Av Gunnhild Øyehaug
Översättning från norskan: Marie Lundquist
Det allra sista extranumret på konserten som den brittiska artisten PJ Harvey höll i Oslo, den trettionde oktober 2023, slutade med att hon stod, i sin vita klänning, ensam på scenen och höll fram sina handflator mot oss i publiken, öppna, tomma, och att hon sjöng orden: ” I got blood on my hands.” Hon höll händerna ut mot oss ett bra tag, även efter det att musiken hade upphört, och alla klappade. Alla som stod i rummet och klappade visste mycket väl att vi var på en trygg plats, i ett tryggt, rikt land. Vi visste också att vi befann oss i en slags paus från de realiteter som fanns omkring oss; ett ofattbart folkmord i Gaza, scener som vi aldrig kan få ur skallen när vi en gång sett dem: En far som bär på resterna av sitt barn i en plastpåse, en mor som trycker sitt döda barn mot sitt bröst, en liten pojke som sitter täckt av damm från bombregnet med oupphörligt skakande fötter, hans lillebror sitter lika täckt av damm och försöker stilla sin brors skakningar genom att lägga handen på hans fot, men öppnar sin hand och ser; han har blod på handen, han blir rädd. PJ Harvey, där hon står, uppe på den trygga scenen, i den västliga världen, i en vit klänning, och håller fram sina händer mot oss, och sjunger, i just det här specifika ögonblicket, vill att detta ska vara de sista orden vi hör innan vi går ut i snön, att hon har blod på sina händer. Jag vet inte om alla i rummet kände det, men jag kände det också, där jag stod och klappade, med mina händer.
*
Jag hade precis läst Adania Shiblis roman En oansenlig detalj. Adania Shibli är den palestinska författaren som skulle ha fått LiBeraturpris 2023 under bokmässan i Frankfurt, men på grund av Hamas angrepp på Israel den sjunde oktober 2023, bestämde sig bokmässan i Frankfurt för att skjuta upp prisutdelningen. En oansenlig detalj hade överväldigat mig, bland annat på grund av detta: skammen över hur lite jag faktiskt visste. Jag visste att palestinierna varit utsatta för kronisk orättfärdighet sedan de blev fördrivna från sitt eget land – men visste jag att de levde i ett så starkt segregerat samhälle? Jag, som på åttiotalet, som barn, hade gråtit mig igenom Mandelas kamp, och som inte förstod att det i min samtid var möjligt att människor blev segregerade på grund av ras, jag, som hade lugnat ner mig när apartheid avskaffades och tänkt att nu går världen framåt? Att läsa En oansenlig detalj fick mig att helt omvärdera min tidigare uppfattning och när PJ Harvey sjöng ”I got blood on my hands”, så var det min egen okunskap jag kände rinna skamröd ner mellan fingrarna.
Den palestinska författaren Isabella Hammad skildrar en motsvarande aha-upplevelse bland de västerländska författare som besökte litteraturfestivalen The Palestine Festival of Literature; västerländska författare som, liksom jag, inte var okunniga om konflikterna, men som inte hade förstått räckvidden, konsekvenserna, i verkligheten. Hon skriver, i essän ”Recognizing the Stranger”, om en grupp författare som får besöka Palestina, och som upplever det som ett farväl till oskulden. ”De sa saker som: ”Min ungdom är borta” och ”Jag har gått igenom en dörr och den har slagit igen bakom mig”. Detta var inte ens människor som var tvungna att ta klivet från en annan politisk position; de kom till Palestina med en önskan om att lära. De besökte Hebron och såg de patrullerande soldaterna, bosättarna med vakter, de besökte den utplånade staden al-Lydd; de tog sig igenom check-points, de reste genom Jerusalem och korsade gränsen fram och åter till Västbanken, de lyssnade till statistiken om antalet döda och fängslade och om nattliga räder…”
Jag besökte alltså inte Palestina, jag läste bara En oansenlig detalj. Jag använde inte min studietid på postkoloniala litteraturperspektiv heller, jag studerade poststrukturalism och dekonstruktion, och skrev min masteruppsats om den franske författaren Arthur Rimbaud, som faktiskt reste till Afrika och möjligen sysslade med vapenhandel efter att han hade slutat skriva – det sistnämnde intresserade mig inte särskilt mycket, jag ville förstå hur han använde maskspel i sina texter, hur han uttryckte en existentiell klaustrofobi genom det jag kom att kalla för en innerlig ironi. Tjugo år senare följer jag nervöst Shiblis huvudperson, en namnlös jag-berättare, som färdas i en bil genom ett område hon egentligen inte har tillträde till, på jakt efter information om en beduinflicka som hon har läst om i en tidningsartikel. Beduinflickan blev våldtagen och dödad av israeliska soldater 1948, efter Nakba, ”den stora katastrofen”, massfördrivningen av palestinierna, en historiskt dokumenterad händelse. Flickan är en oansenlig detalj i en lång historia, som berättaren i romanen bestämmer sig för att söka upp och göra till den egentliga huvudhistorien. Men berättaren blir snabbt överhopad av problem, alla check-points hon måste passera, gränserna hon måste ta sig över som hon inte kan ta sig över, eftersom hon inte har tillåtelse till det; ”Så jag kör den lilla vita bilen hem till mig, där jag kan få tillfälle att fundera lite mer på det jag har föresatt mig att göra. Kanske kan jag en gång för alla sluta upp med att låta mig svepas iväg av vilda hugskott, som oundgängligen kommer att få plågsamma följder, och göra mig kvitt inbillningen att jag kan avslöja några detaljer om den där våldtäkten och det där mordet ur flickans eget perspektiv, utan att utgå från det soldaterna som begick dem har berättat, som den där artikelförfattaren gjorde”.
För det första är det drabbande att läsa detta, när man på nyheterna har sett folk sitta på toppen av ändlösa högar av dammiga ruiner, med strimmigt smutsiga ansikten, att läsa om hur de i sitt dagliga liv, även innan sönderbombande och folkmord, lever med bombvarningar, att de måste öppna fönstren för att undgå att glaset krossas när bomberna exploderar, men att det medför att rummet täcks av stendamm efter bombningen, och för det andra är det drabbande att läsa om hur författaren skaffar sig ett ID-kort hon inte har tillgång till, för att ta sig in i ett område hon inte har tillstånd att resa till, för att uppsöka ett museum så att hon kan skaffa sig kunskap om det område där den våldtagna beduinflickan hittades. Inte har tillstånd att resa till. Jag tänker på hur det hade varit för mig om jag hade varit tvungen att skaffa mig ett ID-kort för att få lov att åka till Oslo för att besöka Nationalbiblioteket, det är otänkbart. Eller att jag, eftersom jag har ett norskt pass, inte enkelt kunde resa vart jag vill i världen, det är otänkbart, jag tar det för givet.
”Jag hoppas förresten att jag inte krånglar till det hela genom att berätta historien om soldaten eller vägspärren, eller när jag utan omsvep förklarar att vi befinner oss under ockupation här”, säger berättaren till läsaren, på ett för Shibli typiskt sätt; ironiskt, milt, belysande alldeles enkla, absurda fakta. De är ockuperade, men det finns en risk för att det blir ”tillkrånglat” om de pratar öppet om det.
*
Det var alltså för just denna roman som Shibli fick LiBeraturpreis 2023. LiBeraturpreis: Prisets namn är värt att begrunda några sekunder. Ordet ”litteratur” har fått ordet ”frihet” inympat i sig, genom det latinska ”liber” som betyder fri. Priset skapades just för att hedra och uppmuntra översättningar av röster som inte så lätt hittar fram i den tyska offentligheten. Det delas ut varje år på Frankfurtmässan till ett skönlitterärt verk skrivet av en kvinnlig författare från Afrika, Asien, Latinamerika och den arabiska världen, och skapades som ett svar på det faktum att översättningar av skönlitterära verk skrivna av kvinnor från dessa delar av världen är kraftigt underrepresenterade på den tyska bokmarknaden, heter det på prisets hemsida, Litprom.de. Det är ett frihetspris; det ska frigöra, släppa fram, en röst. För Adania Shibli, som fick priset för en roman som handlar om att ge röst åt en flicka som aldrig någonsin fick något sagt om sig själv, trots författarens tvivel; ”Det är kort sagt helt meningslöst att jag går omkring och känner mig ansvarig inför henne, och tänker på att hon är en okänd person som kommer att förbli okänd, och vars röst ingen kommer att höra”, en flicka som aldrig fick berätta sin historia för världen, men som blev våldtagen och dödad, och därefter berättad om som en oansenlig detalj i en större nyhetsrapportering, måste denna munkavle ha varit extremt ironisk.
Än värre blir det när man läser att Litprom, som delar ut priset under Frankfurtmässan, först försökte framställa det som om Shibli var överens om att det var en god idé att uppskjuta prisutdelningen. Detta visade sig inte vara sant; Shibli sa att om hon hade fått komma (ett samtal hon skulle ha haft med sin översättare på samma mässa, ställdes också in), skulle hon använt tillfället till att reflektera över vilken roll litteraturen kan spela i den onda och plågsamma tid vi lever. Shiblis amerikanske förläggare, Barbara Epler från New Directions, protesterade i ett öppet brev: ”Att ställa in ceremonin och att försöka tysta Adania Shiblis röst – ”på grund av kriget i Israel” – är fegt. Men att säga att Shibli gått med på det (”mitt under allt lidande i Gaza”) är värre”. Litprom korrigerade sitt statement – man kan nu inte hitta den ursprungliga utsagan (också publicerad i New York Times, som också har korrigerat sin artikel). I ett öppet brev tryckt den sjuttonde oktober på LitHub, kritiserar över 650 författare, kritiker och förläggare från hela världen, beslutet om uppskjutandet, de citerar Eplers brev, och konkluderar med att Frankfurtmässan har ett ansvar för att skapa rum åt palestinska författare, inte stänga dem ute.
*
Shibli själv var tyst. Hon sa faktiskt ingenting om hur hon själv upplevde detta under fyra veckor, innan hon i en intervju med John Freeman i The Guardian säger: ”De senaste fyra veckorna har språket övergivit mig”. Hon fortsätter: ”Nu förstår jag denna förlust av språket som ett resultat av att leva med smärta; den obegripliga smärtan för dem i Palestina-Israel mot vilka en helt ny grad av ondska har riktats, den personliga smärtan som kommer sig av förlusten av drömmen där vi vågar föreställa oss en ny sorts gemenskap, där vi tillåter oss att lära av vår smärta, snarare än att våldsamt vända den mot andra.” Hon säger också att detta krav från otaliga media, att hon måste tala, har fått henne att inse att vi vanligtvis brukar ”reducera tystnad till något som måste avvisas, hellre än att erkänna stammandet som något som följer på smärtan. Litteratur är för mig, den enda plats som accepterar tystnad”.
*
Tystnad är det som inleder Shiblis roman, och ljudet av skottlossning är det som avslutar den. Sandens oändliga tystnad finns i början och i slutet. Däremellan finns sökandet efter en röst, efter att få sagt det omöjliga, det som är för smärtsamt, och som ändå måste sägas. Så här låter inledningen:
”Det var bara hägringen som rörde sig. Väldiga, karga, vidder tornade upp sig efter varandra ända till himlen och darrade tyst i hägringens grepp, medan det skarpa ljuset från eftermiddagssolen nära nog utplånade linjerna som de blekgula sandiga åsarna tecknade. De enda detaljer man kunde urskilja var vaga gränslinjer som slingrade sig planlöst över åsarna i kurvor och vindlingar en bit från varandra, mellan de smala skuggorna av torra, taggiga buskar och stenar som fläckade kullarna. Utöver det ingenting alls, bara ett vidsträckt landskap i den torra Negevöknen, ansatt av augustihettan”.
Romanen är indelad i två ungefär lika stora delar; första delen är berättad i tredje person där händelsen med beduinflickan ses utifrån, hur soldaterna hittar henne, vad de gör med henne, var hon hamnar (nedgrävd i sanden). Del två är berättad i första person, där en jag-berättare läser om denna händelse som ägde rum på dagen tjugofem år innan hon föddes, och hur hon beslutar sig för att ta reda på mer om flickan, och berätta utifrån hennes perspektiv. Det kommer att visa sig att det inte är så lätt att få tag på information; del två blir en labyrintisk, nervös resa över gränser och förbud. Och även om båda delarna har flickan och hennes historia som mål, hörs aldrig hennes röst i någon av delarna; i den första delen är hon en bifigur, i den andra är hon ett mål som aldrig nås. Flickan, som i tidningsartikeln var en oansenlig detalj, och hennes röst, är per definition, ouppnåelig, hon är vid romanens slut, fortfarande tystad.
Vad som verkligen utmärker denna tvådelade berättelse, är att också berättaren vid romanens slut tystnar, så som alla berättare tystnar efter att den sista punkten satts, men här: berättaren har tagit sig in i ett förbjudet område, har gått ur sin bil i öknen där flickan begravts, hon går bort över sanden och upptäcker några kameler längre bort – och soldater. Hon har plockat upp en patron som hon hittat i sanden, och blir rädd: ”Jag måste lugna ner mig, omedelbart. Ingenting blir bättre av att jag är spänd. Och så håller jag i en patronhylsa. Jag öppnar handen och låter den falla tyst till marken”. Soldaterna ber henne om att stå helt still, men berättaren är så nervös att hon griper efter ett tuggummipaket hon har i fickan, och här är romanens sista ord, läs dem inte om du inte vill veta hur det går, men då kan du heller inte läsa resten av essän, du kan stanna här, läsa romanen, sedan komma tillbaka hit och så kan du repetera romanens allra sista ord, som alltså är dessa: ”Plötsligt bränner det till som av en svidande eldslåga i handen, och sedan i bröstet, och sedan hörs ljudet av skottlossning från långt håll”. Och så blir blir det helt tyst.
*
Strax innan Litprom och Frankfurtmässans beslut om att skjuta upp utdelningen av priset, och att ställa in samtalen Shiblin skulle haft där, publicerades en artikel om En oansenlig detalj i den vänsterorienterade tyska tidningen Die Tageszeitung, också känd som TAZ. Ingressen frågar: ”Kan man belöna en roman som framställer Israel som en mördarmaskin?” Journalisten Carsten Otte menar här att Ulrich Noller, som lämnade Litprom-juryn i protest mot utdelningen av priset till Shibli, eftersom han ansåg att boken främjade antisemitiska känslor (på grund av hur de israeliska soldater som våldtog och dödade beduinflickan framställdes) och författaren Maxim Biller, som recenserade En oansenlig detalj i Süddeutsche Zeitung och ansåg att den var icke-litterär palestinsk propaganda, inte gick tillräckligt långt. Denna artikel har tidigare citerats, bland annat i Klassekampen, men det är en detalj som har fallit bort i återgivningen av Ottes argument; nämligen det att Otte refererar till Shiblis berättare i En oansenlig detalj som en ”palestinsk jag-berättare”. Biller menade, skriver Otte, ”…att boken som slutar med det symboltyngda mordet på den livrädda palestinska jag-berättaren utfört av ett par ansiktslösa, namnlösa, brutala, israeliska soldater, gör i slutändan romanen bara till ett stycke icke-litterär propaganda”. Detta är första gången som jag har hört en specifik nationalitet definieras i berättarperspektivet (aldrig har jag till exempel hört jag-berättaren i Madame Bovary omtalas som en fransk jag-berättare). Vad händer då med den autorala berättaren i första delen, vilken nationalitet har han då? Lösningen för Otte blir här, att kalla stilen en ”fransk existentiell prosa i autoralt perspektiv”. Nästan omärkligt uppstår det alltså en indelning i första persons-berättare och tredje persons-berättare, där det blir möjligt att specificera en nationaltillhörighet för första persons-berättaren, men inte för tredje persons- berättaren. Vad händer då med litteraturen?
Om vi tar ett annat exempel: Hur ska man läsa boken Weep not, Child, (Upp genom mörkret) av den kenyanske författaren Ngugi Wa Thiong’o – borde man kalla hans berättare, som är en slags implicit jag-berättare, (eftersom det är tydligt att han känner kulturen han berättar om från insidan) trots tredje persons-perspektivet, en ”kenyansk berättare”, och borde man, som vit, känna sig misstänksam mot honom, för att han skildrar de vitas maktövergrepp mot svarta? Skulle man till exempel inte kunna läsa detta avsnitt: ” Å, man blev aldrig riktigt klok på vad de människorna tog sig för. Trots att de allihop var vita så dödade de varandra med gift, eld och stora bomber som förstörde landet. De hade till och med kallat in folket för att hjälpa dem att döda varandra. Det var förbryllande”, utan att anse att han är partisk, eftersom han själv (som en kenyansk författare) är svart, och att hans kritik (som är framställd som ironi) därmed är färgad av hans eget nationella perspektiv? Tanken är absurd, inte bara för att vi, som vita, efterhand har lärt oss att vi förtjänar allt raseri och har mer än nog att stå till svars för, men också för det att det inte ger någon mening att läsa en berättarröst lösriven från ett komplext, språkligt sammansatt universum där, röst, stil, språkliga bilder, perspektiv, syntaktisk rytm, dramaturgisk uppbyggnad, alla är delar av ett meningsskapande som motverkar, med all sin sammantagna kraft, det entydiga. Ja, man bli trött av att säga detta. Men det måste sägas.
Men det att Shiblis berättare blir skjuten i sista scenen, ogiltigförklarar det litterära, för Biller, och för Otte. Det är inte ovanligt att berättarröster slutar att tala efter det att sista punkten i en roman är satt. Men just detta speciella sätt att tysta berättarrösten är så effektfullt för Otte att det litterära går förlorat för honom. Men vad för slags litterär röst handlar det om, när det slutar så? Hur kan en jag-berättare som blir skjuten berätta om sig själv och sitt eget (möjliga) dödsögonblick retrospektivt, som dessutom föregår i presens, medan vi läser? Är inte detta skönlitteraturens själva kännetecken, att det finns en röst som är bortryckt från det entydiga, som har en grundläggande komplexitet, och en grundläggande ambivalens i sig? När rösten i Shiblis roman på sista raden berättar att skottet träffar henne i handen, och i bröstet, skulle man ju kunna tänka att medvetandet slutar där, men rösten registrerar också att den svidande flamman i handen och bröstet, efterföljs av ”skottlossning från långt håll”. Den röst som talar här, både den som släpper en patron på marken, den som registrerar den svidande eldslågan, och efteråt, ”ljudet av skottlossning från långt håll” talar utanför och förbi språkets presensmodus. Det är en litterärt skapad närvaro, från en gränslös röst.
Som författare blir jag milt sagt orolig av att läsa dessa anklagelser om propaganda, särskilt när de är baserade på en felläsning av det diametralt splittrade slutet (berättaren blir skjuten, framför våra ögon; men talar). Men det blir värre. Otte, som har hävdat att romanen använder sig av en palestinsk jag-berättare, och använt detta som ett argument för att ta livet av idéen om en skönlitterär framställning, vill undersöka sitt eget argument om propaganda genom att peka på att Adania Shibli kan kallas för en BDS-aktivist. Underförstått: Är en aktivist, sysslar med propaganda – i alla fora. BDS står för ”Boycott, Divestment, Sanctions” och är en rörelse som arbetar för att få slut på det internationella stödet till israeliskt förtryck av palestinier, som det uttrycks på deras hemsida, och att pressa Israel till att följa internationell lag. TAZ-journalisten Otte argumenterar med att Shibli har skrivit under ett BDS-bojkottupprop: år 2007 skrev hon under ett upprop som jämförde Israel med Sydafrikas apartheidregim, ”en klassiker i modern anti-semitism”, enligt Otte.
Adania Shibli stämde TAZ för dessa beskyllningar. Hon ville att meningarna; ”I den här kortromanen är alla israeler anonyma våldsmän och mördare, medan palestinierna är offer ( …)Våldet gentemot israeliska civila framgår därför heller inte, eftersom våldet framställs som ett legitimt medel i frihetskampen mot ockupanten. Detta är den ideologiska och också människoföraktande grunden för boken” skulle strykas från Ottes artikel, hon ville inte kallas BDS-aktivist, och visade hur hon i flera essäer hade agerat mot kulturell bojkott som ett verkningsfullt medel. Shibli förlorade i rätten, och TAZ återgav domslutet på detta sätt: ”Seger för TAZ och yttrandefriheten”. Adania Shibli har överklagat.
*
Vad är en hägring? Den uppstår när varm luft reflekterar himlen på marken. Världen verkar upp och ner. Sanden som inleder och avslutar romanen En oansenlig detalj är det som oroar mig mest, där jag nu sitter och betraktar mina händer. Lyfter jag upp mina händer framför ansiktet ser de så sandaktiga ut, de ser ut som om de skulle kunna smulas sönder om jag inte håller dem samman, försöker säga något om detta, om vad som hände när Adania Shibli blev tilldelad Litproms LiBeraturpreis 2023, om vad som kan hända om vi inte värnar om den plats som Shibli talar om, skönlitteraturen som den enda plats som accepterar tystnad, skönlitteraturen som en plats där gränserna kan upphävas, in i något hoppfullt, upplyftande, utvidgande, där röster som inte kan tala, kan tala.
Samtliga citat ur Adania Shiblis roman: En oansenlig detalj (Tranan 2021) är översatta av Jonathan Morén.
Citatet ur Ngugi Wa Thiong´os roman: Upp genom mörkret (Modernista 2015) är översatt av Jan Ristarp.
Artikeln publicerades först i Klassekampen, och även i engelsk översättning på LitHub.