Kerstin Ekman

Min bokvärld

Albert Bonniers förlag (2023)

Av Ann Ighe

(Publiceras även i Ord&Bild nr 5 -23)

Att skriva genom det lästa. Det är kanske främst det Kerstin Ekman gör tydligt att hon gör, och alltid har gjort, i den maffiga boken Min bokvärld. Över fyrahundra sidor, emellanåt med vackra illustrationer som jag förmodar att författaren har varit med och valt; det kan vara författarporträtt, målningar eller illustrationer från bokutgåvor. I tjugofyra kapitel tar hon oss med i sammanfattningar och omläsningar av böcker som har varit viktiga för henne, och i många fall för världslitteraturen. Det blir såväl Tjechov och Tolstoj som Herman Melville och Cora Sandel. Boken ger till en början ett ganska lågmält intryck. Men på många ställen blir det sannerligen åka av. Mest genom litteraturen, men också genom det egna livet.

Den allra första bok, eller litterära text, som Ekman ger sig in på, är Odyssén. Ett mer klassiskt verk finns knappt i den europeiska kultursfären. Det tjänar utmärkt väl som en öppning till en text som handlar om läsning och om omläsning, genom sökandet efter en specifik formulering. Ekman fick en gång ett kort, en välgångsönskan från en vän, som innehöll en egenöversatt mening från Odyssén. Men hon kunde inte då klura ut vilken meningen egentligen var. Femtio år senare hittar hon den, vid en omläsning. Det finns en mångbottnad, stillsam lycka i det, som har att göra med såväl språk som minne och litteratur.

Själv hör jag alla namn och alla citat ur Iliaden och Odyssén på svenska som om de uttalades med min mormors röst, eftersom det var hon som läste dem för mig. Och jag har fortfarande ett minne av hur det sög till i magen på mig när jag i någon av de första delarna av Ekmans mäktiga romanverk Kvinnorna och Staden läste om hur en kvinna satte sig bredbent över en spegel för att se sitt eget kön. Och som hon beskrev färgerna på kvinnans vulva! Häxringarna och de andra böckerna i serien stod i min mammas bokhylla, som var av vit spånskiva, eller masonit eller vad det kan ha varit för kasst material. Nittonhundrasjuttiotalsmöbler som inte hade en chans att gå i arv. Många av böckerna har däremot gått i arv. Någon gång ska jag läsa om dem igen, i jakt på det där avsnittet. Risken finns att jag har blandat ihop böcker med varandra, gjort det som Kerstin Ekman i den här boken kallar för ett ”minnesfel”. Min kärlek till just Kvinnorna och Staden lär inte falna för det.

Jag slukade Kvinnorna och Staden, någonstans i tidiga tonåren, för att rätt långt senare inse hur otroligt intressanta de böckerna var som historiska romaner, och som romaner om historia. Det är inte för inte som ekonomihistorikern Anita Göransson inledde en viktig artikel om kvinnohistoria i översiktsverket Äventyret Sverige med att citera Ekmans dödsruna över sin romankaraktär Sara Sabina Lans, som finns att läsa på förstasidan i Häxringarna. ”Hela sitt liv gnodde hon efter kvarlevor och fördelar. Hon var seg som gräset, ettrig som nässlan.” Sedan följer skriften på Sara Sabinas gravsten:

Här hvilar Soldaten N.o 27 för Skebo rote
Johannes Lans
*29 juli 1833 †12 juni 1902
och hans maka

Den förstasidan är helt enkelt klassisk, och textens förmåga att gestalta särskilt kvinnors kroppslighet, arbete och liv är märkvärdig.

Jag anar samma förmåga och blick även i Min bokvärld. Det finns en slags självbiografi invävd i bokens kapitel. Den är inte helt kronologisk, men vi får möta både dagens hotade demokrati, oron över Rysslands krig mot Ukraina och det en gång så viktiga stadsbiblioteket i uppväxtstaden Katrineholm. Men inte minst finns Ekmans läsande intellekt med. Och kanske en särskild frimodighet som kommer ur det hon skriver om att läsa utan att vara redovisningsskyldig: ”Då är man öppen och beredd att ge det man läser stort rum i sitt inre”. Som jag läser henne här är detta kanske något hon själv upplevde mest som ung, innan hon blir en del av det hon kallar för ”litteraturens yttre värld” av intervjuer, prisnämnder och kulturevenemang. Men det är också ett sätt att läsa som hon hävdar har kunnat inträda under hela livet, men kanske än mer i ålderdomen.

På sitt sätt är förstås hennes sammanfattningar i Min bokvärld en sorts redovisningar. Hon sammanfattar och hon diskuterar. Det är infallsrikt men ändå disciplinerat. Ibland är det riktigt roligt. Efter en flera sidor lång beskrivning av Peer Gynt skriver hon (under en porträttbild av Henrik Ibsen): ”Nu ska jag sluta kommentera herr Storpolisongs bästa verk”. Hon fortsätter dock att med allvar och ett visst mått av harm hävda att då Peer Gynt skrevs som ett läsdrama, är det som läsning den upplevs bäst. Och sedan ondgör hon sig kort och kärnfullt över kortningar och moderniseringar i scenuppsättningar. Hon är också, tycker jag, lite rolig när hon plågar sig själv och kallar sig en ”litterär sillmjölke” när hon skriver om Emily Brontës Wuthering Heights och det raseri som framträder i denna roman: ”jag kan inte få upp ett raseri som hennes ur mitt inre”. Kanhända är det så. Men Ekmans eget författarskap blev ju också så mycket längre än någon av systrarna Brontës. Jag tycker också, som sagt, att Ekmans egen förmåga att gestalta liv och arbete finns i denna bok, precis som i många av hennes romaner. Och i de långa liven och romanerna kan det minst lika ofta vara det undertryckta raseriet, eller förmågan att stå ut, som får livets drama att träda fram.

Och nog är Ekman arg, även i Min bokvärld. Det framträder inte minst när hon skriver om Moa Martinson och hennes debutroman Kvinnor och äppelträd, och om hur hon själv bestämde sig för att ge ut diktsamlingen Knivkastarens kvinna efter att ha läst Ebba Witt-Brattströms avhandling om Martinson från 1988. Ekman menar att hon nog hade haft en uppfattning om att Moa Martinson liksom stöttes ut från den generation författare hon egentligen tillhörde, och att hon behandlades hårt av en del kritiker. Men samtidigt läste Ekman själv Martinson som ung, och menar att romaner som Mor gifter sig, Kyrkbröllop och Rågvakt tilltalade henne och hennes mor mer än Strindbergs Röda rummet, som fadern ville att de skulle läsa. Ekmans lite associativa stil tar henne mellan en sammanfattning av just Kvinnor och äppelträd med långa citat av skimrande vacker Martinson-text till ett eget ungdomsminne av att ha sett Martinson framträda i Katrineholm och tycka att hon var högröstad och tillgjord. Kanske var det då, skriver Ekman, som jag förstod att man måste skilja på författaren och verket. Det är också i detta kapitel som Ekman efter en lite bitsk holmgång med kritikercitatet (om en av Moa Martinsons romaner) ”man kan säga att underlivssynpunkten dominerar”, formulerar något oerhört poetiskt och kraftfullt om kvinnors underliv: ”Kvinnor har ett livsrum i sig. Ett möjligheternas rum. De oföddas varma susande boning.” För mig är också Ekman bland mycket annat en stor feministisk författare. Det kan mycket väl hända att hon själv värjer sig mot en sådan beteckning, men jag kan inte läsa henne annorlunda.

I kapitlet ”Vad är elva år?” får den frågan ett slags svar. Elva år kan nämligen vara tiden som Kerstin Ekman deltog i Svenska Akademiens arbete. Det kapitlet illustreras endast med bilder på kristallkronor. Hon är den enda kvinnan under sin tid, och den tredje på etthundranittiotvå år. Det är lite speciellt, förstås, på alla sätt och vis. Men det vi får ut av det här kapitlet är förutom lite milt skvaller, mest en klar känsla av att Ekman med sitt utträde 1989 – som inte accepterades formellt förrän nära trettio år senare – menade stort allvar, men inte alls sökte den stora mediauppståndelse som uppstod. Hennes insatser i Akademien bestod av mycket mer än att lämna den, och man förstår hur stor nytta hon gjorde som just läsare. Kapitlet om nobelpristagaren Czesław Milosz roman Issadalen vittnar om detta. Här blir hennes sammanfattningar i sig otroligt litterära, och det blir tydligt att andras litteratur lever och vidareförmedlas genom hennes språk. Mest är det romangestalter som får en sorts ny chans att beträda scenen i den här boken, men författarna framträder emellanåt i egen rätt de också.

Kriget får gruvliga sammanfattningar i boken, genom både Tolstojs Krig och Fred, Herman Bangs Tine och inte minst Elsa Morantes Historien. Här är Ekman mer sorgsen än arg, men som i alla andra kapitel också mycket intresserad av hur krigets och människornas historier kan berättas. Även när hon här sätter läsningen främst berättar hon ju – det kan inte hjälpas.

Jag tog mig häromveckan till Dramaten och såg uppsättningen Kerstin Ekmans värld, en hyllning till Ekman med läsningar, samtal och tal både till och av henne själv. Det var fina läsningar och tal som framhävde komplexitet och kanske inte minst det sätt som skog och mark får litterär form i hennes författarskap, och hur människans sätt att leva emellanåt förbryter sig mot både djur och växter. Och samtidigt blev det uppenbart att det här är en författare som vet hur det ser ut och luktar när man skär upp magen på en älg, och som har tagit hand om det som är jaktens slutresultat många gånger. ”Våmsörja” är nu genom hennes försorg ett litterärt ord. Kerstin Ekmans bokvärld är inte helt och hållet min, men hon är en viktig del av mångas, även min, bokvärld.