(Texten publicerades i Ord&Bild nr 4 2017 och ingår i Digitalt jubileumsbibliotek nr 3, läs mer här.)
Kristina Fjelkestam
När filosofen Oswald Spengler publicerat volymerna Der Untergang des Abendlandes (1918-22) blev detta pessimistiska verk en oväntad publiksuccé. Efter första världskrigets slut, när Europa slagits i spillror och förlorat nästan en hel generation av unga män, låg det uppenbarligen i tiden att anamma åsikten att världen inte blev kontinuerligt bättre utan snarare tvärtom. Snart fanns det även en damparfym som uppkallades efter Spenglers verk, och antagligen luktade Västerlandets undergång tungt och murket … Eller var det en lätt blomdoft? Vi vet inte. Jag upplystes om parfymen i förbifarten när jag läste Ilya Ehrenburgs memoarer om 1920-talets Paris, och har inte lyckats spåra den. Men tänk att få känna doften, och genom luktsinnet frammana stämningen av denna epok! Det vi vet är att modernitetens parfymer innehöll den nya kemiska substansen aldehyd, och till exempel är det fortfarande möjligt att vid varuhusdiskarna sniffa på Mitsouko (1919), Chanel no. 5 (1921) och Shalimar (1925). Även den antagligen första doft som baserades på pudrig aldehyd, L’Heure Bleue (1912), finns fortfarande i produktion och det är därför möjligt att skapa sig en uppfattning om tidens doft – i synnerhet som modernitetens nya parfymer syftade till att frambringa just känslor och stämningar snarare än tidigare epokers imitation av till exempel ”ros” eller ”liljekonvalj”.
Den konservative Spengler blev sedermera motståndare till Weimarrepubliken som etablerades efter kriget, men även i 1920-talets Berlin använde Weimarrepublikens moderna och kortklippta Nya kvinnor kanske trots allt gärna ”Västerlandets undergång”. Situationen i Tyskland hade då förbättrats efter några inledande år med hyperinflation och sociala oroligheter. Dock rymde den feststämning som flödade i danspalats och caféer längs Kurfürstendamm en klangbotten av desperation, vilken fångats i samtida konst där läsarens och åskådarens alla sinnen sätts i bruk genom den omedelbarhet som iscensatts med hjälp av olika tekniker.
I fragmenterade romaner som Alfred Döblins Berlin Alexanderplatz (1929) eller Christopher Isherwoods Goodbye to Berlin (1939), får till exempel Döblins huvudperson, Franz Biberkopf, sinnliggöra den tillfälliga uppgången i Berlin eftersom han hamnar i fängelse 1923 när efterkrigskaoset fortfarande råder, och förvånad släpps ut till en helt annan stad fyra år senare när valutan och politiken tillfälligt stabiliserats. I Biberkopfs undre värld, bestående av hallickar, prostituerade, tjuvar och småfixare, blir det dock tydligt att framtidshopp fortfarande saknades, liksom även för det sena tjugotalets gestalter i Isherwoods novellroman där alla dansar vid kanten till den avgrund som sedermera stavades börskrasch och nazistiskt maktövertagande.
Konstnärerna Käthe Kollwitz och Jeanne Mammen sinnliggör också denna period. Kollwitz är framförallt känd för sina litografier som stiliserat framställer efterkrigstidens svältande och sörjande kvinnor och barn, medan Jeanne Mammens teckningar impressionistiskt och ibland satiriskt gestaltar Kurfürstendamms moderna nöjesvimmel där inte bara besökarna utan även de arbetande dansöserna och de prostituerade får plats i det pulserande gatulivets ljud, dofter och färger.
Under de senaste åren har intresset för ett sinnliggörande av det förflutna vuxit explosionsartat. Historien ska nu både kännas och upplevas, och tendensen kan skönjas i framgångsrika tv-program som ”Historieätarna”, den välbesökta medeltidsveckan på Gotland, den populära biopic-genren och den historiska romanboomen med Hilary Mantel i spetsen. Detta sinnliggörande väljer jag att se som iscensättningar av ett begär efter att ersätta förlusten av det som inte längre finns - eller, snarare, det som kanske inte ens funnits, men som aktualiserats av vår egen tid. Detta sinnliga begär är av både kognitiv och emotionell art, skulle jag vilja hävda, det vill säga begäret innefattar en strävan efter att uppnå inte bara kunskap utan också en känslomässigt sinnlig relation till det förgångna. Men vilket slags historia konstrueras då i det förflutnas sinnliga gestalt – vem talar till vem, hur och varför?
Den vanligaste utgångspunkten för diskussioner kring historieskrivning och historiemedvetande har tidigare varit det modernt västerländska som anses vara format av europeisk upplysning – nationsstaten, sekularitet, vetenskaplig rationalitet, utvecklingstanken och så vidare. I upplysningens universaliserande mening betecknade det historiskt förflutna då allt förflutet, eftersom det antogs vara det enda förflutna. Gestaltningen av detta förflutna skulle bestå av vissa händelser som staplades sekventiellt, och som ledde fram till det nu som fick utgöra kronan på verket, ett slags Rom dit alla vägar leder. Men västerländskt historiemedvetande utgör naturligtvis endast ett sätt varpå historia kan uppfattas och med hjälp av en alternativ eller ”queer” syn på tid och temporalitet kan linjär historism och narrativ kausalitet problematiseras utan att hamna i fastlåsta binärer där linjär tid ställs mot cyklisk, det tidlösa mot det tidsbundna och så vidare. Temporalitet som begrepp handlar nämligen inte bara om mätning och synkronisering utan innefattar även sådant som rytm, sekvens, tempo och intensitet – och därmed också sinnlighet. Eftersom det förflutna knappast kan existera som objekt i sig, utanför vårt medvetande om det, måste det anta ett gestaltande uttryck där tid och händelser sinnliggörs i form av text, bild, ljud och känsla.
I många delar utgör studiet av en alternativ och queer temporalitet en utveckling av det ifrågasättande av Historien, med versal i singularis, vilket handlat om den vetenskapskritik som kvinnor och etniska och sexuella minoriteter utvecklat inom ramen för sina frigörelseprojekt. Denna mångröstade verklighet, som klev in genom akademins dörrar under efterkrigstiden, gav incitament till debatter kring historieskrivandets och kanonformeringars förmenta objektivitet. ”Segrarnas historia” som rabblade kungalängder och militära slag, kom snart istället att handla om ”historia underifrån” där vardagens kvinnor, barn, statare och industriarbetare vävdes in i historieframställningarna.
Temporalitet är i högsta grad politisk, och uppfattningar om den leder till faktiska konsekvenser i våra förkroppsliga(n)de subjektivitetsprocesser. Detta har feministisk, postkolonial och queerteoretisk kritik länge velat lyfta fram, och till exempel påpekar queerteoretikern och medeltidshistorikern Carolyn Dinshaw i artikeln ”Temporalities” från 2007 att ”temporality itself raises the question of embodiment and subjectivity”. En viktig aspekt som lyfts fram inom studiet av queer temporalitet är därför den som problematiserar ”krononormativiteten”, det vill säga den heterosexuella livskurvans kronologiska norm som somatiserar institutionaliserande krafter. Barndom och pubertet ska i rätt ordning följas av vuxenlivets äktenskap och barnafödande, vilket på ålderns höst leder till barnbarn, och begreppet krononormativitet uppenbarar hur naturaliserat detta mönster är och hur självklart både individer och samhällsutveckling förhåller sig till denna norm för ultimat utdelning av produktion och reproduktion.
Elizabeth Freeman formulerar begreppet krononormativitet i boken Time Binds från 2010, och i det ryms våra föreställningar om hur livet bör levas. Heteronormativiteten blir central här eftersom barnalstring utgör höjdpunkten på livskurvan, vilken ska skapa mening och inge framtidshopp för både individ och samhälle. I slutändan handlar krononormativitetens värden om successivitet, mognad och utveckling, och den som bryter med dem riskerar att framstå som omogen, omodern och ur led med tiden. Kanske rentav som en levande anakronism?
Sinnliggörandet av det förflutna handlar bland annat om anakronism – det asynkroniska, ”osynkade”, det som på något sätt hamnat fel. Begreppet anakronism är som sådant ett modernt påfund som etablerades under 1700-talet. Under västerländskt förmodern tid talades det istället i termer av ”synkretisk kronologi”, menar Anthony Kemp, vilket utgjorde ett slags tidlöshet. Till exempel kunde en medeltida tavla helt självklart gestalta soldater vid Jesu grav i samtida 1300-talsrustningar, vilket syftade till att skapa en temporal enhet mellan det förflutna och ett 1300-talets nu där Jesus utgör en evig närvaro. Carolyn Dinshaw lyfter fram medeltidsmystikern Margareta Kempe som, när hon faller i tröstlös gråt framför altarets Jesusgestalt, upplever att han alldeles nyss har dött.
I det moderna historiemedvetandet, däremot, kom det förgångna snarare att bli en plats för okunskap och misstag gentemot ett mer utvecklat nu, och den värsta anakronistiska synden handlar idag om att applicera nutida tänkande och begrepp på förfluten tid - att till exempel tala i termer av ”homosexualitet” avant la lettre. Däremot är det nödvändigt att begå ett visst våld mot dåtiden för att alls kunna begreppsliggöra den i nuet; om det ska vara möjligt att närma sig det förgångna krävs trots allt den ”nödvändiga anakronismen” (för att tala med Hegel). I klassiskt historiematerialistiska termer à la Walter Benjamin skulle det istället uttryckas som behovet av att aktualisera historien, det vill säga att ställa historien i dialog med nuets uppfattning i syfte att uppnå politisk förändring. Aktualisering kan även utgöra ett förhållningssätt som kan liknas vid anakronismens, vilken innebär att en tolkning - liksom annars ting, personer, händelser eller idéer - placeras i en tid där den inte hör hemma. Anakronismen som mer positiv ansats skulle då handla om möjligheten av att inkorporera flera temporalitetsdimensioner samtidigt, det vill säga ett slags tidens mångfaldigande.
Anakronismen som ett medvetandegörande av skillnad och mångfald kan alltså ha fruktbara aspekter. Som sådant behöver det inte endast utgöra ett negativt tillmäle i syfte att anklaga någon för fel eller misstag; det verkliga misstaget är att försöka rekonstruera det förflutna utifrån den likhetspremiss som söker överbrygga tidsgapet mellan nu och då. Genom att inte bejaka skillnaden (vilket i förlängningen exempelvis innebär att medvetet ställa dagsaktuella frågor till det förgångna), utan istället fokusera på överslätandet av skillnad så upprättas den kanske faktiskt pejorativa anakronismen genom tron på att nu och då ”liknar” varandra.
Det handlar alltså om att söka förfrämliga det förflutna snarare än att identifiera sig med det, och därmed kan våra frågor till det förflutna inte bli annat än anakronistiska. Men just därför kan också frågeställningarna bli intressanta, till och med viktiga, för vår egen samtid. Jag skulle rentav vilja hävda att ”otidsenlighet” i denna mening rymmer en emancipatorisk potential som ifrågasätter och förändrar förgivettagna temporalitetsnormer.
Att maktfullkomligt infoga den Andra i en heterogeniserande temporalitet kan närmast liknas vid en våldsakt som utmynnar i meningsförlust: ”History cannot represent, except through a process of translation and consequent loss of status and signification for the translated, the heterotemporality of that world”, menar den postkoloniala teoretikern Dipesh Chakrabarty. Visserligen kräver temporalitet viss omskrivning och ”översättning”, men det är viktigt att framhålla att främlingskap inte bara utgör endast en spatial markör utan även en temporal markör i stil med anakronismen.
Temporalitetsnormer skapar i förlängningen kroppsligt betingade affekter och en affekt som begär, här i den mer specifika meningen av begäret efter det förflutna, kan fungera som drivkraft i strävan efter att ersätta förlusten av vad som inte (längre) finns. En intressant aspekt av detta är vad jag anser vara ett slags återupplivat bejakande av känsla i förhållande till historia. Ämnets moderna grund handlade inledningsvis om just subjektiv känsla inför det förflutna, framförallt i form av romantikens sentimentala historieskrivningar. Men känslorna försvinner efterhand under det långa 1800-talet, och disciplinen professionaliseras genom objektiv källkritik. Den sentimentala historikerns känslor ansågs då ha frambringats av ett begär efter det förflutna som kunde vara av närmast pinsam erotisk art, i stil med antikälskare som Winckelmann och andra estetiskt sinnade antikvarier från tidigare sekel. Hädanefter nöjde sig historievetenskapen med att begränsa njutningen av det förflutna i en sanktionerat epistemologisk form. Därför är det intressant av flera skäl att affekt och begär återigen tycks kunna bli en naturlig del av historikerns värv.
”I began with the desire to speak with the dead.” Så lyder Stephen Greenblatts numera närmast klassiska inledning till Shakespearean Negotiations från 1988. Detta hemliga begär, som forskare helst talat tyst om, kan trots allt finna viss tillfredsställelse i skönlitteraturen, menar Greenblatt vidare. Han har rätt i att litterära verk kan utgöra högst aktiva samtalspartners, i synnerhet om de betraktas som ett slags svar snarare än frågor. Frågorna är det istället forskarna som måste ställa utifrån sin egen samtid, och då kan de kanske inte bli annat än anakronistiska. Just därför kan frågorna bli både intressanta och viktiga - liksom också svaren. Men det som håller dialogen vid liv är spänningen mellan nu och då och sedan, så det handlar alltså om att respektera skillnaden mellan de olika tidsdimensionerna och inte låta dem smälta samman.
Det är dock viktigt att komma ihåg att de döda får röst även i andra typer av sinnliga gestaltningar av det förflutna. Det är till exempel meningsfullt att undra hur ”Västerlandets undergång” doftade eftersom parfym, Madeleinekaka och Glenn Millers ”In the Mood” kan öppna fler dörrar till det förgångna än vad endast text kan göra. Utifrån den konstruktion av 1920-talet som vår kunskap idag tillåter kan vi spekulera kring hur ”Västerlandets undergång” doftade, till exempel genom andra tjugotalsparfymer som fortfarande säljs i varuhusens parfymdisk, och med hjälp av den sinnliga iscensättningens fantasi och fiktion förflyttas till en annorlunda tid.
”Minervas uggla flyger i skymningen”, påpekade Hegel en gång. Men för min egen del har denna skymning alltid innehållit ett stänk av melankoli och otillfredsställda begär – ofta till ackompanjemang av L’Heure Bleues sköra dofttoner.
Kristina Fjelkestam (f.1967) är professor i genusvetenskap vid Stockholms universitet. Hennes senast utgivna bok är Ta tanke: feminism, materialism och historiseringens praktik (2012) och medverkande i forskningsprogrammet Tid, minne, representation.
Digitalt jubileumsbibliotek publiceras med stöd av Göteborgs Stads projektstöd Pronto.