Sekularism, populism, xenofobi. En essä om religionsdebatten
Mattias Martinson
Eskaton 2017
Av Hjalmar Falk
Varför har nyateistiska debattörer på senare tid blivit mer försonliga mot viss religionsutövning? Och varför har inte annars så debattlystna Christer Sturmark, Ann Heberlein och Annika Borg svarat på Mattias Martinsons kritiska essä, undrar Hjalmar Falk, som finner en fruktbar undersökning av religionsdebatten i en postkristen tid.
I boken Postkristen teologi. Experiment och tydningsförsök (Glänta, 2007) efterlyste teologiprofessorn Mattias Martinson ”närkamp med kristendomen och dess faktiska mångtydighet”. Han menade att ”vi behöver en kvalificerad debatt som kan bidra till att människor blir mer medvetna och kritiskt aktiva i sina förhållningssätt” till ett ”postkristet samhälle med allt vad det innebär av ekon och återklanger från en mer självmedvetet kristen livsvärld”. Det postkristna tillstånd som här beskrivs ska i sammanhanget förstås som både post-kristet, alltså betecknande något som följer på kristendomen och därmed präglat av den, och post-kristet, det vill säga att det placeras efter det att kristendomen förlorat sin status som västerlandets självklart överordnade form för kulturell självförståelse. Den nya essän om vad Martinson kallar ”religionsdebatten” kan betraktas som ett försök till en närkamp av det slag som efterlystes i Postkristen teologi. Den religionsdebatt som det rör sig om här bör inte enbart förstås som den mellan nyateister och trons olika förkämpar, utan även som infattande pågående konflikter rörande Svenska kyrkans engagemang i politiska frågor och dess relation till teologiska spörsmål. Den postkristna ingången i frågan låter Martinson se hur grundlinjerna i dessa konflikter strålar samman i en förenande problematik.
Grundfrågan Martinson utgår ifrån handlar om hur det kommer sig att han drabbades av ”känslan av att något inte stod rätt till” inför det faktum att nyateismens religionskritiker för några år sedan började anta en mer försonlig inställning till vissa religiösa fenomen. Den utgångspunkten kan tyckas märklig. Varför skulle inte en teolog snarare välkomna en mer försonlig dialog med religionskritiker, i ljuset av nyateismens fräna kritik och det i allra högsta grad levande arvet från Hedeniusstriden? Vad är problemet med att en sekulär humanist och självutnämnd arvtagare till Ingemar Hedenius som Christer Sturmark poserar med en kristen trossymbol för kampanjen Mitt kors, med syfte att visa sitt stöd för förföljda kristna? För Martinson är det alls ingen slump att just Sturmark väljer att synas i just detta sammanhang. I själva verket, menar han, är det högst symptomatiskt för en rörelse som inte förmått göra upp med sin bindning till den kristna kultursfären. Detta får konsekvenser för den sekulärhumanistiska rörelsens verksamhet i en offentlighet präglad av populism och xenofobi.
Till skillnad från Hedenius uppgörelse med ett kristet etablissemang har den nya ateismens sekularistiska projekt kommit att formuleras i en situation där religionsfrågor antagit en mer global prägel. Påfallande ofta är det inte längre kristendomen och ”inhemska” religiösa traditioner som upplevs som problematiska, utan snarare de som generellt tenderar att uppfattas som ”främmande”. För att tala klarspråk: för nyateismens religionskritik är det ofta en specifik religion som utgör särskilt tydlig måltavla, närmare bestämt islam. Och det är detta som förklarar det tredje ledet i Martinsons titel: xenofobi.
Här vill jag göra två korta invändningar mot Martinsons framställning, innan jag går vidare och lyfter fram vad jag uppfattar som bokens verkliga förtjänster. För det första: talet om ”inhemskt” och ”främmande”, liksom bruket av begreppet ”xenofobi” riskerar i mina ögon att dölja det faktum att de strukturer som diskuteras kanske lika gärna skulle kunna kallas rasistiska. Det är inte givet att vi ska acceptera de som en kulturrasistisk diskurs kallar främlingar som varande oss främmande. För det andra: det hade varit välkommet om Martinson hade förtydligat en del av sina tankar något. I ett sammanhang när han beskrivit hur svenska sekulära humanister med Sturmark i spetsen tenderar att närma sig vissa konservativa kristna i gemensamma utspel leder han tanken vidare till ett konstaterande om att sekulärhumanismen inte kan förstås ”bortom religionen”. ”Under dess omedelbara yta”, skriver han, ”finner man bara ytterligare en polemisk variant av kristendom”. Det må så vara att denna iakttagelse föregås av ett nietzschecitat, att den knyter an till tidigare reflektioner om en ”delad renhetsiver” och att Martinson återkommande pekat på sekulärhumanismens tendens att ha särskilt överseende med religiositet av vad man skulle kunna kalla med normsvenskar kompatibel typ. Jag saknar ändå den diskussion som hade kunnat visa varför detta handlar om religion och inte bara normsvenskhet, eller möjligen på vilket sätt normsvenskheten kan sägas ha en religiös klangbotten – och då på vilket sätt denna klangbotten är religiös på ett sätt som gör sekulärhumanismen till just ”en polemisk variant av kristendom”. Det är som att jag ser en kontur av tanken, men inte dess fulla form. Något tycks mig därmed ofärdigt eller åtminstone outsagt, men frustrationen över detta lättar när jag till sist får en känsla för just formen och dess betydelse för Martinsons åtaganden.
I slutet av sin essä om religionsdebatten förtydligar Martinson nämligen vad han kallar för sin ”agenda” – han skriver att han är ”intresserad av den kritiska religionsdebatten i allmänhet” och att han ”ogillar dåligt tänkande och onyanserat skrivande”. Till detta vill han foga en personlig oro över ”den tilltagande främlingsfientligheten i samhället”. Som titelns sammanlänkning av sekularism, populism och xenofobi antyder hänger de här tre sakerna ihop. Den yttersta fråga som driver Martinson handlar om våld. Hans avslutande reflektioner tar upp religionshistorikern Mattias Gardells utveckling av filosofen Slavoj Žižeks idé om ett ”objektivt våld”. Det objektiva våldet återfinns i normaliserade samhällsstrukturer och låter sig till skillnad från det ”subjektiva” våldet inte återföras på någon specifik aktör som utövar det i direkt mening. Enligt Gardell är det möjligt att ur idén om objektivt våld härleda en distinktion mellan konkret diskriminering och ett språkligt våld som förskjuter vårt sätt att ”tala om andra grupper”. Martinson kallar denna form av språkbruk för ”en våldets sociala naturalisering”.
Här blir det tydligt hur innehållet i Martinsons kritik går ut på att blottlägga en sorts objektiv diskursiv våldsamhet i religionsdebatten. Förbindelsen mellan de tre leden i bokens titel – sekularism, populism och xenofobi – står att finna i den argumentationsstruktur som han menar utmärker populismen. Om definitionen kan man träta, men hos Martinson stavas populism förenkling, med tillägget att det handlar om en förenkling med potentiellt våldsamma följder och en våldsam underton. Inte för inte identifieras vid flera tillfällen en stark ”renhetsiver” bland skribenterna som avhandlas. Den språkliga förenklingen möjliggör ett gradvist accepterande och även omfattande av åsikter och idéer som tidigare uppfattats som oacceptabla. Martinson är noggrann med rågången och påvisar vid några tillfällen förenklingar även hos en del av den nyateiska sekularismens kritiker, vilka sägs ha varit för kvicka och oförsiktiga i sina försök att påtala samband mellan sekularism och xenofobi. Det har onekligen inte saknats tillfällen då nyateister beskyllts för bland annat islamofobi, men när Martinson berör den typen av resonemang understryker han vikten av en mer grundad förståelse av vad som faktiskt sägs. För honom är det alltså inte fråga om att anklaga meningsmotståndare för direkt xenofobi. I själva verket är den problematiska förbindelsen själva ämnet för essäns slingrande undersökning.
Den här stilen är inte alltid till framställningens fördel och som läsare känner jag emellanåt viss frustration inför bristen på pekpinnar och tydligt utstakad riktning. Men när jag i Martinsons avslutning möter ett konstaterande om att han inte kommer längre med sina frågor öppnas essäns verkliga poänger upp för mig. Vad Martinson försöker sig på är inte bara en kritik av nyateismens sekularistiska projekt eller konservativa teologers kritik av Svenska kyrkans politik och teologi. Boken är även en konfrontation med samtidens politiska logik som den förmedlas via allehanda mediala debattfora. Exempelvis nyateismens problem är alltså i Martinsons ögon inte dess religionskritik som sådan, för en kvalificerad sådan vill han själv gärna se, i linje med sin uttalat postkristna teologi och tydliga intresse för ateismens teologi. Problemet är snarare att nyateismens religionskritik formuleras inom och förstärker de ramar som den rådande samhällsdebatten tillåter, vilket leder till kritikens försämring – för att inte säga förfall.
Ytterst sett så är det därmed inte innehållet, utan stilen som är själva poängen – alltså essän som form, med dess öppenhet i skarp kontrast till debattinläggets ”korthuggna och mimetiskt repetitiva natur”. Essän vill, menar Martinson, ”bidra till ett sakligare och mer konsekvent tänkande”. I linje med det försöker han inte sammanfatta sin egen essä med några enkla poänger. Det innebär dock inte att Martinson inte stundtals går hårdhänt fram i sin kritik av de debattörer han tar upp. Vare sig det handlar om Sturmarks tendentiösa försök att genom djupt ohederlig citatteknik misstänkliggöra pedagogen Moira von Wright (eller andra utpekade ”sanningsrelativister”) eller populistiskt anstrukna angrepp på Svenska kyrkans ledning från konservativt sinnade teologer som Ann Heberlein och Annika Borg är Martinson förkrossande saklig i sin noggranna framställning av fakta. Han är samtidigt minst sagt öppenhjärtig med vad han tycker om dessa ”hobbyfilosofer” och deras konfrontativt polemiska ohederlighet – utan att för den sakens skull ge föremålen för deras angrepp fri lejd.
Jag är förvånad över att hans måltavlor, som annars inte direkt verkar utmärkas av viljan att svälja en uppfattad oförrätt eller försitta en chans att inleda offentlig batalj, inte har sträckt sig efter den veritabla kastade handske som den här boken utgör. Kanske har den flugit under deras radar. Det är i sig inte särskilt märkligt, eftersom den mig veterligen inte har recenserats i något mer publikt sammanhang. Ett litet förlag som Eskaton kan i dagens offentlighet inte räkna med den uppmärksamhet som deras eminenta publikationer förtjänar. Detsamma gäller intellektuella som Martinson, som inte basunerar ut alla sina intentioner, pekar ut fiender och reducerar sitt tänkande till lättidentifierade talepunkter. Det är något av en motståndshandling, inte minst eftersom Martinson trots detta inte backar från sina principer och ståndpunkter, vilka framträder med all önskvärd tydlighet. Därför är det här en modig bok som berör något mycket viktigt även utöver sitt direkt uttalade syfte. Essän ställer oss på så sätt en avgörande fråga: hur ska vi alla och envar förhålla oss till det språkliga våld som utmärker vår debattlystna tid och dess förenklingar, förebådande framtida illgärningar?