenska Måltidsakademien håller i. Akademien, som funnits sedan år 2000, funkar som en länk mellan forskare och allmänhet och vill främja forskning om ”måltiden ur ett helhetsperspektiv”.
Juryn är stor och mångkunnig. Så jag får helt enkelt tro dem. ”Modern självhushållning” är det bästa som förlagssverige hade att erbjuda 2022. Därför väljer jag att skriva om den. Eller jag väljer ju inte. Jag skriver helt enkelt om den bok som utpekats som den bästa.
Innan bokens eventuella kvaliteter diskuteras går det att konstatera att juryns val inte är opåverkat av tidens trender. Faktum är att samtliga vinnare de senaste tio åren, utom en, alla fokuserat på det egenodlade, det närodlade, det nordiska, det historiska, på råvaran, ursprunget och i någon mån miljön. Endast 2016 års val avviker.Då vann en bok om Nobelfestens menyer. Men kanske var den ovanligt välgjord.
Ska man vinna finns det alltså en triangulering att göra, och den har Anders Rydell och Alva Herdevall gjort. Restaurangvärlden och livsmedelsindustrin är smärtsamt medvetna omatt de lever på en lögn. De säljer mat med bilder på glada nötdjur i steniga hagar, grisar i nyhalmade stenstall, höns som sprätter runt i väldoftande komposthögar och bönder som repar sina rågax i motljus. Allt medan de värmer uppplaneten, utplånar biologisk mångfald och producerar smaklös bulkmat med industriella metoder.
Konsumenten vet det också, men låter sig luras eftersom den inte har något val. ”Modern självhushållning” bliri det avseendet drömmen vi projicerar vår olust på. En tröst kanske, eller en avlägsen målbild.
Rydell och Herdevall vet detta förstås. Men de tar oss i handen och leder oss in en värld där alternativet framstår som verkligt. Till trädgården och köket i 1700-talshuset utanför Uppsala där de bor med barn, hundar, ankor, höns och bin.
Alva Herdevall är till vardags projektledare på Uppsala kommun och ”urban designer”, något jag inte riktigt vet vad det är. Anders Rydell är journalist och författare, bland annat till ett par väldigt läsvärda böcker om nazisternas plundring av Europas konstskatter under andra världskriget. Vem som skrivit mest framgår inte, men de kan onekligen skriva effektiv och snygg prosa. Inget att klaga på där. Språket är, snarare än litterärt och målande, ett fordon för att beskriva hyfsat komplicerade saker på ett bra sätt. För det är rätt knepiga grejer de berättar om. Biodling, ölbryggning, kafferostning, ekologiska städmetoder, bekämpning av ohyra och konsten att blanda drinkar eller odla dahlior. Då måste man äga språket. Som när de beskriver den årliga rengöringen av tvättmaskinen: ”Mät upp 100 gram citronsyra i tvättmedelsfacket och starta en tvätt på 90 grader utan förtvätt. Starta därefter ytterligare en tvätt med tom maskin för att få bort den smuts som lossnat. Torka av maskinens gummidelar med såpa och en blöt skurtrasa.
”Det är ett språk som funkar. Överlag gillar jag att läsa beskrivningarna av handgripliga processer, och det känns åtminstone som om de har egna erfarenheter av det mesta. I den mån man vill veta mer kan man själv söka sig vidare i facklitteraturen. Eller googla.
Även bilderna är fina. Inte särskilt illustrativa utan snarare vilopunkter längs vägen, utströdda över uppslagen för att hålla läsarens egna drömmar vid liv. Drömmen om de egna livsmålen.
Det talades mycket om självhushållning under pandemin. Eller ja, även innan dess. De flesta medvetna människor förstår vid det här laget att konsumtionssamhället inte bara är dåligt för miljön utan också gör både samhället och individen sårbar ”i händelse av kris och krig”, som MSB brukar inskärpa. När det gäller livsmedelsförsörjningen är detta särskilt sant eftersom även det moderna jordbruket är beroende av just in time-systemen. Utan insatsvaror, energi och reservdelar havererar en lantbruksenhet inom några dagar. Några lager håller vi inte längre, och när det kommer till inhemsk produktion odlar vi inte ens tillräckligt mycket potatis för att klara landet genom en krigsvinter med stängda gränser. ”Modern självhushållning” handlar dock inte om vare sig prepping eller självförsörjning. De påpekar detta redan i inledningen, och det är nog tur, för vad som sedan följer är ju egentligen bara en manual i hur man som välbeställd och händig medelklass kan leva ett gott liv med en aning bättre samvete.
Därmed inte sagt att kunskapen är värdelös. Det finns sannolikt lägen där den som kan tillverka sin egen skosmörja eller tillverka sin egen lavendelsirap får en evolutionär fördel, men framför allt handlar boken om hur man gör sitt liv mysigare, den egna maten godare och hemmet mer väldoftande och mer estetiskt tilltalande. Och inte genom att anlita stylister, gigarbetare eller underbetald estnisk arbetskraft –utan genom att göra det själv,med stolthet.
Ribban kan kanske inte läggas högre i dagens läge.
Ändå känner jag en viss ambivalens inför ”Modern självhushållning”. Till det positiva kan anföras att trots att det ju verkligen är en livsstilsbok i sin utformning och tematik så håller texterna tillräcklig detaljnivå för att den faktiskt ska gå att använda. Sämre författare hade gått fel här. Vad den inte gör är att ta ställning. Den polemiserar inte på allvar med vare sig det matindustriella komplexet eller med den livsstilsindustri den är en del av. I det avseendet är det rätt oklart vad boken egentligen löser för problem.
Är den ens en del av lösningen?
Litterär nivå handlar i slutändan inte endast om språk och gestaltning utan att tänka en tanke hela vägen, tills den i regel studsar tillbaka och slår en i ansiktet. Då får man skriva om och i den bästa av världar kommer då språket att genomsyras av skribentens trauma och klartänkthet. Kokböcker, eller måltidslitteratur, har sällan den ambitionen. Den gör halt halvvägs längs tankebanan.
Kanske måste det vara så för att våra egna projektioner ska få utrymme.