Litteraturvetaren och kulturteoretikern Fredric Jameson avled den 22 september 2024. Hjalmar Falk sammanfattar här en gärning som lämnat stort avtryck, både i vår förståelse av litteraturen och i den marxistiska teorin. En myntare av begrepp och stigfinnare i den postmoderna kulturens diffusa landskap, sammanfattar Falk.

Av: Hjalmar Falk

Första gången jag läste Fredric Jameson på allvar var våren 2010. För en nybliven humanioradoktorand med ett brinnande intresse för den genre av text och tänkande som bara låter sig sammanfattas under engelskans Theory (ett begrepp som ofrånkomligen måste skrivas ut med stor begynnelsebokstav) framstod Jameson som en ofrånkomlig referenspunkt och hans The Political Unconcious från 1981 som nyckeln till ett helt fält. Redan förordets första mening etsade sig fast i mig: always historicize – historisera alltid!

Lika rakt och klart upplevde jag inte resten av verket och dess komplexa sammansättning av Althusser och Lukács, Greimas-fyrkanter och Hegel i analyser av bland annat Balzac och Conrad har jag inte direkt kunnat omsätta i min egen vetenskapliga praktik. Det spelar dock ingen större roll och ska inte läsas som någon form av kritik mot Jamesons projekt, eller för den delen mot hans stil, som bör betraktas som helt adekvat och kanske till och med konstfull i förhållande till sitt sammanhang. Jamesons anmodan att alltid historisera, tillsammans med vissa andra teoretiska grepp, som ”metakommentaren” och ”ideologemet” (jag avstår från att utveckla och förklara dem här), kom också att spela en viktigare roll för mina försök att förstå idéhistorien och bedriva ideologikritik. Jameson har också trots sin ålder och envetna produktionstakt framstått som en särskilt relevant del av ett med åren alltmer urvattnat fält.

Theory, i sin bestämda engelska form, bör förstås som ett amalgam i amerikansk universitetsmiljö efter 1968 av fransk filosofi, strukturalistisk lingvistik, psykoanalys, västmarxism i allmänhet och i synnerhet den kritiska teori som utvecklat sig ur Frankfurtskolan och dess före- och utlöpare (samt en hel del annat som uppträtt som resultat ur detta kraftfält). Jameson, som disputerade på en litteraturvetenskaplig avhandling om Sartre och därefter raskt skrev en rad böcker om inte bara litteratur utan även dess uttolkning och vidare teoretiska skolbildningar, kan också i viss mån betraktas som en närmast perfekt exponent för denna strömning, eller sammansättning av hybridprojekt. Samtidigt står Jamesons projekt ut i sammanhanget, givet dess trohet till en typ av i vissa delar väldigt traditionell hegeliansk marxism som många i det postmoderna Theory-fältet definierade sig gentemot och strävade efter att överskrida eller plocka isär.

Det är givet Jamesons intellektuella utgångspunkter ingen slump att Sara Danius i sin matnyttiga inledning till den svenska översättningen av Det politiska omedvetna från 1994 jämför verkets upphovsman med Balzac och Sartre. Likt en kulturteorins Balzac konstruerar Jameson ”en karta över den samhälleliga helheten”, likt Sartre är han bäst att beskriva som en ”totalintellektuell” med ambitionen att närma sig samhället med ett helhetsgrepp. Danius är snabb att påpeka att Jamesons ”kritiska företag” inte är ett ”totalitetsprojekt” utan ett ”totaliseringsprojekt”. Han utgår inte från en på förhand given helhet, utan ifrån att ”helheten blivit osynlig och försvunnit från den levda erfarenhetens horisont”.

Jamesons mest kända text är en drygt 400 sidor tjock utveckling av en nästan 40 sidor lång artikel där titeln sammanfattar textens tes på ett föredömligt vis: postmodernismen, eller senkapitalismens kulturella logik. Det säger sig självt att det var en provokativ handling att ta något som skydde definitioner och vägrade helheten, det vill säga fragmenteringens mästerkod postmodernismen, och härleda det ur en ekonomisk bas, senkapitalismen, som i sin tur motsvarar en upplösning av distinktioner i ett tillstånd där ”kulturen integrerats helt och fullt med ekonomin och varuformen härskar oinskränkt”, för att citera Danius. Det är just den fullbordade kapitalismens globala och totala ordning som gjort helheten ogripbar för oss och som föranleder behovet av Jamesons totaliseringsprojekt, vilket syftar till att ge oss koordinater för att genom ”kognitiv kartläggning” (Jamesons term) orientera oss i vår belägenhet.

Som djupt bildad litteraturvetare och -teoretiker var Jameson väl lämpad att greppa och avkoda denna samhälleliga situation, där platsen och tiden konstant relativiseras och där flödena av varor och information (påfallande ofta en och samma sak) leder till social fragmentering och erfarenhetens fullständiga mediering. Detta innebär dock att Jamesons projekt inte stannar vid litteraturen, utan måste innefatta allehanda kulturella texter. Han har därför också skrivit om film och tv, om musik och bildkonst, om filosofi, arkitektur, science fiction och utopier. I linje med den djupa insikten rörande den postmoderna belägenheten framstår objekten för analys hos Jameson inte som i sina väsen åtskilda fenomen, utan som texter ägnade åt en politisk representation av samhället – inte sällan i linje med mästerverkets The Political Unconcious titel en omedveten sådan.

Den verkan Jameson utövat på figurer som Sara Danius antyder något om hans betydelse även för en vidare krets av bildad allmänhet. Som myntare av begrepp och stigfinnare i den postmoderna kulturens diffusa landskap har han starkt bidragit till en utveckling av samtidens kritiska tänkande. Jamesons sammanlagda produktion var enorm, till och med för en tänkare som förblev klar och aktiv så pass länge. I detta sitt 90:e levnadsår publicerar han inte mindre än tre böcker, varav en nu kommer att bli postumt utgiven. Detta verk, som kändes som måsteläsning redan innan hans frånfälle, bär titeln The Years of Theory: Postwar French Thought to the Present, vilket antyder att Jameson ända till slutet höll fast vid sin ambition att konsekvent historisera, även sin egen utgångspunkt.

För mig framstår denna hållning som den konsekventa och mest inspirerande i Jamesons verk. En av hans mest kända sentenser, som egentligen inte var hans egen utan bestod av ett förallmänligande av en observation angående science fiction-författaren J.G. Ballard, lyder: ”Någon sa en gång att det är lättare att föreställa sig världens undergång än att föreställa sig kapitalismens slut.” För Jameson ledde denna iakttagelse inte till uppgivenhet eller enkel acceptans, utan till insikten om att denna post-historiska situation, där all samhällelig utveckling mot ett kvalitativt annat stadium till synes avstannat, i sig krävde en djupare historisering. Det är ett exempel värdigt respekt och efterföljelse.