Olydiga undersåtar. En pamflett

Ulf Olsson

Nirstedt / Litteratur (2024)

Av: Stefan Jonsson

Kan olydnaden rädda världen? Litteraturvetaren och kulturkritikern Ulf Olssons nya bok sätter hoppet till dem som vägrar delta i det smutsiga spelet. En pamflett, kallar han sin skrift. En pamflett till försvar av egensinnet, excentriciteten och protesten. I ett fint spunnet band av miniatyressäer porträtterar han gestalt efter gestalt i en parad av vad han kallar olydiga undersåtar. Boken ger oss olydnadens historia och formulerar en olydnadens etik.

Första essän handlar om Heinrich von Kleists berömda berättelse ”Michael Kohlhaas”, där undersåten går i krig mot den tyranniske feodalherren för att försvara sina medborgerliga rättigheter. Den sista klingar av med ett isande citat från 1963 av psykoanalytikern Erich Fromm. I en mening fixerade Fromm vår bana från syndafallet till den dag då någon trycker på knappen och utlöser kärnvapenkriget: ”Människans historia började med en olydig handling, och det är inte osannolikt att den avslutas genom en lydnadens handling.”

Däremellan möter läsaren rättvisekämpar från aposteln Paulus till klimataktivisterna i Extinction Rebellion: en mer eller mindre förebildlig skara av kättare, sektledare, suffragetter, källarhålsmänniskor, mystiker, banditer, nihilister, anarkister, zapatister, moralister, svarta pantrar och andra fredskämpar och jämlikhetsivrare, många av dem utpekade som brottslingar och terrorister av sin samtid, men också en handfull alldeles egna figurer som genomskådat samhällslögnen till den grad att de bara vill slippa skiten, som antihjälten Bartleby i en berättelse av Herman Melville, Oblomov i Gontjarovs roman med samma namn, eller seriefiguren Kronblom. De gömmer sig under skrivbordet eller hemma i soffan.

Vare sig de lägger sig platt, rånar banker eller gör revolution förenas de av sitt nej. De förkroppsligar drömmen om en annan ordning. Olsson sammanfattar: ”Undersåtens uppgift, är det inte att göra uppror mot sina villkor för att kunna bli en annan?”

Olydnaden kan vara individuell eller kollektiv, kämpande eller resignerad, spontan eller planerad, våldsamt slående eller milt leende, konstaterar Olsson. Ska den olydiga handlingen lyckas kräver den också, paradoxalt nog, ett stort mått av självdisciplin, ja, lydnad, fast av ett annat slag än den påbjudna. Därför går det inte att konstruera en teori om olydnaden. Den tar form av de villkor som framtvingar den. Och därför bör den analyseras med den metod Olsson själv använder: det ena exemplet ställs mot det andra, som aldrig är det tredje likt.

Fast så mycket slår han ändå fast, som att olydnaden alltid är en konfrontation med makten. Olsson lutar sig mot Michel Foucault: ”Mot varje lag som världen eller världens makter presenterar måste man svara med systematisk överträdelse.”

Varför måste man göra det? Därför att endast så kan lagen förbättras och övermakten begränsas. Eller enklare: Därför att det är undersåtens enda sätt att överleva.

Olsson har med andra ord skrivit en pamflett om demokratin och kritiken. Båda har olydnaden som förutsättning. Det är också en pamflett om litteraturens nödvändighet. Litteraturen – och säkert även andra konstarter – är enligt Olsson det enda fältet som förväntar och rent av belönar olydnad mot reglerna. I sitt överskridande är dikten farligt skön. Den som läser eller lyssnar förnimmer en glimt av friheten. Vilket i sin tur förklarar varför konsten och litteraturen är det första som trycks ner, när auktoritära makthavare tar över. Dumheten, fegheten och ondskan försvarar sig alltid med att vi måste följa reglerna.

Förmodligen ligger pamflettens egentliga ärende just här. På ett par ställen citerar Olsson tänkare som ställt sig frågan, hur undviker man att bli fascist?

Vår auktoritära tid förväxlar gärna friheten med makten att styra över andra och göra som man vill, en herremoral där andra får betala för lidandet och förstörelsen man orsakar. Olsson omfattar ett rimligare frihetsbegrepp, där friheten visar sig när undersåtarna i nödvärn slår ihjäl eller gömmer sig för överheten. De olydiga blir ofta krossade. I sitt nederlag framstår de ändå som segrare. De har visat vad frihet innebär.

”Olydiga undersåtar” skriver in sig i en pågående diskussion om civil olydnad och fredligt eller våldsamt motstånd. Författaren refererar till Maria Modigs ”Den nödvändiga olydnaden” (1984), liksom Niels Heberts och Kerstin Jacobssons offentliga utredning, ”Olydiga medborgare? Om flyktinggömmare och djurrättsaktivister” (1999), Pelle Strindlunds och Stellan Vinthagens ”Motståndets väg” (2011), Andreas Malms ”How to Blow Up Pipeline” (2021) och Håkan Thörns forskning om utomparlamentariska sociala rörelser. Lika viktiga inspiratörer är Hannah Arendt, Charlie Chaplin, Simone Weil, John Rawls, Michael Walzer, Huey Newton, Montaigne, Cervantes, Rosa Parks, Judith Butler, Herta Müller, Prometheus och Piotr Kropotkin.

Olssons bidrag till debatten är att han med beläsenhet och skärpa befolkar den idéhistoriens och världslitteraturens fantastiska krets av principfasta och genomskådande rebeller. Det är en originell och tilltalande bok, lika bra för kvällsläsning och enskild förkovran som för aktivistcirkeln eller klassrummet.

Budskapet är att civil olydnad är nödvändig för demokratin. Egentligen en självklarhet: om parlamentsvalet är demokratins vanligaste uttryck, är protesten alltjämt dess kärna. Kärnan består även av folks inneboende förmåga att samarbeta och gemensamt förändra världen. I ett samhälle där makten inte vilar på lydnad försvinner olydnaden som problem. Visst klarar vi oss, även utan en befallande Führer eller prestationsmätande överchef.